2008-01-19

Hur bemöta Sverigedemokraterna?

Socialdemokraterna bildar ett nätverk för politiker från de kommuner där Sverigedemokraterna har ett politiskt inflytande. Det kan nog vara bra. Sverigedemokraterna är inte enkla att hantera politiskt och om nätverket kan bidra till att utbyta erfarenheter, vässa argument och samordna strategier så är det gott och väl.

Det som gör mig orolig är att Mats Johansson (s), regionråd i Blekinge och demokratiansvarig i partistyrelsen säger att nu måste vi ”ta tag i debatten” och inte längre ”tiga ihjäl Sverigedemokraterna”.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Det är fel tänkt att socialdemokraterna ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Den relevanta frågan är inte om man skall ta debatten eller ej, utan hur man i så fall tar den.

Jag ser åtminstone tre riskmoment i den socialdemokratiska strategin:

1. Att "ta debatten" med Sverigedemokraterna blir ett egenvärde, ett mål i sig, för socialdemokraterna. I stället borde kraften läggas på strategiskt tänkande kring vad som är det operativa målet med debatten. Det finns inget egenvärde i en debatt mellan Sverigedemokraterna och (s).

2. Att debattera med Sverigedemokraterna innebär att man riskerar att bjuda partiet på en nationell plattform som partiet annars skulle få svårt att erövra. Sverigedemokraterna fick mindre än tre procent av rösterna i 2006 års riksdagsval. Andra småpartier bjuds inte på fribiljetter in i den nationella debatten.

3. Sverigedemokraterna vill i debatten gärna lägga ett invandringspolitiskt perspektiv på politiska sakfrågor som t ex sjukvård, skola och pensioner. På så sätt vill partiet få maximalt genomslag för sin egen profilfråga, d v s invandringspolitiken. För partiets motståndare gäller det att stå emot och i stället pressa Sverigedemokraterna på dess sakpolitik i frågor bortom invandringsproblematiken.

Dessa saker kommenterade jag i SVT:s Rapport i lördags samt i P1 Morgon under måndagen.

11 kommentarer:

Kerstin sa...

Nu anser jag att det inte går att spela schack med folk som inte erkänner spelets regler.

Och dessvärre, det enda sättet att besegra sd och omöjliggöra deras idéer är en verkligt socialdemokratisk politik, alltså en återgång till en fördelningspolitik som inte bara gynnar de mest välbeställda och ett återuppbyggande av välfärdsstaten, som nu till stora delar monterats ner, samt att man prioriterar sysselsättningen framför inflation (alltså avstår från att hela tiden misstänkliggöra arbetslösa och sjuka människor, vilket även s gjorde under sina senaste regeringsperioder).

Klarar man inte av den saken, eller vill man inte föra en sådan politik, kommer sd att vinna terräng alldeles oavsett vad man gör istället, eller säger, alldeles oavsett om man försöker tiga ihjäl dem eller talar med dem.

johannes sa...

Du har helt rätt Ulf. Vi ska ta debatten med Sd:s väljare, inte med Sd.

krigstid sa...

kerstin, du har helt rätt och jag tycker att man kan uttrycka det i klara, abstrakta termer: ett universalistiskt budskap om jämlikhet uttryckt i handling för samhällelig jämlikhet. Det är ju faktiskt "egalité" det handlar om, den kanske minst vördade av den franska revolutionens principer...

Johannes sa...

Eftersom SD´s paradfråga är invandringspolitiken måste jag be om ursäkt att jag har lite svårt att förstå hur föregående kommentatorers inlägg relaterar till bloggposten.
Det skall emellertid bli spännande att se hur Socialdemokraterna kommer att bemöta SD´s åsikt att det inte är rimligt att Sverige ensamt tar emot 40% av de Irakaraber som söker sig till Europa och att Sverige måste bromsa den invandringen.

Charlotte sa...

Jag tycker du har fel Ulf. För det första underskattar du SD:s förmåga att nå ut ÄVEN om de inte "ges plattform" genom att man debatterar med dem (det finns fler kanaler idag än tidigare) - och du underskattar martyrskapets kraft i det att man tycks försöka "tiga ihjäl" dem. För det andra undrar jag hur man ska kunna åstadkomma din punkt 3 utan att debattera med dem.

