Betyg på statsråden i alliansregeringen

OBS! Uppdatering. I kommentarsfältet till denna post (kl 7:39) kommenterar jag även Mats Knutsons betyg samt kommenterar utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Tobias Krantz.

*

Om en dryg timma (SVT Rapport kl 19.30) offentliggör Mats Knutson Sveriges Televisions nyhetsredaktioners betygsättning på statsråden i den borgerliga alliansregeringen efter tre år vid makten. För att inte styras av hur Mats Knutson och hans kollegor resonerar väljer jag att här och nu teckna ner några rader om hur jag ser på några av statsrådens insatser.

Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.

Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.

Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.

Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.

Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.

Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -

Betlehems stjärna står högt i skyn

-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.

-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.

-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.

Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.

Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?

Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.

Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:

Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

(Kan du höra honom komma, 1930)

Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Piratpartister på framkant - men skämskudde fram för deras kunskapssyn!

De senaste månaderna har Piratpartiet varit ganska så osynligt i svenska media. Det är inte så konstigt. Inför Europaparlamentsvalet i somras hade partiet en mycket stark medieexponering, och valkampanjen kröntes med framgång genom de två mandat som partiet erövrade. Efter en sådan resa är det rimligt att medieskuggan slår till, samtidigt som partiet kan behöva tid för eftertanke och sitt interna arbete.

Nyligen antog Piratpartiets styrelse dokumentet Piratpartiets värderingar, där partiet reflekterar kring sin värdegrund och sina arbetsformer. Här kommer tre kommentarer kring de avsnitt i dokumentet jag tycker är mest relevanta för att förstå partiet och vart det är på väg:

1. I amerikansk politik har partierna försökt aktivera medlemmar och sympatisörer genom att "våga släppa varumärket". Att våga släppa varumärket innebär att partiet erbjuder medlemmar och sympatisörer resurser för att bedriva politisk verksamhet i partiets namn, utan att partiet kontrollerar innehållet i den politiska verksamhet som bedrivs. Piratpartiet har genom den s k "trepiratersregeln" drivit denna princip långt längre än vad något av de etablerade partierna i Sverige vågat. Trepiratersregeln innebär att om tre medlemmar är överens om att opinionsbildning eller aktivism i en viss fråga är rätt för Piratpartiet, så har de rätt att agera i partiets namn och inom rimliga gränser få ersättning för sina utlägg. Vilket av de etablerade svenska partierna kommer att bli först att följa Piraterna på vägen? Törs Socialdemokraterna ta steget? Kanske inte fullt ut - jag har svårt att se en "tresocialdemokratersregel" inför valrörelsen 2010. Men jag tror att Socialdemokraterna kommer att gå i den riktningen. Här visar Piratpartiet att man är ett föregångsparti med avseende på kampanjstrategier.

2. Piratpartiet säger sig bygga sin organisation på tre delar: svärmarbete, traditionellt föreningsarbete, och en hierarkisk toppstyrd struktur som fördelar mandat och resurser. "Svärm" är en beteckning som fått ett uppsving i debatten kring Hardt & Negris Multitud, och som avlöst "nätverk" som uttryck för en lösligare och mer flexibel organisationsform än de traditionella partierna. Föreningsarbetet reduceras i dokumentet att att ha en plats enbart på "årsmötes- och partistyrelsenivå". Det är modigt av Piraterna att så explicit redovisa hur man tänker i makt- och ledningsfrågor. Men bekymret med att blanda dessa organisationsformer och att reducera föreningsarbetet till årsmöten och partistyrelse är frågan om ansvarsutkrävande. Hur troligt är det att partiets årsmöten på allvar kan genomföra legitima ansvarsutkrävanden, när partiarbetet i övrigt fungerar som en svärm eller toppstyrs? Den blandade organisationsformen öppnar för svårhanterade interna strider när partiet väl etablerat sig på allvar som riksdagsparti - om nu så skulle bli fallet.

3. En av huvudpunkterna i dokumentet lyder "Vi respekterar kunskap". Men det är märkligt att ett parti som gör anspråk på att representera det moderna informationssamhället uppvisar en kunskapssyn som är så nattståndens att t o m Jan Björklund framstår som en fritänkare. Så här skriver Piraterna: Om man ska diskutera ett ämne, så är hårda mätdata bäst. Näst bäst är en person som har sakkunskap i ämnet. Vetande, kunnande och sakerfarenhet går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande. Man tar sig för pannan. Satt Rick Falkvinge och sov när denna formulering klubbades igenom? Sedan länge är det en vedertagen uppfattning att hårda mätdata blir viktiga och intressanta först genom en tolkning, och en tolkning är aldrig värderingsfri. Politik handlar heller inte om information och förnuft, utan om skilda intressen, tolkningar och värderingar. Kommunalingenjör Planertz var möjligen en framgångsrik ingenjör, men tack Gud att han inte gav sig in i politiken. Ta fram skämskudden, Piratpartister, och ta bort stycket så snart som möjligt. Ni är för bra för att ni skall behöva göra er löjliga på en sådan här fråga.

Dokumentet har tidigare läsvärt kommenterats av Mattias Bjärnemalm.

Widar Anderssons unkna människosyn

I Danmark har man inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn infört den så kallade lymmellagen, som bland annat ger polisen möjlighet att godtyckligt frihetsberöva demonstranter i tolv timmar. Lagen har mött stark kritik från Amnesty och många andra människorättsorganisationer, som påpekar att den inte lever upp till elementära krav på rättsäkerhet.

Men här och var applåderas lagen. Ett mer olustigt exempel kommer från Widar Andersson, politisk chefredaktör för tidningen Folkbladet (obunden socialdemokratisk), som uttrycker sin stora förtjusning över lagen och hoppas att den kommer att införas i Sverige också.

Man häpnar. Inte enbart över Widar Anderssons naiva syn på inskränkningar av rättsäkerheten. Utan framförallt över den unkna människosyn som kommer till uttryck i Widar Anderssons beskrivning av de demonstranter som lagen skall användas emot, vilka benämns i termer av destruktiva och störda personer.

Luckra upp rättssäkerheten så att polisen lättare kan ingripa mot "destruktiva och störda personer" som demonstrerar. Språkbruket förskräcker. Och ekot av stöveltramp tränger plötsligt fram genom mediebruset.

