Stormen kring Karkiainen - vad händer nu?

Ett foto som föreställer civilminister Ida Karkiainen som 15-16-åring med armen höjd till något som skulle kunna vara en heil-hälsning har väckt debatt. Vi vet inte så mycket om bakgrunden till fotot. Ida Karkiainen själv säger att hon inte minns att hon skulle ha utfört en heil-hälsning, men att om hon gjort det så har det varit som en ironi, för att håna och förlöjliga nazismen. Ingen tror heller att Ida Karkiainen som ung hyst högerextrema sympatier.

– Om det stannar vid det här, att det inte kommer mer, då tror jag att det kommer att blåsa över ganska fort, säger jag till TT.

*

Ida Karkiainen har också fått frågor om sin sambos band Raubtier. Expo:s Jonathan Leman beskriver bandet som "inte renodlat högerextremt", men att det ändå "finns en implicit högerextremism och konspirationism i vissa av deras texter". Bandet hyllas också då och då i högerextrema kretsar. Den amerikanska sydstatsflaggan pryder väggen i Rautbiers repetitionslokal.

Må så vara. Men en minister kan inte ställas till ansvar för vad hens sambo har för sig. Det vore i så fall att röra sig på sluttande plan. Däremot borde Ida Karkiainen ha varit tydligare när hon i en intervju med Expressen ombads kommentera sydstatsflaggan. I ett senare inlägg på Facebook är Ida Karkiainen självkritisk och menar att hon skulle markerat avstånd från sydstatsflaggan eftersom den uttrycker rasism.

*

Däremot gör den pågående debatten om fotot på Ida Karkiainen i stunden det svårare för Socialdemokraterna att kritisera Sverigedemokraterna för dess nazistiska rötter eller Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för dess vilja att samarbeta med ett parti som förknippas med rasism. De som försvarar samarbetet med Sverigedemokraterna anför nu två olika argument. Antingen hävdar de att Socialdemokraterna kastar sten i glashus eftersom partiet accepterar en minister som fotograferats med armen höjd i en heil-hälsning. Eller så hävdar de att det är ointressant vad Ida Karkiainen gjorde som tonåring och att det är lika ointressant vad dagens Sverigedemokrater gjorde för tio-femton år sedan - det viktiga är om det finns förutsättningar för sakpolitiskt samarbete.

Jämförelsen är naturligtvis orättvis. Ida Karkiainen har såvitt vi vet aldrig haft några högerextrema åsikter. Jimmie Åkesson valde däremot att gå med i ett rasistiskt parti och stannade sedan kvar. Men politiken och den politiska debatten är sällan rättvis. Fotot på Ida Karkiainen blir en retorisk smitväg för de som försvarar SD-samarbetet.

Det är viktigt att Ida Karkiainen nu är så transparent som möjligt, för att på så sätt värna sin trovärdighet och sin ställning som minister.

Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost. 

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...

Magdalena Andersson linjetal: Vad fick vi veta om framtidens S?

Äntligen stod partiledaren i talarstolen. 

Nyvalda partiledares första tal uppfattas gärna - och inte utan fog - som ett linjetal. Förväntan var därför stor bland församlade kongressdeltagare, närvarande media och alla oss som följde talet på avstånd. Vadan och varthän, du socialdemokrati?

Magdalena Andersson höll ett samlande tal, riktat inåt i partiet. Det var inget valtal. Men talet gav en vägledning om hur hennes framtida valtal kommer att låta.

Det var nog få socialdemokrater som blev besvikna. Talet fokuserade på tre ting. För det första: Återtagande av den demokratisk a kontrollen över skola, vård och äldreomsorg. För det andra: Sverige ska spela en internationellt ledande roll i den gröna klimatväxlingen. För det tredje: Segregationen ska bekämpas. Segregation föder kriminalitet och våld, som undergräver tilliten mellan människor och urholkar framtidstron. 

Magdalena Andersson betonade att "det svaga samhället nått vägs ände" och att det starka samhället var en nödvändig förutsättning för att bekämpa segregationen. Gängvåldet kunde inte förklaras av människors olika kulturer, språk eller religiösa tillhörighet. Gängvåldet har i stället sin grund i segregation, med trångboddhet och svart bostadsmarknad och där socialtjänst och skolor är överbelastade av den tyngd som följer med bristande resurser. 

Men hur ska då kampen mot segregationen bedrivas? Här blev Magdalena Andersson sällan konkret. Det enda "nya" förslag hon lyfte fram var att arbetsföra människor som får ekonomiskt bistånd måste lära sig svenska och "arbeta ett visst antal timmar i veckan". Men de som får försörjningsstöd är ju redan nu enligt Socialtjänstlagen skyldiga att stå till arbetsmarknadens förfogande. Formuleringen luktade signalpolitik, särskilt med tanke på att Magdalena Andersson tidigare i talet själv lyfte fram helt andra faktorer som orsak till segregation och gängkriminalitet. 

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" förekom tio gånger i talet. Ordet "frihet" förekom en gång. 

Mitt i allt detta var det ett optimistiskt tal. Magdalena Andersson betonade vilket fantastiskt land Sverige var att leva i, och hon diskuterade svåra samhällsproblem utan att förfalla till alarmism. Hennes optimism utmynnade i den avslutande, framåtsyftande och kaxiga uppmaningen: Vi socialdemokrater ska samla alla som väljer framtiden. För framtiden, den har valt oss.

