Om ensamhet

Jag blev i dag uppringd av en journalist från Vestmanlands Läns Tidning som höll på med en artikelserie om ensamhet och hade hört att jag skulle vara expert på ämnet. Hm. Efter en stunds resonerande kom vi fram till att omdömet nog bottnade i de resonemang jag och Marie Demker för i boken I Vattumannens tid?, där vi bl a diskuterar individualiseringens samhälleliga avigsidor i form av egoism och narcissism och ett förnekande av människors ömsesidiga beroenden.

Vi skrev också tidigt en artikel i Göteborgs-Posten (2002-12-13) kring temat De Ensammas republik. Samtalet inspirerade mig till att läsa om artikeln. En del passager fann jag fortfarande intressanta och kan därför inte avhålla mig från att publicera ett utdrag nedan. Det var för övrigt i denna artikel vi första gången i tryck formulerade oss om de fria logotyperna (som på denna blogg diskuterats i posterna om "Vart går socialdemokratin?").

I Sverige har individualiseringen drivits längre än i många andra länder. Inte så att vi känner oss ensamma. Tvärtom. Andelen svenskar som anser sig vara nöjda med sina liv är betydligt större än i de flesta andra europeiska länder. Antalet självmord blir också färre, såväl bland män som bland kvinnor. Nej, poängen är inte att vi skulle känna oss ensamma utan i stället att vi verkligen är ensamma.

I vårt ständiga förnekande av alla typer av beroende har vi lämnats helt ensamma av och med oss själva. Ingen annan än vi själva får fatta något enda beslut som rör vår egen person. Ingen annan än vi själva har legitimitet att ställa krav som vi inte godkänt. En sådan koncentration på det egna jagets behov leder till att varje handling vägs mot nyttan som handlingen skapar för oss själva.

När ingenting relaterar mig till de andra individerna i den gemenskapen, då urholkas hela idén om en representativ demokrati. Att inte rösta är därför ett misstroende - inte bara mot systemet - utan också mot alla oss andra. Problemet ur demokratisk synvinkel är att det finns en ovilja eller ett ointresse att delta i en dialog om de politiska målen. En ovilja som, oavsett om den har sin grund i fördomar eller i anklagelser om gubbvälde, hotar de demokratiska värden som trots allt fortfarande håller det svenska samhället samman. De fria logotyperna har glömt att deras universella rättigheter bara kan försvaras inom ramen för en definierad politisk gemenskap. En sådan politisk gemenskap bygger, åtminstone sedan franska revolutionen, på politisk frihet, jämlikhet och solidaritet.

Värden som dessa ger oss möjlighet att möta nya idéer och nya människor på ett utvecklande sätt för samhället. Utan dessa kollektiva, men universella, friheter och rättigheter kommer vi snart att leva i de ensammas republik.

Artikeln finns på Mediearkivet, men i övrigt hittar jag den inte på nätet. Om någon är intresserad så sänd en mejl så skickar jag artikeln i wordformat.