Om osmaklig raljans och konsekvenserna av Greklands nej

I samband med söndagens folkomröstning i Grekland fylldes nätet av sarkasmer. Hånfulla personer föreslog diverse omröstningar om de skulle behöva betala tillbaka sina banklån/studielån eller ej. När folkomröstningens klara och entydiga nej till euroländernas slutbud var ett faktum var det många som närmast triumferande mästrade att grekerna varit så dumma att de röstat mot sig eget bästa och nu skulle de minsann få se.

De senaste månaderna har jag börjat dölja eller blockera twitteranvändare som regelbundet använder raljans som debattstil. Raljansen skymmer argumenten och bidrar till en sämre debatt. Särskilt osmakligt är det förstås när raljansen - som i fallet Grekland - förekommer i situationer där människor far illa.

Om framtiden vet vi ingenting, och det går förstås inte att säga om väljarnas entydiga nej på sikt gynnar eller missgynnar det grekiska folket. Jag är inte ekonom, men kan en hel del om politik. I min bok stärker väljarnas entydiga nej den grekiska regeringens förhandlingsmandat och dess möjligheter att förhandla fram en mer gynnsam uppgörelse för Grekland. Euroländerna, IMF och den europeiska centralbanken ECB kan inte hoppas på att ett nyval i Grekland skulle leda till en mer försonlig grekisk regering. Den grekiska regeringen vet nu att dess nej har en förankring i det folk den företräder.

Folkomröstningens resultat påminner också om den gamla sanningen att beroenden är ömsesidiga. Visst, Grekland är beroende av euroländerna och IMF för att klara sin ekonomi. Men euroländerna och många storbanker är beroende av att Greklands ekonomi inte kollapsar. Ömsesidiga beroenden tenderar att mildra konsekvenserna av ojämlika maktförhållanden och därigenom gynna den svagare parten, i det här fallet Grekland.

Jag läste med förtjusning Per Lindvalls artikel i SvD Näringsliv i dag - artikelförfattaren gav ord på hur jag tolkar situationen, men inte varit förmögen att uttrycka. IMF borde ha dragit i bromsen betydligt tidigare, när det stod klart att ytterligare åtstramningar i Greklands krympande ekonomi skulle leda till katastrof. Nu måste Greklands skulder rekonstrueras och delvis avskrivas, för Greklands, euroländernas och till och med storbankernas skull.

Tillsammans med (S)-studenters ordförande Elin Ylvasdotter skrev jag för några dagar sedan om läget i Grekland och behovet av internationell solidaritet.

EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik?

Är EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik? I dag skriver folkpartiledaren Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton på SvD Brännpunkt att Sverige bör ansluta sig till den europeiska stabilitetsunion som EU:s euroländer nu bildar.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.

Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.

Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.