Nu går nu in i ett nytt skede i svensk politik. Ett oerhört spännande år ligger framför oss. Vår statsminister efter valet 2022 kommer sannolikt att heta antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Jag tror hon kommer att heta Magdalena Andersson. Vad tror ni?

Hela Magdalena Andersson tal kan läsas här.

Jag kommenterar talet för TT här.

Om Ann Lindes besök i Israel och Palestina

Utrikesminister Ann Linde besöker just nu Israel och Palestina. Det är första gången en svensk utrikesminister besöker Israel sedan Sverige erkände Palestina 2014.

Det är bra om de svensk-israeliska relationerna normaliseras. Sverige bör eftersträva goda relationer med Israel, som ett uttryck för att Israel har samma rätt som andra stater att existera i fred och säkerhet. Goda relationer med Israel förbättrar också Sveriges möjligheter att påverka den israeliska politiken och att bidra till förnyade fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och är ett hinder för varaktig fred i området. Israel har lika liten rätt att bryta mot folkrätten som andra stater, och även Hamas folkrättsbrott i form av raketbeskjutning mot civila mål i Israel ska förstås kritiseras.

Det finns två orsaker till att vi nu ser en tendens till normalisering av de svensk-israeliska förbindelserna. För det första har Sverige under senare år aktivt eftersträvat en sådan normalisering. För det andra har Israel fått en ny regering. Benjamin Netanyahu är borta från makten, och den nya regering har inte behov av att "straffa" Sverige för erkännandet av Palestina. Ett skäl till att Israel reagerade så starkt på det svenska erkännandet var ju att Israel ville avskräcka andra EU-stater från att följa Sveriges exempel.

Låt oss hoppas att regeringsskiftet i Israel inte bara leder till förbättrade relationer med Sverige utan, än viktigare, också innebär bättre förutsättningar för förhandlingar mellan israeler och palestinier. Syftet med sådana förhandlingar är att etablera den tvåstatslösning som är den enda möjligheten  att åstadkomma en varaktig fred.

En blåbrun sörja?

Det är mycket nu.

För några dagar sedan avslöjade Göteborgs-Posten att SD Göteborgs valberedning placerat Lena Ferm på fjärde plats inför riksdagsvalet nästa höst. Lena Ferm tvingades för ett par år sedan i hast lämna sina politiska uppdrag för Moderaterna, då hon gillat och spridit hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Men i SD är hon välkommen och lanseras till och med som riksdagskandidat.

I går avslöjade tidskriften Expo att en tjänsteman på SD:s riksdagskansli är aktiv i vit makt-rörelsen. Det är bra att SD stänger av och inleder uteslutningsärende när en medlem och anställd har samröre med rasideologiska organisationer. Men SD borde kanske fundera på varför personer aktiva i vit makt-rörelsen söker sig just till just SD och inte till något annat parti. (En del moderater har försökt göra sig lustiga över att den aktuelle vit makt-aktivisten för 22 år sedan var aktiv i Miljöpartiet. Men som Erik Helmerson skriver i DN är ju poängen att personen i fråga från början inte var högerradikal - det var först när han radikaliserades som han sökte sig till just SD.)

Och idag berättar SD-riksdagsledamoten Björn Söder en tårdrypande historia om att han åkt med en buss där chauffören satt på sin CD (!) och spelat arabisk musik. Björn Söder kräver nu att busschaufförer ska spela "neutral musik" så att svenskar "förstår vad de sjunger om". Björn Söder har fått ta emot mycket hån för sitt utspel. Hur troligt är det att en busschaufför i dag har en "CD" med sig och spelar musik på? Vilken musik är "neutral" och vilka språk andra än svenska får förekomma i chaufförens musikval? Hur är det med franska och tyska? Och hur går det för skånska artister - många svenskar har ju svårt att förstå skånska.

Värst är att Björn Söder lägger hashtagen #islamiseringenavSverige till sitt inlägg. Inte bara för att islamister snarare förbjuder än tillåter musik - utan främst för att Björn Söder vill antyda att varje uttryck för arabisk kultur (de sjunger på arabiska) jämställs med islamisering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill till varje pris undvika att deras samarbete med Sverigedemokraterna beskrivs som ett blåbrunt samarbete. Men de senaste dagarnas händelseutveckling ger argument åt dem som vill använda benämningen "blåbrun" och benämna samarbetet mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som en blåbrun sörja. 

SD har fasligt svårt att tvätta bort sin rasism

I dagarna blev det känt att SD Göteborgs valberedning placerat Lena Ferm på fjärde plats inför riksdagsvalet nästa höst.

Lena Ferm är inte vilken politiker som helst. För drygt två år sedan tvingades hon i hast lämna sina uppdrag för Moderaterna i Göteborg, då det avslöjats att hon gillat och spridit hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. På Twitter påstod hon, berättar GP, att de flesta människor som invandrar till Sverige är analfabeter. Hon har gillat bilder med blågula hakkors och inlägg som "Bossarna flyttar alla negrer från Ekvator området" och "SPARKA ISLAM ut ur Sverige", samt delat bilder som talar om den "arabiska invasionen" i EU.

Bara ett halvår efter att hon tvingats lämna sina uppdrag för Moderaterna välkomnades hon med öppna armar av Sverigedemokraterna. Det vore odemokratiskt att neka folk att vara medlemmar, sade SD:s distriktsordförande i Göteborg Pernilla Taxén Börjesson. Själv betraktade Lena Ferm sitt agerande som "harmlöst". 