Sifo-mätningar och bortförklarandets ädla konst

Dagens Sifo-mätning bekräftar bilden av den stora partisympatiundersökning som SCB publicerade i torsdags: De rödgröna partierna har skaffat sig ett utökat försprång i opinionen, och kan nu gå till julledighet med ett överläge på hela 11.4 procentenheter.

Sifo-mätningen är genomförd under en för alliansregeringen extremt ogynnsam undersökningsperiod. För att citera Toivo Sjörén på Sifo: Bilden av den cancersjuke som måste söka arbete är ingen valvinnare. Men Sifo-mätningen måste ändå allvarligt fördystra alliansregeringens julfirande. Mig veterligen har det aldrig hänt att ett block hämtat upp ett opinionsunderläge i Sifo på över elva procentenheter nio månader före ett val. Visserligen har väljarna blivit alltmer rörliga, men den borgerliga uppförsbacken är tung.

Jag har länge funnit ett visst underhållningsvärde i att studera hur tidningarnas ledarsidor förhåller sig till opinionsmätningar som visar på motgångar för det egna blocket. En vanlig reaktion - särskilt på den borgerliga sidan - är att motgångarna förklaras av att den egna sidan inte varit bra på att "föra ut" politiken, eller att "förklara" för väljarna varför den egna politiken är så mycket bättre den motståndarsidans.

Visst ligger det en del i resonemangen om att partiernas skicklighet i att "föra ut" budskapet har betydelse för opinionsutvecklingen. Jag har svårare med förhållningssättet att om man bara "förklarar" för väljarna vad partiernas olika alternativ innebär åt så kommer väljarna också att förstå vad som är rätt. För mig är en sådan inställning uttryck för fundamentalism - man vill få väljarna att skåda ljuset, och när väljarna skådat detta ljus kommer de också att inse vilken politik som är den bästa.

Ett praktexempel på en sådan inställning återfinns i dagens Göteborgs-Posten, där ledarskribenten kommenterar regeringens ras i opinionen: Regeringen har visat en häpnadsväckande oförmåga att förklara för väljarna att 2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension.

Men politik handlar i grunden inte om att "förklara" att den egna politiken är bättre. Politik handlar så mycket mer om ideologiska ställningstaganden, där skilda värderingar och åsikter i värdefrågor ställs mot varandra - inte om vilken politik som är mest "förnuftig" eller rationell. I exemplet ovan formulerar Göteborgs-Postens ledarredaktionen de politiska alternativen i sjukförsäkringsfrågan i termer av att "2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension". Inser GP:s ledarredaktion inte vilket väljarförakt den uttrycker genom att formulera alternativen så? Är det den typen av "förklaringar" som skall presenteras väljarna så kan de rödgröna partierna redan nu börja fördela ministerposterna.

Att jag tror att de borgerliga ledarsidorna oftare förfaller till en förnuftsretorik förklaras av de skillnader i synen på politik som finns mellan vänster och höger, där vänstern starkare betonar konflikternas betydelse i politiken.

Efter regeringsskiftet 2006 menade jag att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte skulle vara att återta makten 2010, utan att behålla den i valet 2014. Min bedömning står kvar.

Tung opinionsmässig uppförsbacke för regeringen

Den i dag publicerade SCB-mätningen innebär en tung uppförsbacke för regeringen. Sören Holmberg konstaterar att det block som leder den här mätningen också i tio fall av elva har vunnit det efterföljande valet. SCB:s mätning är den överlägset mest tillförlitliga opinionsundersökningen, bland annat genom att nära 9 000 personer ingår i urvalet.

Jag gav i dag följande kommentar till TT:

SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.

För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.

Cristina Husmark Pehrsson - en politisk belastning för regeringen

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har blivit en politisk belastning för regeringen. Opinionen rasar mot de nya sjukförsäkringsreglerna. Media berättar ohyggliga historier om hur cancersjuka kvinnor tvingas börja arbeta när deras sjukpenning dras in. Husmark Pehrssons försök att försvara införandet av de nya reglerna och förklara dess orimliga konsekvenser har hittills inte varit särskilt framgångsrika, för att uttrycka det milt.

Den rödgröna oppositionen vädrar förstås morgonluft. Efter Fredrik Reinfeldts första år som statsminister - då ministrar och andra för regeringen centrala personer under skandalomsusade former tvingades avgå på löpande band - har oppositionen haft svårt att hitta angreppspunkter på alliansregeringen. Finanskrisen erbjöd alliansregeringen en möjlighet att visa regeringsduglighet och oppositionens tidigare rekordstora ledning i opinionen sjönk snabbt ihop till mer normala avstånd.

Men nu utmanas bilden av borgerlighetens regeringsduglighet. Cristina Husmark Pehrsson har blamerat sig genom att först skylla problemen på Försäkringskassan, som anklagades för att göra felaktiga tolkningar av en lag som egentligen var glasklar. Därefter bytte Husmark Pehrsson position och i söndagens SVT Agenda menade hon i stället att de absurda konsekvenserna av lagen varit omöjliga att förutspå: När vi har skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser har ingen poängterat att det här kunde få de här orimliga konsekvenserna. Men som SVT Aktuellt visar så pekar yttrandena från flera tunga remissinstanser just ut den typ av negativa konsekvenser vi nu ser.

När de orimliga konsekvenserna synliggörs väljer Husmark Pehrsson att inte införa ett moratorium för genomförandet av lagen, utan hastar i stället fram ett antal kompletteringar som skall minimera skadeverkningarna. Statsmannaskap? Svar nej.

Den hast och viljestyrka som präglade alliansregeringens införande av det nya regelsystemet var ett uttryck för en ideologisk självrättfärdighet, som nu slår tillbaka på regeringen. Bilden sprids av en regering utan empati för de mest drabbade, och som genom sin ideologiskt styrda politik ökar klassklyftorna. Man utsätter sårbara människor för ett stort samhälls­experiment vars syfte är att spara pengar för att kunna finansiera regeringens skattesänkningar, som Mona Sahlin uttrycker det i Aftonbladet i dag.

Cristina Husmark Pehrsson sitter kvar på sin post. Men just nu är hon en politisk belastning för regeringen. Om denna tragiska historia kring drabbade människors utförsäkring inte får en snabb lösning kan hon faktiskt tvingas lämna regeringen.

EU höll fast vid sin linje i Jerusalemfrågan!

