2008-01-16

Samkönade äktenskap - ja eller nej?

Debatten om samkönade äktenskap har tagit ny fart. Fredrik Reinfeldt säger till TT att regeringen tänker lägga fram en proposition om ny äktenskapslagstiftning, och tre av de fyra borgerliga allianspartierna är för samkönade äktenskap. Men kristdemokraterna är emot och har bundit sig hårt i frågan. I det "Garantibevis" som partiet spred före valet står det att Äktenskapet, som är den stabilaste samlevnadsformen, ska bevaras i nuvarande form.

Kristdemokraterna har knappast råd med ytterligare en svekdebatt. Partiledningen har redan fått hård kritik för att ha fubblat bort frågan om fastighetsskatten och sålt ut frågan om sänkt bensinskatt. (Beslutet att gå till val på frågan om sänkt bensinskatt var för övrigt ur ett kd-perspektiv oerhört märkligt och misslyckat. Jag undrar fortfarande vem som bär ansvaret för den allt annat än lysande idén.) I den senaste Demoskop-mätningen ligger kristdemokraterna på rekordlåga 3.0 procent. Avgrunden hägrar.

Fredrik Reinfeldt befinner sig således - igen - i en bekymmersam situation. Om han föreslår samkönade äktenskap kör han över regeringens just nu svagaste länk. Om han inte föreslår samkönade äktenskap så kommer oppositionen att göra det, och då tvingas sannolikt moderaterna, centern och folkpartiet ändå att rösta ja i riksdagen - men som eftertrupp istället som förtrupp. Det riskerar således att bli fel hur han än gör.

Själv är jag för samkönade äktenskap. Jag baserar min åsikt på kärleksargumentet. Om två vuxna människor älskar varandra och vill leva ihop vore det orättfärdigt att förneka dem äktenskapet.

Det finns två invändningar mot samkönade äktenskap som förtjänar en kommentar.

1. Om homosexuella tillåts gifta sig måste de också likställas med heterosexuella par när det gäller adoption. Eftersom det fortfarande finns negativa stämningar mot homosexuella i samhället riskerar barnen till ett homosexuellt par att fara illa. Ja - den risken finns. Men det vore orimligt att ge dessa stämningar vetorätt i frågan om samkönade äktenskap.

2. Om homosexuella människor får rätt att ingå äktenskap vore det också rimligt att tillåta polygami, det vill säga att låta fler människor än två ingå äktenskap med varandra. Här är jag inte så orolig. Jag tror på den tvåsamma kärlekens kraft och tror inte att det kommer att uppstå någon större efterfrågan på äktenskap mellan flera personer. Om jag har fel, ja, då får vi ta den diskussionen då.

13 kommentarer:

Alexander Sofroniou sa...

Frågan är väl varför det skulle vara rimligt att tillåta polygami bara för att man tillåter homosexuella att gifta sig. Det finns rimligtvis inget som helst samband.

Ulf Bjereld sa...

Det tycker egentligen inte jag heller. Men de som anför argumentet frågar varför man skall hålla fast vid tvåsamheten överhuvudtaget, om man inte håller fast vid tvåkönigheten.

Anonym sa...

Homosexuella par har haft rätt att adoptera barn sedan flera år. Det är inte argument mot samkönade äktenskap. Jag ser ett argument, och det är religiöst. Ett samhälle bör inte tvinga på religiösa grupper en samlevnadsform de inte kan acceptera. Katolikerna ser t ex äktenskapet som ett sakrament, det är öht inte möjligt i ett samkönat äktenskap. Svaret är att skilja på religion och förvaltning här: vigsel i statens mening sker i stadshuset eller motsvarande och den religiösa ceremonin sker efteråt.

Ett argument som vänds mot ovannämnda lösning är att ett sådant förfaringssätt ger homosexuella skulden för att Nisse och Pia inte får vigas av prästen i hemförsamingen.

Visst har polyamorin med samkönade äktenskap att göra - men bara om man använder kärleksargumentet. Det är därför det är ett lömskt argument - om fem människor älskar varandra och vill gifta sig med varandra, vem är du att förneka dem uttrycket för sin kärlek??

Viktor sa...

Men om tre vuxna människor älskar varandra och vill leva ihop vore det INTE orättfärdigt att förneka dem äktenskapet? Jag tycker att det faktiskt finns bra argument mot att bigami skulle kunna rymmas inom äktenskapslagstiftningen, men med ditt så kallade "kärleksargument" vore det svårt att motsätta sig det. Det bästa argumentet för samkönade äktenskap är helt enkelt "diskrimineringsargumentet". Om vi inte värderar samkönade relationer annorlunda än heterosexuella bör de inte heller ha en annan rättslig status. Det är diskriminering.

Ulf Bjereld sa...

Till anonym: Jag har inga problem med att staten står för vigseln och kyrkan för den religiösa ceremonin. Men jag anar att många samfund gärna vill behålla vigselrätten och samtidigt ha rätt att vägra viga samkönade par - dvs. båda äta upp kakan och ha den kvar.

Kärleksargumentet är inte förrädiskt, utan sitter alltid med triumf. Däremot tror jag inte att vi i sinnevärlden särskilt ofta kommer att uppleva att fem människor älskar varandra - jag tror ju på den tvåsamma kärlekens primat. Och då blir frågan bara hypotetisk.

Till viktor: Men inte kommer du väl undan problemet genom ditt diskrimineringsargument? Vilka är skälen till att vi skulle värdera fem människors ömsesidiga kärlek annorlunda än två människors kärlek ömsesidiga? Och förvägrar du då dessa fem rätten att gifta sig blir det ju just fråga om diskriminering!

