2008-02-28

Sverigedemokraterna - ett högerparti?!

Den alltid läsvärda bloggen Erlanderbrigaderna bekräftar i en analys bilden av Sverigedemokraterna som ett i grunden konservativt parti, med fokus på familj, hembygd och nation. Därigenom skulle moderaternas och kristdemokraternas vandring mot mitten av det politiska fältet riskera att skapa politiskt utrymme på högerflanken för Sverigedemokraterna.

Vi vet att Sverigedemokraternas väljare placerar sig mera till höger på vänster-högerskalan än den genomsnittlige väljaren. Erlanderbrigaderna berättar också att när Sydsvenskan inför valet 2006 undersökte Sverigedemokraternas agerande i församlingar där partiet hade mandat fann man att i 6 av 7 undersökta kommuner stödde partiet konsekvent de borgerliga partierna.

Samtidigt värjer sig Sverigedemokraterna allt vad de förmår mot att framstå som ett högerparti. Partiet har mer långtgående ambitioner än att positionera sig som ett litet nischparti på högerkanten.

Hur skall man då mest effektivt bemöta Sverigedemokraterna? Erlanderbrigaderna och jag är eniga om att det gäller att pressa Sverigedemokraterna på dess politik bortom invandringsproblematiken. Vänster-högerdimensionen utgör fortfarande den skiljelinje som i störst utsträckning påverkar svenska väljares val av parti. Eftersom Sverigedemokraterna - trots sin konservativa värdegrund - vill undvika att positionera sig på vänster-högerdimensionen kan partiet här tvingas till defensiven.

Det finns en hake med den strategin. Många av de väljare som röstar på Sverigedemokraterna uppfattar invandringspolitiken som den klart viktigaste frågan. Så även om Sverigedemokraterna slirar i vänster-högerfrågor bekymrar det inte partiets kärntrupp särskilt mycket. Denna kärntrupp stöder Sverigedemokraterna utifrån partiets invandringspolitik, och är inte särskilt känsliga för vad Sverigedemokraterna driver för linje i övriga frågor.

Men Sverigedemokraternas kärntrupp är väldigt liten. Trots valframgångarna på kommunal nivå och trots stor massmedial uppmärksamhet fortsätter partiet att harva i opinionsundersökningarna på omkring 3 procent. Det är bara ett fåtal av de svenska väljarna som uppfattar invandringspolitiken som den viktigaste frågan. Därför är strategin att pressa Sverigedemokraterna på ståndpunkter i vänster-högerfrågor ett viktigt redskap i det politiska arbetet med att effektivt bemöta partiet.

18 kommentarer:

Sörgårdskalle sa...

Analysen är bra, metoden utomordentlig. Problemet är bara att motståndaren inte spelar efter regelboken. När man fuldebatterar och har en magisk kassakista behöver man inte bry sig om sådant här finlir. När man siktar in sig på de fem procenten av befolkningen som tycker invandringen är Den Stora Frågan behöver man det inte heller. SD:s enda dilemma är att målgruppen för argumentationen är politiskt resignerade. Det är sofflocket som är deras största hot mot en framgång. Ger man dem en plattform kommer intoleransens och missnöjets lilleputarmé vädra morgonluft och se en möjlighet att bära fram dem till riksdagen.

SD kommer alla analyser och goda idéer till trots ge goddag yxskaft svar på sakpolitiska frågor och fortsätta att i varje möjligt ögonblick skjuta över debatten till sin hemmaplan. Varje diskussion med dem är dömd att misslyckas. Vi måste ändå därför att vi gillar demokrati, men vi kommer inte vinna några lagrar och bara skörda idel besvikelser.

Det enda hoppet är att vänsterblocket tryggar en säker majoritet. Det görs i debatt med moderaterna och inga andra.

Patrik sa...

Måste man uppfinna hjulet 2 gånger för att bygga sina hypoteser? Är inte Dansk Folkeparti ett troligt facit för ett framtida stärkt Sverigedemokraterna? DF betraktas i Danmark som ett mittenparti.

Björn Wadström sa...

Jag brukar ge en enkel färgbild av den röda, grön, blå och bruna rörelsen. Svårare än så är det inte. Det fins variationer inom de olika rörelserna men det handlar om de viktigaste grundvärderingarna. Så hur vi än vrider och vänder så är sd det största partiet i den bruna rörelsen. http://wadstrom.blogspot.com/2008/02/din-egen-politiska-analys.html

Watchlar sa...

