Så har jag då nu med egna ögon sett den nya Stålmannen-filmen Superman returns (se post nedan 28/7). Som ni kanske vet har Lois Lane under Stålmannens femåriga frånvaro hunnit få Pulitzerpriset för sin artikel "Varför världen inte behöver Stålmannen". Jag avslöjar väl ingen större hemlighet om jag berättar att hon i slutet av filmen sitter och plitar på en artikel med rubriken "Varför världen behöver Stålmannen".
Det är fascinerande hur filmmakarna lyckas göra trovärdigt att den ädelgode Stålmannen aldrig lämnar den rika världen. Han fångar bankrånare och räddar människor som håller på att dö i bilolyckor, flygolyckor och fallolyckor i en svindlande takt - i USA, i Australien och i Europa. Men inte för ett ögonblick antyder filmmakarna möjligheten att Stålmannen skulle kunna rädda betydligt fler människor genom att använda sina superkrafter till att på några minuter bygga bevattningsanläggningar eller rädda skördar i Afrika eller de fattiga delarna av Asien.
Behöver världen Stålmannen? Eftersom Stålmannen i filmen gestaltas som Frälsaren (“the Father will become the Son, and the Son will become the Father etc”) så vore det förledande lätt att svara ja på frågan. Men Frälsaren är ju som bekant inte alltid så lätt att känna igen. Många äro kallade, men få äro utvalda. Och i en av filmscenerna störtar Stålmannen mot jorden på ett sätt så att man snarast anar en fallen ängel…
3 kommentarer:
Dessutom är det konstigt att så fort Frälsaren skall tolkas på film så är det genom en superman, ett lejon (Narnia), en krigarkonung (ringenfilmerna), eller en rejäl karl som tål ohyggligt med stryk (Passion of Christ). Var finns den gudsbild där vi känner igen Frälsaren som är som vi? En som dör ganska snabbt på korset och som vet hur det är att vara en vanlig människa.
Som Nils Ferlin uttryckte det:
"Kan du höra honom komma - ej i buller och gny, ej i tordönets sprakande dunder".
Tja, "Kristi sista frestelse" är väl ett bra exempel?
Skicka en kommentar