Avrättningen av Saddam Hussein

Avrättningen av Saddam Hussein är lika motbjudande och vämjelig som andra avrättningar. I samband med att dödsdomen avkunnades hördes inte sällan omdömen som "visserligen är jag emot dödsstraff, men i just det här fallet tycker jag att det är befogat". Den typen av yttranden är naturligtvis nonsens. Antingen är man principiell motståndare till dödsstraffet och då gives inget undantag. Eller så kan man tänka sig dödsstraff i vissa fall, och då befinner man sig på ett sluttande plan.

Ett litet glädjetecken är att liberala ungdomsförbundets nyvalda ordförande Frida Johansson Metso i ett uttalande tagit bestämt avstånd från dödsstraffet: Dödsstraffet är aldrig acceptabelt. Ingen har rätt att ta någon annans liv. Det blir inte mer rätt för att många, en stat eller en domstol, beslutar att göra det. Det blir inte mer rätt för att mannen som ska dö är avskyvärd. Precis som vi kämpar för dödsdömda i diktaturer runt om i världen, precis som vi protesterar när USA och andra länder gör dödsstraffet till en del av sitt rättssystem, måste vi protestera nu. (Tipstack till Politikerbloggen.)

Har Sverige äntligen fått ett liberalt ungdomsförbund värt namnet?! Det vore inte en dag för tidigt. Den avgående förbundsledningens verksamhet liknade mest ett konstant knäfall för Bush-styrets syn på det politiska läget i Mellanöstern. Ett knäfall som innebar att det förbundet kraftigt marginaliserades i svensk politik.

Kriget i Somalia

Julfriden bröts brutalt genom den accelererande krigsutvecklingen i Somalia. Situationen är komplicerad, men Etiopiens intervention lär knappast bidra till att skapa en varaktig lösning på konflikten. Etiopiens ingripande ökar i stället risken för ett storkrig i regionen, med ökat mänskligt lidande som följd.

USA och Storbritannien stöder Etiopiens intervention. Carl Bildt uppmanade däremot redan på Juldagen Etiopien att omedelbart dra tillbaka sina stridande förband. Det är befriande med en svensk utrikesminister som törs formulera en hållning utan att först invänta övriga EU-stater och som inte heller nöjer sig med att placera sig någonstans i mitten för att betona vikten av en samfälld EU-politik.

Från socialdemokratiskt håll är det besvärande tyst. Visserligen formulerar riksdagsledamoten Carina Hägg kritik för att Bildt inte förstärker de personella resurserna i Nairobi och Addis Adeba (Sverige har ingen egen diplomatisk närvaro i Somalia), men inget har vad jag uppmärksammat sagts i själva sakfrågan. Tidigare har jag på denna blogg uttryckt oro över att socialdemokratin inte har tillräcklig tyngd bland sina utrikespolitiska företrädare för att kunna utgöra en motvikt till Carl Bildt. Oron kvarstår.

Julspel eller inte?

Nu är det bara en dag kvar - sedan får jag äntligen veta om Polismästaren i Valleby får ihop sitt julspel eller ej. Oddsen är onekligen något mörka, med tanke på att den kvinnliga prästen kidnappat honom och förvarar honom i en säck bara några timmar före premiären!

Årets Julkalender i SVT har helt klart varit en av de bättre. Trots 50-talspastischen och de karikerade karaktärerna har teamet bakom produktionen skickligt undvikit de värsta könsrollsfällorna. Bara det att Lasse och Maja kan jobba ihop utan nödvändigtvis bli förälskade känns befriande. Jag har inte läst de litterära förlagorna av Martin Widmark och Helena Willis (mina barn var för stora när böckerna slog igenom) - men det tycks som om regissören Henrik Georgsson handskats med materialet med varsamt känslig hand.

Låt oss hoppas att Polismästaren till sist får ihop sitt julspel och att hans rollgestaltning som Jesus inte blir en flopp. Trots allt är vi kanske inte så bra på att känna igen Jesus när vi väl möter honom. I dessa dagar tycks de flesta tro att han egentligen heter Christer Fuglesang. Och det är klart, vem vet...

I vilket fall - en riktigt God och Fridfull Jul önskar jag er alla!

Smålustigt, sa Fredrik Reinfeldt

I Bingolottos uppesittarkväll i TV 4 i morgon lördag benådar Fredrik Reinfeldt en gris. Inslaget är naturligtvis inspirerat av den amerikanska traditionen där presidenten inför Thanksgiving-helgen benådar en kalkon.

Inslaget är osmakligt. Då tänker jag inte främst på moderaternas allt mer oblyga strävan att imitera amerikansk politik (presidentparet Fredrik & Filippa, moderata partistämmor som härmar amerikanska partikonvent etc). Inte heller tänker jag främst på det enfaldiga i parallellen. USA tillämpar dödsstraff (mer än 1 000 avrättade människor sedan 1976) och det amerikanska presidentskapet associeras historiskt till benådningsmöjligheter.

Nej, det mest osmakliga här är att allvarliga saker som slakt och människans förhållande till djurens liv och död görs till ett jippo i TV 4 och att landets statsminister väljer att spela med. I dagens Aftonbladet kommenterar Reinfeldt sitt deltagande med att han tyckte det verkade ”smålustigt”.

Nej, jag är inte vegetarian (även om jag kanske borde vara det…). Men om vi nu väljer att döda och äta djur så låt oss i alla fall inte göra jippo av det hela. Heder i stället åt de kristna vegetarianer från djurrättsgruppen Älska din nästa som nyligen demonstrerade utanför Swedish Meats slakteri i Skara för att be för alla djur som far illa och dödas i den svenska köttindustrin.

Hellre samlingsregering än nyval i Palestina

Den palestinske presidenten Abbas spelar högt när han återigen hotar med att utlysa nyval. För det första skulle ett sådant nyval innebära ett trixande med den palestinska konstitutionen och vallagarna. Inget av dessa dokument (här och här) ger presidenten befogenhet att upplösa parlamentet och utlysa nyval. För det andra är det svårt att se hur ett nyval skulle kunna förbättra den politiska situationen. Antingen vinner Hamas återigen valet och går då stärkta ur processen. Eller så vinner Al Fatah och då kommer Hamas och dess många anhängare att uppfatta det som att de kuppats bort från den regeringsmakt de erövrade i de kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. (Lyssna gärna på Viola Furubjelkes kloka kommentarer i ämnet från P1 Morgon i morse.)

Tony Blair har redan välkomnat Abbas utspel. Från svensk socialdemokrati har jag inte uppfattat något alls. Visst är värdegemenskapen mycket större mellan Al Fatah och (s) än mellan Hamas och (s). Men en klok socialdemokratisk politik riktar in sig på att stödja arbetet med en palestinsk samlingsregering, inte att stödja utspelet om nyval. Beslutet att isolera den folkvalda Hamas-regeringen framstår än en gång som en fundamental politisk felbedömning som orsakat stort mänskligt lidande och nu fört Palestina till inbördeskrigets rand.

Det är möjligt att Abbas inte menar allvar med sitt utspel, utan ser det som ett sätt att förbättra möjligheterna för att skapa en palestinsk samlingsregering. Låt oss hoppas att så är fallet.

Kd:s och fp:s svek i biståndspolitiken

I valrörelsen framställde sig folkpartiet och kristdemokraterna som garanter för att en moderatledd borgerlig regering inte skulle smita ifrån löftet om en svensk biståndsnivå på en procent av BNI. Till exempel lovade man att skuldavskrivningar inte skulle genomföras genom att pengar togs från andra biståndsinsatser, utan hållas utanför biståndsramen.

I dag antar riksdagen biståndsbudgeten och skuldavskrivningarna räknas - tvärtemot vad fp och kd lovade - in i biståndsramen. Ingvar Svensson (kd) konstaterar i DN en aning yrvaket att ”regeringen består av fyra partier och moderaterna var på en annan linje”. I samma artikel beskriver Birgitta Ohlsson (fp) beslutet som ”en engångshändelse”.

För oss som tidigt varnade för att en moderatledd borgerlig regering skulle innebära en mindre generös biståndspolitik känns situationen inte skadeglad utan bara trist. Särskilt kristdemokraterna som investerat så mycket av sitt förtroendekapital i denna fråga borde skämmas. Förhoppningsvis gör man det också. Ordentligt.

Israels varumärke flagnar

Förhandlingarna om en palestinsk samlingsregering går fortsatt trögt. President Abbas hotar med att utlysa nyval – men inte mycket talar för att sådana nyval skulle utmynna i något annat än en fortsatt Hamasmajoritet. Samtidigt är den sociala nöden på Gazaremsan fortsatt svår. Dagens upplaga av Uppdrag granskning i SVT visade skickligt på det kontraproduktiva i västvärldens isoleringsstrategi gentemot Hamas.

I dagens Aftonbladet skriver Susan Nathan om företaget The Nation Brand Index som regelbundet undersöker staters varumärke, genom intervjuer med över 25 000 konsumenter i 35 länder. Israel har för första gången inkluderats i undersökningen och landet hamnar i botten när det gäller såväl konsumenternas syn på såväl politiska som kulturella tillgångar. Till och med de amerikanska intervjupersonerna placerar Israel längst ned.

Israels ockupation av palestinska områden måste avbrytas – inte minst för Israels egen skull.

Fuglesang i rymden

Jag kan nu sluta som reporter. Det jag i natt fick uppleva kommer aldrig någonsin mer uppleva. Nu stänger jag ner för natten. Jag är fortfarande skakig. Hur jag ska kunna somna i natt är en gåta. Så skriver Expressens Johan T Lindwall på sin Discovery-blogg i Expressen i dag.

Själv tycker jag att Fuglesangs rymdresa är en mediehype av sällan skådat slag. Fuglesang är säkert en kompetent och jättehygglig kille. Men Discoveryfärden är bara en i en lång rad resor i det amerikanska rymdprogrammet och över 30 nationaliteter har varit i rymden innan det blev svenske Fuglesangs tur. Det känns faktiskt inte särskilt spännande.

Visst - rymden och oändligheten fascinerar och sätter våra vardagsföreställningar om tid och rum ur spel. Men problemet är att det finns en sådan oerhörd diskrepans mellan vad vi vet om rymden och vad vi kan göra. Vi kan uttala oss om planeter och solar och stjärnor på ljusårs avstånd. Men vi kan inte resa särskilt mycket längre än till månen. Vi är i sanning materiens fångar.

Det kommer säkert en dag då vi kan sända människor även till det vi nu uppfattar som universums gränser. Men Fuglesang och Discovery - det är som om Columbus aldrig skulle kommit utom synhåll från den spanska hamnstaden Palos 1492.

Borat

Jag har sett Borat. Ett sällskap bredvid mig skrattade högst och mest i hela salongen. Själv skrattade jag nästan inte alls – och då är jag ändå svag för lyteskomik och skämt som tänjer gränser. Men i biostolen kände jag mig obehaglig till mods mest hela tiden.

Filmen sägs driva med amerikanernas fördomar. Jag har inga illusioner om fördomsfullheten hos delar av den amerikanska befolkningen. Men i filmen såg jag mest hyggliga människor som efter förmåga försökte bära upp situationen, när Borat konsekvent bröt mot alla oskrivna regler som finns när det gäller sex, rasism och toalettbesök.

Filmen strök de flesta fördomar medhårs i stället för att avslöja dem. Den var feg och inställsam. Om man nu har en någorlunda distanserad inställning till de flesta former av mänskligt beteende (så länge ingen individ kommer till skada) är det svårt att förstå de upphetsade recensenter som geniförklarat filmen.

Dessutom var flertalet scener uppenbart regisserade – det syntes på fotot och på ständiga kameraplaceringar där man inte kunnat förutse att spontana händelser skulle uppstå.

