I dag är Johan Norberg kränkt - även om han själv inte använder ordet. Han uppfattar sig ha blivit orättvist behandlad i en artikel om islamofobi i DN av Andreas Malm, samt av DN:s kulturredaktion i den följande replikväxlingen. I Expressen och på sin hemsida driver Norberg nu en veritabel kampanj mot DN för att få upprättelse för den behandling han uppfattar sig ha utsatts för.
Jag har här ingen anledning att ta ställning i sakfrågan mellan DN Kultur och Johan Norberg. Jag har själv vid flera tillfällen blivit felaktigt citerad i media, eller av mina meningsmotståndare tillskrivits uppfattningar jag alls inte har. Ibland har jag fått in en rättelse eller replik, ibland inte. Nöjd blir man sällan - det ligger i sakens natur.
Om Johan Norberg nöjt sig med att driva sin sak på principiell grund hade allt varit gott och väl. Men nu väljer han att göra det personliga politiskt - hans hemsida övervämmas av harmsna och affekterade inlägg över den oförätt han anser sig ha utsatts för. Han uppmanar sitt följe att mejlbomba DN:s kulturchef Maria Schottenius, och han beklagar sig över att hans böcker inte tillhör dem som recenseras i DN. Johan Norberg säljer under kränkthetens fana ut det mesta av sin framtida trovärdighet i debatten.
Det är en ödets ironi att Dagens Nyheter parallellt med Norberg-affären publicerat en högst läsvärd artikelserie av Maciej Zaremba under rubriken Först kränkt vinner. I artikelserien diskuterar Zaremba förtjänstfullt kränkthetens primat i dagens samhällsliv:
Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige. Medborgarna blev på sin höjd förolämpade. Och vi var ganska ense om vad som var en förolämpning. Men under 90-talet började den endräkten falla sönder. Och innan vi visste ordet av var ordet "kränkt" nästan privatiserat.
Här blir ett brudpar kränkt av att prästen nämner Gud. Och där kränks en man av att hitta en slemmig klump i Ekströms extra fina hallonkräm. Skövdebor känner sig kränkta av att Linné skrev "liten fläck" om deras köping. En militär på Gotland blir kränkt av att en u-båt flyttas till Stockholm. Någon annan av att hans hund våldtagits (?) av en varg. Numera blir kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet.
Om vi alla är kränkta är ingen kränkt. Därigenom töms begreppet "kränkt" på allt sitt innehåll och blir oanvändbart som analytiskt verktyg och i debatten. Det vore välgörande om Zarembas artikelserie blev startpunkten för en upprensning i det kränkthetens träsk som förpestar samhällsdebatten och leder uppmärksamheten bort från allvarliga samhällsproblem.
24 kommentarer:
Hej Ulf, tack för ditt inlägg.
Bara två små korrigeringar:
- Jag har aldrig uppmanat någon att maila Schottenius. Det enda jag har sagt är att de OM någon gör det bör de använda en hövlig ton.
- Vad gäller sakfrågan så handlar det inte om att jag "känner mig kränkt". Det handlar inte om känslor, utan om att DN Kultur tre gånger har ljugit om vad jag tycker (läs här om du vill veta bakgrunden: http://www.johannorberg.net/?page=articles&articleid=157). Det borde inte vara en "höger"-position att falska påståenden korrigeras, och mycket riktigt reagerar också delar av vänstern:
http://etc.se/artikel/16801/om-problemet-med-en-johan-norberg
Vänliga hälsningar,
Johan
Hej Johan,
Tack för respons.
Rätt skall vara rätt. Du har inte uppmanat någon att mejla Schottenius. Du uppmanar dem som valt att mejla Schottenius eller DN att också lägga ut sina mejl på den öppna bloggen "Öppna brev till DN". Det är inte samma sak.
Jag kan ju inte veta om du innerst inne känner dig kränkt eller ej. Det är heller inte intressant i det här sammanhanget. Däremot tycker jag att det sätt varpå du driver din kampanj är klädd i kränkthetens dräkt, och den dräkten lyfter bort fokus från sakfrågan. Däreigenom gör du din egen sak en otjänst och bidrar - oavsett om du vill det eller ej - till att stärka eller åtminstone befästa den kränkthetsdiskurs som jag tycker är ett otyg i samhällsdebatten.
