Många äro kallade, men få äro utvalda. De flesta namn som nämns i diskussionen om vem som blir utrikesminister i den borgerliga regeringen kommer från moderaterna (t ex Gunilla Carlsson, Carl Bildt) eller från folkpartiet (t ex Lars Leijonborg, Cecilia Malmström).
Diskussionen förs som om utrikesministerfrågan vore en personfråga. Några kandidater påstås väga för lätt (Carlsson, Malmström), någon antas inte vara intresserad (Bildt) och någon har demeriterat sig genom dålig krishantering (Leijonborg).
Reinfeldt är alldeles för klok för att se utrikesministerfrågan som en personfråga. En borgerlig regering har inget att vinna på en konflikt med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Därför väljer Reinfeld inte en utrikesminister från ett parti som t ex vill avveckla den svenska militära alliansfriheten och föra in Sverige i Nato (moderaterna, folkpartiet) eller som slöt upp bakom USA inför det folkrättsstridiga kriget i Irak (moderaterna, folkpartiet). En kristdemokrat skulle vara möjlig, men partiets Israelvänliga politik innebär i så fall att man redan från början öppnar för konflikt över blockgränserna. Möjligen har Anders Wijkman trovärdighet utåt i Mellanöstern-frågorna, men hans förankring i partiet är svag.
Kvar är centerpartiet. Centern är det borgerliga parti som traditionellt legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 gjorde hon närmast en dygd av att inte söka strid med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Maud Olofsson kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde. När centerns ungdomsledare Fredrick Federley skämde ut sig genom att skänka pengar till den israeliska armén när det ohyggliga Libanon-kriget härjade som värst togs han också bryskt och offentligt i örat av Maud.
Så jag tror på en centerpartist. Jag har i en tidigare bloggpost föreslagit Maud Olofsson, och möttes då av hån och spe i kommentaren. Men jag står fast. Maud blir utrikesminister och bidrar därigenom till att desarmera utrikesfrågorna under den kommande mandatperioden.
7 kommentarer:
Problemet med din tankegång är att utrikesminister är en tidskrävande post som innebär en hel del utlandsvistelser. Partiledare bör nog ha uppdrag som gör det möjligt att fortsätta agera som partiledare och vara hemma när det skall förhandlas och göras upp. Men det behöver inte utesluta att uppdraget går till en centerpartist. Men avfärdar du inte Wijkman för lätt? Bland övriga koalitionspartier kan det till och med upplevas som en fördel att han inte har så stark förankring i kd.
Gärningsmannen har en poäng i frågan om partiledarskapet. Den ende som mig veterligt under efterkrigstiden kombinerat ett partiledarskap med att vara utrikesminister är Ola Ullsten, åren 1979-1982. Vad nu det säger oss.
Låt oss inom vänstern hoppas på en vettig person som inte gör bort oss internationellt. För mig får Wijkman gärna bli utrikes, eftersom han faktiskt värderar mänskliga rättigheter utan större politiskt raster. Eller miljöminister, eftersom regeringen då kan få en miljöpolitik. En moderat som utrikesminister vore hemskt.
Vad har Wijkman för hållning i Mellanösternfrågor? Jag har helt nyligen upptäckt honom och upplever honom som relativt sympatisk (även om jag hört att han var en riktig hök på 70-talet). Wijkman som miljöminister skulle annars vara bra.
Om Federley skämde ut sig när han skänkte pengar till IDF, torde hela socialdemokratin fortfarande bli rosenröda om kinderna när de tänker tillbaka på stödet till Fatah & Arafat. Arafat måste vara den sämsta ekonomiska investeringen som Sverige gjorde nästefter Göta Kanal.
Om vi ska snacka utrikesminister finns det väl bara en. Jag tänker borgerlighetens svar på Palme - Ahlmark. Med Ahlmark skulle alla Palmenostalgiker få en tår i ögat. Ännu en gång skulle Sverige vara en radikal kraft i världen. Ahlmark skulle inte väja för några stormakter. Istället skulle han trotsa den starkes rätt och kräva att ett folk äntligen får sitt internationella erkännade. Taiwan skulle vara oss evigt tacksamma. Medelöstern skulle åter vara en svensk profilfråga. För den som förespråkar en aktiv svensk utrikespolitik måste valet av Ahlmark kännas tämligen naturligt.
Hälsar
Patrik
Anders Wijkman tillhörde de allra mest hängivna Israel-vännerna i svensk politisk debatt under 1970-talet. Han var ordförande för Fria Moderata Studentförbundet 1968-1970, men lämnade moderaterna i mitten av 1980-talet. Jag har inte tagit del av några uttalanden om Mellanöstern från honom sedan dess, och känner således inte hans nuvarande position i frågan.
Ahlmark som utrikesminister är naturligtvis fullständigt orealistiskt. Hans svartvita världsbild, som bl a låg till grund för hans fundamentala felbedömningar inför USA:s intervention i Irak, förskräcker t o m Fredrik Reinfeldt.
Anders Wijkman och Carls Bildt är ju de enda som har större internationell erfarenhet. Ironiskt nog så är båda två omöjliga eftersom deras egna partier aldrig skulle släppa fram dem. Anders Wijkman är ju helt ur fas med kristdemokraterna inom flera områden, främst inom miljöfrågor. Carl Bildt skulle ju med sina ledaregenskaper fullständigt underminera Fredrik Reinfeldts roll som statsminister. genom att visa hur en
Skicka en kommentar