När nu Lena Ferm lyfts fram på fjärde plats av valberedningen för SD Göteborg försvarar Pernilla Taxén Börjesson beslutet bland annat med att Ferm "skärpt till sig" och att även tjänstemän "i Filipstad eller var det var" talat om invandrare som analfabeter.

Nu lär inte Lena Ferm hamna i riksdagen. Sverigedemokraterna går fram med en gemensam nationell lista i riksdagsvalet, och den lokala valberedningens förslag är bara ett underlag som skickas till den nationella valberedningen. Men att Lena Ferm efter sina uttalanden och sitt spridande av rasism och hat på nätet ändå så oproblematiskt lyfts fram av Sverigedemokraterna i Göteborg vittnar om hur svårt SD har att frigöra sig från sina rasistiska rötter. 

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism, brukar jag säga. Och jag står fast vid det. Moderaterna och Kristdemokraterna - och inte minst Liberalerna - borde verkligen fundera över vem de satt i båten och vart färden bär.

Kyrkovalet: S backar, men klar majoritet för progressiva och liberala grupper!

Kyrkovalet 2021 blev en framgång för partipolitiskt obundna nomineringsgrupper som till exempel Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och Öppen kyrka (ÖKA). Samtidigt minskade de tre nomineringsgrupperna som har en fast partipolitisk tillhörighet - Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna.

POSK har på ett framgångsrikt sätt satt den politiska dagordningen för valrörelsen. Mycket av valdebatten - särskilt i medierna - har handlat om den fråga som POSK gick till val på, det vill säga att de politiska partierna inte borde finnas med i kyrkopolitiken. Däremot lyckades Socialdemokraterna inte få den politiska dagordningen att handla om sin viktigaste fråga - att utestänga radikalnationalistiska grupperingar som Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (AFS) från inflytande i Svenska kyrkan. Den strategin var framgångsrik i kyrkovalet 2017. Men det är möjligt att Sverigedemokraterna nu normaliserats i en grad som innebar att frågan inte förmådde göra avtryck i årets valrörelse.

Det är naturligtvis djupt beklagligt att ett högerextremt parti som AFS får tre mandat i Kyrkomötet. Men sammantaget innebär valresultatet att högerradikala och borgerligt konservativa krafter i Svenska kyrkan försvagas. Sverigedemokraterna tappar hela fem mandat och får bara 7.8 procent av rösterna. Konservativa Frimodig kyrka får 3.5 procent och tappar två mandat. Borgerligt alternativ, som har sina rötter i Moderaterna, tappar också två mandat och får 8.0 procent av rösterna. Kristdemokrater i Svenska kyrkan får 2.8 procent och behåller sina sju mandat.

Samtidigt gör Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) ett jättebra val (kanske en Nooshi-effekt?) och med 7.3 procent fördubblar man sina mandat från nio till 18. Miljöpartister i Svenska kyrkan och ÖKA går fram med två mandat vardera.

Sammantaget har liberala och progressiva nomineringsgrupper som Socialdemokraterna, Centerpartiet, ÖKA, ViSK, Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) och Miljöpartister i Svenska kyrkan tillsammans 144 av kyrkomötets totalt 249 mandat. Det är en solid grund att stå på inför den kommande mandatperioden.

Hela det preliminära valresultatet presenteras här.

Jag vill gratulera POSK, ViSK, ÖKA och Miljöpartister i Svenska kyrkan till sina valframgångar. Själv kandiderade jag till Kyrkomötet för Socialdemokraterna. I skrivande stund ser det ut som om jag kan komma in (jag stod på plats sju på listan, och även om Socialdemokraterna minskade något i Göteborgs stift så behåller partiet enligt de preliminära bedömningarna sina sju mandat). Nu tillkommer några poströster och det kan finnas krysstarka kandidater längre ned på listan. Om jag kommer in lovar jag att göra mitt allra bästa för att genomföra den politik jag lovade i valrörelsen - att stärka kyrkan som en  progressiv kraft i samhällsdebatten, att kyrkan ska vara en röst för svaga och utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda och att jag ska arbeta hårt för att alla nya präster måste lova att de är villiga att viga samkönade par. Tack för det stöd jag känt under hela valrörelsen!

Slutspurt i kyrkovalet! Gå och rösta för en öppen och utåtblickande folkkyrka.

Kyrkovalet närmar sig. Det har gått att förtidsrösta länge, men det är på söndag det hela avgörs. Kommer kyrkan att gå i en mer konservativ, inåtblickande riktning eller kommer kyrkan även fortsättningsvis att vara en progressiv kraft i samhällsdebatten och vara en röst för svaga och utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda? Valet är viktigt - gå och rösta om du inte redan har gjort det! Och ta gärna med dig en vän.

Det är puls i valrörelsen. Många journalister ringer och vill ta del av mina perspektiv (jag kandiderar ju själv till Kyrkomötet, för den socialdemokratiska nomineringsgruppen). I dag medverkade jag i Svenska Dagbladets ledarredaktions podd, tillsammans med Catarina Kärkkäinen (redaktör på Timbros magasin Smedjan) och poddens redaktör Andreas Ericson. Vi tyckte - inte oväntat - väldigt olika om många saker. Men jag tycker det blev ett bra och resonerande samtal. Lyssna gärna här.

Religion och politik berör varandra. Kyrkan är, med sina över 5.7 miljoner medlemmar, en del av samhället - inte något som står utanför eller vid sidan av. De ideologiska värdekonflikter som präglar samhället återfinns också inom kyrkan. Därför tycker jag det är bra att de flesta nomineringsgrupperna är öppna med sin ideologiska riktning. Tydligheten gör det lättare för medlemmarna att orientera sig och ta ställning.

