Tio viktiga saker som kommer att hända under 2012

OBS - texten innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som kommer att hända under 2012 skall du sluta läsa här.

1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.

2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.

3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.

4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.

5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.

6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.

7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.

8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.

9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.

10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.

Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!

Den svåra försoningen

I ett stall i Betlehem föddes för drygt 2 000 år sedan en liten pojke som så småningom skulle nå världsvid berömmelse under namnet Jesus Kristus. Julen firas för att uppmärksamma och högtidlighålla denna barnafödsel. Så är det, hur svårt det än är för t ex ateisterna i Förbundet Humanisterna att tillstå faktum.

Men i dag skall jag inte träta med Humanisterna. Julen är försoningens tid, en tid för försoning inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människa och människa, mellan förtryckare och förtryckta, mellan fiender och mellan ovänner. Uti en slav du ser en älskad broder skrev fransmannen Placide Cappeau de Roquemaure i en text 1847 och fortsatte och se, din ovän skall bli dig så kär. Musiken skrevs av Adolphe Adam och vi känner den som Adams Julsång.

Det är en ödets ironi att försoningen har så svårt att få fäste just det område där Jesus en gång föddes. Den israelisk-palestinska konflikten präglas av oförsonlighet och har plågat folken i området under mycket lång tid. Oförsonligheten tar sig uttryck i stort och i smått. Så förbjöd t ex borgmästaren Shimon Gapso i Nazareth Illit – en förort till Nazaret – i fjol den arabiska kristna minoriteten att resa julgranar i de arabiska kvarteren av staden. Förfrågan från araberna om att få resa julgranar är provokativ, sa borgmästaren. Nazareth Illit är en judisk stad och det kommer inte att hända – inte i år och inte nästa år, så länge jag är borgmästare.

I den s k fredsprocessen mellan israeler och palestinier råder dödläge. Inga förhandlingar pågår och Israel fortsätter med sin olagliga bosättningspolitik på ockuperade områden. När palestinierna genom sin president Mahmoud Abbas väljer att använda sig av fredliga och diplomatiska medel, vänder sig till Förenta Nationerna och ber om att Palestina skall erkännas som en självständig stat bestraffas palestinierna. När Unesco beslutar att uppta Palestina som medlem drar USA med omedelbar verkan in alla sina bidrag till FN-organet. Israel håller som straff inne de palestinska skattepengar som är nödvändiga för att den palestinska myndigheten skall kunna betala ut löner till sina anställda och för att det civila samhället på den ockuperade Västbanken skall kunna fungera.

Nyligen gav Israel besked om att projektera över 1 000 nya bostäder i Östra Jerusalem. Socialdemokraterna kräver nu genom Håkan Juholt att utrikesnämnden sammankallas i syfte att nå nationell enighet om ett svenskt erkännande av Palestina när frågan kommer till omröstning i FN:s generalförsamling.

Försoning är svårt, men nödvändigt för att vi glatt skall kunna hälsa vår frihet. Att älska sina fiender lika mycket som man älskar sig själv är en Gudabehaglig gärning, men också en enorm utmaning för varje ofullkomlig människa. Men som människa har vi en plikt att alltid sträva dit hän. Ansträngningen är särskilt aktuell i juletid, när vi firar Jesu födelse, när hoppets stråle går igenom världen, när ljuset skimrar över land och hav.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt God och Fröjdefull Jul!

Texten publiceras också som ledare i tidningen Tro & Politik.

Tyst diplomati? Nej, inte denna gång.

Domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien väcker sorg och vrede. En känsla av vanmakt smyger sig på, men en sådan känsla är förrädisk eftersom den lätt blir självuppfyllande.

Frågan är vad den svenska regeringen skall göra nu. Om regeringen agerar offentligt och med kraft riskerar man att det går prestige i frågan och att det etiopiska ledarskapet då vägrar göra några kompromisser. Om regeringen agerar mer försiktigt och förlitar sig på den tysta diplomatin riskerar man att frågan glöms bort och att de etiopiska makthavarna inte ser några skäl att se att frige Shibbye och Persson. Om den tysta diplomatins fördelar och nackdelar har jag formulerat mig här. Jag har i olika sammanhang tagit del av de överväganden som Tage Erlander och Östen Undén gjorde i samband med försöken att få Raoul Wallenberg fri. Det var en politiskt oerhört svårhanterad fråga, vilken inte blev enklare av att man inte visste om Wallenberg var i livet eller ej.

I fallet Dawit Isaak har den tysta diplomatin visat sig verkningslös, och där har jag tidigare landat i slutsatsen att regeringen borde byta strategi. Av de uttalanden som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hittills hunnit göra tycks det som att man är beredd att denna gång föra striden offentligt. Reinfeldt säger att ”regeringen ser med stort allvar på domen” och att utgångspunkten nu är att Schibbye och Persson ”så snart som möjligt (ska) försättas på fri fot”. Reinfeldt säger också att regeringen snarast ska kontakta Etiopiens regering för att diskutera ärendet.

Att regeringen driver Schibbyes och Perssons sak offentligt är en riskfylld linje, eftersom det inte finns någon väg tillbaka. Men i det här fallet tycker jag man gör en korrekt bedömning.

Stasi-arkiven och Carl B Hamiltons icke-liberala syn på rättsstaten

Igår (16/12) diskuterade jag öppnandet av de s k Stasi-arkiven med Carl B Hamilton i SVT Aktuellt. (Samtalet kan ses här - ca 14 minuter in i programmet.)