Vill man se en djupt allvarlig och provocerande film om människor med lyten rekommenderar jag i stället Tod Brownings Freaks från 1932 som jag såg i förra veckan. Jag har blivit med TCM och är en lycklig människa.

Sverige och Nato

Om Sverige och Nato har jag skrivit i flera sammanhang - men inte på denna blogg. I går togs jag lite på sängen när TT ringde och ställde frågor om hur jag såg på Nato:s inbjudan till Sverige att medverka i alliansens nya utryckningsstyrka Nato Responce Force. Styrkan skall kunna rycka ut med kort varsel i frågor som kan röra allt från evakuering av civila till traditionellt försvar.

Frågan är komplicerad eftersom styrkan förväntas agera utifrån Nato-fördragets artikel V, d v s den artikel som innebär bindande försvarsgarantier medlemsstaterna emellan. Därigenom blir ett svenskt deltagande oförenligt med den militära alliansfriheten. Nu sägs det att Sverige skulle kunna få medverka på specialvillkor som innebar att vi kan behålla handlingsfriheten i varje enskild situation. I så fall är deltagandet förenligt med den militära alliansfriheten.

I TT-artikeln säger Urban Ahlin att han är försiktigt positiv, medan Ulrika Messing, ordförande i försvarsutskottet, säger att ett svenskt deltagande "inte är självklart".

Min position i fråga om Sverige och Nato är följande: Sverige skall inte gå med i Nato, eftersom ett deltagande inte stärker vår nationella säkerhet utan i stället innebär att vi avsäger oss handlingsfriheten i en krigsstiuation. Vi skulle dessutom bli en del av en militärorganisation som bygger sitt försvar på kärnvapen. Därtill är Nato dominerat av USA, som för en utrikespolitik som i flera avseenden strider mot de värderingar som präglar svensk utrikespolitik. Det finns också ett massivt svenskt motstånd mot Nato-medlemskap i folkopinionen.

Ett deltagande i den nya utryckningsstyrkan med specialvillkor för Sverige är förenligt med den militära alliansfriheten. Men samtidigt innebär det ytterligare ett närmande till Nato som på sikt bidrar till att sänka tröskeln till fullt medlemskap. Jag tycker inte att fördelarna med att delta i utryckningsstyrkan uppväger nackdelarna. Vi bör därför avstå.

Proffsboxning - nej tack

Den s k kampsportsdelegationen gav på onsdagen tillstånd till proffsboxning i Sverige, under förutsättning att särskilda skyddsåtgärder vidtas (max 12 minuters effektiv boxningstid, läkare har rätt att stoppa matchen etc).

Det är ett djupt olyckligt beslut. Proffsboxningen är i sig våldsförhärligande och skaderisken betydande. Det finns också ett genusperspektiv: i nästan ingen annan sakfråga är åsiktsskillnaderna mellan män och kvinnor så stora. Ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden.

Om detta skrev jag och Bo Rothstein en uppmärksammad debattartikel på DN Debatt för några år sedan. Den kan läsas här.

Internationell närvaro i Palestina - äntligen

Jag tillhör dem som länge har argumenterat för en internationell närvaro på Gazaremsan och Västbanken, i syfte att minska våldsanvändningen och övervaka att folkrätten och ingångna avtal efterlevs. Israel har nästan alltid sagt nej. Nu har emellertid president Abbas fått Israels tillåtelse att låta den av Jordanien utbildade s k Badr-brigaden – som består av cirka tusen jordanska medborgare av palestinskt ursprung – flyttas från Jordanien till Gaza för att hjälpa till att upprätthålla ordningen. Badr-brigaden förväntas vara lojal med president Abbas Fatah-rörelse. (Att president Abbas måste ha Israels tillstånd för denna åtgärd illustrerar ihåligheten i påståendet att Israel inte längre ockuperar Gazaremsan.)

Även i andra avseenden är det lite av upp-och-nervända världen i den israelisk-palestinska konflikten. Israels premiärminister Ehud Olmert har offentligt sagt att Israel tänker frisläppa många palestinska fångar om den av palestinier fångne israeliske soldaten Gilad Shalit frisläpps. Tidigare har Israel vägrat förhandla om fångutväxlingar inför öppen ridå. Olmert har också uttalat sig i termer som ligger ganska nära den arabiska fredsplan som bygger på arabiskt erkännande av Israel mot att Israel drar sig tillbaka från Västbanken och Gaza – en plan som Israel tidigare försökt tiga ihjäl.

På torsdag förväntas USA:s utrikesminister Condoleezza Rice komma till Västbanken för att träffa president Abbas – medan det i skrivande stund inte ens är bekräftat att Rice kommer att träffa Olmert överhuvudtaget. Den palestinske premiärministern Ismail Haniya genomför just nu också sin första utlandsresa efter Hamas valseger och välkomnas i Egypten, Libanon, Saudiarabien, Qatar, Syrien och Iran.

Vapenvilan i Gaza håller och den diplomatiska aktiviteten är som synes febril. Låt oss hoppas att alla goda viljor nu kan bidra till skapandet av en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Låt Jerusalem bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.

Svårare än så behöver det inte vara.

Vart går socialdemokratin? (IV)

Krisstämningen tycks vara bortblåst inom socialdemokratin – åtminstone bland gräsrötterna. Då menar jag inte att de stigande opinionssiffrorna tagit bort insikten om behovet av förnyelse. I stället syftar jag på en växande framtidstro om möjligheten att forma en politik som innebär förnyelse utan att partiet för den sakens skull glider åt höger. Borta är också farhågorna om att partiet skulle vara dömt att sjunka ned till en nivå kring 25-30 procent där övriga europeiska socialdemokratiska partier brukar hållas.

Även den interna partiledardebatten präglas av dessa positiva stämningar. Bland de möten jag närvarat på ser jag en öppen och förutsättningslös debatt, där namn stöts och blöts och där de flesta förespråkar Margot Wallström som första alternativ. Även Carin Jämtins namn nämns med stor respekt och med förhoppningar. De som talar om en toppstyrd debatt och bristande öppenhet visar bara att de inte vet vad de talar om.

Naturligtvis finns det inom socialdemokratin – liksom i alla partier och organisationer – maktstrukturer och olika nätverk som försöker påverka beslutsprocessen. Jag har utomordentligt svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda, oavsett hur nomineringsprocessen organiseras. En icke oväsentlig del av politiken handlar ju just om kamp om makt – i syfte att kunna genomföra den politik man i djupet av sin själ tror skall bidra till ett bättre samhälle. Det centrala för mig är att medlemmarna verkligen kommer att ha det avgörande ordet när beslutet tas. Jag ser ingenting i dagsläget som talar i motsatt riktning.

De stigande opinionssiffrorna för socialdemokratin handlar inte enbart om ministerskandaler och a-kassefrågan. Jag tror också att alla de väljare som röstade för förändring redan nu känner av en förändring även inom socialdemokratin. Frågan om socialdemokratins ledarskap framstår inte som en intern partiangelägenhet utan som en angelägenhet för hela nationen. Denna känsla avspeglar naturligtvis socialdemokratins unikt starka position i Sverige. När nyhetsflödet dessutom domineras av spekulationer om vem av de ”folkkära” Margot Wallström eller Carin Jämtin som skall leda partiet är det inte orimligt att de folkliga stämningarna mot partiet också blir positiva. Partiet är i dag öppet och ledarlöst, Göran Persson uppfattas inte längre som partiets ledare.

Den enda risken jag ser är ett scenario där Margot Wallström står fast vid sitt s k nej och Carin Jämtin hinner malas ned av mediebevakning och av de partimedlemmar som arbetar för ett annat ledarskap. Då blir nomineringsprocessen betydligt besvärligare. När det gäller Carin Jämtin gör jag gärna jämförelsen med ett linjelopp på cykel, där klungan ligger samlad i nära 20 mil till kort före mål. Någon måste dra upp spurten, men denne spurtuppdragare blir sällan blir den som vinner loppet. Har Carin Jämtin tvingats ut på banan för tidigt?

Om ensamhet

Jag blev i dag uppringd av en journalist från Vestmanlands Läns Tidning som höll på med en artikelserie om ensamhet och hade hört att jag skulle vara expert på ämnet. Hm. Efter en stunds resonerande kom vi fram till att omdömet nog bottnade i de resonemang jag och Marie Demker för i boken I Vattumannens tid?, där vi bl a diskuterar individualiseringens samhälleliga avigsidor i form av egoism och narcissism och ett förnekande av människors ömsesidiga beroenden.

Vi skrev också tidigt en artikel i Göteborgs-Posten (2002-12-13) kring temat De Ensammas republik. Samtalet inspirerade mig till att läsa om artikeln. En del passager fann jag fortfarande intressanta och kan därför inte avhålla mig från att publicera ett utdrag nedan. Det var för övrigt i denna artikel vi första gången i tryck formulerade oss om de fria logotyperna (som på denna blogg diskuterats i posterna om "Vart går socialdemokratin?").

I Sverige har individualiseringen drivits längre än i många andra länder. Inte så att vi känner oss ensamma. Tvärtom. Andelen svenskar som anser sig vara nöjda med sina liv är betydligt större än i de flesta andra europeiska länder. Antalet självmord blir också färre, såväl bland män som bland kvinnor. Nej, poängen är inte att vi skulle känna oss ensamma utan i stället att vi verkligen är ensamma.

I vårt ständiga förnekande av alla typer av beroende har vi lämnats helt ensamma av och med oss själva. Ingen annan än vi själva får fatta något enda beslut som rör vår egen person. Ingen annan än vi själva har legitimitet att ställa krav som vi inte godkänt. En sådan koncentration på det egna jagets behov leder till att varje handling vägs mot nyttan som handlingen skapar för oss själva.

När ingenting relaterar mig till de andra individerna i den gemenskapen, då urholkas hela idén om en representativ demokrati. Att inte rösta är därför ett misstroende - inte bara mot systemet - utan också mot alla oss andra. Problemet ur demokratisk synvinkel är att det finns en ovilja eller ett ointresse att delta i en dialog om de politiska målen. En ovilja som, oavsett om den har sin grund i fördomar eller i anklagelser om gubbvälde, hotar de demokratiska värden som trots allt fortfarande håller det svenska samhället samman. De fria logotyperna har glömt att deras universella rättigheter bara kan försvaras inom ramen för en definierad politisk gemenskap. En sådan politisk gemenskap bygger, åtminstone sedan franska revolutionen, på politisk frihet, jämlikhet och solidaritet.

Värden som dessa ger oss möjlighet att möta nya idéer och nya människor på ett utvecklande sätt för samhället. Utan dessa kollektiva, men universella, friheter och rättigheter kommer vi snart att leva i de ensammas republik.

Artikeln finns på Mediearkivet, men i övrigt hittar jag den inte på nätet. Om någon är intresserad så sänd en mejl så skickar jag artikeln i wordformat.

Göran Hägglund och principerna

TT erfar att regeringen tänker tillsätta en ny Försvarsberedning, med statssekreterare H G Wessberg som ordförande. När försvarsberedningen senast hade en statssekreterare som ordförande (Lars Danielsson) lämnade moderaterna och kristdemokraterna beredningen i protest mot att den skulle ledas av en politiskt tillsatt tjänsteman. Kristdemokraterna återvände till beredningen för några år sedan när parlamentarikern Håkan Juholt (s) ersatte statssekreterare Danielsson som ordförande. Göran Hägglund ansåg att "besvärliga beroendeförhållanden till regeringskansliet" nu kunde undvikas.

Undrar om kristdemokraterna även denna gång tänker hoppa av beredningen i protest mot att den leds av en politisk tjänsteman?

Jag har inga problem med att statssekreteraren leder försvarsberedningens arbete, oavsett regeringsfärg. Men jag har problem med att ledande politiker byter principer beroende på om de sitter i regeringsställning eller i opposition.