Nej, tror inte strategin att utmåla SD som ett "högerextremt" parti kommer att vara speciellt framgångsrik. Från vänsterhåll brukar ju all politik man ogillat betecknas som "höger" så det begreppet är i stort sett innehållslöst. T.ex. har en nyliberal och en nynazist väldigt lite gemensamt men betecknas båda som "högerextrema" från vänsterhåll. Dessutom kommer man från den de partier som traditionellt betecknas som "höger", dvs. allianspartierna, att utmåla SD som ett vänsterparti. Det kommer de facto innebära att SD uppfattas som ett mittenparti när "vänstern" kallar de för "höger" och "högern" de för "vänster"!

Tittar man på SD:s politik så är de ju både "vänster" och "höger". Övervägande "vänster" i ekonomiska frågor och övervägande "höger" i moral/värderingsfrågor. Skulle snarast beteckna dem som välfärdskonservativa. Det är en politik som främst riktar sig till "arbetarklass"-väljaren, Leo Sundberg har skrivit ett intressant inlägg om detta här:
En politik för arbetare

"Vänstern" i Sverige har ju för länge sedan övergivit en konsekvent socialistisk vänsterpolitik när det gäller ekonomiska frågor, man vill inte längre "krossa kapitalet". Inom socialdemokratin råder en stor spridning när det gäller dessa frågor, där ryms t.ex. både de som vill ha förstatliga näringslivet och pragmatiker som vill gynna det. Däremot råder en benhård linje när det gäller moral/värderingsfrågor, där är det enbart Frankfurtskolans kulturmarxism som gäller och den får inte ifrågasättas. Denna kulturmarxism (t.ex. "mångkultur", radikal-feminism, HBT-frågor) har dock väldigt begränsat stöd i traditionella "arbetar"-kretsar och är istället något som drivs av vänsterakademiker inom media och partitoppen. Att SD är mer "höger" inom dessa frågor är ingen nackdel när det gäller att locka "arbetar"-röster, snarare tvärtom! Det har bl.a. visat sig tydligt i Danmark där Dansk Folkaparti har tagit en stor del av "arbetar"-rösterna från socialdemokratin.

Attila sa...

Partier av det här slaget brukar betecknas centrumradikala. De lägger sig i mitten; realpolitiken påminner om sossarnas eller folkpartiets. De är knappast några högljudda förespråkare av fria marknader etc. Man förespråkar trygg ålderdom, kraftigt höjda pensioner, god vård, trygg och kunskapsinriktad skola, krafttag mot brottslighet, fullgott "djurskydd".

Ja, förutom invandringsfrågan simmar de sicksack långs mittströmmen. Och det är förmodligen ett recept som går hem i stugorna. J Åkesson själv menar att partiet satsar på att stjäla röster från missnöjda sossar, och det verkar ju funka rätt bra. Sd sitter i riksdagen om 2 år, tyvärr.

Olaus Petri sa...

Attila: Visst är chansen stor att SD kommer in i riksdagen, tyvärr. Och mycket tack vare att just vänstern gärna klistrar dit "extremhögeretiketten" på partiet. SD rör sig som sagt mer en folkhemskonservativ mittvänsterfåra, mindre i en periefer del av det högra politiska fältet.

Historisk sett är ju inte heller "socialism" på något sätt immunt mot nationalism och främlingsfientliga tankegångar, vilket tyvärr väldigt få i vänstern vill befatta sig med. Att göra "främlingsfientlighet" till en blå färg på den politiska paletten, är därför att sticka ned huvudet i sanden. Men framförallt väldigt dumt. För hur skall man då kunna hantera problemet om det uppstår i de egna leden?

Valboskapen gillar inte heller att pekas ut som rasister och nassar, och reagerar därefter. Och vem vet, kanske även vita arbetslösa heterosexuella män kan reagera som etniska minoriteter när de utsätts för svepande negativa generaliseringar? Nä förresten, precis som israeler är de nog immuna mot att demoniseras. De mår bara bra av att höra hur inskränkta, intoleranta, främslingsfientliga och oberikade de är.

Det finns förstås inte någon risk att deras frustration förstärks av att sådana oproblematiska sanningar torgförs av en politiska adel, inte heller att de som får betala notan för detta är "dom andra".

Suck!

Sörgårdskalle sa...

Har någon av er läst den analys som Ulf länkar till på Erlanderbrigaderna? Den beskriver väl hur SD positionerar sig. Intressant nog argumenterar OP som ett karbonpapper på SD och andra sk nationella om hur den politiska adeln orättvist tillskriver dem egenskaper. En del av debattens problem är att rasister tycker etiketten skaver. Det är ingen oproblematisk sanning, det bidrar till att SD är i en position där de egentligen inte tappar något hur man än väljer att föra debatten med dem.

Nog katten är SD höger. Nationalismen och konservatismen är besläktad på flera plan. Deras folkhemsromantik kan lika gärna beskrivas som socialkonservativ i känd tappning. Den ställer upp mystiska föreställningar om kultur istället för etnicitet för att exkludera människor, men är djupt själsligt besläktad med klassisk europeisk högerextremism. Vänster? Knappast.

Sedan lockar SD och ND till sig anhängare från både det traditionella högerextrema lägret och en mer brokig politisk skara som känner sig alienerade på olika sätt, men med den gemensamma inställningen att invandringen är roten till problemen. Att ha stöd av arbetare gör dock inte ideologin till vänster.

Olaus Petri sa...

Och visps var man tydligen Sverigedemokrat, eller i alla fall väldigt nära.

Att rasister tycker den rasist-etiketten skaver är inget argument/faktum som upplöser det problem jag adresserar. Att många muslimer känner sig utpekade som islamistiska terrorister, är förstås inte heller något problem.

Synnerligen låg argumentationsnivå från sörgårdens håll.

Trist.

Sörgårdskalle sa...

Det problem du adresserar OP försvinner i en totalt irrelevant pseudodiskussion som du för. Det enda du tar upp som är av intresse är det faktum att människor som stöder sverigedemokrater inte vill bli stämplade som rasister.

Det är ett problem eftersom de flesta sverigedemokrater egentligen omfamnar rasistiska föreställningar, men (a) har vaga föreställningar om hur deras egna idéer om etnicitet och kultur svarar mot rasistiska föreställningar, och (b) tycker etiketten skaver och därför alieneras ännu mer.

Dilemmat för oss på vänsterkanten är att vi inte kommer omvända de som identifierat invandrarna som det stora problemet. Vi måste isolera pesten och begränsa skadeverkningarna. Eftersom SD i grunden är sprungen ur högerns tankevärld finns all anledning att utdefiniera dem som ett högerparti och försöka skära av smittan från resten av trädet.

Sedan måste socialdemokratin möta den oro människor känner inför integrationens tillkortakommanden och det utanförskap många hamnat i. Men det kommer aldrig ske i polemik med SD, för en sådan är på förhand dömd att misslyckas. Det är istället en process på vänsterkanten hur vi skall förverkliga vår uppfattning om solidaritet utan att människor får uppfattningen att gemensamma tillgångar naggas och att svaga grupper måste slåss om samma skärvor.

Olaus Petri sa...

Ett är då säkert och det är att du har väldigt mycket ludd i naveln Sörgårdkalle. Men det blir inte (intres)sant bara för att det är mycket. Det måste vara som att leta efter nålar i en höstack därinne, vilket ditt svar också ger vid handen.

Låt mig förtydliga: Jag talar om något helt annat än att omvända de få sverigedemokrater som finns. Jag talar om att den sortens "blame game" som du gärna tycks spela kan göra människor till sverigedemokrater. Viss skillnad och man måste nog förestå en strutsfarm i sörgården för att inte se det.

Att du svär "vänstern" fri från nationalism och främlingsfientlighet är vidare inte bara naivt, det är också okunnigt. Och nu syftar jag inte bara att föremålet för klasskampen kan få en etnisk profil, som i fallet med Stalins pogromer, utan också att det fanns en nationalism i den tidiga svenska socialdemokratin, även om den inte tog sig uttryck i den högerorienterade militaristiska varianten (av naturliga skäl).

Jag har ett spädbarn på armen och kan därför inte lägga ut texten, men är du ärligt intresserad föreslår jag att du läser Håkan Blomqvist utmärkta avhandling: Ras, nation och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (Carlsson 2006). Även hans biografi över Nils Flyg, ledaren för Svenska kommunistpartiets, rekommenderas varmt. Du vet Flyg som gick från internationell socialist till nationell för att sedan sätta sig i knät på Hitler.

