Den svåra konsten att vara optimist i Palestinafrågan

I går deltog jag under Uppsala Kulturnatt i ett offentligt samtal med Carin Jämtin om förutsättningarna för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Arrangörerna hade vädjat till oss att försöka vara lite optimistiska, eftersom samtalet genomfördes just under Kulturnatten.

Det var ingen lätt uppgift. Optimismen kretsade i huvudsak kring att förhandlingarna mellan Al Fatah och Hamas sannolikt utmynnar i någon form av samlingsregering som i sin tur kan möjliggöra förhandlingar mellan Israel och palestinierna, att Israel häver blockaden av Libanon och att givarkonferenserna bidrar till att minska det humanitära lidandet i området. Men diskussionen gled ofrånkomligen in på svårigheterna att lösa kärnfrågorna i konflikten, där främst de israeliska bosättningarna och bygget av muren på Västbanken har förändrat verkligheten på marken på ett sätt som urgröper förutsättningarna för en tvåstatslösning.

I dag öppnas det i alla fall för samtal mellan den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ehud Olmert. Det är bra. Samtal har en tendens att hålla våldsanvändningen mellan parterna på en lägre nivå än när samtal inte pågår. Samtal är också en nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget försöka ruska liv i fredsprocessen.

Arabförbundet tycks i ett utspel nu förespråka multilaterala förhandlingar mellan alla konfliktens parter. Till detta får vi återkomma när bakgrunden till utspelet klarnat.

På tal om Uppsala Kulturnatt vill jag passa på att puffa för den stiliga och strama fotoutställningen ”Verkligheten finns i det här huvudet” med bl a Joakim Sebring, som hade vernissage i Fotogalleriet just då.