Så gå och rösta! Själv tänker jag - om jag skulle bli vald - arbeta hårt för att alla nya präster måste lova att de är villiga att viga samkönade par. På samma sätt som de måste vara villiga att samverka med prästkollegor oavsett kön.

Ännu har vi inget namn på terrordåden den 11 september

I morgon - den 11 september 2021 - har det gått 20 år sedan al-Qaida genomförde sina terrorattacker mot civila och militära byggnader i USA. Vi har ännu inget etablerat namn på det som hände. I stället namnger vi terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Hade terrordådet genomförts i dag hade vi kanske haft lättare att sätta namn på den. I dag har transnationella terrornätverk etablerat sig i den internatonella politiken och de traditionella nationalstaterna har svårt att värja sig. IS - Islamiska staten - är ett sådant exempel. Men för 20 år sedan representerade al-Qaida fortfarande något nytt.

 

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text 20 år senare är att den på ett sätt inte tycks ha åldrats alls - jag skulle i dag  kunna skriva ungefär samma text igen. Men idag hade den kanske uppfattas som banal - ett uppräknande av självklarheter. Då representerade texten något nytt. 

 

Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

(Denna text är en reviderad version av den text jag publicerade på min blogg för tio år sedan, den 10 september 2011.)

"Det är identitetspolitikens fel!"

I dag skriver Marie Demker och jag på DN Debatt om vår nya bok "Det är identitetspolitikens fel! Makt mobilisering och mångfald. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Identitetpolitik har blivit den samhällspolitiska debattens gemensamma spottkopp. Inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte den förkättrade identitetspolitiken ska lyftas fram som en del av problemet.

Kritiken mot identitetspolitiken kommer från alla politiska håll. ”Identitetspolitiken är den nya rasismen”, skriver den moderate politikern Gunnar Hökmark och menar att identitetspolitiken innebär ”kollektiv skuld, rasism och förakt för individen”. (Expressen 12/7 -20) Den liberale journalisten och debattören Mattias Svensson anser att identitetspolitiken är ”en fara för hela vårt dynamiska, pluralistiska, fria och rika samhälle. (SvD 17/1 -18) Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar menar att identitetspolitiken kan ha ”skrämt bort väljare från Vänsterpartiet”. (SvD 2/10 -20)

Paradoxalt nog är det samtidigt svårt att identifiera röster som öppet försvarar identitetspolitiken. Ett undantag är statsvetaren och krönikören på Dagens Nyheters kulturredaktion Elsa Kugelberg som anser att identitetspolitiken i sin bästa form är ”en kamp för att ideal om jämlikhet och frihet ska få genomslag i praktiken”. (DN 15/7 -20)

Ordet ”identitetspolitik” riskerar att reduceras till ett slagträ i den politiska  debatten – ett ord som används för att avfärda och stigmatisera meningsmotståndare.

I vår bok ”Det äridentitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro, 2021) pekar vi på de politiska och ideologiska skiljelinjer som ligger till grund för striden om identitetspolitiken och varför  identitetspolitik väcker så starka känslor. Med exempel från bland annat #MeToo, Sverigedemokraterna, Sametinget, Pridefestivalen och Black Lives Matter diskuterar vi identitet som grund för politisk mobilisering samt identitetspolitikens styrkor och svagheter i förhållande till centrala demokratiska värden.

*

Vi menar att det inte finns någon  självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Intresse och identitet hänger ihop. Sociologen Riva Kastoryano har hävdat  att grupper konkurrerar med varandra på en slags marknad för identiteter i syfte att erhålla resurser till den egna gruppen. Det är därför avgörande för en god demokratisk diskussion att  målmedvetet dekonstruera dessa identiteter, i syfte att peka ut det intresse som finns inbyggt i identiteten. Vilka materiella – eller immateriella – resurser är det som den grupp som mobiliserar politiskt genom identitet gör anspråk på? Vilka ideologiska värden är det som står på spel i konflikten?

 Men på det sätt som ordet ”identitetspolitik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, postmodernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier.

*

Det är kraven på  resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan  kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås. Genom att synliggöra nya och gamla skiljelinjer värnar vi det politiska och därigenom värnar vi demokratin.

 

 

Tungt för oppositionen i opinionsmätningarna

Nu drar budgetprocessen igång. I dagsläget talar mycket för att Magdalena Andersson lyckas få med både Nooshi Dadgostar och Annie Lööf på vagnen. Vänsterpartiets krav på budgeten, såsom de framfördes i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan, var inte ohemula. Centerpartiet har inte mycket att vinna på att orsaka en regeringskris senare i höst. Och Magdalena Andersson har gott om miljarder att fördela.

Jag noterar att det går väldigt dåligt för oppositionen i opinionsmätningarna. Trots alla regeringskriser. Trots regeringens svaga parlamentariska underlag. Trots skjutningarna och en socialdemokrati som borde vara väldigt regeringstrött efter sju tunga och turbulenta år. Men om dagens mätning från SVT/Novus vore valresultat skulle vi ändå med stor sannolikhet få en ny S-ledd regering. Det är otvivelaktigt ett underbetyg åt oppositionen, med tanke på var vi befinner oss i mandatperioden. De tre rödgröna partierna samlar tillsammans 41.5 procent mot de fyra borgerliga partiernas 37.5 procent. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna samlar tillsammans 48.2 procent, mot Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Vänsterpartiets 50.4 procent. Och då har jag ändå valt att räknat in Liberalerna, som med sina 2.1 procent ligger långt ifrån riksdagsspärren och gör sitt sämsta resultat någonsin i en SVT/Novus-mätning.