A-K Roth sa...

Bra poäng att det inte går att spela schack med dem som inte erkänner spelets regler. Borde ge eftertanke till dem som så innerligt vill att man ska spela schack med terrorinriktade grupper...

Svenska socialister spelar naturligtvis gärna schack med många grupper som inte följer gängse regler. Men detta vill man inte se, erkänna, minnas...

krigstid sa...

Det fanns en lyckad intervju med SD:s arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund i Dagens Arbete för en tid sedan. Länken är lite för komplicerad för att lägga till här, men intervjun ligger uppe på hemsidan (www.dagensarbete.se)och intervjun visar sedan att SD helt enkelt inte har någon politik - annat än att vara rent fackfientliga. Nu påstår de iofs, efter den intervjun, att de ska ändra på sin policy gentemot facket, men det är klart att det inte finns något band mellan Byggnads hållning i Vaxholm och SD - SD fördömer Byggnads inställning. Det hade vi aldrig fått reda på om vi hade nöjt oss med att läsa DN.

Och där har vi ett krux med vår situation: vi förutsätter att den borgerliga pressen, i sin totala dominans i Sverige, menar allvar med med sitt motstånd mot SD. Än så länge har de visat sig vara mer intresserade av att slå mot fack och (därmed) löntagare än att mota undan främlingsfientliga krafter. Problemet är inte enbart huruvida vänstern diskuterar med SD eller inte - det handlar också om VAD vi diskuterar med de borgerliga. Vi måste byta diskurs helt och hållet, bege oss tillbaka in i ett perspektiv dominerat av klasskonflikter och motsättningar på en helt annan plan än den borgerliga. SD är ett borgerligt parti, om än inte liberala. I den konflikt som är den verkligt avgörande - den mellan arbete och kapital - är SD på samma sida som DN:s ledarsida. Är det någon som tror att det gör dem till en svag part i svensk politik?

Anonym sa...

I stort sett håller jag med Ulf. Nu har jag inte följt exakt vad olika personer sagt i den senaste vändan i den här debatten, men det finns ibland en nästan naiv tro på att de som stöder sd kan omvändas bara de får höra motargumenten. Så enkelt är det inte, och den som tror sig få en lätt match i en eventuell debatt mot sd kan, åtminstone ibland, få sig en obehaglig överraskning. Det är nämligen inte alldeles enkelt att bemöta alla påståenden om kriminialitet, samhälleliga kostnader osv. utan att vara ganska ordentligt påläst. Möter man en populist har man alltid en ett handikapp -- populistens påståenden är enkla att göra men oftast betydligt knepigare att motbevisa, hur befängda de än är.

Med andra ord: Att "ta debatten" är inget enkelt beslut. Dels för att debatten är svårare än många tror, dessutom Ulf har rätt när han säger att man skall akta sig för att ge ett treprocentsparti en nationell plattform det inte redan har.

Samtidigt visar utländska exempel att det inte alls är säkert att det fungerar att försöka "tysta ihjäl" partier som sd. Försöken att isolera Vlaams Blok/Belang i Belgien har misslyckats, och givit VB massor med vatten vatten på sin anti-etablissemangskvarn.

Historien visar att högerpopulistiska partier kan gynnas av uppmärksamhet -- men också att de kan dra fördel av att lämnas ifred.

Jag har ingen enkel lösning på detta dilemma. Kanske måste vi tänka i lite andra banor. Sd har tre procent. Det är egentligen ganska lite jämfört med andra länder, och om man ser på den svenska opinionen gällande invandring och synen på det politiska etablissemanget finns det potential för betydligt mer.

Hur hemskt det än är, kanske vi måste vänja oss vid närvaron av ett parti som sd. Den insikten borde då inverka på motstrategierna. Även om jag inte tror att sd står inför något massivt genombrott tror jag heller inte att de kommer att försvinna lika enkelt som ny demokrati gjorde, oavsett om de kravlar sig över fyraprocentspärren 2010 eller inte.