EU:s utrikesministrar enades i dag om ett starkt uttalande om Jerusalem och Mellanöstern. I min tidigare post i ämnet ställde jag frågan om Carl Bildt verkligen skulle kunna få med de övriga medlemsstaterna på så tydliga formuleringar i Jerusalemfrågan och en så skarp kritik av Israel som återfanns i utkastet till uttalande. Jag kan nu konstatera att Carl Bildt verkligen lyckades.

Texten har genomgått en del förändringar, där språkbruket dämpas men den principiella hållningenligger fast. Nu talar t ex texten om "Jerusalems ställning som huvudstad för två stater" (the status of Jerusalem as the capital of two states) i stället för att lyfta fram östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten. Faktum kvarstår: EU visar tydligt att man inte accepterar Israels krav på att ett odelat Jerusalem som sin huvudstad.

Den israeliska regeringen rasar mot EU:s uttalande. Må så vara. Men EU har i sina formuleringar pekat ut den riktning vari alla fredssamtal mellan israeler och palestinier så småningom måste gå: Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra, de olagliga bosättningarna - inklusive dem i Jerusalem - måste avbrytas och 1967 års gränser utgöra grund för den framtida gränsen mellan Israel och Palestina.

Lyssna gärna på Cecilia Uddéns och Susanne Palmes klargörande analys av EU:s uttalande i dagens Studio Ett.

...och i själen har vi aldrig klippt vårt hår. En kväll med Dan Hylander.

Jag upptäckte Dan Hylander ganska sent i livet- jag var väl i alla fall närmare 35. Mina formativa musikår utspelade sig i stället i mitten av 1970-talet på Sprängkullen, proggmusikens flaggskepp i Göteborg, på Sprängkullsgatan 19. (Genom ödets ironi sitter jag fortfarande kvar på samma gatuadress, på samma våningsplan...)

Dan Hylander var besvärlig för Sprängkullen. Var hans musik tillräckligt politisk för att han skulle få spela där? Det är lätt att i efterhand le åt den diskussionen. Men för oss var frågan på allvar.

I går (lördag) såg jag Dan Hylander med band spela på Sagateatern i Borås. Dan Hylander är en man som åldras med värdighet. Han kombinerar sitt allvar och sitt patos med självdistans och lekfullhet. För oss som har en dragning åt det sentimentala (för att uttrycka det milt) är det omöjligt att värja sig mot hans texter. Hans hår är vackrare än någonsin, och följande rader ur Vildrosor och tistlar är nog så nära hans egen självbild det går att komma:

Gerillan lever än. Ha, ni trodde vi var döda,

men vi lurade er igen som alltid förr.

Vi byter skepnader, men finns där mitt ibland er

och i själen har vi aldrig klippt vårt hår.

Vi kallas många namn, men aldrig det vi heter

och det visar att ni ingenting förstår.

Är då hans texter politiska? Ja, det beror förstås på hur man definierar det politiska och politiken, och den diskussionen tänker jag inte trötta er med nu. Men hans texter är på allvar, och det är ingenting man är bortskämd med i dag. Det politiska och det personliga (eller är det möjligen det privata) syr han lätt ihop i den vackra "Farväl till Katalonien".

Vi lekte med vår frihet under samma heta sol.

Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium.

På den allra sista kvällen satt jag tyst och söp mig full,

och samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus.

På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn,

för att känna all din kärlek ligga nära mig igen.

Om än tiden har förändrat mig och sopat mina spår

finns det skrymslen där jag alltid är den samme, nu som då.

Just formuleringen Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium får mig fortfarande att känna ödmjukhet inför min egen ångest.

I en tid där delar av borgerligheten vill förminska politiken och drömmer om ett samhälle där verklighetens folk sitter vid köksborden och lägger sina livspussel är Dan Hylander fortfarande en motståndets röst. När Göran Hägglund drömmer mardrömmar om genusneutrala lekar och om det av performancevrålande teaterregissörer överbefolkade vänsterradikala kulturetablissemanget visar Dan Hylander i stället vari det riktiga motståndet mot allt etablissemang består:

Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar,

förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus.

Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten,

ett långfinger i luften åt allt etablissemang.

Dan Hylander avslutar sin turné på Dammstorpsgård i Lund nu på onsdag. Gå gärna dit.

Positiva signaler från EU om östra Jerusalem och om erkännande av en palestinsk stat

Uppdatering 3 december nederst i posten!

Den israeliska tidningen Haaretz publicerar idag ett hemligt utkast från Carl Bildt och det svenska ordförandeskapet, vilket bl a klargör EU:s stöd för östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Dokumentet antyder också att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat, om palestinierna bestämmer sig för att utropa en sådan, även utan att en israelisk-palestinsk freduppgörelse har uppnåtts.

Utkastet har väckt stor vrede på sina håll i Israel, eftersom EU -om dokumentet antas - gör klart att gränserna från 1967 måste respekteras och att östra Jerusalem skall vara huvudstad i den palestinska staten. Därmed tar EU entydigt avstånd från den israeliska inställningen att det odelade Jerusalem skall vara huvudstad i Israel.

Överlag uttrycker dokumentet en oerhört stark kritik av Israel. De israeliska bosättningarna och den mur som Israel byggt på den palestinska Västbanken beskrivs som illegala, ett hinder mot freden och som ett hot mot tvåstatslösningen överhuvudtaget. Blockaden av Gaza beskrivs som oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Dokumentet manar också till stöd för ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, och därigenom bidra till att skapa ett enat palestinskt ledarskap.

Stor uppmärksamhet har givits åt det faktum att dokumentet öppnar för att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat även utan ett föregående fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Nyckelformuleringen är att EU "beslutsamt kommer att stödja fortsatta ansträngningar och steg mot en palestinsk statsbildning för att, vid lämpligt tillfälle, kunna erkänna en palestinsk stat. ("support further efforts and steps towards Palestinian statehood and to be able, at the appropriate time, to recognize a Palestinian state"). Den avgörande frågan blir då förstås vad som menas med "lämpligt tillfälle". Genom att inte knyta detta lämpliga tillfälle till en fredsuppgörelse antyder dokumentet att ett erkännande kan komma tidigare.

Jag har läst många EU-uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag kan inte minnas något som varit så entydigt i sin kritik av Israel och i sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Vi får väl se om Carl Bildt lyckas få EU-staterna att enas om formuleringarna i dokumentet. Det blir en intressant politisk vecka när nu ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, kommer till Stockholm den 3-4 december. Goldstone var ju i sin rapport ytterst kritisk till hur främst Israel agerade under kriget i Gaza för snart ett år sedan.