Kanske förstår du då att dina förenklingar inte är så enkla och ni på "vänsterkanten" inte per definition är goda bara för ni vet att det finns en ond utsugande överbyggndad och en produktiv god bas? Kort sagt vore den en nåd att stilla bedja om att ni som är godare än "dom andra", kontemplerar något över er egen självbild, hur ni deducerar fram ont och gott samt den retorik det mynnar ut i. Sedan får du förstås gärna försöka rimma det med vad historien slutligen berättar, men det är överkurs.

Kan du inte göra något av ovanstående hoppas jag att du åtminstone ta ett steg tillbaka och börja anta att vi kämpar för samma sak (trots att våra utgångspunkter inte är desamma). Dina insinuationer är nämligen inte trevliga.

mvh

OP

Sörgårdskalle sa...

Jag tycker du skall ta ett djupt andetag och hyfsa till tonen OP om du vill fortsätta diskussionen. Den fråga du ställer, nu för tredje gången, anser jag redan att jag har besvarat. Men jag skall likväl göra ett nytt försök. Det blir tyvärr många ord och upprepningar av saker jag redan sagt.

Den enda aspekten av vänsterns självbild jag kan se har relevans är hur vi måste inrymma att aldrig så välmenande insatser på integrationspolitikens område inte alltid har fallit ut på det sätt vi tänkt oss. Jag kan dock inte se att vi i Mills mening gör oss sårbara genom att vänstern upprätthåller diskursen att mångfald är möjlig och solidaritet nödvändig. Men det är en stor och svår uppgift för socialdemokratin att parallellt upprätthålla vår tro på det goda samhället med att också kritiskt rannsaka våra misslyckanden.

Det är också i svensk politik ett unikt problem för socialdemokratin eftersom vi genom vårt långa maktinnehav måste förhålla oss till frågan om bärkraften i vår ideologiska övertygelse ställd mot ett historiskt facit av hur väl vi lyckats med politiska åtgärder. Politikens villkor är dock inte sådana att man i det offentliga samtalet har anledning att i akademins anda ventilera varenda aspekt av sina misslyckanden.

* * *

Jag har inte insinuerat någonting om dig, men jag har konstaterat att du intressant nog fångar upp nationalisternas argumentation i ett specifikt avseende: utdefiniering genom etiketten rasism. Det är en oerhört viktig detalj eftersom tolkningsföreträdet är centralt för SD/ND och för oss som bekämpar dem.

Inte heller har jag uttalat något om socialdemokratins eller vänsterns historia i synen på nationalism, eller för den saken, främlingsfientlighet. Det finns många lik i garderoben. Jag har bara konstaterat att jag tycker det är irrelevant för den sakfråga vi diskuterar. Jag tycker du sprider ut dig över ett stort område och vill begränsa frågan till det som är relevant för ämnet.

Vad jag har försökt förklara är att vänstern har väsentligt mer att vinna på en strategi där man marginaliserar nationalisterna. Kampen står om de som befinner sig i gränslandet mellan främlingsfientlighet och en oro för integrationens tillkortakommanden. De främlingsfientliga kan i bästa fall spela rollen av vågmästare vid en jämn valutgång. Om SD genom att tvätta bort rasistetiketten kan få folk att tro att de erbjuder svar på den bredare frågan om integration kan de bli ett svenskt danskt folkeparti. Det förra är olyckligt, det senare är en katastrof eftersom det ritar om hela landskapet och troligen betyder att några riksdagspartier kommer integrera en del obehagliga politiska ståndpunkter.

* * *

I grova drag kan man se det så här, att gå i clinch med SD/ND är dömt att misslyckas eftersom deras utgångspunkt är att invandringen är roten till våra samhällsproblem. Oavsett om man tycker det är en helt tokig bild - eller om man tycker att de har rätt i någon del - så för man diskussionen i en slagskugga av deras verklighetsbeskrivning. Det är som en diskussion om vi har slutat slå hustrun, den kan inte vinnas för hela utgångspunkten är felaktig.

SD vill på politikens kärnområden framstå som okontroversiella. Närmast som ett potpurri av det bästa från övriga ideologier. På mer kontroversiella sakområden, som invandringen, vill de framstå som folkets egentliga röst. Liksom folket självt förhånat och förlöjligat av etablissemanget. Det är en strategi vi känner igen. Det är samma strategi som användes på trettiotalet, och av alla högerpopulistiska rörelser därefter.

