Göran Hägglund gjorde inte oväntat bra ifrån sig i Sveriges Televisions partiledarutfrågning. Men det kommer de flesta partiledarna att göra. Sveriges Televisions upplägg av utfrågningarna inbjuder nämligen till positiva insatser och skapar möjlighet för partiledarna att ge ett gott intryck.
Frågorna är mer öppna och mindre precisa än i Ekots motsvarande utfrågningar i radio. I radioutfrågningarna biter sig programledarna dessutom fast vid de preciserade frågorna på ett sätt som försvårar för partiledaren att undvika att svara. Stämningen blir tät, men inte gravallvarlig. TV-mediet har visserligen svårt att skapa den närhet och grad av precision som ofta återfinns i radio. Men här tycks det också som att SVT:s programplanerare vill ha mer av talkshow, förmodligen av rädsla för att genomsnittstittaren annars skall tycka att det blir tråkigt.
Talkshow-idén innebär också att TV-studion fyllts med anhängare till den utfrågade partiledaren. Men det konceptet fungerar inte. I en debatt mellan två politiker kan anhängare och motståndare bidra till att höja stämningen genom glada tillrop eller provocerande bu-rop. Men i TV-utfrågningen begränsas anhängarnas roll till att artigt applådera i tillfälligt uppkomna pauser eller i bästa fall efter någon vass one-liner av partiledaren. Resultatet blir en halvmesyr.
Som ett ytterligare led i talkshow-tänkandet präglas TV-utfrågningarna av fler frågor om partiledaren som privatperson, om hans barn och personliga förhållanden. Vi får inledningsvis följa en av utfrågarna tillsammans med Göran Hägglund bakom kulisserna, på väg in i studion, under ett till synes improviserat lättsamt samtal.
Politiken personifieras. Allvar väcker oro och förstämning. Vem av partiledarna kommer att ha svårast att finna sig till rätta i gemytet i TV-studion? Mitt tips: Lars Leijonborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar