Igår meddelade Jonas Sjöstedt att han i samband med Vänsterpartiets kongress i maj avgår som partiledare. Spekulationerna om vem som ska efterträda honom är redan i full gång.
Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.
Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.
Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.
Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).
Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)
Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.
Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.
Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.
Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.
Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.
Visar inlägg med etikett Rossana Dinamarca. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rossana Dinamarca. Visa alla inlägg
2020-01-16
2017-08-15
"Raskt svängde jag ihop min tweet." Fem tips för en bättre nätkultur.
För ett par dagar sedan publicerade författaren Katerina Janouch en bild på Twitter föreställande riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) i kort kjol eller kortbyxor, sittandes på en trappa på Medborgarplatsen där hon deltog i en manifestation för utvisningshotade afghanska ungdomar. "Trappan är mer effektiv än Tinder", skrev Janouch och antydde förment skämtsamt att Dinamarca hade andra avsikter med sitt besök än att uttrycka sin solidaritet med de utvisningshotade ungdomarna. (Tinder är en dejtingsajt, om nu någon skulle ha missat detta.)
Katerina Janouch möttes av stark kritik där många menade att hon sexualiserade och hånade Dinamarca. Rederiet Viking Line avbröt sitt samarbete med Janouch (där hon ingick i en expertgrupp för att motverka sexuella trakasserier) och Rossana Dinamarca har lämnat in en polisanmälan. På sin blogg skriver Katerina Janouch att publiceringen bara var ett skämt, men vecklar samtidigt in sig i ett resonemang om att ensamkommande utnyttjas av socialarbetare och så kallade batikhäxor varav Johanna Möller, mörderskan i Örebro är det värsta exemplet.
Jag tycker att Katerina Janouch agerande är ett bottennapp som ytterligare sänker nivån i samtalstonen på Twitter. Det är mycket tråkigt, och också oacceptabelt. Om det i detta fall också är brottsligt får förstås rättssystemet avgöra.
Vad är det som gör att människor i sociala medier - och särskilt på Twitter - häver ur sig saker som de inte skulle göra i andra sammanhang? Jag tänker då inte i första hand på alla nättroll som fegt sprider sitt gift bakom anonymitetens skydd, utan de som agerar öppet och under eget namn. Två förklaringar brukar lyftas fram i debatten. Den första är att nätet skapar en slags skenbar distans till den man förolämpar. De hånfulla kommentarerna blir möjliga på nätet på ett sätt som skulle vara betydligt svårare i tryckt press eller i radio- och tv-sändningar. Den andra är att sociala medier kräver impulskontroll eftersom det är så lätt att publicera och ingen redaktör ställer några krav. "Raskt svängde jag ihop min tweet", skrev till exempel Katerina Janouch själv på sin blogg som en förklaring.
Hur ska vi då motverka denna negativa nätkultur, där hat och hån tillåts ta allt för mycket utrymme? Nedan bjuder jag på fem tips.
1.) Skriv ingenting när du är upprörd.
2.) Om du ändå skriver när du är upprörd (många menar att de skriver som bäst när de är upprörda) så lite vänta med att publicera. Räkna till tio eller ta en kopp kaffe och läs sedan igenom texten igen.
3.) Om du efter genomläsning fortfarande är lite osäker så låt någon omdömesgill person i din närhet också läsa. (Ja, jag vet att det gäller att vinna momentum och att vara snabb - men bättre att det blir rätt än att det går fort.)
4.) Tänk efter - skulle du formulera dig på samma sätt om du skrev i en tidning eller fick uttala dig i tv eller radio? Om svaret blir nej - låt då bli att publicera.
5.) Skulle du säga samma sak till den person som du skriver om, ifall du satt på tu man han med denne? Om inte - ändra dina formuleringar.
Ja - kanske blir livet i sociala medier något tråkigare om vi följer dessa regler. Men i så fall tror jag tråkigheten blir en dygd.
Jag skriver ju en hel del själv. Gud må förlåta mig somliga rader, för att citera Ferlin. Tidigare hade jag en tendens att bli raljant, men jag tror att jag vuxit ifrån det nu (även om jag som ofullkomlig människa säkert faller tillbaka i gamla synder ibland).
Så låt oss tillsammans hjälpas åt att vrida debatten i en mer positiv och respektfull riktning. Kanske att mina råd kan vara ett litet steg på vägen.
