Utrikesfrågorna i valrörelsen

Ibland är det skönt att ha fel. I en tidigare post (7/8) skrev jag att det var tveksamt om de politiska omständigheterna verkligen skulle möjliggöra en internationell givarkonferens för Libanons återuppbyggnad redan före det svenska valet. Nu är det bestämt att den skall äga rum i Stockholm den 31 augusti.

Konferensen kan bli en välbehövlig skjuts för Göran Persson i valrörelsen. En av den borgerliga alliansens svagheter är att dess ledande företrädare saknar såväl intresse för som erfarenhet av internationell politik. Konferensen bidrar till att synliggöra denna svaghet.

De borgerliga partierna är dessutom mer splittrade i utrikesfrågorna än vad de är i de flesta andra politikområden. Moderaterna vill sänka det svenska biståndet – det vill inte de övriga borgerliga partierna. Moderaterna och folkpartiet vill att Sverige söker medlemskap i Nato – det vill inte centern och kristdemokraterna. Centern vill att Sverige för en mer USA-kritisk utrikespolitik – det vill inte de övriga borgerliga partierna. Även om utrikesfrågorna i sig knappast har någon betydelse för väljarnas partival påverkar den borgerliga splittringen i dessa frågor bilden av deras regeringsduglighet negativt.

Visst finns det stora sprickor också mellan socialdemokraterna och dess stödpartier om utrikespolitiken. Men vid en ny valseger kommer socialdemokraterna att vara mycket större än samarbetspartierna. Därför kommer frågan om t ex EU-utträde eller försvarsnedläggning inte på tal.

Men vid en valseger för den borgerliga alliansen blir situationen annorlunda. Då blir moderaterna sannolikt störst, förmodligen större än de tre övriga borgerliga partierna tillsammans. Och moderaterna vill sänka biståndet, tillsammans med folkpartiet föra in Sverige i Nato och moderater och folkpartister försvarade länge USA:s folkrättsvidriga krig i Irak. Om dessa frågor förde jag och Cecilia Malmström i somras en debatt i tidningen Dagen. Två av inläggen kan du läsa här och här.