Jag har tidigare markerat att jag har svårt för parollen "Öppna arkiven!". Min avklarnade argumentation - vilken jag redovisade i gårdagens sändning - lyder som följer:

I debatten framstår det ofta som att om bara Säpos arkiv öppnas så kommer Sanningen med stort S att utkristallera sig. Så enkelt är det inte. Jag har i min forskning arbetat med material ur Säpos arkiv. Dessa arkivhandlingar består ofta av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är inte så konstigt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

I allt detta brokiga material finns förstås en mängd personuppgifter. Dessa personuppgifter berör inte bara personer som misstänks ha begått olagliga handlingar, utan även dessa personers familjemedlemmar, vänner, bekanta och arbetskamrater. Uppgifterna kan beröra politisk verksamhet, men också personförhållanden som alkoholproblem, sexuell läggning och otrohet. Av handlingarna går det ibland också att identifiera säkerhetspolisens egna källor.

Carl B Hamilton överraskade i diskussionen med att förespråka att namnen på enskilda personer som av arkivhandlingarna att döma hade begått "klandervärda handlingar" skulle offentliggöras. Jag undrade då om Hamilton i sin egenskap av liberal någonsin begrundat värdet av rättssäkerhet. Hur skall en enskild medborgare kunna värja sig mot ostyrkta påståenden som kanske ligger 30-40 år tillbaka i tiden? Hur skulle en sådan person kunna bevisa att han/hon inte haft kontakt med utländsk säkerhetstjänst? Fallet med Marianne Ersson, som felaktigt utpekades som Stasi-agent i Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner borde leda till eftertanke.

Sverige är en rättsstat, vilket bl a innebär att en medborgare aldrig skall tvingas bevisa sin oskuld. Rättsstaten är en grundbult i demokratin och därför blev jag både förvånad och besviken över att Carl B Hamilton så lättvindigt viftade bort den problematiken.

Visst - öppna gärna arkiven. Men då skall syftet vara att granska statsmakten och hur myndigheten har skött sitt uppdrag. Eller att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Att öppna arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är varje öppet och civiliserat samhälle främmande.

Alliansen och S ger Säpo grönt ljus för signalspaning

Socialdemokraterna och Alliansregeringen har enats om att Säpo skall få ta del av FRA:s signalspaning. Överenskommelsen motiveras med Säpos svårigheter att spana i samband med Taimour Abdulwahabs självmordssprängning på Drottninggatan i Stockholm förra året. Justitieminister Beatrice Ask säger att överenskommelsen "förbättrar Sveriges möjligheter att bekämpa terrorism". Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson betonar frågans vikt för "rikets säkerhet". Överenskommelsen kombineras med tillsättandet av en parlamentarisk integritetskommission.

Överenskommelsen innebär ett integritetsingrepp mot svenska medborgare och är en inskränkning i det öppna samhället. Är då verkligen terrorhotet i Sverige så stort att priset är värt att betala? Som vägledning redovisar jag dödsorsaker i Sverige de senaste 35 åren. (Siffrorna är högst ungefärliga.)

Cancersjukdomar: 700 000 döda

Självmord: 60 000 döda

Trafikolyckor: 23 000 döda

Mord: 1 700 döda

Terrorism: 1 död

Det tycks således som att Säpo de senaste 35 åren på ett alldeles utomordentligt sätt lyckats skydda svenskarna från terrordåd, utan att organisationen haft tillgång till FRA:s signalspaning. Jag är säker på att Säpo skulle lyckas lika bra i framtiden, även utan tillgång till FRA:s signalspaning.

Riv upp, gör om, gör rätt!

EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik?

Är EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik? I dag skriver folkpartiledaren Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton på SvD Brännpunkt att Sverige bör ansluta sig till den europeiska stabilitetsunion som EU:s euroländer nu bildar.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.

Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.

Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.

Vem tar vem i Vänsterpartiet?

Vänsterpartiets valberedning har föreslagit Jonas Sjöstedt till ny partiledare för Vänsterpartiet. Beslutet var väntat, även om valberedningen inte var enig. Två ledamöter reserverade sig till förmån för Rossana Dinamarca.

Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.

Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.

Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.

Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.

Sankta Lucia - eller?

Som vanligt så här års utbryter en engagerad och lätt yrvaken debatt om huruvida skolelever skall kunna fira advent eller Lucia i kyrkan. Kvällens avsnitt av Debatt i SVT kl 22.00 behandlar t ex ämnet, och det lär bli en illuster tillställning.

Själv har jag en pragmatisk och avklarnad inställning i frågan. Staten skall vara sekulär - ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Inget skolbarn skall mot sin vilja behöva delta i någon gudstjänst eller annan religiös ceremoni. Samtidigt impregnerar religionen (oftast kristendomen) hela vårt samhälle och vår kultur. De som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag.

Luciafirandet är ett intressant exempel. Lucia - ljusbärerskan - är ett romersk-katolskt och ortodoxt helgon som i början av 300-talet dog martyrdöden i Syrakusa, Sicilien. Hon påstås bl a ha botat sin moder från blödarsjuka och ha torterats med kokande olja utan att komma till skada. Ljuskronan som Sankta Lucia bär på huvudet skall ha sin grund i att hon ledsagade kristna ned i Roms katakomber för skydd och ljusen fästa kring huvudet var en nödvändighet då hon behövde ha båda händerna fria.

Ingen ifrågasätter vårt firande av Sankta Lucia. Däremot ifrågasätts att firandet genomförs i ett kyrkorum. Det är givet förutsättningarna en märklig och ohållbar inställning. Ett motsvarande resonemang kan förstås föras med avseende på adventsfirandet, en hel månads nedräkning för att fira Jesu födelse. Knappast någon tycker att skolbarn skall förvägras att tända adventsljus, då ljuständandet innebär deltagande i en kristen högtid. Religiösa och kulturella sedvänjor växer ihop och utgör en helhet, omöjlig att separera.

Därför ser jag inga problem med att skolbarn firar advent eller Lucia i kyrkan. Firandet skall inte ske i formen av en gudstjänst eller motsvarande. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken inte särskilt svår att hantera.

