Seger eller död? Säg nej till krigs- och våldsromantik i den politiska debatten

Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.

Seger eller död. Så ser de två enkla alternativen ut i Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlssons huvud, i alla fall om han får formulera det själv.

Seger eller död. Ord spelar roll. Jag har så svårt för den romantiserande vålds- och krigsretorik som förgiftar det offentliga samtalet.

Hang Mike Pence! skanderade delar av den mobb som stormade den amerikanska folkvalda kongressen för några dagar sedan. Vice-president Mike Pence hade hamnat i onåd hos mobben, eftersom han valde att nonchalera president Donald Trumps anmodan om att vägra acceptera valutgången. Jag skulle vilja skjuta en kula i Nancy Pelosis huvud, i direksänd TV, skrev en nu arresterad man som anlände till Washington beväpnad med ammunitionsband och gevär. En krigsveteran tog sig, iförd skyddsväst, militärhjälm och buntband, ända in i Nancy Pelosis kontor. 

Nätet kokade på sina håll av våldsglorifiering och krigsromantik inför Trump-anhängarnas manifestation i Washington. Ändå tycks så många ha blivit så överraskade av att manifestationen övergick till upplopp och våldshandlingar.

Det oroar mig att många debattörer och skribenter i Sverige ryggmärgsmässigt förminskade det som hände, till exempel genom att sprida konspirationsteorier om att det egentligen var utklädda vänsterextremister (!) som stormade kongressen eller att beskriva mobben som "arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies".

Kommer samma naiva aningslöshet att prägla debatten om eller när vi får en motsvarande utveckling i Sverige? Min erfarenhet är att människor oftast menar det de säger - och det gäller både politiker och deras väljare. Därför blir jag orolig när människor tänker och talar i vålds- och krigstermer. Orden leder tanken.

Läs Christer Nylanders (L) artikel i Aftonbladet i dag. Flirta inte med någon du inte vill bli ihop med, skriver han. Hoppas alla som vill vara vuxna i rummet tar till sig hans rekommendation,

S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.