Bara en kommentar: du stavar alldeles för bra, Ulf. I artikeln om Lärarhögskolan fick man veta att någon som läste till svenskalärare hade blivit "krängt". Det ska krängas i tid...
A-K
En Nils-Eric Sandberg med erfarenhet som reporter har i denna länk - via kommentar hos Johan Ingarö - skrivit om hur DN-kultur har utvecklats:
http://www.svensktidskrift.se/2001-4/2001-4-18.html
Jag har ingen tidigare erfarenhet av tidskriften i fråga. Intressant läsning om olika redaktörer i DN i alla fall.
A-K Roth
Debatten om DN-kultur är en ideologisk storm på ett upprört hav för Stockholms kulturelit och några till.
För de flesta av oss andra ter den sig nog närmast som lite plask av sårade(kränkta?) självkänslor i en liten damm.
Johan Norberg är en internationellt etablerad, och respekterad, debattör och författare.
Han borde efter Andreas Malms utbrott i DN, lugnt kunnat ha lutat sig tillbaks, väl vetande att Malms åsikter, av de flesta sansade bedömare, ses som som ytterligt udda.
Malms osympatiska och oreserverade stöd för terroristorganisationen Hezbollah har framkallat avståndstaganden även från hans hemorganisation Syndikalisterna.
De avslöjanden av klimatet på Lärarhögskolan i Stockholm som gjorts av Maciej Zaremba är mycket allvarligare.
Den omvända bevisprövning för kränkning, inkl. skadestånd som där tillämpats ter sig ytterligt osund. detta i all synnerhet som klimatet på skolan förfaller gå ut över kvaliteten i utbildningen och kompetensbedömningen av de blivande lärarna.
Det är allvarligt eftersom det kommer att påverka kommande generationers skoltillvaro.
Jag håller helt med om att det begreppet kränkning måste tas upp till diskussion, inte bara när det gäller Lärarhögskolan.
Medierna har ett mycket stort ansvar för den epidemi av kränkningar som setts under de senaste åren. Antalet individer och grupper som utpekats som kränkta i pressen har ökat explosionsartat och gått parallellt med en offerkultur som fråntagit samma individer och grupper varje ansvar för egna handlingar och uppkomna situationer.
Det skulle vara intressant att se interiören på Journalisthögskolan lika blottad som den på Lärarhögskolan!
Ulf,
Betänk följande. Du bläddrar i DN:s kultursida och får läsa följande:
”Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas "ground zero". I Stockholm driver judiska ynglingar runt och "jagar ut icke-judar ur simhallarna". De "terroriserar skolor", "attackerar brandmän och ambulanser". Den populäraste t-shirten bland dem bär texten "2030: då tar vi över".
Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Av Ulf Bjerled - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Marie Demker och Peter Weiderud - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för judar regerar.”
Ulf, om inte detta är förtal. Nog f..n hade du blåst till strid?!
Vidare, om vi vill ha en seriös debatt kring islamofobi, så är det väl inte Norberg som är problemet. Problemet är väl att Malm istället för att på ett seriöst sätt diskutera islamofobi ger sig på politiska meningsmotståndare. Malm gavs ett gyllene tillfälle att starta ett givande samtal om islamofobi. Men det mäktade han inte med. Trots att han hade tre artiklar på sig orkade han inte ens definiera vad han avser med islamofobi. För att parafraser dig själv: Om allt är islamofobi är inget islamofobi. Därigenom töms begreppet ”islamofobi” på allt sitt innehåll blir oanvändbart som analytiskt verktyg i debatten.
Hälsar
Patrik
Till Patrik,
Visst hade jag blåst till strid. Men jag hade gjort mitt absolut yttersta för att hålla striden på det principiella planet.
Norberg väljer i stället att t ex räkna upp hur många böcker han skrivit och beklaga sig över att de inte i tillräckligt stor utsträckning recenserats på DN Kultur. Därigenom gör han striden personlig, eller i värsta fall privat. Då faller principer och sakfråga i bakgrunden, vilket missgynnar honom. Nu får han också, genom sitt sätt att föra striden, en debatt han inte vill ha.
Jag vill bara tipsa om Åsa Linderborgs kommentar. Man undrar om Zaremba känner sig kränkt nu.