SCB och socialdemokratins framtid

SCB:s stora väljarmätning i dag har fått stor uppmärksamhet, inte minst mot bakgrund med att Socialdemokraterna med sina 27.7 procent får sitt sämsta resultat någonsin i SCB:s mätningar. Jag kommenterar undersökningen bl a för TT, för Svenska Dagbladet och på Newsmill. Mina huvudpoänger är följande:

SCB:s undersökning bekräftar den bild som många enskilda opinionsinstitut givit den senaste tiden. Socialdemokraterna backar avsevärt. Moderaterna och Miljöpartiet kan glädjas över ökat opinionsstöd. Kristdemokraterna ligger visserligen under fyraprocentsspärren, men med förväntade taktikröstare har partiet ändå goda chanser att hålla sig kvar i riksdagen. I övrigt visar resultaten på ytterst små förändringar.

Absurt nog kommer resultatet från SCB nästan som en lättnad för många socialdemokrater. På sina håll fanns en fruktan att stödet skulle vara ännu lägre. Tillbakagången som nu blev hade man redan mentalt intecknat. Mätningen genomfördes under en period som varit extremt olycklig för Socialdemokraterna, i eftersvallet av Håkan Juholts lägenhetsersättningar och det interna ifrågasättandet av hans partiledarskap.

För att Socialdemokraterna skall kunna bryta sin onda cirkel krävs att partiet lyckas formulera kraftfulla politiska förslag som sätter press på Alliansregeringen. Sådan förslag måste ha tillräckligt starkt nyhetsvärde för att flytta mediernas fokus från personfrågor till sakpolitik. Hittills har partiet misslyckats med detta. Nu finns faktiskt en möjlighet att partiet får viss arbetsro och Håkan Juholt därmed ytterligare en chans.

Håkan Juholt drivs såvitt jag kan förstå av en ärlig önskan att modernisera och öppna upp partiet. Risken finns att han mötes samma motstånd som Mona Sahlin i den trötta kultur som sitter fast i väggarna i partiapparaten. I så fall lär han gå samma öde till mötes som sin företrädare. Om han å andra sidan lyckas bryta ned partikulturen och skapa en politik för det framväxande kunskaps- eller informationssamhället ligger vägen öppen. När det gäller framtidsvisioner framstår Alliansen mest som trötta nötta väderkvarnar och sådana rider man ner.

Kungen i den undre världen?

Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.

I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.

En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.

Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning. Kommer svenska medier nu att jaga statschefen om gangsterkontakter med samma nit som när man tidigare i höst jagade oppositionsledaren om lägenhetsbidrag?

Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.

*

Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.

Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.

Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.

Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.

Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.

I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.

Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.

Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.

Sluta slira i förtroendefrågan

Till helgens möts Socialdemokraternas förtroenderåd för första gången sedan Håkan Juholt valdes till partiledare. Ännu finns det inga tecken på en återhämtning i opinionen. Mediebilden av partiet präglas av personfrågor och inre krishantering. De senaste dagarna har det visserligen blivit en del fokus på sakfrågor, t ex öppenhet kring partifinansiering och Socialdemokraternas framtida skattepolitik. Men när det gäller öppenheten kring partifinansieringen tycks Moderaterna genom sin kovändning i frågan ha tagit bollen från Socialdemokraterna. Leif Pagrotskys uttalanden om den framtida skattepolitiken uppfattades också av många som defensiva, en passiv anpassning till den nya verklighet som Alliansregeringens skattepolitik skapat.

Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.

I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.

Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.

För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.

Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.

Twitteruniversitetet - Föreläsning om nya politiska skiljelinjer

I ett alltmer individualiserat och destabiliserat samhälle uppstår nya sociala skiljelinjer i samhället. Den kommunikationella revolutionen som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet har alltsedan dess omskapat samhällsgemenskapen och därmed också gett upphov till nya potentiella och sannolika politiska konflikter, rotade i de nya skiljelinjerna. En växande grupp medborgare som vi valt att kalla de fria logotyperna är centrala i mobilisering och artikulering av dessa nya skiljelinjer.

Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.

Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.

Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).

Hur skall det gå för nya, "socialkonservativa" Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraterna har fått stor uppmärksamhet i samband med sina landsdagar i Göteborg i helgen. Diskussionen har främst kretsat kring Sverigedemokraternas nya principprogram, där partiet nu definierar sig som socialkonservativt och där nationalismen får en något mer tillbakadragen plats. Beslutet togs inte utan vånda - vart fjärde ombud ville att förslaget skulle återremitteras.

Sverigedemokraternas syfte med att definiera sig själv som socialkonservativt och tona ned nationalismen är att göra partiet mer attraktivt för den helt dominerande del av väljarkåren som inte tycker att invandringspolitiken är så viktig att den påverkar deras partival och som i stället stöts bort av Sverigedemokraternas råa retorik och främlingsfientlighet. Men för att lyckas med denna strategi måste Sverigedemokraterna ställa sig i spagat. Ett ben måste finnas kvar i den främlingsfientliga mylla där en stor del av partiets väljare och sympatisörer har sin hemvist och för vilken invandringspolitiken är den helt avgörande frågan. Ett ben måste röra sig bort från invandringsfixeringen och i stället ta fäste i traditionella kristdemokratiska terränger där en stark och omfattande stat tillgodoser medborgarnas behov av ett skyddsnät vid t ex sjukdom och arbetslöshet.

Kommer då Sverigedemokraterna att lyckas med sin strategi? Vilka är partiets förutsättningar att inte bara bibehålla sina väljare utan också kunna växa ytterligare? Det som talar för att den nya kostymen kommer att vara funktionsduglig är att de svenska Kristdemokraterna inte har hållit sin plats på den socialkonservativa delen av den politiska spelplanen. I sin iver att hålla samman Alliansen har Kristdemokraterna tvingats till långtgående kompromisser och inte skördat några framgångar i sina paradfrågor. Även Moderaternas ändrade kurs mot en liberal mitt innebär att det finns ett politiskt utrymme för en socialkonservativ strömning i svensk politik i dag. Sverigedemokraterna har en mycket skicklig partiledning - om det sedan är tillräckligt för att sköra politiska poäng och vinna väljare är en annan sak.