Kärlek och idrott

I dagens Sportbladet diskuteras förutsättningarna för det svenska damskidlandslaget inför årets säsong. Det är ingen munter läsning. Skador och andra problem under försäsongen indikerar att det blir tunnsått med svenska kvinnliga medaljhopp till VM i februari. Endast junioren och förra årets hopp i vintermörkret Charlotte Kalla har kunnat träna utan motgångar.

En av de svenska åkerskorna – Britta Norgren – nämner som ett skäl till sin bristande form att hon haft struligt med kärleken och att det påverkat träningen negativt. Intressant. Jag har aldrig hört en manlig åkare åberopa kärleksproblem som grund för uteblivna framgångar. Det kan tyda på två saker. Antingen så påverkar kärleksproblem inte manliga idrottsutövares prestationer i samma utsträckning som kvinnliga idrottsutövares. Eller så tillåter könsmaktsordningen inte män att offentligt åberopa kärleksproblem som orsak till misslyckanden. Förra året hoppade en annan kvinnlig längdåkerska av en viktig tävling eftersom familjens hund just hade avlivats. En manlig åkare skulle knappast kunna åberopa ett sådant skäl.

Hur det gick? Charlotte Kalla gjorde sitt livs bästa tävling hittills och kom på sjunde plats. Britta Norgren kom sist av svenskorna på 68:e plats.

Banden som icke är

30-tal tsunamiband spårlöst försvunna, ropade Svenska Dagbladet i går onsdag ut som braskande förstasidesrubrik. I en artikel med stänk av konspirationsteori skriver tidningens reporter Mikael Holmström att banden måste ha ”plockats bort någon gång under de fyra dagar som förflöt mellan fyndet den 12 oktober och kommissionens besök den 16 oktober”. Holmström påstår också att just bandet från själva katastrofdagen den 26 december var daterat, vilket innebar att ”den som ville skulle alltså kunna plocka bort de mest kritiska uppgifterna i materialet”. Vi vill veta hur 150 blev 119, följer kd-ledaren Göran Hägglund upp med i Svenska Dagbladet i dag. Han tillägger: Det får inte vara så att sanningen är höljd i dunkel fortsättningsvis.

I kväll avslöjar Rapport att hela historien är en anka. Banden har aldrig räknats överhuvudtaget och därför är det ingen som vet om något band är försvunnet. Siffran 150 var bara en grov uppskattning av en tjänsteman på kanslihuset.

Jag förstår att det kan vara lätt att ryckas med när konspirationstänkande och politiskt önsketänkande tumlar runt i nyhetsrymden. Men att hålla tand för tunga är en dygd som glöms bort lite för ofta – inte minst i politiken.

Al Jazeera och yttrandefriheten

I dag startade Al Jazeera sina engelskspråkiga sändningar. Efter bara några timmar släcktes sändningarna i Irak ned av den irakiska regeringen. Det är inte lätt att värna yttrandefriheten när demokratin byggts med bajonetter.

EU och Israel

I dag och i morgon träffas EU:s utrikesministrar för att bl a diskutera den senaste tidens våldsutveckling i Gaza och president Abbas försök att bilda en palestinsk samlingsregering. Sedan 1995 har EU ett handelsavtal med Israel som innebär att israeliska varor i stor utsträckning är tullbefriade när de exporteras till Europa. I handelsavtalet förbinder sig Israel bl a att respektera demokratiska principer och de mänskliga rättigheterna.

Det finns stor enighet bland ledande folkrättsexperter om att Israels agerande på de ockuperade områdena innebär brott mot de mänskliga rättigheterna. EU skulle därför kunna säga upp handelsavtalet för att sätta press på Israel att ändra sitt beteende.

Risken med att säga upp handelsavtalet är att Israel känner sig allt mer isolerat och motarbetat och att den israeliska politiken därför blir än mer desperat och samarbetsovillig. Fördelen med att säga upp handelsavtalet är att EU visar att paragrafen om de mänskliga rättigheterna inte finns i avtalet bara för syns skull. Att inte säga upp avtalet kan ge en signal om att det här med mänskliga rättigheter egentligen inte är så viktigt.

Jag tillhör dem som tycker att Sverige bör verka för att EU säger upp handelsavtalet. Det innebär inte att Israel skall isoleras eller bojkottas. Men samtal och dialog kan mycket väl kombineras med krav och sanktioner. Nu kommer inte EU att gå så långt som att säga upp avtalet. Men bara det att frågan väcks blir en politisk signal till Israel om det oacceptabla i det urskillningslösa dödandet på Gaza.

I radions P 1 Morgon kommenterade jag i morse just EU:s möjligheter att bidra till en hållbar och varaktig fred i Mellanöstern.

Om prostitution

I sin uppmärksammade bok ”Porr, horor och feminister” (Natur och Kultur, 2006) anför Petra Östergren argument för varför den svenska sexköpslagen bör avskaffas och varför ”sexsäljare” (hon undviker medvetet termen ”prostituerad”) bör betraktas som ett vanligt yrke.

Det är en märklig bok. Inte bara för titeln, som förlaget med all sannolikhet triumfat igenom. Utan även för att författaren på ett olyckligt sätt smiter ifrån ett eget ställningstagande i de många viktiga frågor boken diskuterar. Östergren anför t ex en mängd argument för varför ”sexköpslagen och kopplerilagen måste tas bort” (s 306), men markerar samtidigt att hon själv inte har någon uppfattning i frågan. I stället skriver hon att boken endast syftar till att ”skapa förutsättningar för en mer öppen, nyanserad och djuplodande diskussion där det går att förstå dessa fenomen och debatten om dem bättre”. Jag kan inte hjälpa det, men formuleringarna känns för mig försåtliga och blir ett hinder för att ta till mig texten. Det är klart att Petra Östergren har en klar ståndpunkt i dessa frågor, och jag hade med stort intresse tagit del av desamma. Nu tvingas man som läsare gissa.

I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning den som vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge.

Carl Bildt och Israel

Israels upprepade angrepp på de ockuperade palestinska områdena och särskilt Gaza är upprörande. De strider mot folkrätten i likhet med de fortsatta raketbeskjutningarna från palestinskt område. Utomrättsliga avrättningar och urskillningslöst dödande som drabbar civilbefolkningen måste upphöra.
Orden kommer från Carl Bildt och det är faktiskt ett av de absolut skarpast formulerade uttalandena mot Israel från svensk sida på många år. Det är noterbart att Bildt inte begränsar sig till att kritisera den israeliska attack som dödade minst nitton personer, varav flertalet kvinnor och barn. Nej, Bildt kritiserar Israels ”upprepade angrepp”, betonar att de utgör ett brott mot folkrätten och lyfter även fram Israels "utomrättsliga avrättningar" och "urskillningslösa dödande" av civila. Jag undrar hur de borgerliga riksdagsledamöter som i princip alltid helhjärtat försvarar Israel - som t ex Cecilia Wikström (fp) eller Annelie Enochson (kd) - känner inför Bildts entydiga utpekande av Israels ansvar för våldsutvecklingen. Eller för all del de israeliska diplomater som önskade ett svenskt regeringsskifte i förhoppningen att få se en mer Israel-vänlig svensk utrikespolitik.

Bildts uttalande är välgörande i sin icke-acceptans av våldet. Låt oss nu hoppas att Hamas inte svarar med att återuppta självmordsbombningarna inne i Israel. Våld föder våld – barbari föder barbari.

Nätkultur

I dag har jag och Marie Demker en artikel på Göteborgs-Postens debattsida där vi kritiserar Sveriges Radios planer på att göra om programutbudet i P 1 på ett sätt som enligt vår uppfattning bidrar till ytlighet och förflackning. Kvalitetsprogram som Konflikt och Vår grundade mening hotas t ex av nedläggning. (I morgon onsdag överlämnas för övrigt ett protestupprop till Peter Örn om nedläggningen av just Vår grundade mening.)

Om man publicerar en debattartikel i Göteborgs-Posten eller Svenska Dagbladet ges läsarna möjlighet att på nätet kommentera artikeln. Svenska Dagbladets läsarkommentarer brukar inte vara någon angenäm läsning. Okvädingsord och förolämpningar är snarare regel än undantag, särskilt om man skriver om eldfängda ämnen som t ex Palestinafrågan. Ofta är det samma anonyma signaturer som återkommer dag efter dag med sina utbrott. Dagens Nyheter väljer att inte låta läsarna kommentera debattartiklarna alls, eftersom det bedöms ta för mycket tid och kraft att rensa bort de värsta inläggen.

Kommentarerna på nätet till vår artikel i dagens Göteborgs-Posten håller en helt annan ton. Beror det månne på att Göteborgs-Postens läsare har en annan nätkultur än huvudstadspressens läsare?

Dödsdomen mot Saddam Hussein

Barbariet skördar allt större segrar i Irak. Dödsdomen mot Saddam Hussein utgör ingen motkraft mot barbariet – den är en del av barbariet.

Saddam Hussein bar otvivelaktigt ett politiskt och ett personligt ansvar för det grymma förtryck som plågade det irakiska folket under så många år. Men att döma honom till döden innebär att själv sänka sig till en nivå av grymhet som är oförenlig med civilisation och rättstat. En dödsdom innebär alltid ett förakt mot människovärdet. Och Saddam Hussein är just en människa – vare sig mer eller mindre.

Däremot är det mer svårbedömt vilka konsekvenser dödsdomen kommer att ha på våldspiralen i Irak. Olika sunni-grupperingar kommer att tolka dödsdomen som en bekräftelse på att den sittande irakiska regeringen är en marionett till USA och en fiende till såväl sunni som det irakiska folket. Olika shia-grupperingar kan komma att känna en viss lättnad över att deras plågoande dömts till lagens strängaste straff. Kurderna oroar sig för att dödsdomen skall verkställas innan anklagelserna mot Saddam Hussein för än värre brott mot det kurdiska folket har hunnit prövas.

Barbari föder barbari. Ljuset i tunneln för Iraks hårt prövade folk känns väldigt, väldigt långt borta.

Vart går socialdemokratin? (III)

Vilken är den medelklass som socialdemokratin måste vinna för att varaktigt komma tillbaka till makten? I min föregående valanalys lyfte jag fram informationssamhällets kunskapsproducenter, de ”fria logotyperna”.

Men vilken är egentligen denna grupp? Vilken är dess sociala bas? Nedan skall jag visa att de fria logotyperna inte är en grupp utan två grupper: självförverkligare och världsförbättrare.

Kampen om kunskapen utspelar sig i den ultramoderna världen kring två typer av kunskapsobjekt. Båda har sin grund i problemlösning, men det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där världen och normer relativiseras.

I denna värld rör sig de fria logotyperna. De är typiska nätverksmänniskor. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer blir intressanta och relevanta. Det kan röra sig om specialkunskaper av olika slag, men också kreativitet, flexibilitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.

I sitt agerande drivs den första fria logotypgruppen av en strävan efter självförverkligande, medan den andra logotypgruppen drivs av en strävan att förbättra världen. Världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga, medan självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda.

Den första gruppen – självförverkligarna – har i huvudsak privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening maximera vinsten (ekonomisk, politisk eller kulturell) för den som betalar för deras tjänster. I denna grupp ingår t ex ekonomer, jurister, IT-programmerare, försäljare och annonsfolk. Den andra gruppen – världsförbättrarna – har i huvudsak offentliga eller ideella arbetsgivare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomin, politiken och kulturen. I denna grupp ingår t ex journalister, lärare, bibliotekarier, präster och universitetsanställda forskare. Sammantaget omfattar gruppen ”fria logotyper” omkring 20 procent av Sveriges befolkning.

