I en märklig artikel i Dagens Nyheter i dag diskuterar Dilsa Demirbag-Sten varför mediebevakningen av den israelisk-palestinska konflikten är så mycket mer omfattande än bevakningen av t ex Sydamerika eller Afrika. De förklaringar Demirbag-Sten lyfter fram handlar främst om journalisternas bekvämlighet. Under rubriken "Bekvämligheten styr bevakningen" skriver hon t ex att ”området är litet och avstånden korta”, ”vägarna är bra” och städerna ”multinationella och erbjuder god mat och dryck”.
Visst – journalister är också människor och söker säkert bekvämlighet där bekvämlighet finns att få. Men det blir förstås bisarrt att på allvar hävda att journalisternas strävan efter bekvämlighet förklarar den intensiva bevakningen av den israelisk-palestinska konflikten.
Det finns en harmsen underton i undertexten till Demirbag-Stens artikel. En outsagd ståndpunkt att vi ”egentligen” inte borde bry oss så mycket om denna konflikt, utan mera fokusera på andra, bortglömda konflikter i Sydamerika och i Afrika. Det är som om Demirbag-Sten vill få oss läsare att undra över vilken dold agenda media och journalister egentligen har med sin intensiva bevakning av konflikten – för vi inser ju alla att det inte bara kan handla om bekvämlighet. Men som läsare blir man inte riktigt klok över vilken denna dolda agenda i så fall skulle vara och vari den har sin grund. Det blir en halvkväden visa.
Det som skiljer den israelisk-palestinska konflikten från konflikter i Sydamerika och i Afrika är dels platsen där konflikten utspelar sig. Mellanöstern med dess enorma oljetillgångar riktar det storpolitiska intresset mot de konflikter som utspelar sig där. Under 1900-talets senare hälft har därför också området utgjort spelplan för stormakternas rivaliserande intressen i betydligt större utsträckning än vad som varit fallet i Sydamerika och Afrika.
Dessutom har det judiska folket en oerhört central plats i västvärldens kulturhistoria och kollektiva minnen. Inte minst skuggorna av den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget bidrar till omvärldens engagemang. Kristendomens ursprung i området och Jerusalems betydelse för Islam är andra näraliggande faktorer som bidragit till att fylla den israelisk-palestinska konflikten med en djup symbolisk och på många sätt olycklig innebörd.
Det finns många bortglömda konflikter i världen som behöver uppmärksammas. Men vill man förändra mediebevakningen måste man förstå varför bevakningen ser ut som den gör. Och då räcker journalisternas längtan efter bekvämlighet inte särskilt långt i förståelseprocessen.
2 kommentarer:
Jag tror att man heller inte kan bortse från det faktum att konflikten i Palestina redan har väl etablerade roller, cowboys i vita och svarta hattar (vem som är vem beror på vem du frågar), vilket gör det enklare för medierna att rapportera om konflikten, då det bara är att följa den väl inarbetade dramaturgin.
Det blir lite knepigare med Afrika där man kanske måste anstränga sig med att lära sig något nytt (gud förbjude!) för att få en bild av konflikten.
Enligt International Rescue Committee (IRC) så dör över tusen kongoleser om dagen, de flesta på grund av undernäring och sjukdomar. Konflikten, som beskrivs som "världens dödligaste sedan andra världskriget" och den "dödligaste dokumenterade konflikten i Afrikas historia", har dödat minst 3,8 miljoner människor, vilket man kan jämför med konflikten i Sudan där ungefär 200,000 människor (om jag inte minns fel) har fått sätta livet till.
Trots detta har det skrivits mer än fem gånger så många artiklar om Sudan, enligt International Rescue Committee.
Jag tror att den stora diskrepansen (delvis) kan bero på att dramaturgin i fallet Sudan är given, med tanke på att muslimerna (favoritskurken par excellence efter Sovjetunionens fall) utan problem kan axla manteln som cowboyen i svart hatt; det följer enkelt vår väl inarbetade dramaturgi där muslimer är evil-doers.
I fallet Kongo blir det litet knepigare där den överväldigande majoriteten är kristna. Man kan inte längre använda sig av standardmall 1A för att beskriva konflikten. Det blir för jobbigt.
Jag tror inte att man ska underskatta journalisters lathet, som inte endast handlar om en fysisk bekvämlighet, vilket Dilsa skriver om.
Jodå, man skall inte underskatta medielogiken och dess inarbetade dramaturgi. Men om Kongo legat i en geopolitiskt mer betydelsefull del av världen så hade mediebevakningen också blivit mer omfattande. Libanon under inbördeskriget 1975-1990 var en konflikt där standardmallanra inte var tillämpbara, och den fick åtminstone i början en enorm uppmärksamhet. Så småningom klingade bevakningen av till en sorts telegramartad "dagens bilbomb i Beirut".
Skicka en kommentar