Det som talar mot att Sverigedemokraterna kommer att lyckas är att partiet även fortsättningsvis kommer att tvingas tala mycket invandringspolitik för att inte demobilisera sina kärnväljare. De övriga riksdagspartiernas isoleringsstrategi mot Sverigedemokraterna har hittills varit mycket framgångsrik, och ingenting tyder på att de tänker överge denna strategi bara för att Sverigedemokraterna börjar kalla sig socialkonservativt. Sverigedemokraterna tycks inte heller ha skördat några frukter av Socialdemokraternas opinionsras. Håkan Juholt kanske inte personifierar kampen mot Sverigedemokraterna lika starkt som Mona Sahlin gjorde (men vem gör det?), men i sak har hans linje varit solklar. De S-väljare som - åtminstone tillfälligt - övergivit partiet tycks snarare ha sökt sig till V och MP eller t o m till M.

Mycket klokt har skrivits om Sverigedemokraterna och socialkonservatismen, bl a av Vänstra Stranden, av Andreas Johansson Heinö och av Mats Lindberg. Den som vill kan också lyssna på ett samtal i P4 Extra där Marie Demker och Jimmie Åkesson medverkar.

Sveriges Television, Sverigedemokraterna och partiledardebatterna

Jag har tidigare försvarat Håkan Juholts vägran att acceptera SVT Agendas krav på att han skulle stå sida vid sida med Jimmie Åkesson i den planerade partiledardebatten:

Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.

Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.

Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.

Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.

Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.

En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.

Thomas Östros vägran att uttala förtroende för Juholt

I går vägrade Thomas Östros att i SVT Agenda uttala sitt förtroende för Håkan Juholt som partiledare. Thomas Östros vägran är uppseendeväckande, eftersom partiets "mäktiga verkställande utskott" bara för några veckor sedan uttalade sitt fulla förtroende för Juholt.

Kanske har Östros börjat fundera på att lämna politiken, och att utspelet i Agenda igår var första ledet i en sådan process? Eller strävar Östros medvetet efter att urholka Juholts ställning, i hopp om att därigenom stärka sin egen?

Jag gav min syn på saken i en kommentar till TT (se nedan) samt till bl a SvD.

Thomas Östros vägran att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt är uppseendeväckande. Partiets ledning har enats om att gå vidare med Juholt som partiledare och att försöka få fokus på politiken i stället för på personfrågor. I det läger väljer Östros att uttala sig på ett sätt som han vet innebär att fokus omedelbart hamnar på partiledarfrågan och inte på politiken.

Östros agerande kan vara ett uttryck för personlig besvikelse över att efter två förlustval ha sidsteppats av Håkan Juholt. Men det kan också vara ett politiskt drag, där han vill bidra till att urholka Juholts ställning samtidigt som han stärker sin egen position.

Om Östros på allvar och öppet utmanar Juholt om partiledarskapet så skulle det blåsa nytt liv i de åsiktsströmningar mellan vänster och höger som helt naturligt finns inom socialdemokratin. Thomas Östros uppfattas av många som att stå något till höger inom partiet, och de som står något till vänster skulle efter ett sådant agerande från Östros sida ha utomordentligt svårt att acceptera honom som partiledare.

Att många ledande socialdemokrater i dag väljer att inte kommentera Östros utspel kan tolkas som att de håller sig till partiledningens linje och nu vill fokusera på politik i ställer för på personfrågor. Men det kan också tolkas som att åtminstone några delar Östros inställning, men inte vill säga det öppet. Östros utspel synliggör hur skör Juholts ställning som partiledare fortfarande är.

Yttrandefrihetens bekymmersamma gränsland

Utan undersökning ingen rätt att tala, hävdade ordförande Mao. Inte så sällan har jag nickat instämmande åt denna devis. Själv utmejslar jag först en genomtänkt ståndpunkt innan jag går in i en diskussion. Babbel stör min sinnesfrid. Jag tänker inte medan jag talar eller skriver - jag tänker först och talar eller skriver sedan. (Egenskapen är inte entydigt positiv. Den främjar t ex knappast spontanitet och kreativa infall.)

Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?

Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.

Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.

I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.

Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.

Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.

*

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Håkan Juholt och sms-attacken

Det har rönt stor uppmärksamhet att det socialdemokratiska kommunalrådet i Sigtuna och tillika partistyrelseledamoten Anders Johansson i ett sms till flera partikamrater uttalat sig utomordentligt kritiskt om Håkan Juholts insats i Ekots lördagsintervju. Det är så jävla illa, skrev Anders Johansson, och tillade Jag tycker inte att detta är värdigt mitt fina parti och vet inte om jag vill vara en del av förfallet.

Det är oklart om Anders Johansson insåg att hans sms skulle bli allmän kännedom, eller om han bara ville lätta på trycket. Om den senare tolkningen är korrekt så rör det sig om en monumental aningslöshet från Anders Johanssons sida om hur dagens öppna, transparenta samhälle fungerar.

Den övergripande strategin från den socialdemokratiska partiledningens sida har den senaste tiden varit att till varje pris få fokus på politiken igen, för att på det sättet ge Håkan Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna sitt förtroende. Anders Johanssons sms väcker därför irritation internt.

Jag kommenterar det inträffade i Expressen och gav en kommentar till TT enligt nedan:

Håkan Juholts insats i Ekots lördagsintervju har tagits emot på olika sätt i partiet. En del tycker att han gjorde ganska bra ifrån sig, en del tycker att hans svar bidrog till ökad oklarhet om den socialdemokratiska politiken. Anders Johansson tillhör uppenbart den senare gruppen.

Däremot finns det inget som säger att Anders Johansson uppfattning om Håkan Juholt i stort skulle vara representativ för ledande partiföreträdare. Tvärtom tror jag att det nu finns en samling kring ståndpunkten att lägga fokus på politiken och på det sättet ge Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna inte bara partimedlemmarnas utan också väljarnas förtroende.