Uppdatering 3/12: I dag skriver Sveriges mest ansedde och trovärdige folkrättsexpert, professor Ove Bring vid Försvarshögskolan, tillsammans med Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, på Aftonbladets debattsida. Bring och Gabelic skräder inte orden i beskrivningen av Israels agerande under Gaza-kriget: Israels väpnade attacker mot Gaza må ha varit legitimt självförsvar, men civila drabbades oproportionerligt, återkommande och ibland uppenbarligen med avsikt. Det oproportionerliga våldet, de civilas utsatthet, attackerna mot FN-byggnader och användningen av vit fosfor mot civila - allt detta strider mot krigets lagar.

Jag kommenterade Goldstonerapporten i P 1 Morgon i dag fredag den 4/12 kl 07.20.

Varför denna fobi mot minoritetsregeringar? Strunta i SD och låt största block bilda regering.

De senaste dagarna har den politiska debatten återigen kantats av spekulationer kring vilka regeringsbildningar som är möjliga eller lämpliga om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare i riksdagen efter 2010 års val. Denna gång har spekulationerna föranletts av att Mona Sahlin till Dagens Nyheter sagt att hon tänker bjuda in Centerpartiet och Folkpartiet i en blocköverskridande koalitionsregering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition eftersom "inget annat än en majoritetsregering acceptabelt".

Men Folkpartiet och Centerpartiet avvisar Monas Sahlins inviter. Själv hamnar jag i den ovanliga situationen att vara helt enig med Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt är också irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna.

Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.

Nackdelen är att ett sådant arrangemang förutsätter en hög grad av tillit mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen. Om oppositionen uppfattar det som att den sittande regeringen lägger fram förslag i riksdagen som ligger utanför den politik de gick till val på, så blir det svårt för oppositionen att med bibehållen politisk trovärdighet lägga ned sina röster.

Även Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, förespråkar en lösning med minoritetsregering, där det mindre blocket släpper fram det större.

Vilka är då skälen till att Mona Sahlin i stället förespråkar en blocköverskridande koalitionsregering? Min enda rimliga tolkning är att det är lättare för högern att acceptera tanken om att det låta det största politiska blocket bilda minoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna i grunden är ett högerparti och därför med all sannolikhet aldrig kommer att medverka till att fälla en sittande borgerlig alliansregering. Alternativet - vilket jag inte alls tror på - skulle vara att Mona Sahlin är offer för någon enfaldig bunkerstrategi om att det skulle gynna Socialdemokraterna att i nuvarande läge anstränga sig för att visa upp sig som det parti som är mest renlärigt i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna.

Aktuell forskning visar att främlingsfientliga partier utan representation i parlamentet opinionsmässigt gynnas av flitig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en positiv uppvind för partiet. Därför har Fredrik Reinfeldt också helt rätt i att detaljerade spekulationer i media kring hypotetiska situationer om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen (vilket inte alls är säkert) och om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare (vilket är än mindre säkert) mest gynnar Sverigedemokraterna själva.

Jag hoppas därför att vi nu nått ett skede där den mediala hajpen kring Sverigedemokraterna nått sin topp, och att den riktiga politiska debatten kan komma i gång igen. Samt att dessa rader kring tänkbara regeringsbildningar efter valet därför också kan få bli mina slutord i frågan.

Mina fyra enkla regler för hur man bäst hanterar Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.

Richard Goldstone kommer till Stockholm. Dags för debatt om Sveriges nedlagda röst!

Ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, uppges komma till Stockholm den 3-4 december. Richard Goldstone är tidigare chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol och en av världens mest respekterade människorättsjurister. Hans rapport - den s k Goldstonerapporten - var förödande i sin kritik av hur Israel agerat under kriget i Gaza, främst om den israeliska arméns grova övervåld mot civila palestinier. Även Hamas raketbeskjutningar av civila mål i Israel utpekades som misstänkta krigsförbrytelser.

Men i omröstningen i FN:s generalförsamling om Goldstone-rapporten den 5 november i år valde Sverige att ducka och lägga ned sin röst. Ett av de argument som utrikesminister Carl Bildt anförde för att Sverige inte gav sitt stöd åt resolutionen var att EU-länderna inte enats om att rösta ja. Nej, det är möjligt. Men eftersom EU-länder som Portugal, Irland, Slovenien och Malta röstade för och andra EU-stater röstade emot så kan knappast EU:s enighet vara något bärande skäl för att inte ta ställning.

Resolutionen uppmanade bland annat parterna att genomföra egna undersökningar inom tre månader. Dessa undersökningar skulle vara ”independent, credible and meet international standards”. Carl Bildt har sluppit offentlig debatt om skälen bakom den nedlagda svenska rösten. Det är läge att ta den debatten när Goldstone nu kommer till Sverige. Är Urban Ahlin och de rödgröna redo?

Folkpartiet, Socialdemokraterna och kriget i Aghanistan

I helgen har Folkpartiet genomfört sitt landsmöte, och i sina beslut befäst sin position till höger om Moderaterna i den borgerliga alliansregeringen. Folkpartiets högervandring har synliggjort den sorgliga avsaknaden av en socialliberal borgerlighet i svensk politik.

Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.

Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.

Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.

Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.

Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.


Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.

(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)

Manuel Castells nya bok: Var finns makten i det globala nätverkssamhället?

För nu mer än tio år sedan slog sociologen Manuel Castells igenom med sin trilogi Informationsåldern. I trilogin byggde Castells en samhällsteori där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapat en nätverkslogik som strukturerar samhället. I trilogin lyfte Castells också fram övergången från en industriell till en informationell ekonomi, styrd av strävan efter produktivitet och konkurrenskraft. Produktivitet uppstår genom kreativitet och innovation, konkurrenskraft genom flexibilitet.

Castells hyllades och kritiserades - några kallade honom för den nye Marx. Jag och Marie Demker inspirerades i våra böcker I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005) respektive Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) främst av hur Castells ur den kommunikationsteknologiska utvecklingen härleder framväxten av en nya klass av informationsproducenter. Men vi valde att kalla dessa informationsproducenter för fria logotyper, och menade att de egentligen inte var en grupp utan två - självförverkligare och världsförbättrare - vars sociala vara betingades av deras respektive ställning i kunskapsproduktionsprocessen.