Om några veckor är det val i både Norge och Tyskland. I båda länderna tyder opinionsmätningarna på ett regeringsskifte, och att Socialdemokraterna kommer att kunna ta över makten. Det är klart att det i så fall blir en energikick även för de svenska Socialdemokraterna.

Och söndag 19 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett viktigt val! Glöm inte att gå och rösta.

Snart kyrkoval - gå och rösta!

I dag om tre veckor - söndag den 19 september - är det val i Svenska kyrkan. Det är ett viktigt val. Över  5 700 000 människor är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är en fantastisk siffra. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige kommer i närheten av sådana medlemstal. 

En så stor rörelse inrymmer förstås olika uppfattningar i centrala frågor. Här finns konservativa röster och här finns radikala röster - precis som i samhället i övrigt. Det kan handla om kyrkans roll i samhället, om vem som ska ha makten i kyrkan, om gudstjänstlivet och om hur kyrkan bäst respekterar alla människors lika värde.

För en levande kyrka är det avgörande att medlemmarna har inflytande och engagerar sig i frågor som berör kyrkans verksamhet och framtida färdriktning. Därför kandiderar jag i kyrkovalet. Utifrån min kristna tro vill jag kämpa för en öppen och demokratisk kyrka, där verksamheten ständigt präglas av kärleksbudet och av solidaritet med dessa våra minsta. Jag vill se en kyrka som i samhällsdebatten ger en röst åt utsatta grupper som själva har svårt att göra sig hörda. Och jag vill se en kyrka som inte diskriminerar utan där alla som vigs till präst är beredda att förrätta vigsel av par av samma kön. 

Om jag blir vald till kyrkomötet kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka Svenska kyrkan i en sådan riktning. Jag kandiderar för nomineringsgruppen Socialdemokraterna och vill också verka för att Svenska kyrkan är ett föredöme som arbetsgivare och som utvecklar sitt ansvar i miljö- och klimatarbetet.

Så gå och rösta söndag 19 september! Ett högt valdeltagande vitaliserar Svenska kyrkan och uttrycker ett sunt medlemsengagemang. 

Jag kommer att medverka i en del debatter och samtal under de tre veckor som är kvar till valet. Jag kommer förstås att hålla er, kära läsare, informerade om tid och plats för dessa arrangemang.

Stefan Löfven lämnar - vilken socialdemokrati är det som nu kommer att växa fram?

Jag minns sammanträdet med Socialdemokraternas partistyrelse i januari 2020 då Stefan Löfven med emfas betonade att han ville fortsätta som partiledare även över valet 2022. Beskedet möttes med stormande applåder. Det fanns ett starkt internt stöd för att Stefan Löfven skulle fortsätta, och beskedet innebar att mediespekulationerna om hans politiska framtid avtog i styrka och politiken hamnade  centrum igen.

I dag kom ett annorlunda besked. Jag vet inte vad som fått Stefan Löfven att ändra sig. Men jag tror att pandemin i kombination med det svåra parlamentariska läget och de återkommande regeringskriserna tagit ut sin rätt. Stefan Löfven känner att han inte längre har den kraft som partiet behöver för att göra så bra som möjligt ifrån sig i valet 2022. Och då är det bättre - för partiet, för Sverige och för honom själv - att någon annan tar över. I ett brev till partimedlemmarna betonar Stefan Löfven också att en ny partiordförande kan "ge arbetarrörelsen ytterligare energi" inför den kommande valrörelsen.

Stefan Löfven lyckades leda en rödgrön minoritetsregering i nästan två hela mandatperioder, trots att det under alla dessa år funnits en borgerlig högermajoritet i riksdagen. Det är en unik prestation. Socialdemokraterna lyckades under Stefan Löfvens tid som partiledare splittra den borgerliga Alliansen och bidra till att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande över regeringspolitiken. 

Stefan Löfven lyckades också hålla samman det socialdemokratiska partiet, trots de påfrestningar som kompromisserna i Januariavtalet medförde. Att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift, vilket alltför ofta glöms bort i debatten och i medierapporteringen.

Nu ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Jag hade gärna sett en öppen process med flera kandidater som åkte runt och mötte medlemmarna. Så tror jag tyvärr inte det kommer att bli. Tiden är också knapp. Det är bara tio veckor kvar till den kongress i Göteborg där en ny partiledare ska väljas.

Den nya partiledaren får en viktig uppgift i att förnya partiet. Kanske blåser det äntligen vänstervindar i opinionen igen, och i så fall kommer förstås jämlikhetsfrågorna att hamna i fokus. Men Socialdemokraterna måste också utveckla en röd frihetsvision - en tanke som Mona Sahlin en gång förde fram men inte lyckades förverkliga. Den röda frihetsvisionen är något som jag kommer att återkomma till under den närmaste tiden.

Visst måste SVT klara att Carina Bergfeldt samlar in pengar till Afghanistan

För några dagar sedan initierade den framstående journalisten och tv-profilen Carina Bergfeldt en insamling till Svenska Afghanistankommittén. Bergfeldt använde sitt privata Instagramkonto. Avsikten var att stärka Svenska Afghanistankommitténs möjligheter att fortsätta bedriva skolverksamhet för flickor och pojkar i Afghanistan även efter att talibanerna tagit makten i landet.