Min tolkning är att Anders Johansson hade ett behov av att personligen lätta på trycket efter att ha hört Juholt i intervjun. Det var i så fall utomordentligt aningslöst av honom att göra det genom SMS och utan att inse att vi lever i en tid då allt blir offentligt. Så länge inga ledande partiföreträdare går ut och ger Anders Johansson stöd tror jag inte det inträffade försvagar Håkan Juholts ställning.

Kvällens utfrågning med partiledarkandidaterna för V. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

Uppdatering måndag kl 22.10 nederst i texten!

I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.

Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.

Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.

Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).

Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

*

Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.

Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.

Dagens mantra i svensk politik: Vi måste bli tydligare...

Centern skall bli tydligare med sitt budskap. (Annie Lööf, C, 24/9 2011)

Vi måste vara tydligare med vad vi vill. (Rosanna Dinamarca, V, 5/11 2011)

Vi måste bli tydliga och visa på vad vi vill. (Ulla Andersson, V, 7/11 2011)

Vi behöver tydliga budskap om vad vi vill. (Carin Jämtin, S, 27/3 2011)

Det går ett rop efter tydlighet i svensk politik. Ropet kommer från företrädare för de politiska partier som har ett utsatt läge i opinionen. Ökad tydlighet framställs som den medicin som skall få väljarna att strömma tillbaka till partiet. Underförstått: Om väljarna verkligen visste vad vi ville så skulle de också rösta på oss.

Så enkelt är det naturligtvis inte. Ökad tydlighet kan ju lika gärna innebära att väljarna söker sig från partiet, när de väl inser vilken politik det är partiet vill föra. Jag skulle vilja säga att ropet efter "ökad tydlighet" är så mångtydigt att det snarare bidrar till ökad otydlighet i den politiska debatten.

Kravet på "ökad tydlighet" kan uppfattas på åtminstone fyra olika sätt.

1. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna skulle också uppskatta den om de bara kände till den. Vi måste därför bli bättre på att berätta om den. Vi måste bli tydligare!

2. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den, men uppskattar den inte eftersom de inte har förstått hur bra den är. Vi måste därför bli bättre på att förklara den. Vi måste bli tydligare!

3. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den och uppskattar den, men har svårt att skilja den från den politik som en del av de andra partierna för fram. Vi måste därför bli bättre på att synliggöra vad som skiljer vår politik från de övriga partiernas politik. Vi måste bli tydligare!

4. Vi har just nu inte en bra politik. Våra förslag är vaga och det är oklart hur de hänger ihop till en helhet. Vi måste kraftsamla för att skapa en sammanhängande politik som vi kan föra fram inför väljarna. Vi måste bli tydligare!

Så länge en partiföreträdare som ropar efter "ökad tydlighet" inte preciserar uttrycket enligt ovan blir ropet meningslöst och bidrar i stället till ökad otydlighet i debatten. Jag tycket att journalisterna har varit alldeles för naiva och släpphänta (ja, jag generaliserar...) mot partiföreträdarna i detta avseende. Vad menar du egentligen när du säger att partiet måste bli tydligare vore t ex en obligatorisk uppföljningsfråga.

Tydlighet är en dygd. Men då skall det också vara tydligt vad man menar med tydlighet.

Krisstillstånd ett normaltillstånd inom Socialdemokraterna?

Det känns som att kristillstånd börjar bli normaltillstånd inom Socialdemokraterna. Efter två katastrofval i rad - 2006 och 2010 - fortsätter opinionsstödet att minska och väljarnas förtroende för Håkan Juholt är - för att uttrycka det milt - i dagsläget något begränsat.

Men det är nästan tre år kvar till nästa val, och mycket kan hända. Så här långt in på föregående mandatperiod ledde de rödgröna partierna med upp till 20 procentenheter över Alliansen, och en och annan bedömde regeringen som rökt. Väljarna i dag är betydligt rörligare än tidigare, och den som redan nu vill tippa valresultatet 2014 bör tänka sig för.

Själv menar jag att Socialdemokraternas sittande programkommission och organisationsutredning måste ut på banan innan det är för sent. Kriskommissionens samhällsanalys måste plockas fram och ligga till grund för skapandet av en ny, sammanhållen politik. Problemet för Socialdemokraterna är inte Håkan Juholt - det är avsaknaden av en ideologisk kompass som visar riktningen för en sakpolitik bortom industrisamhället.

Jag gav tidigare i dag kommentar enligt nedan till TT:

Det fortsatta raset i opinionen för Socialdemokraterna skapar stor oro i partiet. Optimisterna hade hoppats att nedgången skulle vända eller åtminstone stanna upp. Nu fortsätter opinionsstödet i stället att sjunka.

Det finns inget utbrett stöd i partiet för att nu väcka frågan om Juholts avgång. Givet att han fick partiledningens förtroende efter boendeaffären kommer han också att få ytterligare tid att vända opinionen. Men om opinionsstödet är lika svagt eller ännu svagare när vi kommer in i februari-mars 2012 kommer frågan om hans avgång sannolikt att väckas på nytt.

I dagsläget finns ingen självklar alternativ kandidat. Om Juholt avgår kommer allt fokus att försvinna från sakpolitiken till personfrågor, och de flesta inom partiet vill undvika en sådan situation.

Det finns vid sidan av oron för hur Juholt kommer ut i opinionen också en irritation över att partiledningen som helhet inte lyckas formulera en politik som synliggör distinkta sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och Alliansregeringen. Juholts kris är ur det perspektivet bara ett ytfenomen, ett uttryck för en mer djupliggande kris inom hela partiet.

Öppna Stasiarkiven? Om skillnaden mellan att granska makten och att granska medborgarna

Frågan om huruvida de s k Stasiarkiven skall "öppnas" väcker starka känslor. Det finns drag av moralism i debatten, där en och annan menar att det är ett värde i sig att i dag synliggöra de svenska medborgare som av Säpo under det kalla kriget misstänktes för att på något sätt samarbeta med DDR.