Nyligen utkom Manuel Castells med sitt första större, samlade arbete efter trilogin. I boken Communication Power” (Oxford University Press, 2009) söker Castells svaret på frågan var makten egentligen tar vägen i det globala nätverkssamhället. Vad händer med nationalstaternas förutsättningar att utöva makt, när det territorium som utgör grunden för nationalstaternas suveränitet minskar i betydelse i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras, när miljardstora transfereringar äger rum i ett tempo mätt i mikrosekunder. Den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang i stället kommer till uttryck i löst organiserade nätverk.

Makt, menar Castells, baseras i dag på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna. Den avgörande frågan blir därför, menar Castells, hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

Värdet i Castells bok ligger inte i hans strävan att förlägga makten till de aktörer som kontrollerar kommunikationsprocessen. Värdet ligger i stället i hans förmåga att begreppsliggöra företeelser i den ”nya värld” som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Begreppen är kanske inte alltid så exakta och deras användbarhet återstår i och för sig att bevisa. Men de utmanar tanken och skapar därigenom nya insikter om kommunikationens betydelse i dagens samhälle. Jag skall ge ett par exempel.

För det första identifierar Castells en historiskt ny form av kommunikation, vilken han kallar mass self communication ("mass-själv-kommunikation"). Det är en masskommunikation eftersom den har potential att nå en global publik. Men det är också en själv-kommunikation eftersom produktionen av budskapet är själv-genererad, riktningen är själv-konstruerad och mottagandet av dessa budskap är själv-valt. Internet är inte ett massmedium. Internet är något som möjliggör mass-själv-kommunikation, vilket i sin tur får vida konsekvenser för möjligheten att kontrollera kommunikationsprocesserna och därigenom utöva makt.

För det andra hävdar Castells att makten i det globala nätverkssamhället kan spåras till två grupper. De som har förmågan att starta och ”programmera” olika nätverk, s k programmers, respektive de som har förmåga att länka eller koppla olika nätverk till varandra, s k switchers. Dessa programmerare och omkopplare är inte enskilda personer utan t ex institutioner, företag, eller regeringar. För att lokalisera makten i det globala nätverkssamhället måste vi därför identifiera dessa programmers och switchers. Castells lyfter fram exemplet Rupert Murdoch och hans mediekoncern News Corporation som bl a inrymmer det amerikanska tv-nätverket Fox Broadcasting Company, tv-företaget Sky samt den brittiska tabloiden The Sun.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Olof Petersson 1990 presenterade den statliga Maktutredning som hade till uppgift att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Kanske vore det dags för en ny?

En palestinsk stat - redan nu?

Den palestinske presidenten Mahmud Abbas säger i dag att han är nära att utropa och söka internationellt erkännande för en palestinsk stat på den av Israel ockuperade Västbanken och i Gaza. Utspelet från Abbas är en reaktion på den hopplöshet som följer på dödläget i fredsprocessen och genom Israels fortsatta byggande av olagliga bosättningar på ockuperade områden.

Skulle då Sverige kunna erkänna en sådan palestinsk stat? Svaret är ja. Under många år höll Sverige fast vid principen om att de tre villkor som folkrätten ställer upp för att en stat skall sägas existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (det finns - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (det finns - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (det finns inte, eftersom det ytterst är den israeliska ockupationsmakten som kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men redan vid kalla krigets slut gjorde Sverige av politiska skäl avsteg från denna princip, till exempel genom att erkänna Kroatien trots att den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. På samma sätt erkände Sverige 2008 Kosovo, trots att Kosovos regering inte kontrollerade de serbiska enklaverna i landet. Vid den senaste partikongressen beslöt också Socialdemokraterna att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att Västsahara kontrolleras av den Marockanska ockupationsmakten. Så vallen är bruten och den folkrättsliga principen har - på gott och ont - luckrats upp till förmån för politiska överväganden.

Israel har svarat på Abbas utspel genom att hota med att inte längre bry sig om Osloavtalet, vilket skulle kunna leda till att Israel håller inne skatteintäkterna från palestinier på ockuperade områden. Israel har också antytt att man skulle annektera de områden av Västbanken där bosättningarna finns.

Jag välkomnar Abbas utspel som ett sätt att försöka bryta dödläget i fredsprocessen. Om han och den palestinska myndigheten sedan väljer att gå från ord till handling eller om utspelet bara är ett diplomatiskt försök att öka det politiska trycket på Israel återstår att se.

Carl Bildt har antytt att tiden inte är mogen för utropandet av en palestinsk stat. Vad säger Socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen?

Om valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär

Valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär lär inte väcka någon större debatt. Cecilias kompetens och erfarenhet är obestridlig (och då tänker jag inte enbart på att hon disputerat i statsvetenskap vid Göteborgs universitet). Om man sedan inte uppskattar hennes politiska åsikter så är det en annan sak. Det är rimligt att sittande regering nominerar kommissionären, och nu har vi en borgerlig regering.

Cecilia Malmström har också ett brinnande engagemang i frågor som berör mänskliga rättigheter. Jag hoppas att hon får en post i kommissionen där detta engagemang kan ta politisk kropp.

Sverigedemokraterna och massmedias bekymmersamma ambivalens

Sverigedemokraternas mediala framgångsvåg fortsätter. Dagens toppnotering i Sifo på 5.8 procent lär garantera partiet ytterligare medieutrymme på ett sätt som inget annat parti utanför riksdagen skulle kunna drömma om. (Möjligen med Piratpartiet inför sommarens EU-val som undantag.)

Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen - sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.

En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.

Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.

I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.

Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.

Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.

De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier - inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio - förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.

Vellinge kommun, Moderaterna och främlingsfientligheten

Den skånska kommunen Vellinge har drygt 30 000 invånare och landets lägsta kommunalskatt - 29 procent. Vid valet 2006 röstade 56 procent av kommunens invånare på Moderaterna.

I dag står Vellinge i blickfånget för en sorglig uppvisning i främlingsfientlighet. Malmö kommun och vårdföretaget Attendo har beslutat att placera ett 30-tal ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet Bruksgården i Vellinge kommun. Kommunalrådet och moderaten Lars-Ingvar Ljungman rasar mot beslutet och skriver på kommunens hemsida att det inte kan vara ett kommunalt problem att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. De 30 ensamkommande flyktingbarnen sägs i samma text vara ett uttryck för ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik och att han vill undersöka vilka möjligheter som står till buds för att stoppa denna cirkus.