Insamlingen blev en succé. Redan första dagen hade Carina Bergfeldt lyckats samla in över en miljon kronor.

I dag berätta Dagens Nyheter att Carina Bergfeldt mött intern kritik på SVT för sitt agerande. Kritikerna hävdar att Carina Bergfeldts engagemang "kan skada tittarnas förtroende för nyhetsrapporteringen och tilltro till mediernas opartiskhet".

Jag häpnar. Svenska Afghanistankommittén är en välrenommerad biståndsorganisation som arbetar med sjuk- och hälsovård, utbildning, rehabilitering av personer med funktionsnedsättningar. Kommitténs övergripande princip är arbetet med mänskliga rättigheter. En enskild journalist måste  kunna stödja en sådan verksamhet utan att arbetsgivaren oroar sig för att uppfattas som "partisk". Visst, om SVT vill göra en kritisk granskning av Svenska Afghanistankommitténs verksamhet är det kanske inte Carina Bergfeldt som ska föra den. Men det är ju en arbetsledarfråga.

Vid flera tillfällen (till exempel här och här) har jag kritiserat SVT för en överdriven ängslan att inte uppfattas som tillräckligt opartiska. I stället borde SVT lyfta fram den så kallade "demokratiparagrafen" (första paragrafen i radio- och tv-lagens femte kapitel) som slår fast att "programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet". Enligt den proposition som ligger till grund för lagtexten (prop. 2005/06:112) anknyter lagen till exempel till fördömande av rasism och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag hoppas att Carina Bergfeldt får ett starkt stöd av sina chefer i denna fråga. Givet demokratiparagrafen har jag utomordentligt svårt att se hur Bergfeldts agerande skulle vara oförenligt med public service-företagens krav på opartiskhet. Förtroende och tilltro vinner man genom att stå upp för sina grundvärderingar, inte genom att ängsligt jaga vind eller genom att försöka tillgodose alla.

Jag uppmanar bloggens alla läsare att stödja Carina Bergfeldts initiativ och skicka ett bidrag till Svenska Afghanistankommitténs viktiga verksamhet, inte minst med skolor för flickor och pojkar i Afghanistan. Enklast är att swisha en slant till 900 78 08. Märk bidraget med hashtagen #enavhundra. Vill de ge ett bidrag på annat sätt än genom swish finns alternativ här.

Hustrun och jag swishar en slant redan i kväll. Gör det du också!

Låt de afghanska flyktingarna stanna och granska Migrationsverkets agerande

I dag för fyra år sedan besökte jag de hundratals ungdomar från Afghanistan som på Medborgarplatsen i Stockholm manifesterade för att få stanna i Sverige. Jag läser i mina dagboksteckningar hur gripen jag var efter besöket. Så mycket liv, så mycket längtan - men också så mycket oro och så stark ångest över framtiden.

Redan då var jag övertygad om att det skulle bli praktiskt omöjligt för Sverige att utvisa mer än en mycket liten del av dem som fått avslag på sina asylansökningar till Afghanistan. Därför, menade jag, borde politiker och berörda myndigheter ta sitt ansvar och främja integrationen genom att ge dessa ungdomar permanenta uppehållstillstånd så de i trygghet kunde arbeta och studera och skapa sig en framtid i vårt fantastiska land.

Jag var långt ifrån ensam om att göra denna bedömning. Men responsen uteblev. 

Idag har de värsta farhågorna för Afghanistans framtid besannats. Talibanerna styr landet. Det råder ingen tvekan om att kvinnors ställning kommer att försämras, den fria pressen undermineras och förutsättningarna för en demokratisk utveckling med fria val och respekt för mänskliga rättigheter raseras. Alla inser att det under överskådlig tid inte kommer att vara möjligt att sända tillbaka flyktingar till Afghanistan.

Migrationsverket har tillfälligt stoppat alla utvisningar till landet. Men det krävs en långsiktig lösning för att dessa ungdomar inte ska hamna i ett juridiskt limbo. Ungdomarna måste genom uppehållstillstånd få bättre förutsättningar att arbeta och studera och bli en del av vårt svenska samhälle.

Så mycket lidande och så stora bortkastade resurser (till exempel i form av merarbete för Migrationsverket och migrationsdomstolarna) hade kunna undvikas om dessa unga hade fått permanenta uppehållstillstånd redan 2017. Låt oss se till att politikerna inte gör om samma misstag en gång till. 

Det är mindre än ett år sedan kristdemokraternas partiledare Ebba Busch på fullt allvar föreslog att Sverige skulle bygga fängelser i Afghanistan (!), för att minska platsbristen i svenska fängelser. Och bara för en dryg månad sedan föreslog moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria M Stenergard att Sverige borde dra in biståndet till Afghanistan eftersom landet inte var tillräckligt samarbetsvilligt med att processa utvisningar från Sverige till Afghanistan. Jag är orolig över att så fundamentalt felaktiga säkerhetsbedömningar av etablerade politiker sorglöst och okritiskt får ligga till grund för spektakulära politiska förslag.

Det är häpnadsväckande att Migrationsverket bara för några veckor sedan gjorde anspråk på att fortsätta utvisa människor till Afghanistan och att ansvariga politiker lät detta ske. Här krävs någon form av granskning - gärna genom en statligt tillsatt kommission med oberoende ledamöter - för att granska till exempel hur Migrationsverkets framtidsinriktade säkerhetsbedömningar kunde slå så fel. Granskningen bör syfta till att vara ansvarsutkrävande och ge vägledning framåt sa att misstagen inte ska upprepas i framtiden.