Jag noterar att jag - som i nästan alla sammanhang slåss för transparens och öppenhet - provoceras av ropen på att "öppna arkiven". Varför reagerar jag så? Inom Säkerhetstjänstkommissionen gick jag för drygt tio år sedan med liv och lust in för uppgiften att granska de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen i slutet av 1960- och början av 1970-talet.

Svaret är följande. Säkerhetstjänstkommissionen hade i uppdrag att kritiskt granska och utvärdera de svenska säkerhetstjänsternas agerande. Det var statsmaktens göranden och låtanden som stod i fokus och som skulle nagelfaras. När det gäller den typen av granskningar av (stats)makten har jag inga skrupler.

Men ropen om att öppna de s k Stasiarkiven syftar inte till att granska makten. I stället är det enskilda medborgares integritet som skall sättas ur spel. Och då är jag inte med. Problematiken är den samma som jag behandlade i en bloggtext i somras: Vår tids paradoxer: Öppenhet vs. integritet. Makten skall granskas under öppna former - medborgarnas integritet skall värnas så långt det bara är möjligt. Svårare är det inte.

DN:s Peter Wolodarski skulle kanske också gå hem och läsa historia

Torsdag 3 november kl 18.40: En replikväxling mellan mig och Peter Wolodarski återfinns i kommentarerna till bloggposten.

Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.

Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.

I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".

Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.

Borgerlig splittring bakom Sveriges nej-röst i Unesco?

Uppdaterat onsdag kl 18.10 - se nederst i texten!

FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.

Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.

En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.

Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.

Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.

För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.

Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.

*

Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.

Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.

Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".

Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.

Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.

Turerna kring Juholt får inte hejda förnyelseprocessen inom S!

Det finns en risk att mediedrevet kring Håkan Juholts lägenhetsersättningar får den nödvändiga förnyelseprocessen inom Socialdemokraterna att stanna upp. Juholts tänkta förlåt-turné har på många håll omvandlats till ett formidabelt segertåg, motsvarande julhelgens Karl-Bertil Jonsson. I Göteborg möttes Juholt av stående ovationer väl värdigt en rockstjärna. Mediedrevet har provocerat många partimedlemmar som nu snabbt vill sluta leden och gå vidare. Vackert så. Men här och där i partiet tycks det råda större upprördhet över riksdagsmejl som "läckt ut" än över det inträffade i sig.

Det är viktigt att Juholt-affären inte väcker till liv den gamla partiandan om att "medierna är emot oss" och att "det där tar vi internt". Turbulensen kring Juholt är mera ett uttryck för socialdemokratins kris än för Juholts yvighet och hastighet.

I Expressen i dag exemplifierar jag socialdemokratins kris genom att jämföra Socialdemokraternas slutna process med att utse ny partiledare med motsvarande öppna process i Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet: Valberedningen under ledning av Berit Andnor valde en sluten process och avfärdade alla kritiker med att valet av partiledare minsann inte var någon Idol-tävling. Men en Idol-tävling var just vad det blev, fast med den viktiga skillnaden att ingen visste vilka kandidater det fanns att rösta på.

Kriskommissionens viktiga rapport från i våras om behovet av en modernare samhällsanalys och av organisationsförändringar bör plockas fram från den hylla där den nu tycks ligga och samla damm. Läs också dagens insiktsfulla och frimodiga artikel på DN Debatt där Gustav Fridolin och två andra framträdande miljöpartister berättar om hur Miljöpartiet vill mobilisera svenska folket i utarbetandet av det program partiet skall gå till val med 2014.

Moderaterna har just demeriterat sig genom att tillsammans med Sverigedemokraterna vara det enda parti som vägrar redovisa sina partibidrag. Moderaternas val av slutenhetens väg och Miljöpartiets frimod såsom det redovisas på DN Debatt bör sporra Socialdemokraterna till ytterligare krafttag i det viktiga arbetet med att omvandla sig till Sveriges mest moderna och öppna parti.

Min artikel i Expressen kan läsas i sin helhet här.

Blev Gadaffi lynchad? Om människovärde och risken för Strange Fruits också i vår egen trädgård

Få sörjer Muammar Gadaffi. Sedan han tog makten 1969 styrde han Libyen på ett despotiskt och odemokratiskt sätt. Hans excentrisitet och oförutsägbarhet skapade osäkerhet i omvärlden. Hans oberoende och hans motstånd mot USA:s Mellanösternpolitik gav honom emellanåt en gloria av radikalitet i vänsterkretsar.

Muammar Gadaffi var också en människa. Det vidriga sätt på vilket hans liv ändades visas nu upp i form av fotografier i tidningar och videofilmer på TV och på nätet. Utan att en noggrann undersökning av omständigheterna för hans död genomförts skall vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser. Men givet bildmaterialet förefaller risken stor att han helt enkelt lynchades till döds efter att han tagits till fånga.

En lynchning är en lynchning, oavsett om offret är en person med svart hudfärg i Södern i 1930-talets USA eller en hatad diktator i Libyen 2011. En lynchning gröper ur människovärdet och får besten i oss att må lite bättre.

Jag kan förstå att media väljer att visa de ohyggliga bilderna. Men risken är att de får oss att trubbas av, att vi omedvetet vänjer oss vid att störtade diktatorer lynchas av folkmassor. Nästa steg blir då att ställa frågan varför det bara är störtade diktatorer som skall lynchas. Hur är det med massmördare överhuvudtaget? Eller terrorister? Terrorister från al-Qaida? Eller en norsk terrorist som Anders Behring Breivik? Eller pistolskytten som misstänkts för att ha skjutit invandrare i Malmö? Pedofiler? Misstänkta brottslingar som pekats ut på Flashback? Sverigedemokrater? Listan kan lätt göras längre och längre.

Strange Fruits växte inte bara i den amerikanska södern eller kanske i dagens Libyen. De kan dyka upp också i vår egen trädgård också om vi för en sekund sänker garden mot olagligt våld och mot lynchjustis.