Anonym sa...

Ulf,
du blandar "är och "bör" i ditt försvar av kärleksargumentet. Fyfy.

G. Tikotzinsky sa...

Fem människor eller fler som gifter sig med varandra kallas - kibbutz.

Polygami handlar inte om gruppgifte, utan om en man med flera hustrur. Mannen är gift med kvinnorna, men kvinnorna inte med varandra. Kvinnorna har ingen kärleksrelation eller speciellt ansvar för varandra. (Eller in kvinna med flera män.)

Ulf Bjereld sa...

Här blandas inga är och bör. :-)Anonym får precisera anklagelsen om han/hon vill ha ett svar.

Anonym sa...

Användningen av kärleksargumentet leder logiskt till att polyamori måste tillåtas. Om det är kärleken som är avgörande för rätten att ingå äktenskap kan inte kärleken begränsas till två personer. Däremot kan ålder vara en begränsning eftersom det ligger rimlighet i att hävda att kärlek av den typ vi syftar på här kräver mogen ålder. Att inte heller jag tror att särsklt många polyamoriska äktenskap kommer att ingås är en helt annan sak. Det är en empirisk fråga som inte kan blandas samman med kärleksargumentets logiska implikation.

Min uppfattning är att kärlek inte är ett nödvändigt argument för att ingå äktenskap. Kärlek kan vara ett tillräckligt argument eftersom det kan generera det samtycke som jag istället anser vara det grundläggande kriteriet för att ingå äktenskap.

Äktenskapet som vi känner det är en religiös ceremoni - och där måste religiösa samfund få bestämma vilka man vill viga - samt en civilrättslig fråga - och där har staten rätt att definiera vilken samlevnadsform man vill stödja utifrån ett perspektiv på samhällets fortbestånd samt andra politiska värden som man vill främja.

Ett samhälle skulle mycket väl kunna bestämma sig för att främja polyamorösa relationer och därför ge dem äktenskaplig status (vilket alltså ger viss ekonomiskt och juridiskt skydd för parterna och för eventuella barn). Det är en demokratisk fråga och en fråga som lagstiftaren äger. Personligen är jag dock helt emot polyamorösa äktenskap.

Jag personligen ser hellre en utveckling mot en partnerskapslagstiftning för alla tvåsamma, om man vill försäkra sig om rättvisa mellan olika kön. Äktenskapet blir då en religiös fråga.

Personligen vill jag att samhället fortsätter att främja tvåsamhet eftersom jag tror att det är det ultimata sättet att leva tillsammans, oavsett kön.

Ulf Bjereld sa...

Till anonym: Vi är helt ense om att kärleksargumentets logik leder till att polyamori bör tillåtas. Vi är också ense om att behovet av/efterfrågan på polyamoriska äktenskap med stor sannolikhet kommer att vara ytterst begränsad, och att det därför knappast kommer att bli ett problem i praktiken. En sådan inställning är inte att blanda ihop är och bör, utan i stället att hålla isär är och bör.

Du föreslår i stället "samtycke" som grund för äktenskap. Det är svårt att säga emot det argumentet. Eftersom kärlek aldrig kan bevisas, så kan kärlek heller aldrig utgöra ett juridiskt kriterium för äktenskap.

Du skriver att religiösa samfund "måste" få bestämma vilka man vill viga, eftersom äktenskapet "som vi känner det" är en religiös ceremoni. Men det är ju bara en halv sanning. Äktenskapet "som vi känner det" är faktiskt både en religiös och en juridisk ceremoni.

Vi ser kanske här en diskursiv kamp om begreppet/ordet äktenskap mellan den värdsliga och den religiösa makten? Det är spännande.

Kerstin sa...

Oj oj, jag tänker mig den röra som skulle uppstå när två män och två kvinnor är gifta med varandra, allihop, och har korsvisa barn, och en vill skiljas. Eller när arv ska skiftas i ett sådant församlingsäktenskap.

En riktigt festlig situation,och vilka roliga filmer man skulle kunna göra om problemen :-).

Jag ser annars inte något skäl alls att gifta sig, varken med en man eller en kvinna. Det går precis lika bra att leva ihop utan den där ceremonin - ja bättre enligt min erfarenhet.

Viktor sa...

Ulf skriver: "Men inte kommer du väl undan problemet genom ditt diskrimineringsargument? Vilka är skälen till att vi skulle värdera fem människors ömsesidiga kärlek annorlunda än två människors kärlek ömsesidiga? Och förvägrar du då dessa fem rätten att gifta sig blir det ju just fråga om diskriminering!" Jag tycker faktiskt att det finns skäl att från ett samhälleligt perspektiv värdera en relation mellan fem individer annorlunda än mellan två. Maktrelationen i sådana förhållanden har stor risk att bli farlig. Redan idag gör ju samhället den värderingen. Däremot anser jag inte att man utifrån ett kärleksargument kan värdera en sådan relation annorlunda.

Anonym sa...

Visst blandade du "är och "bör" när du från början sa att 1. kärleksargumentet leder till att tillåta samkönade äktenskap men även till polyamorösa dito (alltså "är") men att 2. det inte blir en ngn efterfrågan på polyamorösa ä-p eftersom du inte tror på dem (alltså "bör").

Äktenskapet i Sverige såsom vi känner det idag är en religiös förening. Innan kyrkan kom in var det en angelägenhet för brudparets släkter och den lokala samfälligheten. Det var först 1734 som kyrklig vigsel blev rättsligt gällande. Dessförinnan var det avtal, löften inför vittnen samt genomfört samlag som gällde som bevis på giftermål. En slags social konvention alltså.