/S
Jag är ingen stor vän av Johan Norberg men det finns ett drag av hedersmord kring DN Kulturs hantering som inte är klädsam. Eller befrämjande för det goda offentliga samtalet. Jag tycker det är ganska självklart att han borde beredas plats för ett genmäle.
Men snarare än ett uttryck för att DN Kultur är vänsterkonspirationens högkvarter tror jag motivet är Norbergs vassa penna. De är lite rädda för honom helt enkelt. Det är lättare att bedriva krypskytte.
Åsa Linderborgs artikel är huvudet på spiken. Tyvärr tycker jag hon kontaminerar sin utmärkta text med för mycket ad hominem resonemang.
Men även om jag då inte tycker dessa exempel kanske är de bästa tror jag Ulf är något på spåren. Jag ser lättkränkta individer som en förlängning på den liberala jagfixeringens credo. Denna, i kombination med ett febrigt medieklimat där alla skall bekräftas genom att synas, tror jag skapar ett narcissistiskt samhälle. Det är en farlig utveckling som står i vägen för verklig solidaritet. Den bär också fröet till destruktivitet när den möter människor som är marginaliserade i samhället. De som till skillnad från oss och Johan Norberg inte kan synas eller odla vår narcissism med socialt accepterade metoder.
Ulf, Jag räknar inte upp mina böcker för att jag kräver att DN ska recensera dem. Jag gör det för att visa att DN Kultur har haft chansen att ta reda på vad jag faktiskt tycker och angripa mig för det (det borde ligga tillräckligt långt från deras åsikter), men att de i stället har valt att angripa sånt jag inte tycker.
Jag tycker inte man behöver blanda ihop en välbehövlig protest mot en serielögnare med den sorts kränkningar Zaremba talar om i samband med anmälningarna på Lärarhögskolan och att en redaktör - som sig bör - hålls ansvarig när lögner publiceras.
Vad tyckte S-Kalle och Ulf Bjereld för övrigt om artikeln av Nils-Erik Sandberg om DN-kulturs utveckling under åren; den med länk ovan?
Att jagfixeringen skulle vara något liberalt tvivlar jag starkt på. Bortskämda och självfixerade uschlingar finns det överallt.
A-K
Till Johan: Du skriver i Expressen (19/2) efter att ha berättat om dina böcker: "Ändå har Dagens Nyheters kultursidor såvitt jag vet aldrig recenserat något av dessa verk. Jag tror inte ens att de har nämnt något av dem vid namn." Oavsett dina intentioner med de raderna är det svårt för läsaren att inte tolka dem som att du tycker att du inte fått tillbörlig uppmärksamhet för dina böcker i form av recensioner.
Till A-K: Jag valde att publicera din kommentar trots att du använde beteckningen "serielögnare" om en visserligen icke namngiven person. Men undvik den typen av grovt förolämpande benmningar i fortsättningen, annars tvingas jag avvisa dina kommentarer.
Sandbergs artikel har jag ännu inte läst - sitter nu på tåget till Stockholm.
Intressant aspekt Ulf!
Som jag har uppfattat det hela hävdar Norberg att hans tes inte behandlar muslimer – men har tydligen inget emot att tesen finns i en bok som just behandlar muslimer, dessutom på ett negativt sätt…
Detta gör verkligen inte Norberg till islamofob eller något liknande, men i konsekvensens namn; när nu Norberg vill framstå som hyperkänslig för sammanhang – borde han då inte långt tidigare insett faran och protesterat?
Om det då inte redan existerade ett problem när Bawer initialt refererade till Norberg, hur kan detta problem plötsligt uppstå av gigantiska mått när Malm refererar till Bawers refererande?
Jag skulle nog säga att likt en pokerspelare så har Norberg helt enkelt "overplayed his hand" – när man med lite sans och balans ser tillbaka på hela skeendet så är korten helt enkelt inte tillräckligt bra för att motivera all kalabalik som han och hans vänner har ställt till med.
För övrigt är det värt att notera att personer med hög medial profil, som exempelvis Norberg, lever mångt och mycket på att synas och höras, och man kan lugnt konstatera att utan Malms artikel i DN så hade Norberg garanterat varit betydligt mera osynlig och periferi de senaste två veckorna.
Så oavsett hur arg, kränkt eller förbannad Norberg egentligen känner sig, så sänder han nog ändå Malm en tacksamhetens tanke för att helt otippat ha givit honom denna estrad att framträda på – då är det trist att han inte har någon bättre scenklädsel än "kränkthetens dräkt" att ta på.
Vet inte vad det är som får Ulf att tro att "när han blåser till strid" (för sin heder och ära) så skulle han inte uppfattas som en kränkt gnällspik. Det är säkert en omöjlighet att kräva upprättelse utan få den munfisken tillbaka som tack för besväret, åtminstone av fiendelägret.
Det är nog till och med lättare att kategorisera Ulfs eget inlägg som en klagovisa av rang. Den "förutsägbare" och "ointressante" Norberg, jo man tackar för den talande etiketteringen i neutral eldskrift.
Något som förstärker det intrycket är att Ulf även läser in en litania av närmast bibliska proportioner i Norbergs expressenreplik. Särskilt i Bjerelds "missuppfattning" av den övertydliga poängen Norberg gör när han nämnar storleken på de egna trycksakerna, blir detta klart. Men, inte kan väl Ulfs skrivningar uppfattas som gnäll och illvällig läsning som gör att han håller på att förlora sin "framtida trovärdighet i debatten"?
Har Ulf en viktig poäng eller gör han ett "förutsägbart och ointressant" självmål? Ja, med den bjereldska måttstocken är det lätt att mäta upp det sistnämnda. Inget målfoto lär behövas.
Gällande Zaremba vet jag inte hur det är på Ulfs institution, men på min så känner vi igen mycket av det Zaremba skriver. Välvilliga kommentarer om svag språkbehandling kan ge oerhört starka reaktioner, likså får vi möta känslostormar som har sin grund i att betyget Godkänd betraktas som en mänsklig rättighet. Det blir därför lätt hotfullt (syftar ej på våld) när man ger rest eller underkänner. Skulden flyttas över på examinatorns bristande emaptiska förmåga, bristande perspektiv eller gammalmodiga bild av vad kunskap egentligen är för något.
Varör blev det på detta viset? Jo,här kommer en heltäckande och nyanserad förklaring: pedagogerna på lärarhögskolorna har under årtionden, ja ända sendan 1968 (sic!) trummat in att ämnesstudier är skräp, mest för att själva kunna höja statusen på det egna ämnet (pedagogik). Detta har lett till att det ämne som skall vara lärarens länk mellan teori och praktik i klassrumssituationen, blivit det mest abstrakta, hart när omöjligt att använda "in real life". Självklarheter staplas huller om buller tillsammans med ett kaserndass sprängfullt med fenomenologi, ett gross eler två med flödescheman samt en nageludd stringens. Men nu får vi betala priset, och till och med lärarhögkolorna börjar vrida på sig av obehag. När skall självinsikten träffa dem fullt ut?
Jag har också själv stött på blivande lärare i svenska språket som åberopar dyslexi. Att de inte har blivit rekommenderade andra yrkesval av lärarhögskolan är beklämmande. Finns det ingen gräns för hur mycket vi kan deprofessionalisera läraryrket?Många vänner som är lärare har allt oftare kandidater som inte läser böcker trots att de skall bli lärare i svenska språket. Det är helt enkelt för svårt för att upplevas som lustfyllt men, vilket är allvarligare, det anses samtidigt också som en odödig kompetens att bära med sig ut i arbetslivet.
Ja, nu har jag också blivit intetsägande och förutsägbar, förmodligen helt obrukbar i debatten.
O.K., Ulf, point well taken. Jag ska se till att hålla hövlig ton.
(Frestas att filosofera om benämningen "nyliberala och kapitalistkramande" om Norberg i detta sammanhang, men...?)
Sedan tror jag ett stycke i din länk till Expressen visar en del självdistans hos Norberg och förklarar varför han tog upp sina alster.:
"...Det kan väl tyckas en smula självgott och fåfängt att kräva uppmärksamhet för sina egna prestationer. Det är många som vill ha tillgång till spaltmetrarna. Men det märkliga är att DN Kultur faktiskt har utrymme att skriva om mig, gång på gång, men då om saker jag inte tycker i stället för om det jag faktiskt tycker..."
Jag tycker han har en poäng där. Och artikeln av Sandberg visar en liknande sida av DN-kulturs utveckling.