Håkan Juholts Canossavandring: Etappmål Göteborg

I kväll (onsdag) deltog jag i ett medlemsmöte för Socialdemokraterna i Göteborg, med Håkan Juholt som gäst. Intresset var stort, för att uttrycka det milt, och biografen Drakens stolar fylldes på i rask takt. Det var det största politiska inomhusmötet jag varit med på mycket länge.

Håkan Juholt kom för att be om ursäkt för att hans agerande skadat partiet. Men publiken var inte så intresserad av hans ursäkter. Juholt möttes av stående ovationer och en enorm värme. De första 20 minuterna av sitt tal ägnade han åt ursäkten och åt att försöka förklara vad som hade hänt. Redan efter tre-fyra minuter hörde jag de första teaterviskningarna kring temat: Sluta nu prata om det där. Du har bett om ursäkt så det räcker och blir över. Nu vill vi gå vidare och bedriva politik med dig som vår partiledare.

När Juholt så småningom var klar med sina ursäkter övergick anförandet till ett klassiskt vänster-högertal. Juholt talade helt utan manus. En riktig förkunnare, och publiken lyssnade andäktigt. Hans retorik och oneliners firade i vanlig ordning stora triumfer: Samhällsnyttan är viktigare än marknadsnyttan. Medborgarvärdet är större än penningvärdet. Starkast applåder fick han när han påstod att han aldrig funderat på att avgå och när han lovade att återreglera elmarknaden, järnvägstrafiken och apoteken. Särskilt den försämrade servicen efter privatiseringen av apoteken upprör, av applåderna att döma, socialdemokratiskt fotfolk.

Visst kan man påstå att Juholt hade en lätt match, att de trogna partimedlemmarna självklart stället upp bakom partiledaren. Men man skall inte underskatta värdet av att ha en partiledare som förmår entusiasmera och mobilisera medlemmarna till politiskt arbete. Håkan Juholt kan mycket väl gå internt stärkt ur det som varit. Hans förmåga att ingjuta hopp och politiskt mod i sargade socialdemokratiska själar är en värdefull tillgång på den långa och mödosamma vägen fram till valseger 2014.

Fångutväxling mellan Israel och Hamas - vad händer nu?

I dag frisläpptes den israeliska soldaten Gilad Shalit, som hållits fängslad i fem år, i en en fångutväxling mellan Israel och Hamas. I överenskommelsen mellan Israel och Hamas ingår också frisläppandet av över 1 000 fängslade palestinier i Israel.

Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.

Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.

Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.

Tröst för Juholt - forskning visar att effekter av politiska skandaler är kortvariga

Håkan Juholts lägenhetsaffär och påföljande mediestorm drev inte oväntat ned Socialdemokraternas opinionssiffror, enligt Sifo. Men sammantaget för perioden är det jämnt mellan blocken, 46.7 för de rödgröna mot 46.6 för Alliansen. De rödgröna hade en övervikt innan Juholt-afären drog igång.

Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.

Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)

Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.

Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.

Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.

Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.

Klokt beslut att låta Juholt stanna

Läsaren av denna blogg vet att jag vid flera tillfällen hävdat att det mest sannolika utfallet av historien kring Juholts lägenhetsersättningar med påföljande mediedrev trots allt var att Håkan Juholt fortsätter som partiledare. Jag tycker också att det var ett klokt beslut att låta honom fortsätta.

Om Håkan Juholt hade tvingats avgå nu och under dessa omständigheter hade Socialdemokraterna förlamats som politisk rörelse under hela den tid som hade krävts för att få fram en ny partiledare. Partiet hade demobiliserats politiskt. Håglöshet, frustration och inre spänningar hade präglat partiarbetet en bra bit in på nästa år.

Dessutom hade Håkan Juholts avgång inneburit en seger för det mediedrev som med sällan sedd intensitet jagat honom under en veckas tid. Skulle han avgå vore det bättre om han gjorde det under med ordnade omständigheter än vad som nu hade varit fallet.

Jag antar att medierna själva nu kommer att kritiskt granska sitt journalistiska arbete under den gångna veckan. I flera fall har "anonyma källor" och ansiktslösa "tunga socialdemokrater" tillskrivits en betydelse och en vikt som inte haft bäring. SVT Aktuellt har genom Mats Knutson och Margit Silberstein - två politiska reportrar jag har stor respekt för - givit stort utrymme åt och visat stark tilltro till dessa anonyma röster. Sveriges Radios Ekoredaktion har haft en mer återhållsam tolkning av betydelsen av dessa anonyma röster. Drevet gör det svårt att hålla kritisk distans även bland journalisterna själva.

Men - this was the easy piece of cake. Nu börjar den svåra biten. Kommer Håkan Juholt att kunna återvinna sitt svårt sargade förtroende bland väljare och partikamrater? Omöjligt är det inte, men uppförsbacken är väldigt brant. Jag kan inte minnas någon svensk politiker som mött ett sådant mediedrev och därefter kommit tillbaka med full styrka. Toleransnivån för ytterligare misstag från Juholts sida är låg, för att uttrycka det milt.

Legitimerar ett drev att all källkritik läggs åt sidan?

Uppdaterat torsdag 13 september kl 09.05: I dag ger Johan Ingerö på SvD:s ledarsida ytterligare srpidning åt vandringshistorien att Maryam Yazdanafar bekräftat att Håkan Juholt inledningsvis accepterat förslaget om ett temporärt svenskt medborgarskap, med prövotid. Ingerö skriver: Samtidigt, på Dagens Arenas hemsida, bekräftar Maryam Yazdanfar att kollegan Morgan Johansson av Juholt fått i uppdrag att försvara Ilmar Reepalus förslag om ett andra klassens medborgarskap för invandrare. Men Ingerös beskrivning är ju - som jag visar nedan - helt enkelt inte sann. Maryam Yazdanfar bekräftar inte att Juholt gett sitt godkännande av förslaget. Yazdanfar bekräftar att Morgan Johansson vid ett möte med sin riksdagsgrupp påstått att så är fallet. Och det är ju förstås en helt annan sak.

