Mina aningar från gårdagens post visade sig vara riktiga. Leijonborg visste uppenbarligen när han intervjuades i Studio Ett att det skulle bli värre innan det blev bättre. I dag avgick folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson, och det bara två timmar efter att Lars Leijonborg offentligt bedyrat att hans förtroende för honom var orubbat. Partiets krishantering går inte precis på räls.
Vilken betydelse får då Leijongate för den fortsatta valrörelsen och i förlängningen för valutgången? Det negativa för socialdemokratin är att åtminstone folkpartiet under en längre tid haft god insyn i partiets valstrategiska tänkande och plan för utspel. Genom affären kopplas också fokus bort från sakfrågorna i den valspurt som brukar vara socialdemokratins starka gren.
Men på det stora hela missgynnas förstås borgerligheten. Det skall nu mycket till för att personer ur den stora gruppen fortfarande osäkra väljare skall fastna för just folkpartiet. I de frågor Leijonborg och folkpartiet gjort till sina profilfrågor – t ex kampen mot fusket i sjukförsäkringen och a-kassan, betyg i uppförande och ordning, ökad buggning etc – har man nu tappat all trovärdighet. Folkpartiet går stympat in i valrörelsens slutskede.
Om skandalen växer ytterligare och misstankarna att Leijonborg själv kände till intrånget får ökat fäste finns det en risk att Leijonborg stigmatiseras och blir en belastning för den borgerliga alliansen. Redan i dag är det svårt att tänka sig Leijonborg som minister på en tung regeringspost. I så fall rämnar också trovärdigheten i den borgerliga alliansens triumfkort – enigheten. Där är vi inte än. Låt oss för politikens och demokratins skull hoppas att vi inte kommer dit heller.
Osvuret är bäst. Men i dag ser den borgerliga alliansen inte ut som en valvinnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar