Vart går socialdemokratin? (III)

Vilken är den medelklass som socialdemokratin måste vinna för att varaktigt komma tillbaka till makten? I min föregående valanalys lyfte jag fram informationssamhällets kunskapsproducenter, de ”fria logotyperna”.

Men vilken är egentligen denna grupp? Vilken är dess sociala bas? Nedan skall jag visa att de fria logotyperna inte är en grupp utan två grupper: självförverkligare och världsförbättrare.

Kampen om kunskapen utspelar sig i den ultramoderna världen kring två typer av kunskapsobjekt. Båda har sin grund i problemlösning, men det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där världen och normer relativiseras.

I denna värld rör sig de fria logotyperna. De är typiska nätverksmänniskor. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer blir intressanta och relevanta. Det kan röra sig om specialkunskaper av olika slag, men också kreativitet, flexibilitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.

I sitt agerande drivs den första fria logotypgruppen av en strävan efter självförverkligande, medan den andra logotypgruppen drivs av en strävan att förbättra världen. Världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga, medan självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda.

Den första gruppen – självförverkligarna – har i huvudsak privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening maximera vinsten (ekonomisk, politisk eller kulturell) för den som betalar för deras tjänster. I denna grupp ingår t ex ekonomer, jurister, IT-programmerare, försäljare och annonsfolk. Den andra gruppen – världsförbättrarna – har i huvudsak offentliga eller ideella arbetsgivare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomin, politiken och kulturen. I denna grupp ingår t ex journalister, lärare, bibliotekarier, präster och universitetsanställda forskare. Sammantaget omfattar gruppen ”fria logotyper” omkring 20 procent av Sveriges befolkning.

I en större studie baserad på 15 års opinionsundersökningar inom SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar jag och Marie Demker att det finns distinkta åsiktsskillnader mellan de två logotypgrupperna. Självförverkligarna är t ex mindre intresserade av politik, litar mindre på regeringen och på de politiska partierna och vill i mindre utsträckning prioritera värden som jämlikhet och en ren värld. Skillnaderna kan inte förklaras av vänster-högerdimensionen. Studien publiceras i senaste numret av International Review of Sociology (2006:3). Den intresserade kan sända ett mejl för att få en kopia.

Hur skall då socialdemokratin förhålla sig till dessa fria logotyper? Till det vill jag återkomma i ett senare sammanhang. De fria logotyperna agerar ännu inte som en klass. De är, för att tala med Marx, fortfarande mera en klass i sig än en klass för sig.