I en större studie baserad på 15 års opinionsundersökningar inom SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar jag och Marie Demker att det finns distinkta åsiktsskillnader mellan de två logotypgrupperna. Självförverkligarna är t ex mindre intresserade av politik, litar mindre på regeringen och på de politiska partierna och vill i mindre utsträckning prioritera värden som jämlikhet och en ren värld. Skillnaderna kan inte förklaras av vänster-högerdimensionen. Studien publiceras i senaste numret av International Review of Sociology (2006:3). Den intresserade kan sända ett mejl för att få en kopia.

Hur skall då socialdemokratin förhålla sig till dessa fria logotyper? Till det vill jag återkomma i ett senare sammanhang. De fria logotyperna agerar ännu inte som en klass. De är, för att tala med Marx, fortfarande mera en klass i sig än en klass för sig.

Hatten av för...

...Sverker Åström, som 91 år ung gör debut som programledare i TV. Programmet med det spänstiga namnet ”Böglobbyn” börjar sändas i SVT den 6 november och skall behandla ämnen som män, manlighet och bögar. Bland de inslag i programserien som en TT-artikel tipsar om ser jag särskilt fram mot Glenn Hyséns tolkningar av Jonas Gardells verk.

Sverker Åström blir Sveriges äldste programledare i TV någonsin. Han är redan landets äldste – och skarpaste - kritiker av svensk tystnad mot amerikanska övergrepp i världspolitiken.

Förra året debuterade han som skönlitterär översättare, genom sina tolkningar av Michelangelos kärlekssonetter till den unge adelsmannen Tommaso Cavalieri.

Undrar vad som väntar härnäst.

Om girighet och om kärlek

Jag hade igår förmånen att på den så vackert belägna Södra Vätterbygdens Folkhögskola få diskutera socialdemokratin och framtiden med Johan Ehrenberg. I diskussionen var det många socialdemokrater som tyckte att det i valrörelsen varit svårt att värja sig mot borgerliga påståenden om det utbredda missbruket av bidrags- och försäkringssystemen. Att acceptera bilden av ett utbrett fusk innebar att trygghetssystemens legitimitet urholkades. Att ifrågasätta bilden av ett utbrett fusk innebar att man riskerade att framstå som problemförnekare.

Johan Ehrenberg menade klokt att det bästa svaret var: Ja, girigheten i samhället är onekligen ett problem. Ett sådant svar förnekar inte de problem som kan finnas med fusk i trygghetssystemen. Men svaret riktar samtidigt blicken mot något större och viktigare än enskilda stackares eventuella missbruk av sjukförsäkringar och föräldraledigheter. Att bekämpa girigheten i samhället är ett centralt vänsterkrav, i kampen för ett mer jämlikt och solidariskt samhälle.

Girighetens motsats är kärleken, eftersom kärleken alltid är utgivande. Nu när inget längre finns som ditt och mitt, som fransk-italienske Riccardo Cocciante skriver i en av sina oändligt vackra kärlekssånger. Missa inte Anders Ekborgs kombinerade CD/DVD Äkta vara, där han introducerar Cocciante för en svensk publik.

Helvetet i Irak

Situationen i Irak utvecklas allt mer mot ett inbördeskrig. Som jag skrev redan i min första bloggpost (23/7): Beslutet att intervenera - oavsett vilka motiv som låg bakom - framstår allt mer som en av de mest gigantiska politiska felbedömningarna i modern tid.

Den starka kritiken mot den USA-ledda koalitionen och dess påhejande vänner (inte minst i liberala kretsar) är visserligen mer är väl befogad. Men kritiken mot USA och dess stödtrupper måste kombineras med konstruktiva idéer om hur man går vidare för att lindra det irakiska folkets lidanden och förhindra att situationen utvecklas till ett regelrätt folkmord.

Jag har länge varit skeptisk till kravet på att USA-koalitionen omedelbart måste lämna Irak. Ett snabbt tillbakadragande skulle sannolikt öka risken för en söndersprängning av den irakiska staten med än högre dödstal bland shiiter och sunniter, samt att även de kurdiska områdena dras in i dödsdansen.

Nu är jag inte längre så säker. USA-koalitionen visar ingen vilja eller förmåga att stabilisera situationen. Allt fler debattörer – nu senast Expressens ledarsida – talar om nödvändigheten av ett amerikanskt tillbakadragande. En amerikansk reträtt skulle möjligen öppna dörren för andra stater i området att utöva en återhållande påverkan på de olika grupperingarna i Irak. USA:s närvaro mobiliserar motstånd – USA:s frånvaro skulle kunna mobilisera fredsansträngningar.

Men situationen är svår. Endast oseriösa personer uttalar sig tvärsäkert om vilken väg som nu är rätt att gå.

Ännu en fallen bastion...

Dagens Nyheter meddelar i dag att tidningen inför betygssystem på filmrecensionerna. Varje recenserad film kommer att betygssättas med en till fem punkter (punkten anspelar på punkten i DN:s logotyp). Därigenom använder samtliga (?) stora svenska morgon- och kvällstidningar sig av numeriska betyg i sina filmrecensioner.

Jag skall inte hyckla. Jag tycker det är roligt med poängsättningar och studerar gärna de sifferbetyg som i olika former sätts på filmer, konserter, teaterföreställningar, politikers debattinsatser, allsvenska fotbollsspelares matchprestationer samt schlagersångares kläduppsättningar.

Men det blir lite mycket. DN:s vägran att ge efter för betygsraseriet har varit ett andningshål och trotsigt visat på en annan möjlig verklighet. Nu ger tidningen upp sin linje.

Betygssättningen innebär att DN stärker sin filmkritik, säger DN:s kulturchef Maria Schottenius.

Betygskramarna i folkpartiet har vunnit ännu en seger, säger jag.

Carl Bildt, mänskliga rättigheter och utilitarismen

Den som följt denna blogg vet att jag ömsom förundrats och ömsom förtjusats över Carl Bildts ställningstaganden i olika utrikespolitiska frågor. Till min glädje och förskräckelse har han allt oftare hamnat i bedömningar som överensstämmer med mina egna. Inte minst gäller det frågor kring händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hur kan det komma sig? Ur ett vänsterperspektiv är jag helt trygg i mina uppfattningar i den israelisk-palestinska konflikten. Men hur kan Carl Bildt utifrån sina utgångspunkter till höger hamna på samma position?

En kär vän och aktad kollega hävdade i kväll att det beror på att Carl Bildt inte prioriterar arbetet med att värna de mänskliga rättigheterna, vilket i sin tur bottnar i att han agerar utifrån en utilitaristisk värdegrund. Med utilitaristisk värdegrund menas ungefär att han strävar efter att maximera nyttan eller den samlade lyckan för kollektivet, oavsett vilka principer eller mänskliga rättigheter som kanske kränks på vägen.

Utilitarismen är så långt från en vänsterfilosofi som det går att komma. Ingenting är heligt, inga principer är intressanta, mer än att slutresultatet skall gynna majoritetens intressen. Jesuitmoralen och utilitarismen är samma andas barn. Inom den internationalpolitiska forskningen motsvaras detta tänkesätt snarast av den s k maktpolitiska realismen, även om det där är den enskilda statens och inte det universella kollektivets intressen som står i förgrunden.

Carl Bildts ovilja att kritisera brotten mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland ger stöd för en sådan tolkning.

Carl Bildt – Sveriges svar på Henry Kissinger?

Vart går socialdemokratin? (II)

Det brukar hävdas att socialdemokratins maktinnehav förutsätter att partiet lyckats vinna medelklassen. Det är nog så. Men om partiet skall återkomma till makten så bör valanalysgruppen ställa sig frågan om vad som är medelklass i dagens samhälle.

Vilka politiska och sociala skiljelinjer kännetecknar dagens västerländska samhällen? Seymour M Lipset och Stein Rokkan menade att dagens partisystem avspeglar de fyra skiljelinjer som skapades genom den nationella och den industriella revolutionen. Den nationella revolutionen genomfördes under feodalismens sönderfall och nationalstaternas uppkomst. Övergången från rivaliserande furstendömen och stadsstater till nationalstater innebar framväxten av två skiljelinjer. Skiljelinjen centrum-periferi utvecklades mellan den dominerande kulturen som utgjorde statens centrum, och områden i periferin med skiljaktig kultur eller språk. Skiljelinjen kyrka-stat utvecklades mellan den religiösa makten och den sekulariserade staten.

Den industriella revolutionen skapade två ytterligare skiljelinjer. Konfliktlinjen stad-landsbygd kretsade kring de jordägandes intressen i förhållande till industrietablissemanget, och här utvecklades t ex de bonde- eller landsbygdspartier vi finner i de nordiska länderna. Konfliktlinjen arbetare-kapital tog på motsvarande sätt uttryck i skapandet av arbetarpartier och parter som representerade arbetsgivarnas intressen.

I dag talar vi om den kommunikationella revolutionen. Om vi väljer att karaktärisera dagens samhälle som ett informationssamhälle kan vi hävda att den kommunikationella revolutionen handlar om sättet att organisera kunskapsproduktionen. Här pågår en kamp om kunskapens innehåll, om rätten till kunskap och om kunskapens räckvidd.

I denna kamp verkar de informationella producenterna – som Castells kallar dem – eller "den kreativa klassen" som Richard Florida kallar den (jag och Marie Demker använder uttrycket ”fria logotyper”). Det är en grupp som uppgår till 20-25 procent av befolkningen och som växer. Nästa bloggpost om ”Vart går socialdemokratin?” kommer att handla explicit om denna grupp. Och om varför det kanske är med denna grupp som socialdemokraterna måste bygga en allians för att återta makten och därigenom kunna värna de fattiga och de förtryckta genom byggandet av ett jämlikt samhälle.

Spänt läge i Palestina

Förhandlingarna mellan president Abbas och Hamas om att bilda en palestinsk samlingsregering har strandat. Hamas säger nu att man inte har någon som helst avsikt att erkänna Israel. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen fortsätter. Den sociala nöden bland palestinierna är svår. Våldshandlingarna mellan olika palestinska grupperingar visar inga tecken på att avta, ej heller Israels våldshandlingar mot enskilda palestinier.

President Abbas hotar nu med att upplösa regeringen, vilket han har författningsenlig rätt att göra. Möjligen funderar han på att ersätta Hamas-regeringen med en opolitisk, teknokratisk ministär för att den vägen häva den internationella isoleringen av Palestina. Kanske väljer han att utlysa nyval, vilket dock vore författningsrättsligt tveksamt. Han kan också göra allvar av sitt gamla hot om att genomföra en palestinsk folkomröstning kring frågan om ett erkännande av Israel inom 1967 års gränser.

Vilket alternativ Abbas än väljer tornar problemen upp sig. Om han avsätter Hamas-regeringen ökar risken för ett upptrappat våld mellan olika palestinska grupperingar. Om han utlyser nyval eller kallar till folkomröstning riskerar han att Hamas vinner ytterligare valframgångar.

Västmakternas försök att genom isolering tvinga Hamas till eftergifter har således varit kontraproduktiv. Det palestinska folket betalar ett högt pris. Carl Bildt har tidigare förespråkat en helt annan handlingslinje än isolering. Låt oss hoppas att han inte ändrat uppfattning bara för att han blivit utrikesminister.

Tre som tappat rösten?

Jag förstår att det funnits goda partitaktiska skäl för Göran Hägglund, Lars Leijonborg och Maud Olofsson att inte kommentera den till synes outtömliga moderata gyttjevällingen av fusk, svartjobb, och licensskolk. Men någonstans här och nu börjar tystnaden bli komprometterande. Var är Göran Hägglund och hans kamp för samhällsmoral och gemensamt ansvarstagande? Var är Lars Leijonborg och hans kamp mot fusk och kriminalitet? Var är Maud Olofsson och hennes kamp för hederlighet och folkrörelsemoral?

Tystnaden är öronbedövande. Om den inte snart bryts kommer en ny paroll kring brott och straff att sprida sig i folklagren: Bekämpa de kriminella nätverken – byt regering!