En central aspekt av debatten handlar om tolkningsföreträde till etiketten rasism. Genom att rucka på positionen för vad som skall etiketteras rasism vill SD/ND häva den stigmatisering som förföljer deras förslag. Det är samma taktik alla extremhögerrörelser använt historiskt - man vill göra intoleransen naturlig, rentav nödvändig - och det finns ingen anledning att gå dem till mötes i det ärendet. SD hämtar argument från främlingsfientliga föreställningar om svensk kultur och etnicitet och betydelsen av en hegemon nationell kultur. Den står i bjärt kontrast till vänsterns internationalism och solidaritet, så som vi har gestaltat den under de senaste fyrtio åren. Jag avvisar också bestämt föreställningen att SD/ND hör hemma i vänsterns värdegemenskap på grundval av statens roll i välfärdsfrågor. Sådana tankespår kan direkt föras till såväl fascismens korporatism som till klassisk socialkonservatism.

SD/ND bär på ett högerextremt tankegods. Det finns all anledning att inskärpa det med stor kraft och ingen anledning att låtsas som något annat.

* * *

Blir detta med dina tankegångar i sig ett hot genom att man skrämmer bort de alienerade människor som känner ilska över invandringspolitikens misslyckanden? Driver man de politiskt frustrerade i händerna på mörka politiska krafter redo att kidnappa de som inte tycker vi har lyckats med integrationspolitiken? Har rentav socialdemokratin ett särskilt ansvar eftersom det kan göras troligt att en del av rekryteringsbasen i stor utsträckning är socialdemokratiska väljare?

* * *

Man kan föra en diskussion om samhället som en etnisk och kulturell monolit som skall försvaras från främmande inflytande eller barbariska horder. Det är det nationalistiska perspektivet. Eller så för man en diskussion om hur solidaritet och integration kan förenas med en positiv samhällsutveckling. Hur vi skall värna gemensamma tillgångar och ändå vara generösa. Det är det socialdemokratiska perspektivet. Det nationalistiska och socialdemokratiska perspektivet är i den meningen oförenliga. Både av omsorg om socialdemokratin och för att bekämpa SD måste detta inskärpas.

Den klick som redan anslutit sig till den första verklighetsbeskrivningen är förlorade för oss. Vi vill inte ha dem. Vi vill inte ge dem plats. Vi kommer tolerera dem inom ramen för demokratins spelregler och inte ett uns mer. Men de är få. På sin höjd ett par procentenheter av valmanskåren. Kvar finns en mycket större grupp människor som känner oro, som kanske själva tycker sig själva lida av integrationens misslyckanden. Människor som inte är rasister eller nationalister men som tycker socialdemokratin har svikit dem. Människor som tycker vår politik spelar ut svaga grupper mot varandra.

Det är dem senare vi måste lyssna på. Det är deras rättfärdiga krav vi måste ta till oss och försöka förvalta på ett bra sätt. Men detta kan aldrig göras i polemik med SD eller ND. Deras verklighetsbeskrivning är ett skensvar på samhällsproblemen. Det kräver istället ett samtal direkt med berörda väljare och en dialog internt i socialdemokratin. Jag tror det är den distinktionen du missar när du vill göra gällande att vår uppblåsta och förment goda självbild driver väljare till fiendelägret. Vi måste medge våra misstag utan att människor förleds att tro att SD har lösningar, det är det som är den stora pedagogiska utmaningen.

* * *

Vi skrämmer inte bort de vilsna genom att tala klarspråk om detta. Men jag vill påstå att vi sviker dem om vi inte är extremt tydliga med var skiljelinjen går. Det finns befogad kritik mot integrationspolitiken som vi måste ta till oss och som vi måste diskutera, och det finns en farlig samhällssyn där det inhumana ligger och lurar. Det finns ingen anledning att hymla om denna skiljelinje.

Det har med kärnan i socialdemokratins självbild att göra, och det är bara genom att försvara den vi kan vinna osäkra väljare. Men priset är att vi ytterligare alienerar dem som redan valt sverigedemokraternas sida.

Olaus Petri sa...

Så det gällde alltså de som ännu inte är Sverigedemokrater? Då skriver du ju precis det jag själv skrev som replik till dig, förutom då att du inte tar ordentligt tag om pudelns kärna.