A-K
Det är ett fenomen värt att begrunda att en kränkt vänsterprimadonna, som sympatiserar med terrorister(och hans likaledes kränkta chef), och en kränkt högerprimadonna kan ge upphov till en debatt som engagerar hela det intellektuella Sverige(= huvudsakligen Stockholm), medan Zarembas artikelserie om tillståndet på den skola som utbildar våra barns lärare, inte röner tillnärmelsevis samma uppmärksamhet.
Kan inte Malm och Norberg göra upp genom att se vem som pallar mest rödvin på en av Stockholms innekrogar för intellektuella?
Zarembas artikelserie borde däremot föranleda en inspektion av UHÄ(om den myndigheten fortfarande finnskvar).
Dessutom borde det krav på omvänd bevisning som finns i kränkningsmål, omedelbart ses över i Riksdagen.
"Kan inte Malm och Norberg göra upp genom att se vem som pallar mest rödvin på en av Stockholms innekrogar för intellektuella"
=)=)
Låter som ett utmärkt förslag...
Det är lätt att ryckas med av stolligheten i Zarembas beskrivning av anmälningarna, men en helt annan sak de rysningar av välbehag detta skänker borgerliga tyckare. Det blir med Olaus Petris inlägg också uppenbart hur väl detta kan inlemma sig i ett vidsträckt politiskt slagfält. Jag tror man vinner på att försöka begränsa frågan och inte dra för stora slutsatser av ett så begränsat underlag. Diskussionen stärks inte heller av självupplevda anekdoter.
Med all respekt för hur dessa rättshaveristiska anmälningar påverkar kulturen på LHS, och med all respekt för de återverkningar de får för en enskild lärare. Men samtidigt, vi pratar om ungefär en anmälan per femhundra studenter.
Men den springande punkten i hela diskussionen är varken när högskolan skall avråda studenter från läraryrket, eller hur det är ställt med vissa personers självkännedom, patologiska processlystnad, eller queerteorins vara eller icke-vara (som f.ö. handlar om frihet att välja sociala roller utan risk för förtryck, men av vissa på LHS tydligen vantolkad som samma intolerans men med omvända roller). Man kan förfära sig över detta och tycka sig se symptom på alla möjliga samhällssjukdomar. Men det enda som är riktigt upprörande, om det nu är sant, är den syn på bevisföring som framförs. Den där man tillskriver den fenomenologiska upplevelsen av kränkning ett absolut värde. Det är rimligt om det handlar om en terapeutisk situation, men när det får rättslig verkan bör man som ett minimum väga ord mot ord.
Med det tycks åtminstone för mig frågan lättlöst. Lärarstudenterna både kan och bör säkert fortsätta diskutera social konstruktion och vilka normbärande diskurser som påverkar oss. Dock bör man från LHS/SU:s sida reglera anmälningsglädjen genom ett mindre godtyckligt regelverk.
Utifrån sörgårdens rosenskimrade idyll är det lätt att upprätta politiska vattendelare där det inte finns några. Ett få områden inom akademin, där vänster och höger kan mötas relativt friktionsfritt, är nämligen just förskräckelsen över att vårt kunskapssamhälle har reducerats till vackra fraser om "förförståelser" och "värdegrunder". Att de är staplade på varandra till prydnaden av pedagogernas tal och skrift, gör inte saken vackrare ens uppe i mumindalen.
Folkskollärarna roterar i sina gravar. Det är nämligen deras arv som förskingrats mest. Decennier av slit för erkännande som professionella kunskapsförmedlare är som bortsopat. Men jag som ser till den övergripande kontexten skall naturligtivis inte kritisera. Har man doftorganet städigt sniffande bland de röda rosenrabatterna i sörgården, är det svårt att upptäcka mer än just vackra röda rosor och ogräs med blåa rötter. Perspektivet är ju ett annat. Men klok som jag är vet jag ju att det är en Sokal(l)ad förförståelse och värdegrund som är lika djup som min även om det i själva verket är en avgrund.
Det är således politiskt enkelspårigt att betrakta reaktionerna på Zarembas artiklar som skadeglad borgerlig revanschlusta. Det handlar om professionella försvarmekanismer och om en kamp för lärarnas status.
Att vi har den situationen som vi har på LHS, beror därför mindre på oklara regelverk, mer på kunskapsfientlighet alá pedagogikdogmer och den degraderade lärarroll som kommer med den. Och det är den diskursen som måste bekämpas om vi skall kunna rikta upp det sluttande kunskapsplanet (som anmälningarna är ett symtom på). För det är den som "vi" lider av, i synnerhet vi som är verksamma inom humaniora. Du vet vi som håller på med diskursanalys.