Dubbla rekord i dagens Novus - men åt olika håll

Olika falla ödets lotter. En del får WC, en del får pottor. 

Dessa rader lärde jag mig av en åldrad patient - låt oss kalla henne Gerda - på Kallebäcks sjukhem där jag arbetade några år i slutet av 1970-talet. Gerda upprepade denna livsvisdom nästan varje gång man pratade med henne, och gärna med en pillemarisk glimt i ögat. Uttrycket fastnade hos mig också.

Jag tänkte på uttrycket när jag idag tog del av SVT/Novus nya opinionsmätning. Vänsterpartiet går fram med 2.1 procentenheter och får 13.3 procent. Det är partiets bästa resultat någonsin i SVT/Novus mätningar, sedan undersökningarna påbörjades 2006. Omvänt får Liberalerna 2.2 procent, vilket är det sämsta någonsin för partiet i SVT/Novus undersökningar. Två rekord i samma mätning således - men på olika håll. 

Nu är det kanske inte ödet som bestämt att det ska gå bra för Vänsterpartiet och dåligt för Liberalerna. Det skilda utfallet har förstås sin grund i partiernas agerande.

Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har hållit fast vid sin linje och, till skillnad från andra partiledare, lyckats skapa konflikt och politisk nerv i en vänster/högerfråga. Det är inte så vanligt i en tid då GAL/TAN-frågor kring invandring och brott och straff dominerat debatten och lagt beslag på det mesta av det politiska syret. En mätning är ingen mätning, brukar man säga. Det blir spännande att se om Vänsterpartiets opinionsframgång är en tillfällig topp efter partiets djärva agerande i hyresfrågan eller om partiet nu kommer att etablera sig på en högre nivå i opinionen.

För Liberalerna är det svårt att se något ljus i tunneln. Minskningen från föregående mätning är inte signifikant. Men mätningen bekräftar att partiet inte växer i opinionen utan har etablerat sig på rekordlåga nivåer. Partiets opinionskris försvårar för Nyamko Sabuni att hålla ihop sitt parti inför Liberalernas landsmöte i höst. Beslutet att söka samarbete med Sverigedemokraterna har inte bidragit till det lyft i opinionen som majoriteten i partiledningen hoppats på. Samtidigt är det svårt att se hur ett steg tillbaka skulle hjälpa partiet inför valet 2022. Ryckighet är sällan vägen till väljarframgång.

Det är också värt att notera att Sverigedemokraterna får 21.6 procent, vilket är partiets bästa resultat i Novus sedan mars 2020, det vill säga på mer än två år. De som trott eller hoppats på att Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas normalisering av och samarbetsinviter till Sverigedemokraterna skulle bidra till att partiet förlorar väljarstöd har hittills haft helt fel.

Det råder knappast någon klang- och jubelstämning hos Socialdemokraterna heller. Med 23.8 procent får partiet sitt sämsta resultat sedan februari 2020. Nu väntar svåra budgetförhandlingar och en valrörelse där socialdemokratins tänkta regeringsunderlag än så länge står skrivet i stjärnorna. Finns det kanske någon astrolog bland bloggens läsare, som kan bistå med att tyda tecknen? :-)

 

"Vi har ju två ljusa i alla fall". Om strukturell rasism i svensk sjukvård

Vi har ju två ljusa i alla fall. Jag kan skriva dig på en svensk tandläkare. 

Två ljusa. I ett lika sorgligt som upprörande reportage ringde journalister från Dagens Nyheter runt till svenska vårdgivare och ville lista sig hos en "etniskt svensk" läkare eller tandläkare. Oftast var vårdgivaren tillmötesgående. Exemplet ovan, där hudfärgen på tandläkaren fick en avgörande betydelse, kommer från en offentlig folktandvårdsklinik i Skåne.

Sammantaget kontaktade Dagens Nyheter över 100 vårdcentraler och tandläkarmottagningar. Ungefär hälften av vårdgivarna gick med på den fiktive patientens önskemål om att behandlas av en "etnisk svensk". Endast enstaka vårdgivare markerade tydligt mot dessa önskemål.

Ett ytterligare exempel kommer från en privat tandläkarklinik i Kronoberg. Här valde vårdgivaren att välja bort en adopterad tandläkare till förmån för en "etnisk svensk" (namnen är fiktiva): Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina.

Det handlar heller inte om språkkunskaper. När DN:s journalister säger att det inte spelar någon roll om läkaren/tandläkaren pratar bra svenska så är vårdgivaren ändå tillmötesgående och utlovar en "etnisk svensk". 

Den som inte tror att det finns strukturell rasism i Sverige kan ju fundera lite efter Dagens Nyheters granskning.

Jag vet inte om vårdgivarens agerande är olagligt, men diskriminering efter etnisk tillhörighet är naturligtvis förbjudet enligt diskrimineringslagen. I vilket fall bör det utkrävas ansvar från vårdgivarna. Såväl privata vårdjättar som Capio, Kry och Smile som offentliga vårdgivare måste redogöra för hur det kan få gå till på det här sättet på deras mottagningar och framför allt vilka åtgärder de tänker vidta för att det inte ska hända igen.

Jag skulle också gärna se en reaktion från politiken. Rasismen är ett av vårt lands stora samhällsproblem, och Dagens Nyheters granskning förstärker bilden. Vad säger Ulf Kristersson om vårdgivarnas agerande? Vad säger Nyamko Sabuni? Och vad säger Lena Hallengren och Stefan Löfven?