Och då tror inte inte det leder någon vart att motstrategierna bygger på någon sorts tanke om att sd kan avlägsnas genom ett enkelt ingrepp. Inte heller på någon from förhoppning att de försvinnar om man bara blundar ett tag.

Snarare bör man nog, dessvärre, vara öppen för möjligheten att detta är ett parti som under överskådlig tid kommer att finnas med i ett stor antal kommuner, och som förr eller senare kan ta sig in i riksdagen, eventuellt som vägmästare.

Då gäller det att ha någon sotrs beredskap på hur man skall förhålla sig. Den tror jag inte finns idag, vilket erfarenheten från flera kommuner visar.

AW i Skottland

Ulf Bjereld sa...

Det sägs många kloka och intressanta saker här, och jag håller med om det mesta. Ett par kommentarer och klargöranden:

Sverigedemokraterna bör främst mötas på lokal nivå, inte på nationell nivå. En TV-debatt med ett högerpopulistiskt parti med skickliga ledare - med TV-debattens korta tidsramar och utan möjlighet till fördjupning - kan aldrig vinnas.

Sverigdemokraternas väljare är inte lurade. De tycker i stor utsträckning samma sak som sitt parti. Att "avslöja" Sverigedemokraterna syftar snarare till att inte andra väljargruper skall söka sig till dem.

Sverigedemokraternas väljare betraktar invandringspolitiken som den absolut viktigaste frågan. Även om vi visar att partiet har en "dålig" politik med avseende på t ex välfärd, miljö och sjukvård så påverkar det inte Sverigedemokraternas väljare i särskilt stor utsträckning. De sluter upp bakom partiet utifrån dess invandringspolitik och bryr sig inte särskilt mycket om vad partiet säger i övriga frågor.

Kerstin Berminge, Svenljunga sa...

Går vi tillbaka lite i tiden finner vi att så länge vi hade full sysselsättning och människor kände sig trygga och inte var rädda för personliga ekonomiska katastrofer då hade vi ingen invandrarfientlighet. Invandrarfientligheten minskade från 1967 fram till omkring omkring 1990 och då kom kraschen och den stora arbetslösheten bröt ut.

Då plötsligt hade vi inte råd med välfärd, det skulle sparas, vi skulle arbeta oss ur krisen, vi hade levt över våra tillgångar, statskulden var fasansfull,budgetunderskottet en katastrof etc. etc. Vad var enklare för en massa människor utan kunskaper i nationalekonomi än att titta sig omkring och undra: Men, varför har vi råd att ta emot en massa flyktingar och invandrare om vi inte har råd att ta hand om våra egna barn (man drog ner på skolor och förskolor samt på ungdomsgårdar), våra egna sjuka (man avskedade en massa folk i vården och offentlig sektor) och gamla?

Vips hade man alltså sd:s paradfråga och den enkla lösningen. Gå tillbaka och läs tidningarna från början av 90-talet. Jag var arg så det slog gnistor om mig - just för att jag insåg vad massmedia och politikerna drev fram den gången. Jag fick rätt, till all olycka.

Var så säkra, det kommer inte att hjälpa ett dugg att "prata med sd". Det måste till en jämlikhetspolitik och sysselsättningspolitik som inte, som dagens arbetslinje, mest liknar de gamla lösdriverlagarna.

G. Tikotzinsky sa...

Kerstin-
"prioriterar sysselsättningen framför inflation" trodde jag inte skulle komma från dig. Om priserna höjs i framtiden eller lönerna sänks nu kommer på ett ut för individen. Slutresultatet är sänkt disponibel inkomst räknad i PPP* för att få bukt med arbetslösheten. Det är väl just den strategin som socialdemokraterna motsätter sig? För nationalekonomin är det naturligtvis betydligt bättre att sänka lönerna hellre än att urholka långtids-sparandet genom inflation.

*Purchasing power parity, en av huvudmetoderna för beräkning av BNP. PPP tar med prisnivån och valutakurserna i beräkningarna.