Ett förhållningssätt som är främmande vid den akademi jag känner och älskar är när man försöker trycka en alltför stor bit av verkligheten genom samma hypotes. Det tenderar i slutändan ge alltför mager kost för att blommorna s.a.s. i slutändan skall få verklig näring. Den som inte visar försiktighet när man anträder ett samhällsvetenskapligt problems politiska landskap tenderar sedan stå i en trädgård fylld av besvärliga gropar där all odling kan visa sig omöjlig.
Att gammelvisset tycka sig finna sin ogräsverklighet beskriven i retoriskt blommande anekdoter är i högsta grad mänskligt. Men knappast någon metod akademin rekommenderar för att hacka sig framåt i en frågeodling. Det utesluter inte att anekdoterna rymmer frön av något intresse, men trädgårdsmästaren bör kanske dröja något innan hela trädgården planeras.
Det är lite politiskt enkelspårigt att i Zarembas artiklar bara hitta en kamp för lärarnas status. En kamp jag annars i övrigt tillfullo delar, men du river av ett sjok strån som är mycket tjockare än så. Något måste också stå illa ställt på Olaus Petris akademi när humanioran där kidnappade diskursanalysen, men fråntogs ett stringent vetenskapligt tänkande. Kanske återkommer jag med några högstämda kammartankar och spekulationer om detta. Här råder till skillnad från LHS högt i tak.
Oj, de mindre gröna fingarna stack sig visst på ett törne, dessutom ett från den egna rosenrabatten. Men har man en passion är det väl ett pris man får betala. Sådant kan annars undvikas om man renodlar perpektivet, ett vanligt trädgårdsmästartrick som kanske har glömts bort i sörgårdsidyllen?
Min lilla balkonglåda i blå tornet lämpar sig dock ypperligt för det ändamålet. Den ger överblick och stringens till det man planterar i de kulturella metafårorna. Man får också rikligt betalt i forma av vackra frukter. Bättre drivbänk att sitta och fundera på finns inte. Det blir lättare att gallra och så nya tankefrön. Gödsling och berikning underlättas också. Risken för postmortemism blir minimal. För skulle det sistnämnda ske kvarstår endast komposten som räddning undan total missväxt. Inte ens röda perenner kan stå emot. ;-)
Allt gott och hoppas att ovanstående plåster fick stopp på blodflödet. Om inte får du suga på fingret.
Nu tror jag inte att man bara ska skratta åt Norberg och hans indignation, eller sucka över den, och inte heller ta för lätt på hans beundrares mailbomande av DN.
Av en person, som känner väl till högern i USA och dess propagandastrategi, har jag fått information om hur denna därstädes har lyckats driva massmedia framför sig med just sådana metoder som dem Schottenius beklagade sig över i det här fallet. Det blir till slut för obehagligt att strunta i gaphalsarna, och så ger man dem, eller deras företrädare, det forum de kräver.
När en person "som känner till högern i USA" ger "information" om hur det går till när "gaphalsar" tar makten över det offentliga samtalet (och hur "obehgligt" det är), kan man vara viss om att slöjan har ryckts av Isis-templet.
Sanningen står där fri från smuts till allmän beskådan. Kan det vara denna forma av apokalyptik som kallas "diskursanalys"?
Tur att jag inte är lättkränkt. :-)
johan norberg har en ganska obehaglig och elitistisk framtoning, och då menar jag inte
' elitistisk ' på något positivt vis
han är inte elitistisk som leonardo da vinci, galileo galilei eller niccolo macchiavelli utan ' elitistisk ' som allan greenspan, milton friedman och paul wolfowitz som gömmer sig bakom tomma ord som ' frihandel ', ' globalism ', ' kapitalism ' och sån skit
kolla bara in honom här http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a4/Johan_Norberg.jpg
creepy är bara förnamnet, och är man en ' fellow ' på någon ' tankesmedja ', sliskigt koncept, som kallas cato institute i washington dc med andra liberala amerikanska gaphalsiga medianissar a la rush limbaugh eller fasansfulle penn från ' penn and teller ' då undrar jag om inte något gått fel någonstans?. kanske redan som ung? då norberg var marxist?
Skicka en kommentar