Strida ström av tonårspojkar? Ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik? Stoppa denna cirkus? Vi talar om 30 ensamkommande flyktingbarn till ett tillfälligt boende i en av Sveriges rikaste och mest välmående kommuner. Det finns bara ett ord för kommunalrådets reaktion, och det ordet är ynkligt.

Det är klart att Lars-Ingvar Ljungmans osmakliga uttalanden stänker även på Moderaterna som parti. Ljungman är som kommunalråd en av Moderaternas mest framträdande talespersoner i Vellinge. Vad säger Fredrik Reinfeldt? Vad säger Per Schlingmann? Vad säger Tobias Billström? Är det verkligen OK för en partiföreträdare att häva ur sig sådana här saker om 30 ensamkommande flyktingbarn? (Till tidningen Norra Skåne säger Tobias Billström i stället att han att han "uttryckt förståelse" över reaktionerna i Vellinge.)

Uppdatering: Fick just se via Alliansfritt Sverige att Lars-Ingvar Ljungman är ordförande för Moderaternas nationella valberedning. Stänket på Moderaterna förvandlas därigenom till en präktig svallvåg.

Till Göran Hägglund och till alla goda socialliberaler (hallå - finns ni?) säger jag - hur kul är det att sitta i en regering vars största parti låter sina företrädare ägna sig åt främlingsfientlig uppvigling på kommunens hemsida?

I samband med denna sorgliga och solkiga historia kan jag inget annat än varmt rekommendera Sundströms så begåvade Om jag kommer opp till Jesus, från albumet För dom vi skickar tillbaks.

Om skillnaden mellan kommunism och nazism

Nu har 20 år gått sedan Berlinmurens fall. I samband med jubiléet aktualiseras debatten om huruvida kommunismen är lika avskyvärd som nazismen och fascismen.

Min egen inställning är enkel och klar. Varje människoliv som spillts i fascismens, nazismens eller kommunismens namn är lika katastrofalt och lika värt att fördömas.

Men det finns en mycket viktig skillnad mellan dessa ideologier. Kommunismens idé om det klasslösa samhället är en positiv utopi som bygger på antagandet om alla människors lika värde. Nazismens och fascismens idé bygger på antaganden om att alla människor inte har lika värde. Kommunismens moraliska förfall hade snarast sin grund i att man utgick från en utilitaristisk nyttomoral, där revolutionärt våld mot den härskande klassen kunde legitimeras med den stora nytta som detta våld på sikt antogs innebära för folkflertalet (arbetarklassen).

Alla försök att jämföra kommunismen med nazismen och fascismen faller platt om vi ser hur dessa ideologier hanteras i vårt vardagsliv. I Almedalen i somras valde t ex kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att i ett oförargligt skämt låtsas säga fel och kallade Mona Sahlin för Mona Stalin - ett liknande skämt om Hitler hade varit fullständigt omöjligt.

På samma sätt finns det på Malmskillnadsgatan i Stockholm en restaurang som heter KGB Bar & Restaurang och har sovjet-nostaliga som affärsidé. Kan någon tänka sig en motsvarande restaurang Gestapo med nazi-nostalgia som affärsidé? Nej, jag tänkte väl det.

På tal om Sovjetunionen medverkar jag i morgon måndag 9 november på Publicistklubbens debatt i Stockholm (Kulturhuset kl 19.30) kring temat: Vem är rädd för den ryska björnen - tjugo år efter murens fall?

Abbas avgång och enstatslösningens återkomst

Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)

Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.

Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.

Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.

Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.

Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.

Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?

Vänsterpartiets strategiska dilemma

I dagens väljarbarometer från SKOP stannar Vänsterpartiet på ytterst blygsamma 4.3 procent. Självklart går det inte att dra några långtgående slutsatser från en enskild mätning, men även ur ett längre tidsperspektiv har Vänsterpartiet skäl att hysa oro över partiets sviktande stöd i opinionen.

Det rödgröna samarbetet ställer Vänsterpartiet och Lars Ohly inför svåra strategiska utmaningar. Visserligen vinner partiet erkännande som ett rumsrent och regeringsfähigt parti, och ges därmed i förlängningen möjlighet att som regeringsparti kunna förverkliga delar av sin politik. Men risken finns att dessa vinster sker till priset av att partiet förlorar sin själ och sin identitet. Dessutom börjar doften av fyraprocentsspärren bli obehagligt påtaglig.

Vänsterpartiets strategiska dilemma kan formuleras enligt följande:

1.) Som ett litet flankparti på vänster-högerskalan är det Vänsterpartiet som har den längsta resan att göra i det rödgröna samarbetet. När politiken nu vrids mot mitten finns det en risk att Vänsterpartiet tvingas förflytta sig så långt att vänsterflanken på den politiska spelplanen lämnas öde. Därigenom riskerar Vänsterpartiet att inte längre uppfattas som ett oppositionellt parti, utan som en del av etablissemanget. Ett sådant scenario öppnar möjligheten för att delar av Vänsterpartiets tidigare väljarkår nu istället väljer att stanna hemma på valdagen, eller proteströstar på populistiska partier. Piratpartiet kan också tjäna på en sådan utveckling.

2.) Om Vänsterpartiet å andra sidan väljer att hålla sig lite på sin kant i det rödgröna samarbetet så riskerar partiet att uppfattas som splittrare, och möjligheten minskar att partiet kommer i regeringsställning överhuvudtaget.

Svensk politik präglas i dag av förekomsten av två distinkta block - de rödgröna och den borgerliga alliansen - som slåss om regeringsmakten. Men det är också av betydelse att väljarna verkligen uppfattar att det finns politiskt relevanta skillnader mellan dessa båda block. Annars är det risk att Vänsterpartiet tvingas förlita sig på kamrat fyra procent för att klara sig kvar i riksdagen.

Jag kommenterar Vänsterpartiets strategiska dilemma i Dagens Eko.

Huka er Piratpartister - nu har vinden vänt inom S i synen på övervakningssamhället

Huka er, Piratpartister! Nu har vinden vänt inom den Socialdemokratiska partiledningen i synen på övervakningssamhället. På partikongressens sista dag fick integritetskämparna ett betydligt mer positivt bemötande än tidigare, och partistyrelsen gjorde långtgående kompromisser i synen på t ex Ipred. Socialdemokraterna röstade ju som bekant tidigare för ett införande av Ipredlagen - nu gör partiledningen en reträtt och kräver att Ipredlagen måste förändras.