Det enda relevanta i denna diskussion är om demonisering, generaliseringar, avhumansiering, svepande omdömen eller varför inte självgoda härskartekniker från sörgårdens socialdemoraktiska parnass, är något som kan vara kontraproduktiva när kommer till att mota bort valboskap från SD-fållan.

Att du inte förmår/vill relatera ordentligt till detta, i mitt tycke mycket tydliga problem, är ett jätteproblem. Ur ditt tangentbord flödar istället meandrar av tolv tum långa ord som tangerar men in på djupet berör denna fråga, som jag, inte du lyfte upp. Jag får förtydliga mig med hjälp av ett citat från sörgården:

"Jag kan dock inte se att vi i Mills mening gör oss sårbara genom att vänstern upprätthåller diskursen att mångfald är möjlig och solidaritet nödvändig."

Ovanstående låter fint och är naturligtvis något man kan skriva under på. Problemet är som sagt (och här är vi väl överens?) hur denna sats formuleras och vilka motbilder som målas upp som hinder till denna "vilja".

Förutom att önskemålet om ett fungerande mångfaldsamhälle inte är något som kan placeras till vänster i det politska spektrat, vilket citat ovan implicerar, är det just omsorgen om sörgårdens "oss" som är problemet. Det är nämligen viktigare (förhoppningsvis omedvetet) för honom än "dom". Inom integrationsdebatten är det just sådana diskursiva mekanismer som brukar lyftas fram som problematiska när det kommer till att exkludera respektive inkludera olika kulturella/etniska/klassmässiga yttringar i samhället. För mig är det självklart att det gäller samtliga och att de kan slå åt alla håll givet kontext.

Svårare än så är/var det inte. Även om föresatserna är de bästa KAN de vara behäftade med endemiska sjukdomar som tål, eller rättare sagt borde tåla att analyseras självreflexivt. Men det gäller att våga göra det också Sörgårdskalle.

Då vi inte tycks komma längre tackar jag för mig i denna debatt.

Sörgårdskalle sa...

Du har ett synnerligen obehagligt och oförskämt tonläge OP, men jag tänker trots det fortsätta dialogen.

Ditt ursprungliga påstående var att vänstern krattar manegen för SD genom att kalla dem extremhöger.

Hur tycker du att man skall hantera frågan om SD utan att förfalla till värdenihilism?

Skall man ändra definitioner på vedertagna begrepp för att inte skrämma bort någon?

Skall partierna ge upp sina ambitioner att äga samtalet om självdefinierat goda värdesatser?

Skall man mötas på halva vägen även när utgångspunkterna är oförenliga?

Olaus Petri sa...

Från sörgården: "Skall inte jag få säga dittan eller dattan utan att..."

Visst känns det frustrerande att vad man än säger och skriver så kan det tolkas som något vedervärdigt/förkastligt/farligt/ogenomtänkt, etc...?

Tydligare än så kan inte min poäng illustreras. Beklagar om den går dig förbi Sörgårdskalle.

Du skriver:

"Skall partierna ge upp sina ambitioner att äga samtalet om självdefinierat goda värdesatser?"

Nej, men en önskan vore att de kunde vara öppna för att deras självdefiniering av "goda värdesatser" bygger på utdefiniering och därför lätt slår fel. Som du mycket väl vet (utifrån selektivt valda sammanhang dock) uppstår då lätt dikotomier/polariter/bla/bla på en språklig diskursiv nivå. Men hur försvarar "man" sig mot ett språk när man inget har (eller inte är bekväm med dokontruktion)?

Jag skrev att det nog inte var någon idé att fortsätta debattera då vi verkade ha nått vägs ände. Vi tycks inte ha kommit längre sedan dess - du tuggar återigen om självklarheter som jag i sak inte har något emot - varför din önskan om dialog bara blir en läpparnas bekännelse.

Sedan kanske din egen något arroganta framtoning också spelar in...

mvh

OP

Sörgårdskalle sa...

Jag skulle till och med vilja säga att du i dina inlägg här gör dig skyldig till samma misstag eller problem som du beskyller mig för.

Din poäng är en total skenpoäng eftersom man med de utgångspunkterna inte skulle ha någon värdegrund att stå på gällande nazism, stalinism, eller vilken ytterlighetsriktning man nu diskuterar.