Vart går socialdemokratin? (I)

Socialdemokraternas nytillsatta valanalysgrupp har att genomföra två uppgifter som inte får blandas ihop. För det första skall gruppen presentera en trovärdig förklaring till varför socialdemokraterna förlorade valet. För det andra skall gruppens analys till valförlusten lägga den första grundstenen till ett socialdemokratiskt segerval 2010.

Den första uppgiften – att förklara höstens valförlust – är på ett ytligt plan enkel. Redan nu finns det i debatten en påfallande enighet om att socialdemokraternas oförmåga att formulera en offensiv och trovärdig linje i jobbfrågan, valrörelsens utveckling till ett personval mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, den borgerliga alliansens enighet och bilden av en socialdemokrati som efter 12 års oavbrutet regerande blivit en smula trött var viktiga orsaker till valförlusten.

Men bakom dessa orsaker anas för socialdemokratin mer djupliggande problem. Partiet har på ett framgångsrikt sätt styrt och utvecklat Sverige som industrisamhälle ända sedan 1930-talet. Socialdemokratins dominans hänger samman med att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen formar politiken betydligt mer än i de flesta andra västländer. I inget annat västland är t ex sambandet mellan klasstillhörighet och röstning så starkt som i Sverige.

Men även i Sverige minskar klassröstningen. Det blir allt svårare att bestämma hur en individ röstar utifrån personens yrkestillhörighet. För ett klassbaserat parti som socialdemokraterna tornar därför problemen upp sig.

För att på djupet förstå hösten valförlust samt lägga grunden för en valseger 2010 måste socialdemokraterna analysera de avgörande skiljelinjerna i ett samhälle där allt färre identifierar sig med någon särskild samhällsklass och där individualiseringen tilltar. Samhällsanalysen skall sedan ta kropp i en politik som uttrycker socialdemokratiska grundvärderingar om jämlikhet och alla människors lika rätt och värde, tillämpad på ett samhälle där motsättningen mellan arbete och kapital tar sig andra uttrycksformer än under industrisamhällets guldålder.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift. Jag tänker med jämna mellanrum den närmaste tiden fritt och opretentiöst kommentera det socialdemokratiska valanalysarbetet, samt i all ödmjukhet ge min bild kring vad som behöver göras. Alla är förstås hjärtligt välkomna att i kommentarer bidra till diskussionen.

(Den som vill kan börja med att läsa statsvetaren Jonas Hinnfors analys i ämnet i Göteborgs-Posten den 14 oktober.)

Det är hyckleriet som upprör

Jag vet nu vad som gör mig så upprörd med Borelius, Stegös och Billströms fuskande. Det är inte handlingen i sig. Det är mänskligt att fela, och om den som är utan synd skall kasta första stenen blir det aldrig några stenar kastade (vilket i och för sig kanske vore positivt). Delvis är det förstås Borelius falska argumentation, att hon inte hade råd. Men den positionen har hon ju nu övergivit.

Nej, det som upprör mig mest är att människor som valt att exkludera sig själva från samhällsgemenskapen och de gemensamma plikterna nu träder fram med anspråk på att representera just det samhälle de tidigare tagit avstånd ifrån. Däri ryms ett hyckleri av oanade mått.

Många människor skattefuskar och avgiftsskolkar med gott samvete eftersom de upplever sig stå utanför samhället. När det rör sig om människor som befinner sig i ett marginaliserat utanförskap som arbetslösa, sjukpensionärer, utslagna etc så har jag inte så svårt att överse med det olagliga handlandet. Men när det rör sig om högavlönade människor från samhällets toppskikt som frivilligt väljer att ställa sig utanför, men som raskt hoppar in i leken när taburetterna kallar - då är jag inte med, som Karlsson på Taket skulle ha uttryckt det.

Socialdemokraterna kapitulerar i utrikespolitiken?

Det är nu i praktiken klart att Carin Jämtin lämnar rikspolitiken för att i Stockholm bli socialdemokratisk gruppledare och oppositionsborgarråd. Stockholm är att gratulera, den socialdemokratiska riksdagsgruppen att beklaga.

Faktum är att den socialdemokratiska riksdagsgruppen nu hamnar i en besvärande avsaknad av kompetens och politisk tyngd i utrikespolitiska frågor. Inget ont om partiets talesman i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin, men han får utomordentligt svårt att matcha Carl Bildt i utrikesdebatterna.

Urban Ahlin har dessutom profilerat sig som en stark anhängare av de transatlantiska förbindelserna, markerat skepsis mot att humanitära interventioner alltid måste vila på FN-mandat samt hållit en mycket låg profil i viktiga socialdemokratiska frågor som t ex nedrustning, bistånd och konflikterna i Mellanöstern. Utrikespolitiken har alltid varit en stark fråga för socialdemokraterna. Nu verkar det i stället som om partiet i det närmaste kapitulerat gentemot borgerligheten.

Låt oss hoppas att nyinvalde riksdagsledamoten Aleksander Gabelic, ordförande för Svenska FN-förbundet, har kraften och modet att utmana Carl Bildt och kanske också Urban Ahlin i de utrikespolitiska frågorna. Men visst saknas Carin Jämtin.

Upplopp och våldsam skadegörelse - inte!

Under krigsrubriker kring ”Upplopp och våldsam skadegörelse” återger flera medier i dag vad som hände i Göteborgs nordöstra förorter i samband med ett omfattande strömavbrott natten till måndagen. På Västnytts hemsida kan man t ex läsa: Ungdomsgäng i Göteborg slog i natt sönder delar av Göteborgs nordöstra förorter. Hundratals ungdomar krossade rutor på bankkontor, butiker, skolor, ålderdomshem - samt kastade sten mot polisen under kravallerna.- Det är fullt kaos, sa Frank Karlsson vid polisens ledningscentral i natt.

Problemet är bara att inget av detta egentligen har hänt. I dag på eftermiddagen skriver Dagens Nyheter: Men någon omfattande vandalisering var det inte frågan om. Det rörde sig om enstaka fönster och inte mer än vilken helg som helst. Det har inte förekommit några stölder och ingen vandalisering av butiker. Ingen har skadats och när strömmen kom tillbaka strax före midnatt blev allt lugnt.

Kanske var det polisen som hispade i mörkret. Kanske var det media som tappade fotfästet och kastade allt vad källkritik heter åt sidan. Men eftersom de kommande rättelserna i press och etermedia inte omgärdas av samma krigsrubriker som de ursprungliga artiklarna blir resultatet att fördomsfulla bilder av förorten som en djungel vinner bekräftelse.

Historien är ett exempel på hur lätt journalister kan frestas att haka på och glömma källkritiken. Och ändå vill Sveriges Radio lägga ned sitt enda mediegranskande program - Vår grundade mening. Det är ett olyckligt beslut som bör rivas upp.

Skattefusk och systemskifte

Det är inte kulturminister Cecilia Stegö Chilòs och handelsminister Maria Borelius skattefusk i sig som upprör. Det är mänskligt att fela. I stället är det deras sorglösa bortförklaringar. Det hade varit omöjligt för mig att göra karriär annars, säger t ex Maria Borelius till Aftonbladet. Det hade varit omöjligt för mig att göra karriär annars? Tänk om andra människor började använda det argumentet för att legitimera fusk och lagbrott.

Nöd bryter lag. Men att reducera nöd till möjlighet att själv göra karriär är att smita undan sitt personliga ansvar.

Noterar att ingen av regeringens ledamöter har en inkomst under 500 000 kronor om året. Ingen av regeringens ledamöter har arbetarbakgrund. Alla de tunga posterna i regeringen besätts av moderater. Kristdemokraten Mats Odell talar redan under sin första arbetsdag som minister om att avveckla spelmonopolet.

Systemskiftet rullar in. Rädde sig den som kan.

Carl Bildt som utrikesminister II

Jag trodde tidigt att Fredrik Reinfeldt skulle vara klok nog att välja en utrikesminister som kunde bidra till att desarmera utrikespolitiken som en stridsfråga mellan regering och opposition. Där fick jag rätt. Men jag trodde inte att Carl Bildt skulle vilja ställa upp och fylla den funktionen – där fick jag fel. Sitter just nu och lyssnar på Studio Ett, där Carl Bildt igen hävdar att västmakternas beslut att avbryta kontakterna med den valda Hamas-regeringen var ett olyckligt beslut.

Nu gäller det att hålla ett öga på biståndsfrågorna. Det enda parti i Sveriges riksdag som inte vill att Sverige skall leva upp till enprocentmålet har tilldelats biståndsministerposten. Moderaterna ville som bekant minska det svenska biståndet med åtta miljarder. Utifrån dessa förutsättningar är det svårt att se hur biståndspolitiken skall kunna drivas framåt de närmaste åren.

Cecilia Malmström blev inte helt oväntat EU-minister. Men hur arbetsfördelningen mellan henne och Carl Bildt skall se ut blir en delikat fråga.

Och en Timbro-chef som kulturminister. Det gör mig sugen på att emigrera. Även om Cecilia Stegö Chilò enligt Wikipedia lämnade moderaterna 1985, i protest mot partiets uteslutning av EU-motståndaren Björn von der Esch.

Carl Bildt som utrikesminister I

Med Carl Bildt får Sverige en utrikesminister som skarpt ifrågasatte Nato:s bombningar av Kosovo, med kraft motsatte sig det USA-ledda kriget i Irak och som tycker det är fel av västvärlden att bojkotta Hamas. Hur skall folkpartiet klara av att sitta i samma regering som en sådan extremist?

Läs gärna Carl Bildts egen blogg på http://bildt.blogspot.com/.

Fortsättning följer senare i dag.

Socialdemokrater som Djävulens redskap

Många år har gått sedan tidningen Dagen i huvudsak var en kampskrift för Pingströrelsen. I dag är tidningen i många avseenden en modern dagstidning, med breddad ägarbas och en debattsida som ambitiöst skildrar spänningsfältet mellan religion och politik.

Men ibland blir det Falstaff Fakir över det hela: Zebran är ett randigt djur – ränderna går aldrig ur. I en debattartikel (26/9) skriver Stefan Grevle, ordförande för ”Riksförbundet kristen tro och livsstil” på fullt allvar att socialdemokraterna har blivit ”ett djävulens redskap”. Grevle åberopar bl a den socialdemokratiska familjepolitiken som stöd för sin ståndpunkt.

Grevle är fri att tycka vad han vill och Dagen är fri att trycka vilka debattartiklar man vill. Som socialdemokrat är man inte känslig. Men den redaktionella bedömning på tidningen som ledde fram till att Grevles artikel publicerades är – för att uttrycka det milt – inte riktigt bra för Dagens strävan att vara en seriös och trovärdig röst i det offentliga samtalet.

Den kristna vänstern kallar inte sina meningsmotståndare för ”djävulens redskap”. Läs tidningen Broderskap!

Köksbordsdemokrati à la Reinfeldt

Under valrörelsen menade de borgerliga partierna att om de vann valet skulle vi få se en maktförskjutning från politikerna till familjernas köksbord. Särskilt i frågor kring familjepolitik och barnomsorg skulle politikerna inte lägga sig i, utan varje familj skulle genom rådslag vid köksbordet enas kring de beslut som man själva fann bäst.

I de allra flesta fall kommer sådana rådslag att utmynna i att männen fortsätter att ta ut mindre föräldraledighet och kvinnor kommer att fortsätta att jobba deltid i större utsträckning än män. I de flesta familjer kommer mannen och kvinnan till köksbordet med ojämlika maktresurser. Förhandlingsresultatet blir därefter. Köksbordsdemokrati blir skendemokrati och tenderar att permanenta orättvisor och olikheter.