Rubriken till Johan Ingerös artikel är "Hård men ohederlig". Jag vet inte om Johan Ingerö kan kallas hård, men hans beskrivning av vad Maryam Yazdanafar "bekräftat" är åtminstone journalistiskt ohederlig.

*

Drevet går mot Håkan Juholt. Det är inte så konstigt, med tanke på det fel han begått i samband med ersättningen för sitt boende. Men legitimerar ett drev verkligen att journalistiska, elementära källkritiska kriterier ställs åt sidan?

I en artikel i Aftonbladet används rubriken Juholts svek mot partikamraten. Rubriken är formulerad som ett påstående, ett försanthållande, utan frågetecken eller citationstecken. Expressen har exakt samma rubrik - Juholts svek mot partikamraten. Artiklarna tar upp händelsen för några dagar sedan då det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu föreslog att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor Morgan Johansson gick snabbt ut och gav sitt stöd åt Reepalus förslag. Men förslaget väckte upprörda känslor inom Socialdemokraterna, och redan samma dag gick Håkan Juholt ut och förklarade att förslaget inte var socialdemokratisk politik.

Så långt var allt gott och väl. Men igår torsdag rapporterade SVT Aktuellt att Morgan Johansson vid ett internt möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att förslaget tidigt förankrats hos Håkan Juholt, men att Juholt ändrat sig när förslaget mötte stark intern kritik.

Här står således ord mot ord - eller vad Morgan Johansson påstås ha sagt mot vad Håkan Juholt har sagt. I nättidningen Dagens Arena i dag påstås den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar "bekräfta" att Juholt ställt sig bakom förslaget om temporärt medborgarskap. Aftonbladet skriver: "Det förslaget stöttade Håkan Juholt – tills det kritiserades häftigt och gjorde avbön, uppger riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar (S)". Men det gör Maryam Yazdanfar inte alls! Det hon "bekräftar" och "uppger" är att Morgan Johansson i ett möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att Juholt ställt sig bakom förslaget. Och den nyheten hade SVT Aktuellt redan i går onsdag. Och Maryam Yazdanfar gör inga anspråk alls på att bekräfta att Morgan Johansson påståenden skulle vara sanna.

Varken artikeln i Aftonbladet eller den i Dagens Arena visar någon som helst kritisk distans till Morgan Johansson påstådda påstående. Maryam Yazdanfar petades under uppseendeväckande former av Håkan Juholt som nytillträdd partiledare från sitt uppdrag som partiets bostadspolitiska talesperson. Morgan Johansson förödmjukades offentligt av Håkan Juholt när denna offentligt tog Johansson och Ilmar Reepalu i örat för deras utspel om ett temporärt medborgarskap. Båda har goda skäl att tolka och beskriva det som hänt på ett sätt som inte är smickrande för Håkan Juholt.

Morgan Johansson (om han nu påstår det han påstås ha påstått) och Maryam Yazdanfar (som påstår att Johansson påstått det) kanske talar sanning. Det vet vi inte. Men den totala avsaknaden av traditionell och elementär journalistisk källkritik undergräver trovärdigheten i rapporteringen och bidrar till att göra det drev som nu pågår mot Håkan Juholt ytterst olustigt att följa.

Stark debatt av Juholt. Men hjälper det?

Partiledardebatten i riksdagen pågår fortfarande, men Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt har hållit sina huvudanföranden och genomfört sina inbördes replikväxlingar. Förhandsspekulationerna har av naturliga skäl legat på hur Håkan Juholt givet förundersökningen om bedrägeri och påföljande mediedrev. (Jag diskuterade förutsättningarna för debatten tidigare i dag i P1 Morgon tillsammans med Gudrun Schyman.)

Håkan Juholt visade i debatten prov på inre och politisk styrka. Jag har följt honom ganska noga det senaste halvåret, och det råder inget tvivel om att han insats i debatten (så här långt) i dag är hand starkaste offentliga framträdande sedan installationstalet på partikongressen i våras. Flödet på twitter visar också på att flera av hans politiska motståndare var imponerade av hans insats.

Juholt valde att endast en gång indirekt kommentera den pågående rättsprocessen. Det var när han i sitt inledningsanförande sa att det kan vara svårt att tro just i dag, men valrörelsen 2014 kommer att präglas av ideologi och värderingar. Själv tycker jag att Juholt kunde gjort en något mer utförlig, inledande markering. Nu var det många som mera satt och lyssnade efter om det skulle komma en sådan markering, i stället för att lyssna på det sakpolitiska innehållet i anförandet.

Twitterflödet visade också på en längtan efter en riktig politisk debatt, vid sidan av skandal- och personfrågor. Den stympade partiledardebatten i Agenda i söndags har gjort den längtan än starkare.

Juholts svårigheter i debatten är två. För det första är det svårt för honom att tala om t ex girighet, bostadspolitik, hederlighet etc utan att åhörarna börjar tänka på hans egen situation. För det andra råder det osäkerhet om huruvida han kommer att leda partiet om några veckor, när förundersökningen är klar. Den osäkerheten gör att hans utfästelser om riktningen för socialdemokratisk politik inte väger lika tungt som de hade gjort om han uttalats sig från en säker partiledarposition.

Juholts starka insats i debatten stärker hans ställning internt. Om det inte kommer fram några nya tveksamheter de närmaste dagarna tror jag inte att någon tungt vägande socialdemokrat kommer att kräva hans avgång. Därigenom kan han sitta kvar under den tid förundersökningen pågår. Utmynnar förundersökningen i åtal måste han sannolikt avgå. Blir det inget åtal får han en möjlighet att återvinna inte bara partivännernas utan också väljarnas förtroende.

Uppförsbacken för Juholt är brant. Men idag visade han politisk kraft och fighteranda. Ingenting är omöjligt.