I dag frisläpptes den israeliska soldaten Gilad Shalit, som hållits fängslad i fem år, i en en fångutväxling mellan Israel och Hamas. I överenskommelsen mellan Israel och Hamas ingår också frisläppandet av över 1 000 fängslade palestinier i Israel.
Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.
Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.
Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.
Visar inlägg med etikett Gilad Shalit. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gilad Shalit. Visa alla inlägg
2009-01-18
Vad händer efter vapenvilan i Gaza?
Kriget i Gaza tycks äntligen gå mot sitt slut. Dess grymma facit blev över 1 400 döda, över 5 000 skadade, en traumatisering av barn och civila och en materiell ödeläggelse vars omfattning vi ännu bara kan ana.
Kriget i Gaza var grymt också därför att det var onödigt. Grundkonflikten mellan israeler och palestinier består. Hamas styr fortfarande Gaza och Hamas förmåga att skjuta raketer mot Israel tycks obruten. Den israeliska soldaten Gilad Shalit som sedan slutet av juni 2006 hålls i fångenskap av Hamas har inte befriats. En förlängning av den vapenvila som föregick kriget i Gaza hade varit fullt möjlig - om bara den politiska viljan funnits.
Israels agerande kan inte förklaras utan att man väger in det stundande valet till Knesset den 10 februari. Regeringspartierna Kadima och Labour var tvungna att visa handlingskraft inför Hamas raketbeskjutningar för att undvika ett valnederlag. Presidentskiftet i USA gav Israel det handlingsutrymme som behövdes för att möjliggöra attacken mot Gaza.
I mångas ögon har Israel genom sin krigföring i Gaza öveskridit en moralisk gräns. Den grova oproporionaliteten i våldsanvändningen, de många döda kvinnorna och barnen och de terrorliknande förhållanden som Gazas civilbefolkning tvingades leva under frammanade skarpa protestyttringar, vrede och förtvivlan i stora delar av världen.
Konflikten kring Gaza är inte över. Men jag har svårt att se en återkomst av de massiva våldshandlingarna under den närmaste veckan.
Barack Obama kommer under sin mandatperiod med all sannolikhet att göra en storsatsning på att åstadkomma en varaktig israelisk-palestinsk fred. Men han inser också att en sådan lösning kommer att ta tid. Ur ett amerikanskt perspektiv krävs en omdefiniering av USA:s nationella intresse i regionen. USA under Obama kommer knappast att ge Israel lika stort handlingsutrymme som George W Bush gjorde. I stället kommer USA att vilja stärka sina regionala arabiska allierade som Egypten, Saudiarabien och Jordanien, för att motverka Irans och kanske Syriens ambitioner. Bästa sättet blir då att på riktigt prioritera åstadkommandet av en tvåstatslösning, vilken i sin tur förutsätter ett återupprättande av ett enat palestinskt ledarskap. I ett sådant palestinskt ledarskap kan Hamas inte önsketänkas bort. Tvärtom måste organisationen ges en plats i den politiska processen, på samma sätt som PLO under 1970- och 1980-talet. Likaså kommer Obama att utveckla den diplomatiska dialogen med Syrien och Iran, i stället för att satsa på bojkott och isolering.
Israel kommer att protestera. Men till syvende och sidst ligger en sådan politisk process också i Israels intresse.
Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund) fortsätter att få stor och positiv uppmärksamhet. I dag får den en välvillig recension av Petter Larsson i Aftonbladet (ännu ej på nätet), och i morgon måndag recenseras den av Per Jönsson i Dagens Nyheter. Tillägg måndag: Länk till DN:s recension finns nu här.
Kriget i Gaza var grymt också därför att det var onödigt. Grundkonflikten mellan israeler och palestinier består. Hamas styr fortfarande Gaza och Hamas förmåga att skjuta raketer mot Israel tycks obruten. Den israeliska soldaten Gilad Shalit som sedan slutet av juni 2006 hålls i fångenskap av Hamas har inte befriats. En förlängning av den vapenvila som föregick kriget i Gaza hade varit fullt möjlig - om bara den politiska viljan funnits.
Israels agerande kan inte förklaras utan att man väger in det stundande valet till Knesset den 10 februari. Regeringspartierna Kadima och Labour var tvungna att visa handlingskraft inför Hamas raketbeskjutningar för att undvika ett valnederlag. Presidentskiftet i USA gav Israel det handlingsutrymme som behövdes för att möjliggöra attacken mot Gaza.
I mångas ögon har Israel genom sin krigföring i Gaza öveskridit en moralisk gräns. Den grova oproporionaliteten i våldsanvändningen, de många döda kvinnorna och barnen och de terrorliknande förhållanden som Gazas civilbefolkning tvingades leva under frammanade skarpa protestyttringar, vrede och förtvivlan i stora delar av världen.
Konflikten kring Gaza är inte över. Men jag har svårt att se en återkomst av de massiva våldshandlingarna under den närmaste veckan.
Barack Obama kommer under sin mandatperiod med all sannolikhet att göra en storsatsning på att åstadkomma en varaktig israelisk-palestinsk fred. Men han inser också att en sådan lösning kommer att ta tid. Ur ett amerikanskt perspektiv krävs en omdefiniering av USA:s nationella intresse i regionen. USA under Obama kommer knappast att ge Israel lika stort handlingsutrymme som George W Bush gjorde. I stället kommer USA att vilja stärka sina regionala arabiska allierade som Egypten, Saudiarabien och Jordanien, för att motverka Irans och kanske Syriens ambitioner. Bästa sättet blir då att på riktigt prioritera åstadkommandet av en tvåstatslösning, vilken i sin tur förutsätter ett återupprättande av ett enat palestinskt ledarskap. I ett sådant palestinskt ledarskap kan Hamas inte önsketänkas bort. Tvärtom måste organisationen ges en plats i den politiska processen, på samma sätt som PLO under 1970- och 1980-talet. Likaså kommer Obama att utveckla den diplomatiska dialogen med Syrien och Iran, i stället för att satsa på bojkott och isolering.
Israel kommer att protestera. Men till syvende och sidst ligger en sådan politisk process också i Israels intresse.
Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund) fortsätter att få stor och positiv uppmärksamhet. I dag får den en välvillig recension av Petter Larsson i Aftonbladet (ännu ej på nätet), och i morgon måndag recenseras den av Per Jönsson i Dagens Nyheter. Tillägg måndag: Länk till DN:s recension finns nu här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)