Det drar ihop sig i Palestina

Försöken att bilda en palestinsk samlingsregering mellan i första hand Al Fatah och Hamas har åtminstone tillfälligt gått i baklås. Samtidigt växer den sociala nöden i framförallt Gaza, eftersom omvärldens isolering av Hamas-regeringen omöjliggör löneutbetalningar till de nära 200 000 regeringsanställda.

Isoleringen av Hamas visar inga som helst tecken på att få den palestinska befolkningen mer försonligt inställd till Israel. Tvärtom – idag deltog tiotusentals palestinier i en demonstration i Gaza och lyssnade entusiastiskt till appeller som: Vi ber Gud att straffa dem som erkänner Israel och dem som vill att vi skall erkänna Israel eller Vi vill att Gud hjälper oss att aldrig erkänna Israel även om det innebär att vi alla kommer att dödas. Samtidigt skärps motsättningarna mellan Fatah-anhängare och Hamas-anhängare. Återigen talas om det palestinska samhällets kollaps eller om en inbördeskrigsliknande situation palestinier emellan.

Isoleringsstrategin har visat sig kontraproduktiv. I stället bör västvärlden genom aktiv diplomati ge största möjliga stöd åt en palestinsk samlingsregering. En sådan diplomati förutsätter kontakter med båda parter – alltså också den folkvalda Hamasregeringen.

Alliansen och det politiska språkets vulgarisering

Folkpartisten och tillika doktorn i statsvetenskap Tobias Krantz sade för några dagar sedan till SVT:s Aktuellt att ”Det finns ingen dödslista”, angående de politiskt tillsatta verkschefer som den kommande borgerliga regeringen skall ta itu med.

Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund önskade samma dag i en TT-intervju att de inblandade i Lars Danielsson-affären skulle tala frivilligt, ”eftersom tortyrinstrument inte används längre i Sverige".

Man skall vara varsam med orden. För människor som kommer från länder där ord som ”dödslista” och ”tortyrinstrument” utgör en brutal verklighet blir en klatschigt våldsfixerad jargong från välbeställda och nyblivna maktbärande män plågsamt tröttsam.

(Tipstack till notis på Expressens kultursida den 27 september - ej utlagd på nätet.)

Goda nyheter är också nyheter

I det senaste numret av den utmärkta tidningen OmVärlden kan man läsa att antalet länder som är inblandade i konflikter halverats sedan 1990. Tidningen presenterar en rapport från det norska fredsinstitutet PRIO och Institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala, som visar att inte sedan tiden före andra världskriget har risken att bli dödad i ett krig varit så liten som nu.

Därutöver berättar OmVärlden att Sverige rankas som världens tredje "bästa" biståndsgivare i en ny sammanställning över världens rikaste länder, efter Nederländerna och Danmark. Rankingen är genomförd av Washington-baserade Centre for Global Development och Foreign Policy magazine. Givarländerna bedöms efter ett index baserat på bistånd, handel, investeringar, migrationspolitik, miljöpolitik, säkerhetspolitik, fredsbevarande insatser och teknologiutveckling. Sverige placerar sig också bland de omkring två tredjedelar av de undersökta länder som förbättrat sina siffror sedan 2003.

Det är glädjande läsning, inte minst mot bakgrund av den smutskastning av svensk biståndspolitik som särskilt moderaterna använt i sin argumentation för att minska det svenska biståndet med åtta miljarder. Det finna all anledning att hålla kollen på hur den nya borgerliga regeringen kommer att förvalta den svenska biståndspolitiken.

Borgerlig utrikesminister 2

Jag hade i dag nöjet att diskutera vem som blir utrikesminister i den borgerliga regeringen med Sverker Åström. Vi är båda överens om att det ligger i Fredrik Reinfeldts intresse att välja en person som kan bidra till att desarmera en strid med socialdemokraterna om utrikespolitiken. Jag har tidigare argumenterat för att det i så fall bör bli en centerpartist (eller möjligen en kristdemokrat), men jag har samtidigt haft svårt att hitta trovärdiga namn inom dessa partier. Jag har hittills fastnat för Maud Olofsson.

Men Sverker var inne på att Reinfeldt kommer att göra en Eliasson, det vill säga välja en toppdiplomat, men med borgerlig förankring. Han nämnde den tidigare Europa- och utrikeshandelsministern Ulf Dinkelspiel, men även förre ambassadören i Moskva Sven Hirdman samt Sveriges nuvarande Parisambassadör Frank Belfrage skulle vara möjliga. Inte helt fel tänkt, tycker jag.

Sverker dementerade däremot bestämt att han själv skulle vara påtänkt för uppdraget.

Sverige och Israel

Israels förre Stockholmsambassadör Zvi Mazel hävdar i en intervju i Jerusalem Post att den borgerliga valsegern i Sverige kommer att innebära en mer Israelvänlig svensk politik. I intervju pekar Mazel ut Sverige, Frankrike och Irland som de EU-länder som varit mest kritiska mot Israel och att den svenska regeringen drivit en ”ohämmad proarabisk och antiisraelisk” linje som nu kommer att brytas.

Det är sant att det under många år fanns en dragkamp i den svenska regeringen mellan utrikesdepartementet och Göran Persson om hur stark den svenska Israelkritiken skulle vara. Men Zvi Mazels ohöljda glädjerop borde bli en allvarlig tankeställare för dem som påstår att Sverige under Göran Persson blundade för israeliska övergrepp och ställde sig på Israels sida i konflikten.

För en bloggdiskussion i samma ämne, se här.

P.S. Den som vill läsa en riktigt bra bok om de konfliktlinjer som präglar Israels politiska och sociala liv skall läsa Isabell Schierenbecks Det splittrade Israel? som just kommit ut på Studentlitteratur.

Vem blir utrikesminister i den borgerliga regeringen?

Många äro kallade, men få äro utvalda. De flesta namn som nämns i diskussionen om vem som blir utrikesminister i den borgerliga regeringen kommer från moderaterna (t ex Gunilla Carlsson, Carl Bildt) eller från folkpartiet (t ex Lars Leijonborg, Cecilia Malmström).

Diskussionen förs som om utrikesministerfrågan vore en personfråga. Några kandidater påstås väga för lätt (Carlsson, Malmström), någon antas inte vara intresserad (Bildt) och någon har demeriterat sig genom dålig krishantering (Leijonborg).

Reinfeldt är alldeles för klok för att se utrikesministerfrågan som en personfråga. En borgerlig regering har inget att vinna på en konflikt med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Därför väljer Reinfeld inte en utrikesminister från ett parti som t ex vill avveckla den svenska militära alliansfriheten och föra in Sverige i Nato (moderaterna, folkpartiet) eller som slöt upp bakom USA inför det folkrättsstridiga kriget i Irak (moderaterna, folkpartiet). En kristdemokrat skulle vara möjlig, men partiets Israelvänliga politik innebär i så fall att man redan från början öppnar för konflikt över blockgränserna. Möjligen har Anders Wijkman trovärdighet utåt i Mellanöstern-frågorna, men hans förankring i partiet är svag.

Kvar är centerpartiet. Centern är det borgerliga parti som traditionellt legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 gjorde hon närmast en dygd av att inte söka strid med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Maud Olofsson kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde. När centerns ungdomsledare Fredrick Federley skämde ut sig genom att skänka pengar till den israeliska armén när det ohyggliga Libanon-kriget härjade som värst togs han också bryskt och offentligt i örat av Maud.

Så jag tror på en centerpartist. Jag har i en tidigare bloggpost föreslagit Maud Olofsson, och möttes då av hån och spe i kommentaren. Men jag står fast. Maud blir utrikesminister och bidrar därigenom till att desarmera utrikesfrågorna under den kommande mandatperioden.

Återtåget har börjat

Återtåget är i gång. Kunde t o m AIK så kan vi.

Nu gäller det att göra saker och ting i rätt ordning. Först en rejäl analys av vad som gick fel i valrörelsen och av vilka strukturella problem partiet dras med, sedan en ny partiledare. Det innebär att analysen brådskar, eftersom partiledarfrågan redan knackar på dörren.

Jag gör ett första blygsamt försök på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag. Mina ingångsvärden är att socialdemokraterna i onödan förlorade frågan om jobben samt att man trots bättre vetande inte lyckades undvika fällan att låta valet bli en duell mellan Persson och Reinfeldt, i stället för mellan socialdemokraterna och moderaterna/de borgerliga partierna.

En mer grundläggande orsak är bilden av socialdemokraterna som ett maktparti, ett "dom" - i stället för ett parti som står på de svagas sida, ett "vi", i kampen mot ekonomiska och sociala orättvisor. Hur skall ett vänsterparti över tid lyckas kombinera innehavet av den politiska makten med en trovärdighet gentemot samhällets mest maktlösa individer och befolkningsgrupper?

Don't waste any time in mourning. Organize.

Joe Hill i brev till W.D. Haywood, Chicago, Illinois/Salt Lake City, Utah, 18 november 1915.

Att kompromissa bort sin individualitet

Inför årets val står den svenska borgerligheten mer enad än någonsin. Men enigheten har ett pris. De ideologiska skillnaderna mellan de enskilda borgerliga partierna har i princip raderats ut.

I gårdagens partiledardebatt kunde vänstersidan formulera olika ideologiska visioner om solidaritet, jämlikhet och ekologiskt hållbara samhällen. Därigenom blev det möjligt för personer med röd eller grön ideologi att förhålla sig till de enskilda alternativen, och genom sin rösthandling på söndag markera vilken ideologisk inriktning på den rödgröna sidan man ville stärka inför stundande regeringsförhandlingar (om nu inte borgerligheten går och vinner valet, förstås).

Men på den borgerliga sidan är partierna så hopkompromissade att det inte blir utrymme för några ideologiska nyanseringar, vid sidan av deras allmäna patos för marknadsekonomi. I stället inriktade de borgerliga partierna sin argumentation på effektivitet: Vi är mer eniga än vad ni är, och har därför bättre möjligheter att genomföra vår politik än vad ni har att genomföra er, löd deras credo.

Som om det inte spelade någon roll vilken politik som skall genomföras, bara den går att genomföra!

De borgerligas enighet får vänstern att framstå som dynamisk, som en politisk kraft i rörelse, och där väljarna avgör styrkeförhållandena mellan de olika ideologier som de rödgröna partierna representerar. Borgerligheten framstod som monolitisk. De borgerliga partierna har kompromissat bort sin individualitet, och därför blir deras retorik tom och kall.

Regeringsfrågan i fokus

Journalister och politiska bedömare har gjort stor sak av att Göran Persson i TV4:s utfrågning i tisdags öppnade för regeringssamarbete över blockgränserna genom följande uttalande: Man måste vara beredde att söka stöd bredare, i riksdagen. Då har jag sagt så här, två krav. Man måste vara beredd att utveckla välfärdspolitiken. Man måste ställa upp på en traditionell svensk utrikespolitik. Perssons uttalande har beskrivits som en stor nyhet, som ett svaghetstecken, ett flirtande med borgerligheten för att han nu i valrörelsens slutskede fruktar att vänsterblocket inte kommer att samla en majoritet.

Men nyheten var ingen nyhet och svaghetstecknet således inget svaghetstecken. Som Aftonbladets ledarsida i dag visar så sa Göran Persson i princip exakt samma sak redan i Ekots partiledarutfrågning med honom tre veckor tidigare, den 21 augusti: Jag är beredd att samverka med alla de krafter som vill utveckla välfärdssamhället och som står för en klassisk svensk utrikespolitik.

Jag brukar för det mesta försvara den svenska politiska journalistkåren. Men att Perssons uttalande i TV4-debatten yrvaket presenterades som en stor nyhet är faktiskt inget annat än uselt.

Småpartier som inte räknas?