Låt oss inte vara naiva. Det finns fortfarande en hel del i de antagna skrivningarna som andas oförståelse över integritetsproblematiken. Men jämfört med det förslag till riktlinjer som partistyrelsen inledningsvis lade fram inför kongressen så har integritetskämparna fått gehör för flera av sina ståndpunkter. Dessutom valde partistyrelsen att yrka bifall till en motion där bl a Carl Tham krävde en ny utredning syftande till att ytterligare begränsa möjligheten till användande av tvångmedel som t ex telefonavlyssning mot medborgarna. Partistyrelsen yrkade också bifall till en motion om en ny stor utredning om upphovsrätten.

Så Socialdemokraterna tycks vara på väg åt rätt håll, även om mycket naturligtvis återstår att göra. Piratpartiets framgångar har naturligtvis varit mycket viktiga för att få upp Socialdemokraternas ögon på integritetsproblematiken.

Om Socialdemokraterna fortsätter på den nu inslagna vägen så kanske det efter valet 2010 finns möjlighet att travestera Schiller: Piratpartiet har gjort sin plikt - Piratpartiet kan gå...

De just antagna texterna finns ännu inte på nätet.

S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.

Analys av Mona Sahlins tal till partikongressen

Mona Sahlins invigningstal på den Socialdemokratiska partikongressen i dag blev en markör av hur långt - eller hur kort - partiet har kommit i sitt pågående förändringsarbete.

Talet var genomarbetat och väl smitt. Ödmjukhet inför valförlusten 2006 och en visad övertygelse att ta tillbaka jobbfrågorna: Vi skall aldrig mer förlora initiativet när det gäller jobben. Betoning av gemenskapsvärden och frihetlighet: Vår utgångspunkt är att vi blir starkare tillsammans. Vi har en idé om hur samhället, det gemensamma, ska byggas. Inte för att styra människor - utan för att frigöra dem. Avståndstagande från varje form av samverkan med eller beroende av Sverigedemokraterna: Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande - aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång. Och det gäller också passivt inflytande.

Talet var mycket traditionellt och innehöll inga egentliga nyheter. Kongressen kan mycket väl bli en socialdemokratisk styrkedemonstration. Visst kommer partiledningen sannolikt att förlora någon eller några frågor. Men på det stora hela växer nu det interna stödet för partiledare Mona Sahlin. Och när det interna stödet växer så ökar också möjligheterna för Mona Sahlin att stärka sin ställning i väljaropinionen som helhet. (Jag kommenterar Aftonbladets dagsfärska undersökning om förtroendet för Mona Sahlin här.)

Noterbart är att de internationella frågorna nästan inte berördes alls i Mona Sahlins tal. Det är olyckligt, eftersom Mona Sahlin ännu inte hållit något utrikespolitiskt linjetal. Hennes trovärdighet som socialdemokratisk statsministerkandidat skulle otvivelaktigt stärkas om hon valde - eller förmådde - att ta ett steg fram i de internationella frågorna.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det går att vinna 2010 års val på traditionell socialdemokratisk politik. Men för att behålla makten över valet 2014 och för att göra lika skarpa avtryck i 2000-talets svenska samhälle som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet krävs något ytterligare. Mona Sahlins tal - gediget och välformulerat - var ur det perspektivet mer ett tal för 2010 års valrörelse än för valet 2014.

Det må så vara. Bara inte hennes inledningsanförande till partikongressen 2013 också blir ett tal för valrörelsen 2010.

Jan Guillous makt och vanmakt

Avslöjandet att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB förvånar mig inte. Jan Guillou har under sin långa och framgångsrika karriär ofta sökt sig till gråzonen mellan journalistik och politik. Han har inte nöjt sig med att skapa nyheter, han har också velat vara med och forma de politiska konsekvenserna av nyheterna.

Så berättar t ex Jan Guillou själv i sina kritikerrosade memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv om hur han i juni 1973 på Operabaren i Stockholm kohandlade med Pierre Schori som då var medarbetare till Olof Palme i utrikespolitiska frågor. Kohandeln skall ha bestått i att Schori övertalades att gå med på att inte dementera en del uppgifter om svenskt spioneri mot Vietnam, mot att Guillou väntade med publiceringen till efter valet i september 1973.

Guillous kontakter med KGB var journalistiskt och politiskt omdömeslösa och oetiska. Däremot finns det inget i de framkomna uppgifterna som indikerar att Guillou skulle ha begått något lagbrott.

I debatten finns det förstås dem som tappar sinnet för proportioner och väljer att utnyttja affären för egna syften eller ge betalt för gammal ost. En sådan är förre IB-agenten Gunnar Ekberg som i dagens Aftonbladet får frågan vad han tycker om att Guillou gav information till KGB. Ekberg svarar: Jag tycker att det placerar honom i samma liga som två herrar med förnamnet Stig. (Wennerström respektive Bergling, min anmärkning.) Det kallas för landsförräderi.

Genom att på basis av de publicerade uppgifterna utpeka Jan Guillou som landsförrädare visar Gunnar Ekberg just den oaktsamhet med sanningen och oförmåga till besinning som präglade hela hans tid som agent i den olagliga underrättelseorganisationen IB, då han b la infiltrerade den svenska Palestinarörelsen. Om Gunnar Ekbergs verksamhet har jag skrivit utförligt i Säkerhetstjänstkommissionens expertrapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 (SOU 2002:95).

I den rapporten visas hur Gunnar Ekberg inte nöjde sig med att infiltrera och spionera på den svenska Palestinarörelsen, utan också tog på sig provokatörens roll - bl a genom att själv vid två olika tillfällen bombhota flygplan. Ekberg inrapporterade till IB också uppenbara skrönor, som t ex att Jan Guillou tillsammans med författaren Staffan Beckman vid ett möte på en Stockholmsrestaurang planerat attentat mot bl a synagogor, Judiska församlingen och en rekreationsplats för judiska barn vid Glemsta, nära Stockholm. Inför aktionerna skulle träningsläger upprättas vid den svenske nazistledaren Göran Assar Oredssons sommarställe¨"Björnidet" utanför Dals Ed, rapporterade Ekberg.