Breiviks terrordåd och de högerextrema miljöerna - tio år efteråt

I dag har det gått tio år sedan det fruktansvärda högerextremistiska terrordådet på Utøya. Aldrig tiga, aldrig glömma.

En kort tid efter dådet, den 27 juli 2011, skrev jag en text på Göteborg-Postens kultursidor om Anders Behring Breiviks manifest "2083", uppkallat efter det årtal då Breivik bedömde att det västeuropeiska inbördeskriget skulle vara avslutat. Jag tycker att min text fortfarande har aktualitet och publicerar den därför i sin helhet nedan.

*

För några år sedan blev jag uppringd av en man som hört mig diskutera svensk politik i Studio Ett. Han var mycket artig och välformulerad, och framförde sina synpunkter. Efter en stund berättade mannen att han författat en ny grundlag för Sverige och ville skicka den till mig. Jag hajade till och tvekade. Då skärpte han rösten och sa att jag borde ta del av förslaget, eftersom han var den verklige lagstiftaren i Sverige. Strax därpå mejlade han över ett dokument med en utförlig skildring över hur han av Gud givits legitimitet att stifta lagar. I dokumentet redovisades hur ”Det nya Sverige” skulle styras, ned på extrem detaljnivå, till exempel vilka enskilda organisationer som skulle få föreningsbidrag och vilka som inte skulle få. Av bifogade sidohandlingar förstod jag att mannen vistades, eller hade vistats, på någon vårdanstalt.

Det är omöjligt för mig att ta del av Anders Behring Breiviks manifest 2083 utan att associera till mannen med grundlagen. Här finns samma storslagna projektmakeri och narcissism, samma fixering vid detaljer och samma oförmåga att välja bort, att skilja stort från smått.

Anders Behring Breiviks manifest är på hela 1 516 sidor och namnet syftar på årtalet 2083, det år då inbördeskriget i Västeuropa (”Wester European Civil War”) beräknas vara avslutat. Då skall alla muslimer ha deporterats, alla förrädare ha avrättats och förrädarnas egendomar ha konfiskerats. Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen. Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Uppgifterna kännetecknas av exakthet och spänner över en mångfald av frågor. Vi får veta hur tempelriddarnas uniformer är designade, hur många sexpartners en belgisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, hur man gör för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och hur man går till väga när man tillverkar bomber. Vi får också – enligt en särskild ekvation – veta hur många förrädare av särskild vikt att bekämpa det finns i varje enskilt europeiskt land. I Sverige finns det enligt författaren 9 393 stycken.

Ideologiskt innehåller texten inget nydanande. I stället kan manifestet bäst beskrivas som ett hopkok på de ingredienser vi brukar förknippa med den form av högerextremism som betonar nationalism, islamhat, kristendom, våldsromantik längtan efter renhet och strävan efter att återföra kvinnan till hemmet. Den högerextremistiska ideologin tar politisk kropp i ett stort antal förslag och framtidsplaner. Afrika skall delas in i två zoner – en muslimsk och en icke-muslimsk. En egen nation för alla Europas romer skall upprättas. Västvärlden skall bistå Israel med att deportera alla palestinier (vilka författaren benämner ”muslimska syrier”) från Israel, Västbanken och Gaza. Al-Aqsa-moskén och Klippdomen i Jerusalem skall rivas och kung Salomos tempel återuppbyggas. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformerna likaså.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

Anders Behring Breivik är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i stället för tvärsäkra utpekanden av hotbilder av olika slag.

Klokt och nödvändigt - Migrationsverket stoppar alla utvisningar till Afghanistan

Idag beslöt Migrationsverket att med omedelbar verkan stoppa alla utvisningar till Afghanistan. Orsaken är den "oroväckande och svårbedömda" säkerhetsutvecklingen i landet. 

Beslutet är nödvändigt och klokt. Visserligen kommer det alldeles för sent. Säkerhetssituationen i Afghanistan har under en lång tid successivt försämrats. Flera människorättsorganisationer och rörelser från civilsamhället har därför länge krävt att utvisningarna ska stoppas. Ett tidigare beslut hade inneburit avsevärt mindre mänskligt lidande och givit det svenska samhället bättre möjligheter att integrera de berörda.

Men bättre sent än aldrig. I dag är jag glad och tacksam över Migrationsverkets beslut.

Nu gäller det att blicka framåt. Vi visste redan tidigare att det i praktiken skulle bli omöjligt att utvisa mer än en mycket liten del av de 7 000 skyddssökande människorna Afghanistan. Än färre kommer att kunna utvisas dit i framtiden, även om - vilket vi verkligen hoppas - säkerhetsläget i Afghanistan på sikt förbättras. Därför gäller det nu att ge dessa människor så goda förutsättningar som möjligt att skapa sig ett gott liv i Sverige - genom arbete och studier. De som sitter i förvar måste släppas ut, i de fall de inte är dömda för brott. Bäst vore att hitta en form för att ge de berörda skyddssökande permanenta uppehållstillstånd, vilket skulle förbättra förutsättningarna för dem att som fullvärdiga medborgare etablera sig i vårt land.

Jag vill också rikta ett stort tack till alla dessa människor i Sverige som på olika sätt och i olika former kämpat så hårt för att hjälpa de asylsökande och stoppa utvisningarna. Vi sörjer den tragiska händelseutvecklingen i krigets och terrorns Afghanistan, men gläds över att så många utvisningshotade människor och deras familjer nu åtminstone tillfälligt kan få sinnesro.