Valnatten kan bli en rysare i mer än ett avseende. Vid sidan av det jämna läget mellan blocken har Valmyndigheten fattat det märkliga beslutet att inte redovisa rösterna för de partier som står utanför riksdagen förrän under måndagen. Det innebär att om det på valnatten bara skiljer ett par procent mellan blocken och gruppen ”övriga partier” ligger på t ex icke osannolika sju procent, så får vi inte förrän dygnet därpå veta om något av dessa övriga partier tagit sig över fyraprocentsspärren och därmed skaffat sig vågmästarställning.

Nu tror jag visserligen inte att något av småpartierna tar sig in i riksdagen. Feministiskt initiativ har inte på något sätt lyckats mobilisera eller få ett medialt genomslag motsvarande det de hade för ett knappt år sedan. Junilistan blev en storskräll i valen till Europaparlamentet men kommer inte att lyckas göra om den bedriften. EU-frågorna är stendöda i årets valrörelse. Sjukvårdspartiet har på sina håll en stark regional förankring, men räcker inte till alls på det nationella planet. Piratpartiet kan visserligen bli en liten överraskning, men de kommer att vara mil från fyraprocentsgränsen. Dessa fyra partier tror jag kommer att få mindre än en procent av rösterna vardera.

Kvar är Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning ligger de på 2,4 procent, trots att de inte finns med som uppläst svarsalternativ i undersökningen. Jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att räcka till. Grunden för deras parti är främlingsfientligheten, och den har snarare försvagats än förstärkts de senaste åren. Jag har tippat att de får 1,9 procent, och det får jag stå för. Men lite orolig är jag allt. Det hade varit skönt att kunna somna på valnatten utan att behöva oroa sig för en eventuell SD-skräll.

Nu tycks det i alla fall som om SVT:s vallokalundersökning kommer att redovisa småpartierna, och därigenom sopa upp efter Valmyndighetens tillkortakommande. Men en vallokalundersökning är en vallokalundersökning, och inte ett valresultat. Det kan bli en lång natt. Eller i värsta fall några långa dagar.

Guillou, Rosenberg och den svenska Palestinarörelsen

Om en knapp timma börjar de på förhand uppskrivna partiledarutfrågningarna i TV4, med Jan Guillou och Göran Rosenberg som programledare.

Jan Guillou och Göran Rosenberg var i slutet av 1960- och början av 1970-talet aktiva i den svenska Palestinarörelsen. Under denna tid utsattes Palestinarörelsen för flera olika övergrepp av den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten. Värst var den då ännu okända underrättelseorganisationen IB, som bl a inplanterade sin agent Gunnar Ekberg i rörelsen.

IB använde sig i sin verksamhet bl a av inbrott, osanna uppgifter och falska bombhot. Om Jan Guillou inrapporterades t ex att han planerade ett träningsläger för svenskar och araber, med utbildning i sabotage mot judiska institutioner i Sverige. Tillsammans med just Göran Rosenberg skulle Jan Guillou dessutom ha hjälpt en palestinsk terrororganisation, genom att traska runt på Lod-flygplatsen i Israel för att mäta upp avståndet mellan vissa pelare i terminalen. Om dessa händelser kan man läsa i min och min hustru och tillika kollega Marie Demkers bok Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern, som just har kommit ut på Nordic Academic Press. Mitt kapitel om övervakningen av den svenska Palestinarörelsen baserar sig i huvudsak på en rapport som jag tidigare skrivit för Säkerhetstjänstkommissionen. Maries avsnitt om övervakningen av algerier bosatta i Sverige i mitten och slutet på 1950-talet baserar sig på tidigare opublicerat material, hämtat ur Säpos och den militära underrättelseorganisationen Musts arkiv.

En bärande insikt i boken är att de tvångsmedel som ett lands säkerhets- och underrättelsetjänst får befogenhet att använda alltid tenderar att missbrukas av enskilda individer inom systemet. Det är en insikt som vinner ökad kraft i dessa dagar, när Leijonkungen rider genom Bodström-land.

Vart tog miljöpartiet vägen?

Miljöpartiet har inte haft någon bra valrörelse. Partiet har svårt att ta sig in i debatten och fyraprocentsgränsen känns inte alltför avlägsen. Visserligen hade man otur när SVT:s utfrågning av Peter Eriksson ägde rum samma kväll som Leijonborg-affären rullade som värst. Men framför allt har Göran Persson förstört marknaden för miljöpartiet genom att profilera socialdemokraterna som ett parti som helst vill avveckla såväl oljeberoendet som kärnkraften. I söndagens debatt med Fredrik Reinfeldt framstod Persson som det gröna folkhemmet personifierat.

Kanske är det därför miljöpartiet nu lanserar den populäre och erkänt skicklige Gustav Fridolin som ministerkandidat? Även Åsa Domeij har förklarat sig intresserad av taburetter. Här säljs det skinn i parti och minut, trots att björnen lufsar runt i skogen och verkar må hur bra som helst.

De kommande dagarna kommer nog Maria Wetterstrand att slå sig in i debatten och ge sitt parti en välbehövlig skjuts i valspurten. Jag tror att miljöpartiet klarar sig kvar - med ett valresultat på ungefär 4,7 procent.

Den svåra konsten att vara optimist i Palestinafrågan

I går deltog jag under Uppsala Kulturnatt i ett offentligt samtal med Carin Jämtin om förutsättningarna för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Arrangörerna hade vädjat till oss att försöka vara lite optimistiska, eftersom samtalet genomfördes just under Kulturnatten.

Det var ingen lätt uppgift. Optimismen kretsade i huvudsak kring att förhandlingarna mellan Al Fatah och Hamas sannolikt utmynnar i någon form av samlingsregering som i sin tur kan möjliggöra förhandlingar mellan Israel och palestinierna, att Israel häver blockaden av Libanon och att givarkonferenserna bidrar till att minska det humanitära lidandet i området. Men diskussionen gled ofrånkomligen in på svårigheterna att lösa kärnfrågorna i konflikten, där främst de israeliska bosättningarna och bygget av muren på Västbanken har förändrat verkligheten på marken på ett sätt som urgröper förutsättningarna för en tvåstatslösning.

I dag öppnas det i alla fall för samtal mellan den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ehud Olmert. Det är bra. Samtal har en tendens att hålla våldsanvändningen mellan parterna på en lägre nivå än när samtal inte pågår. Samtal är också en nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget försöka ruska liv i fredsprocessen.

Arabförbundet tycks i ett utspel nu förespråka multilaterala förhandlingar mellan alla konfliktens parter. Till detta får vi återkomma när bakgrunden till utspelet klarnat.

På tal om Uppsala Kulturnatt vill jag passa på att puffa för den stiliga och strama fotoutställningen ”Verkligheten finns i det här huvudet” med bl a Joakim Sebring, som hade vernissage i Fotogalleriet just då.

Expressens vilseledande "läsaromröstningar"

Partiledarutfrågningar och debatter mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt duggar tätt i tv och radio. En sak har de gemensamt. Läsarna av tidningarnas nätupplagor ger de borgerliga partiledarna betydligt högre betyg än partiledarna för s, v och mp, och menar alltid att Fredrik Reinfeldt i debatten utklassat Göran Persson.

Förklaringen – som sällan eller aldrig redovisas – är ju att borgerliga partianhängare är skyhögt överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. När Expressens läsare på nätet redovisar sina partisympatier tänker hela 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänker rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier får 11 procent.

Expressens journalister är förstås väl medvetna om denna ojämna fördelning av nätläsarnas partisympatier. Ändå väljer tidningen konsekvent att utan någon som helst problematisering redovisa omröstningarna under rubriker som t ex: ”Läsarna: Reinfeldt vann”. Det känns inte hederligt, varken mot partiledarna eller mot väljarna.

Avgår Leijonborg?

Spelbolaget Ladbrokes har satt odds på att Lars Leijonborg avgår före valet. Hugade spekulanter får 3 gånger pengarna tillbaka om de satsar på att Leijonborg avgår och om så också blir fallet. Oddset på att en folkpartist blir justitieminister efter valet sätts till 41 gånger pengarna. Barbro Hedvall på liberala Dagens Nyheters ledarsida anser att Leijonborg måste avgå. Heidi Avellan på likaså liberala Sydsvenska Dagbladet menar att Leijonborg ”är ju definitivt ingen tillgång för sitt parti” och att ”hans trovärdighet är verkligen inte stor”.

Lars Leijonborg befinner sig i en mardrömssituation. Hur han än gör blir det fel. Om han avgår före valet lämnar han ett parti i fritt fall elva dagar före valet. Det är inte realistiskt att folkpartiets 1:e vice ordförande Karin Pilsäter – som i februari i år själv tvingades ta timeout efter att ha kört bil i berusat tillstånd - skulle ta över. Partiets 2:e vice ordförande Marit Paulsen har p g a hälsoproblem haft en låg profil i valrörelsen. Cecilia Malmström skulle visserligen vara en person med obrutet förtroende – men hur motiverad är hon att låta sig slussas in från Bryssel för ett kamikaze-uppdrag? Fyraprocents-spärren känns plötsligt obehagligt nära.

Nej, Lars Leijonborg kommer att försöka sitta kvar valrörelsen ut - och lyckas nog med det om inga ytterligare allvarliga uppgifter framkommer. Men vilken valrörelse han får. Hur skall han kunna driva partiets hjärtefrågor om kampen mot fusket i sjukförsäkringssystemen och a-kassan, för uppförande och ordning i skolan och mer resurser till polisen utan att mötas av hånskratt? Affären kletar sig fast vid honom, hur han än kämpar för att komma loss. Vi bevittnar inte bara en politisk utan också en mänsklig tragedi. Nästa akt i det plågsamma skådespelet blir Sveriges Televisions partiledarutfrågning med Lars Leijonborg på torsdag kväll.

Ladbrokes odds på att Folkpartiet åker ur riksdagen är för närvarande 4 gånger pengarna.

Leijongate och valutgången

Mina aningar från gårdagens post visade sig vara riktiga. Leijonborg visste uppenbarligen när han intervjuades i Studio Ett att det skulle bli värre innan det blev bättre. I dag avgick folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson, och det bara två timmar efter att Lars Leijonborg offentligt bedyrat att hans förtroende för honom var orubbat. Partiets krishantering går inte precis på räls.

Vilken betydelse får då Leijongate för den fortsatta valrörelsen och i förlängningen för valutgången? Det negativa för socialdemokratin är att åtminstone folkpartiet under en längre tid haft god insyn i partiets valstrategiska tänkande och plan för utspel. Genom affären kopplas också fokus bort från sakfrågorna i den valspurt som brukar vara socialdemokratins starka gren.

Men på det stora hela missgynnas förstås borgerligheten. Det skall nu mycket till för att personer ur den stora gruppen fortfarande osäkra väljare skall fastna för just folkpartiet. I de frågor Leijonborg och folkpartiet gjort till sina profilfrågor – t ex kampen mot fusket i sjukförsäkringen och a-kassan, betyg i uppförande och ordning, ökad buggning etc – har man nu tappat all trovärdighet. Folkpartiet går stympat in i valrörelsens slutskede.

Om skandalen växer ytterligare och misstankarna att Leijonborg själv kände till intrånget får ökat fäste finns det en risk att Leijonborg stigmatiseras och blir en belastning för den borgerliga alliansen. Redan i dag är det svårt att tänka sig Leijonborg som minister på en tung regeringspost. I så fall rämnar också trovärdigheten i den borgerliga alliansens triumfkort – enigheten. Där är vi inte än. Låt oss för politikens och demokratins skull hoppas att vi inte kommer dit heller.

Osvuret är bäst. Men i dag ser den borgerliga alliansen inte ut som en valvinnare.

Från Leijonkung till Leijongate

Sällan eller aldrig har jag hört en så dyster och defensiv partiledare som Lars Leijonborg i dagens Studio Ett. Som lyssnare fick man onekligen intrycket att han visste att det kommer att bli värre innan det blir bättre.