Katerina Janouch möttes av stark kritik där många menade att hon sexualiserade och hånade Dinamarca. Rederiet Viking Line avbröt sitt samarbete med Janouch (där hon ingick i en expertgrupp för att motverka sexuella trakasserier) och Rossana Dinamarca har lämnat in en polisanmälan. På sin blogg skriver Katerina Janouch att publiceringen bara var ett skämt, men vecklar samtidigt in sig i ett resonemang om att ensamkommande utnyttjas av socialarbetare och så kallade batikhäxor varav Johanna Möller, mörderskan i Örebro är det värsta exemplet.
Jag tycker att Katerina Janouch agerande är ett bottennapp som ytterligare sänker nivån i samtalstonen på Twitter. Det är mycket tråkigt, och också oacceptabelt. Om det i detta fall också är brottsligt får förstås rättssystemet avgöra.
Vad är det som gör att människor i sociala medier - och särskilt på Twitter - häver ur sig saker som de inte skulle göra i andra sammanhang? Jag tänker då inte i första hand på alla nättroll som fegt sprider sitt gift bakom anonymitetens skydd, utan de som agerar öppet och under eget namn. Två förklaringar brukar lyftas fram i debatten. Den första är att nätet skapar en slags skenbar distans till den man förolämpar. De hånfulla kommentarerna blir möjliga på nätet på ett sätt som skulle vara betydligt svårare i tryckt press eller i radio- och tv-sändningar. Den andra är att sociala medier kräver impulskontroll eftersom det är så lätt att publicera och ingen redaktör ställer några krav. "Raskt svängde jag ihop min tweet", skrev till exempel Katerina Janouch själv på sin blogg som en förklaring.
Hur ska vi då motverka denna negativa nätkultur, där hat och hån tillåts ta allt för mycket utrymme? Nedan bjuder jag på fem tips.
1.) Skriv ingenting när du är upprörd.
2.) Om du ändå skriver när du är upprörd (många menar att de skriver som bäst när de är upprörda) så lite vänta med att publicera. Räkna till tio eller ta en kopp kaffe och läs sedan igenom texten igen.
3.) Om du efter genomläsning fortfarande är lite osäker så låt någon omdömesgill person i din närhet också läsa. (Ja, jag vet att det gäller att vinna momentum och att vara snabb - men bättre att det blir rätt än att det går fort.)
4.) Tänk efter - skulle du formulera dig på samma sätt om du skrev i en tidning eller fick uttala dig i tv eller radio? Om svaret blir nej - låt då bli att publicera.
5.) Skulle du säga samma sak till den person som du skriver om, ifall du satt på tu man han med denne? Om inte - ändra dina formuleringar.
Ja - kanske blir livet i sociala medier något tråkigare om vi följer dessa regler. Men i så fall tror jag tråkigheten blir en dygd.
Jag skriver ju en hel del själv. Gud må förlåta mig somliga rader, för att citera Ferlin. Tidigare hade jag en tendens att bli raljant, men jag tror att jag vuxit ifrån det nu (även om jag som ofullkomlig människa säkert faller tillbaka i gamla synder ibland).
Så låt oss tillsammans hjälpas åt att vrida debatten i en mer positiv och respektfull riktning. Kanske att mina råd kan vara ett litet steg på vägen.
2012-01-05
Vänsterpartiet sade nej till delat ledarskap
I dag beslöt Vänsterpartiets kongress med sju rösters marginal -115 mot 108 - att partiet även fortsättningsvis bara skall ha en partiledare. Jag följde debatten via SVT Forum och gjorde tidigt bedömningen att det skulle bli en jämn omröstning. Visserligen var förespråkarna för ett tudelat ledarskap betydligt fler i talarstolen. Men erfarenheterna från partikongresser visar att de som vill gå emot partistyrelsens förslag oftast är mer aktiva i debatten. Det var många som lät sig luras och trodde att kongressen skulle köra över partistyrelsen och besluta om delat ledarskap. Men så blev det inte. Den tysta majoriteten sade ja till en partiledare.
Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.
Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.
Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.
Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.
I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.
Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.
Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.
Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.
Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.
I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.
2011-12-11
Vem tar vem i Vänsterpartiet?
Vänsterpartiets valberedning har föreslagit Jonas Sjöstedt till ny partiledare för Vänsterpartiet. Beslutet var väntat, även om valberedningen inte var enig. Två ledamöter reserverade sig till förmån för Rossana Dinamarca.
Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.
Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.
Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.
Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.
Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.
Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.
Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.
Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)