Ekberg gjorde heller ingen hemlighet om sina planer på att hetsa den svenska Palestinarörelsen till aktioner som skulle skada dess verksamhet. Så här skrev han t ex i en rapport från 1969, när han just infiltrerat Palestinakommittén: Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan.

Däremot borde förstås Jan Guillou av såväl etiska som strategiska skäl i sin bok ha berättat om sina kontakter med KGB. Då hade han helt sluppit den diskussion som nu pågår. Sanningen tenderar att hinna fatt oss alla, at the end of the day.

Jag kommenterar Jan Guillous KGB-kontakter i Expressen och i Aftonbladet.

Samkönade äktenskap? Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

I dag blev Svenska kyrkan blev den första större kyrkan i världen att välkomna äktenskap mellan människor av samma kön. Jag är stolt och glad att få tillhöra en kyrka som har den andliga och den politiska kraften att kunna ta detta steg.

Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) och Öppen kyrka stödde förslaget. Bland dem som röstade emot återfanns Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, ett 20-tal moderater och Frimodig kyrka.

Beslutet var inte enkelt. Välkomnandet av samkönade äktenskap innebär stora utmaningar för Svenska kyrkan - både i det ekumeniska arbetet och i uppgiften att hålla samman en kyrka där en engagerad minoritet tog avstånd från beslutet.

Själv ser jag beslutet som en seger för kärleken. All kärlek är bra kärlek, skriver Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen i Manifest för kristen vänster. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.

En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap, och därför också väldigt glad över det beslut som kyrkomötet fattade i dag.

Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna

I dagens Aftonbladet antyder de rödgröna partierna att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så öppnas dörren för ett samarbete över blockgränserna. Under rubriken "Det kan bli en rödblå regering" säger t ex Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand: Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Sverigedemokraterna kan gnugga händerna av förtjusning. Blocköverskridande samarbete är nämligen ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

I övrigt tror jag att Jimmie Åkessons uppmärksammade artikel i Aftonbladet var ett av Sverigedemokraternas större strategiska misstag hittills. Diskussionen svänger, och Sverigedemokraternas högerextremistiska förflutna flyter upp till ytan. Vi får se om de etablerade partierna förmår hantera situationen på det sätt de enligt regelboken bör göra när de vill motverka Sverigedemokraternas strävan efter en riksdagsplats.

USA: Kvinnliga fångar fjättras vid förlossning

På en middag för en tid sedan fick jag frågan vilka som var de underligaste länder jag någonsin besökt. Efter en stunds eftertanke svarade jag: Albanien och USA. Svaret väckte en viss uppmärksamhet, och det var inte valet av Albanien som folk undrade över.

Det jag finner så underligt med USA är blandningen av å ena sidan moderniteten, värnandet av friheten och det starka rättighetstänkandet och å andra sidan barbariet (vilda västern-syndromet?) i form av t ex dödsstraff, tortyr av fångar och upprepade folkrättsbrott.

I går blev jag genom en artikel i International Herald Tribune medveten om ytterligare ett barbariskt inslag i det amerikanska samhällslivet. I nästan alla USA:s delstater är det tillåtet att fjättra gravida kvinnliga fångar i samband med att de föder barn. Nu har en federal domstol i Arkansas - med sex röster mot fem - funnit att fjättrandet av en kvinnlig fånge i samband med förlossning kan ha stridit mot den amerikanska konstitutionen.

Det aktulla fallet gäller Shawanna Nelson, som vid 29 års ålder och gravid i sjätte månaden år 2003 påbörjade ett fängelsestraff i Arkansas's McPherson Unit prison. Vid förlossningen fördes Shawanna Nelson till ett civilt sjukhus. Under de första timmarna av värkar var hennes ben ihopfjättrade, i ett senare skede fjättrades hennes ena ben i en säng och hennes andra ben i en rullstol. Shawanna Nelson vädjade om att hennes ben skulle göras fria, och förlossningsläkaren och två sjuksköterskor underströk hennes begäran. Men den ansvarige fängelsevakten vägrade.

Förlossningen med fjättrade ben gav Shawanna Nelson en permanent höftskade, avslitna magmuskler, ett navelsträngsbråck (?) ("umbilical hernia") som måste opereras samt svår ångest.

Shawanna Nelson var ingen våldsbenägen fånge. Hon var dömd för checkbedrägeri. Shawanna Nelson är heller inget isolerat fall. Fem procent av de kvinnliga fångarna i USA är gravida när de påbörjar sina fängelsestraff.

Utrikesminister Carl Bildt (M) har på senare tid fått skarp kritik för att han inte intresserar sig för kvinnors rättigheter i världen. Här finns en viktig fråga för honom att ändra på den bilden, genom att offentligt kritisera USA för deras sätt att behandla kvinnliga gravida fångar. Vill han? Kan han ? Törs han?

Om Sverigedemokraterna, blockpolitik och statsministerfrågan

Sverigedemokraterna genomför just nu sina s k landsdagar i Ljungbyhed utanför Klippan i Skåne. Men anledning av landsdagarna diskuterade statsvetaren Anders Widfeldt i Studio Ett:s 16-timma i dag fredag förutsättningarna för att Sverigedemokraterna skall nå framgång i valet 2010 (Widfeldt medverkar i slutet av inslaget).

Anders Widfeldt betonade den gamla statsvetenskapliga sanningen att blockpolitik där vänster står mot höger försvårar för högerpopulistiska partier att nå framgång och vinna en plats i parlamentet. Men Widfeldt gjorde en viktig precisering av denna sanning. Det räcker inte med att ett vänsterblock och ett högerblock står mot varandra i valkampanjen. Det avgörande är om väljarna uppfattar att det finns distinkta skillnader mellan dessa båda block.

Widfeldts analys innebär att om de etablerade partierna vill motverka en valframgång för Sverigedemokraterna så är det visserligen viktigt att alliansregeringen och de rödgröna går till val som två distinkta block. Men det är än viktigare att dessa två block inte tränger ihop sig i mitten, utan i stället verkligen var för sig täcker in såväl den vänstra som den högra delen av det politiska fältet. När valkampen nu sägs rikta in sig på de vankelmodiga mittenväljarna finns det onekligen en risk att de båda blocken lägger sig så nära varandra att det för många väljare blir svårt att se de avgörande skillnaderna.

Jag noterar också att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna pekar ut Mona Sahlin som den enda politiker de aldrig kommer att kunna stödja som statsministerkandidat. Om det säger jag bara en sak: Heja Mona!