Senare på kvällen satt samme Leijonborg i SVT:s Aktuellt och tvingades äta upp tidigare uttalanden där han högmodigt och med anspelning på socialdemokraterna uttalat att den här typen av skandaler bara kunde födas i en maktfullkomlig partistruktur. Osökt kom man att tänka på ordet om att "se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget". Inslaget inramades av bilder på valaffischer med budskapet att folkpartiet behövs för att bekämpa fusket.

Men de flesta tycks i dag känna mer sorg än skadeglädje. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och folkpartiet har det senaste halvåret varit inblandat i den här typen av skandaler. Den gemensamma nämnaren för skandalerna är att de har sin grund i partinitiska människor som låtit ändamålet helga medlen. Än en gång visar det sig att det är en levnadsregel som öppnar dörren för kaos och barbari.

Hur ska det gå för Reinfeldt?

En dryg timma kvar till Sveriges Televisions utfrågning av moderatledaren. Men frågan om hur det ska gå för Reinfeldt syftar inte främst på kvällens utfrågning – där går det säkert bra - utan i stället hur det ska gå för honom på lite längre sikt.

Fredrik Reinfeldt har som ingen annan svensk partiledare ändrat uppfattning i flera politiska sakfrågor. Han legitimerar sina förändrade åsikter med att han lyssnar på andras argument och att även politiker är människor av kött och blod som då och då har fel. Socialdemokraterna har mött Reinfeldts agerande genom att kalla honom för Flip-Flop-Fredrik och anklaga honom för att byta åsikt lika ofta som han byter skjorta.

Att byta uppfattning och erkänna fel kan vara ett uttryck för öppenhet, ödmjukhet och mod. Men det kan också vara ett uttryck för osjälvständighet, opålitlighet och cynisk politisk taktik. Det finns en gräns där den första positiva tolkningen obevekligt glider över i den andra och Reinfeldt har närmat sig den gränsen.

Som statsminister får Reinfeldt en segrares plattform och några år på sig att restaurera sin trovärdighet. Men om han förlorar valet kommer de interna kritikerna i moderaterna att skylla förlusten på partiets förflyttning in mot mitten av det politiska fältet. Kommer Reinfeldt då att stå fast vi de positionsförkjutningar han som partiledare genomdrivit? I så fall stärker han sin trovärdighet inför väljarna, men riskerar samtidigt att ätas upp av den interna kritiken. Eller kommer Reinfeldt att låta moderaterna glida tillbaka högerut igen? Då sitter han kanske åtminstone tillfälligt säkrare som partiledare, men till priset av att hans trovärdighet inför väljarna minskar.

Sexism kan aldrig vara jämlik

TV 3 har börjat sända ett program som heter Fling. I programmet tävlar unga flickor om en dejt, enligt Aftonbladet genom att ”visa bilder på sina stjärtar” och ”tvätta motorcyklar i sexig utstyrsel”.

Jag har inte sett programmet (även om jag har en svaghet för riktigt usla TV-program och Fling tycks uppfylla riktigt höga krav på just uselhet). I artikeln i Aftonbladet försvarar programledaren Josefin Crafoord programmet. Inte genom att förneka att det är sexistiskt, utan genom att hävda att det står för en jämlik sexism: ”Det kanske är lite sexistiskt, men inte på ett negativt sätt. Det väger ju inte över på varken tjejernas eller killarnas sida. Det är en jämlik sexism.”

Men sexism kan aldrig vara jämlik. Sexism bygger på underordning och en underordning är inte ömsesidig. I ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp är det inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar på ett begrepp som ”jämlik sexism”. Kvinnor som visar stjärtar eller tvättar motorcyklar i sexig utstyrsel kan därför heller aldrig kompenseras med eller vägas upp av män som visar stjärtar eller tvättar motorcyklar i sexig utstyrsel. Handlingarna har olika innehåll och betydelse, trots den formella likheten. Det kallas könsmaktsordning.

Den stora givarkonferensen

I går skrev jag om Dilsa Demirbag-Stens märkliga artikel i DN, där hon försökte förklara det stora medieintresset för den israelisk-palestinska konflikten med journalisternas strävan efter bekvämlighet. I dag kan jag inte avhålla mig från att kommentera två lika märkliga artiklar.

På DN Debatt skriver Magnus Norell under rubriken ”Regeringens givarkonferens förvärrar situationen i Libanon”. I artikeln argumenterar Norell för att konferensen är meningslös eller t o m skadlig (!), eftersom det ”finns enligt flera bedömare redan tillräckligt med pengar, officiella hjälporganisationer och enskilda organisationer på plats”. Och i Expressen skriver Samuel Danofsky under rubriken ”Givarkonferensen är en billig pr-kupp”. I artikeln argumenterar Danofsky för att konferensen är meningslös, eftersom ”Givarkonferenser av den här typen är inom biståndsvärlden kända som politiska redskap där regeringar träffas, dricker vin och gratulerar varandra till hur snälla och duktiga man är”.

Det finns säkert en hel del prestige och diplomatisk ritual kring dessa konferenser. Men man skall inte underskatta dess politiska betydelse för att sätta biståndsbehovet på dagordningen och dess uppmärksammande av den materiella nöden och det mänskliga lidandet i en av Mellanösterns få demokratier. Norells och Danofskys hjärtlösa blandning av cynism och raljans skrämmer.

Norell och Danofsky ställer också givarkonferensen mot vad de kallar den viktigaste uppgiften – att avväpna Hizbollah. Det är en märklig motsatsställning. Stödet för Hizbollah är i södra Libanon så starkt att en avväpning förutsätter att organisationen fullt ut integreras i det libanesiska politiska livet. En sådan integration underlättas om den materiella nöden i landet snabbt undanröjs. Ett Libanon i ruiner, sönderbombat att Israel, kommer i stället att stärka Hizbollah.

I stället vill jag rekommendera en riktigt bra artikel – folkrättsprofessorn Ove Bring på Brännpunkt (27/8) om vikten av att värna folkrättens regelverk om krigsskadestånd vid brott mot krigets humanitära lagar.

Varför bry sig om Mellanöstern?

I en märklig artikel i Dagens Nyheter i dag diskuterar Dilsa Demirbag-Sten varför mediebevakningen av den israelisk-palestinska konflikten är så mycket mer omfattande än bevakningen av t ex Sydamerika eller Afrika. De förklaringar Demirbag-Sten lyfter fram handlar främst om journalisternas bekvämlighet. Under rubriken "Bekvämligheten styr bevakningen" skriver hon t ex att ”området är litet och avstånden korta”, ”vägarna är bra” och städerna ”multinationella och erbjuder god mat och dryck”.

Visst – journalister är också människor och söker säkert bekvämlighet där bekvämlighet finns att få. Men det blir förstås bisarrt att på allvar hävda att journalisternas strävan efter bekvämlighet förklarar den intensiva bevakningen av den israelisk-palestinska konflikten.

Det finns en harmsen underton i undertexten till Demirbag-Stens artikel. En outsagd ståndpunkt att vi ”egentligen” inte borde bry oss så mycket om denna konflikt, utan mera fokusera på andra, bortglömda konflikter i Sydamerika och i Afrika. Det är som om Demirbag-Sten vill få oss läsare att undra över vilken dold agenda media och journalister egentligen har med sin intensiva bevakning av konflikten – för vi inser ju alla att det inte bara kan handla om bekvämlighet. Men som läsare blir man inte riktigt klok över vilken denna dolda agenda i så fall skulle vara och vari den har sin grund. Det blir en halvkväden visa.

Det som skiljer den israelisk-palestinska konflikten från konflikter i Sydamerika och i Afrika är dels platsen där konflikten utspelar sig. Mellanöstern med dess enorma oljetillgångar riktar det storpolitiska intresset mot de konflikter som utspelar sig där. Under 1900-talets senare hälft har därför också området utgjort spelplan för stormakternas rivaliserande intressen i betydligt större utsträckning än vad som varit fallet i Sydamerika och Afrika.

Dessutom har det judiska folket en oerhört central plats i västvärldens kulturhistoria och kollektiva minnen. Inte minst skuggorna av den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget bidrar till omvärldens engagemang. Kristendomens ursprung i området och Jerusalems betydelse för Islam är andra näraliggande faktorer som bidragit till att fylla den israelisk-palestinska konflikten med en djup symbolisk och på många sätt olycklig innebörd.

Det finns många bortglömda konflikter i världen som behöver uppmärksammas. Men vill man förändra mediebevakningen måste man förstå varför bevakningen ser ut som den gör. Och då räcker journalisternas längtan efter bekvämlighet inte särskilt långt i förståelseprocessen.

Vem kan man lita på?

Kritiken mot opinionsinstituten tycks ha vuxit över tid. Särskilt stark var kritiken efter valet 2002, då mätningarna från de flesta institut låg mycket långt från valresultatet. Tilltron till opinionsmätningarna får sig ytterligare en törn i årets valrörelse, där olika mätningar identifierar helt olika valvindar.

Opinionsinstituten har en svårare uppgift i dag än tidigare, eftersom svenska väljare blivit mer rörliga och bestämmer sig senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Instituten har hittills inte lyckats utveckla sin metodik på ett sätt så att den trovärdigt kan förhålla sig till detta nya väljarlandskap.

Inte blir tilltron bättre av den s k tittarundersökning som Expressen låter opinionsinstitutet Demoskop genomföra i samband med partiledarutfrågningarna i SVT. I dagens Expressen presenteras ”Tittarnas dom över Göran Persson”, där "tittarna" sätter betyg på Perssons framträdande. Göran Persson får en genomsnittspoäng på 3.15, medan Göran Hägglund i sin ufrågning fick hela 3.57. Läsaren får otvivelaktigt uppfattningen att "tittarna" ansåg att Göran Hägglund klarade utfrågningen betydligt bättre än Göran Persson.

Men problemet är att Demoskops svarspersoner inte utgör ett slumpmässigt urval av svenska folket eller av tittarna. I stället utgörs svarspersonerna av en panel om 1 500 personer som redan i förväg uppgivit att de är politiskt intresserade och att de är villiga att följa samtliga partiledarutfrågningar i TV. Genom dessa premisser blir urvalet med nödvändighet politiskt skevt. Människor med politiskt intresse är t ex överrepresenterade i folkpartiets och moderaternas väljargrupper och underrepresenterade i socialdemokraternas väljargrupper. Vilket i sin tur innebär att folkpartister och moderater är överrepresenterade och soicaldemokraterna underrepresenterade i den Demoskoppanel som får representera ”tittarna” i Expressens braskande rubriker. Så vem kan man lita på? Inte Expressen, i alla fall.

Tipstack till Aktuellt i Politiken!

Fyra år till?

Jodå - visst gjorde även Göran Persson bra ifrån sig i Sveriges Televisions partiledarutfrågning. Enda gången han såg lite svajig ut var när utrikesfrågorna kom upp i slutet av programmet. Inte för att han sa något som var direkt fel, men den tidigare säkerheten och lättheten i formuleringarna försvann. Inte heller lät det särskilt imponerande när han sa att 1 000 svenska soldater var vad Sverige förmådde prestera för internationella operationer. Vad ligger försvarsbudgeten på nu för tiden? 40 miljarder? Det blir 40 miljoner per soldat. Det är dyrt med försvar.

Det har aldrig varit lätt att vara borgerlig i Sverige. Går ekonomin bra, så röstar väljarna på regeringen, d v s socialdemokraterna. Går ekonomin dåligt, så vågar väljarna inte chansa på en borgerlig regering, utan röstar på socialdemokraterna.

I tidigare valrörelser har de borgerliga partierna oftast profilerat sig på en politik som skiljt sig från socialdemokraternas - och förlorat valet. Denna gång profilerar sig de borgerliga partierna på en politik som ligger betydligt närmare socialdemokraternas - och förlorar valet? För inte föredrar väljarna en kopia framför originalet?