Du har bara en poäng om du menar att SD/ND inte ägnar sig åt en högerextrem argumentation. Den sakfrågan måste först bordläggas innan det du säger har något värde. Jag har med sakliga argument försökt visa var de hör hemma.

Jag är helt på det klara med att det vilar en fara i att "diskursiva mekanismer" kan slå åt olika håll beroende på kontext, och att man skulle kunna argumentera för att tolkningsföreträde till en "omsorg om samhället" är en fråga om tid, plats och utgångspunkter. Det kan slå åt bägge håll, demonisering kan verka växelvis.

Men vi står kvar i ett praktiskt politiskt problem som måste lösas, och som du med ditt resonemang inte bidrar med någon lösning till. Det är ett allmänt kverulerande, och dessutom med en särskild udd riktat mot vänstern som, såvitt jag förstår, i sak inte har en annan syn på SD/ND än de borgerliga partierna.

Detta politiska problem bottnar i att vi har politiska partier vars kärna är självidentifierade som högerextrema, med såväl idéhistoriska rötter som i praktisk handling samarbetar med högerextrema runtom i Europa. Med tysk extremhöger, och med kampanjbidrag från Le Pens nationella front. Dessa ger vi dess rätta namn i full insikt om att utdefiniering är ett farligt vapen. Kvar står en stor grupp människor som inte ägnar sig "dekonstruktion" och som inte är införstådda med vidden av SD/ND:s argumentation. Dessa måste vi föra en dialog med, men det görs inte det bäst genom att inte kalla SD/ND vid deras rätta namn.

Din oro blir i mina ögon en lärd luftargumentation som inte för oss framåt i sakfrågan. Jag upprepar därför min fråga till dig, hur tycker du man skall hantera SD utan att förfalla till värdenihilism?

spleeno sa...

Det kan ju vara värt att notera att SD och DN:s ledarsida intog ungefär samma ställning i Vaxholmskonflikten. Så pass mycket vänster är alltså SD.

Anonym sa...

Använd den här tvåaxliga politiska skalan istället den känns mer riktig: http://www.politicalcompass.org/analysis2

remissinstansen sa...

Jag håller nog med om att det inte är vettigt att försöka klistra etiketten "höger" eller "vänster" på SD; det tjänar verkligen ingenting till. Men faktum är att de är mer borgerliga än sossar, om man bara tittar på vad de säger (och vad de gör ute i kommunerna, dvs. hur de röstar).

Härommånaden frågade LO ut Jimmie Åkesson om SD:s arbetsmarknadspolitik. Detta är viktigt, åtminstone av två centrala skäl. Det är bland LO-medlemmarna vi finner ganska många Sd-väljare (japp, om bara de hade fått bestämma, hade Sd kommit in i riksdagen med 4,1 procent av rösterna... anekdotiskt i sammanhanget är att [tror jag helt säkert] Sd också har starkt stöd bland egna företagare).

Ah well, hursomhelst, det är bra att LO-tidningen gör två saker tydliga för sina läsare:

- Egentligen verkar Jimmie inte ha sån sjuhelvetes koll på arbetsmarknadspolitiken. Han vet helt enkelt inte så mycket om frågorna, och säger bl a rätt ut "Vi har inte fördjupat oss i någon facklig politik". Skulle man pressa honom på en massa andra politikområden, som inte direkt kan kopplas till invandrar, flyktings och integrationsfrågor, skulle vi nog få samma svar. De har inte fördjupat sig i andra frågor. Kära LO-medlem, var medveten om detta till nästa val, är mitt budskap. Sd är ett enfrågeparti. Det är alltid vanskligt med sådana. När sådana väl får representation vet du bara en sak: de vill bara gör någonting åt någon grupp/fråga som de kraftigt ogillar (i det här fallet: flyktingar/invandrare), men du har faktiskt inte en jävla aning om vad de sedan vill göra för dig.

- Och här kommer nästa intressanta faktum fram: pressar man Jimmie på vad han vill göra för dig, LO-medlem, så tycker Jimmie att facket har för mycket makt. Jimmie vill sktora turordningsreglerna i LAS och avskaffa MBL. Det, kära LO-medlem, är vad Jimmie vill göra för dig. Om det är så att LO-medlemmarna utgör Sd:s kärntrupp, tycker jag att ett viktigt folkbildningsuppdrag ligger i att faktiskt sprida den här informationen. Det skulle nog dra ned Sd:s väljarstöd med någon eller några procentenheter.