2007-11-27

Annapolis II

Så kom då den förväntade gemensamma deklarationen från den palestinska presidenten Abbas och Israels premiärminister Olmert. Det är ett väl avvägt dokument, där t ex Jerusalem-frågan inte explicit nämns utan bakas in i formuleringen "alla kärnfrågor utan undantag". Terrorism skall bekämpas, oavsett om den utförs av israeler eller palestinier. Deklarationen innehåller också en tidtabell där förhandlingar omedelbart skall igångsättas och där parterna skall "make every effort" att nå en överenskommelse före utgången av 2008.

Tidtabeller har aldrig varit heliga i den här konflikten, och mycket talar dessvärre för att det inte kommer att gå vägen den här gången heller. Hur skall Abbas kunna bekämpa palestinsk terror när han inte har den politiska eller militära kontrollen av Gazaremsan? Hur skall Olmert kunna gå ett enda steg framåt i t ex Jerusalemfrågan när koalitionspartier i hans regering lovar att utlösa en regeringskris om frågan överhuvudtaget kommer på bordet? Hur skall USA kunna pressa parterna till kompromisser när George Bush snart lämnar Vita Huset, med extremt låga opinionssiffror som en kvarnsten om halsen?

Visst - låt förhandlingarna börja. Utan förhandlingar - ingen fred. Men det går heller inte att vinna någon fred utan Hamas. Underlätta därför dialogen mellan Hamas och Fatah så att palestinierna kan få ett enat ledarskap och därigenom också kunna leverera de kompromisser som kan komma ut av förhandlingarna.

4 kommentarer:

Kerstin sa...

Off side här, fast inte helt kanske. Vill bara rapportera att jag var och såg "mitt namn är Rachel Corrie" i kväll. Den var stark.

Ulf Bjereld sa...

Hej Kerstin,

Jo, den var stark. Ikväll - på 60-årsdagen av FN:s delningsresolution - leder jag i en debatt på Stadsteatern med anledning av pjäsen. Medverkar gör bl a Göteborgs-postens liberale ledarskribent Gert Gelotte, som nyligen haft en artikelserie i GP om situationen på de ockuperade områdena. Gelotte definierar sig själv som Israelvän, men han är oerhört kritisk mot Israels agerande på Västbanken. Artikelserien har därför fått mycket stor uppmärksamhet.

G. Tikotzinsky sa...

"Men det går heller inte att vinna någon fred utan Hamas." (Bjereld)

Här går åsikterna isär. Jag hävdar att det är lättare att nå fred UTAN Hamas än med Hamas.

Den mest pragmatiska lösningen för palestinierna är att skriva av Gaza. Abu Mazen kan förmodligen nå en uppgörelse med Israel rörande A/B-områdena i Judea/Samarien, och samtidigt lämna Gaza åt sitt öde. Därmed skulle palestinierna kunna utropa en stat. Om framtida politik medger, kan Gaza återinförlivas. Om inte, så var det ingen större förlust i vilket fall som helst. Frågan är om Mazen har modet som krävs.

A-K Roth sa...

Tydligen har det stora antal arabländer som kommit till Annapolis gjort Hamas och Iran komplett rasande. Många ser dessa länders närvaro som ett tecken på att de försiktigt närmar sig accepterande av de tre viktiga punkterna - acceptera tidigare fördrag, erkänna Israel, stoppa terrorn. Många av dessa länder har inte ens diplomatiska förbindelser med Israel men de kom. De kom.

Om man kunde stödja försonande synpunkter och marginalisera det som är helt oresonligt, människofientligt och ristat i fundamentalismens sten (Irans och Hamas' syner) kunde man kanske hjälpa till i fredsprocessen. Men att yrka på att lyssna till en grupp som öppet och utan skam önskar och genomför(!) död och lidande för egna och andra med annan syn kan inte vara vettigt.

Somliga svenska skribenter, t.ex. Bitte Hammargren, har äntligen börjat uttrycka något om Irans betydande roll i konflikten. För andra åter sitter det långt, långt inne.