S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.

För första gången på länge formuleras en offensiv linje kring värdet av den militära alliansfriheten och vikten av att stå utanför Nato. Alliansfriheten ger handlingsfrihet som kan användas för att till exempel vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet på ett sätt som inte hade varit möjligt om Sverige varit medlem av Nato. Samtidigt har de ur tidigare rådslagsmaterial olyckliga formuleringarna om att överge kravet på FN-mandat vid fredsframtvingande operationer avlägsnats. Här har den internationella rådslagsgruppen under Jan Eliasson och Margot Wallström verkligen tagit till sig av kritiken.

I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.

Borta är också tidigare mantraliknande formuleringar om att EU ska föra en gemensam utrikespolitik, utan att innehållet i en sådan utrikespolitik problematiserats. EU består av stater med regeringar från höger till vänster. Om dessa regeringar med skilda politiska färger skall enas, finns en risk att det man enas kring blir något tunt och urvattnat. Därför är det viktigt att enskilda medlemsstater förbehåller sig rätten att kunna ta egna utrikespolitiska initiativ – som till exempel i nedrustningsfrågorna. Radikaliseringen av den socialdemokratiska utrikespolitiken innebär också att de politiska skillnaderna mellan vänster och höger synliggörs.

Socialdemokratins samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den rödgröna koalitionen skapar förutsättningar för att utrikespolitiken kan få en mer central plats i valrörelsen inför 2010 års val än vad som annars skulle ha varit fallet. Det tycker vi är bra.Fortfarande saknas förstås en del. Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod ökade till exempel den svenska vapenexporten på ett olyckligt sätt. Här – liksom i asylpolitiken – finns det fortfarande en hel del att göra.

Dessutom är det dags för Mona Sahlin att ta steget fram och synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor. Vi väntar fortfarande på hennes första utrikespolitiska linjetal. Broderskapsrörelsens kongress i Malmö i månadsskiftet juli–augusti i sommar vore kanske ett lämpligt tillfälle?

Texten ovan har också publicerats i tidningen Broderskap, där jag nu medverkar som ledarskribent. Tidningen Broderskap utkommer nu i ny kostym, en gång i veckan. Prenumerera gärna!

Mona Sahlin och utrikespolitiken

Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag det faktum att väljarna uttrycker betydligt större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin i utrikespolitiska frågor. Tidningen ställer bl a frågan hur Socialdemokraterna strategiskt kan agera för att stärka Mona Sahlins ställning i utrikespolitiken.

Svenska Dagbladets analys är i huvudsak riktig. Utrikes- och säkerhetspolitiken är inte Mona Sahlins profilfrågor, och hon har själv intagit en defensiv position inom dessa politikområden. Men till hösten tar Sverige över ordförandeskapet i EU, vilket innebär att Fredrik Reinfeldt kommer att få axla statsmannarollen i än större utsträckning än nu. Utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga områden för ett statsmannaskap, och därför bör Mona Sahlin ta åtminstone ett steg fram i dessa frågor inför valet 2010.

Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.

Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.

Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.

Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.

Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat? (II)

Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat för militär intervention i internationella konflikter? Jag har tidigare uttryckt min oro över att den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vår värld i två rapporter föreslagit en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats. Min kritik - och andras -har bl a gällt att formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.

För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)

Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:

Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.

Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.

En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.

Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.

Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat?

Socialdemokraterna presenterar nu under samlingsnamnet "En rättvis värld är möjlig" två delrapporter från rådslagsgruppen Vår värld: En modern säkerhetspolitik respektive Mänskliga rättigheter och folkrätt. Jag noterar särskilt att rapporten En modern säkerhetspolitik anför en kraftfull argumentation för en fortsatt svensk militär alliansfrihet.

Men en formulering (s 7 i båda rapporterna) ger anledning till oro. Rådslagsgrupen föreslår en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat vid militär intervention i internationella konflikter. Så här står det: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats.

Smaka på den! Jag är säker på att ingen annan enskild formulering i de båda rapporterna har utformats med en sådan omsorg som just denna. Ändå är den ett misslyckande, och jag är uppriktigt besviken över att så många välrenommerade och kompetenta personer valt att sätta sitt namn bakom den.

För vad står det egentligen? Rapporten åberopar ett "annat mandat" än säkerhetsrådet. Vad är det för mandat som åsyftas? Är det ett mandat genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien?

Mandatet skall vara "i enlighet med FN-stadgans principer". Men vem skall ha makten och rätten att avgöra om mandatet verkligen är i enlighet med FN-stadgans principer? FN-stadgan måste ju som all lag tolkas, och om inte säkerhetsrådet skall tolka den, vem skall då göra det? Skall den tolkas genom ett EU-beslut? Eller en grupp stater som går samman, såsom den USA-ledda koalitionen i Irak? Eller en enskild stat som säger sig vilja förhindra ett folkmord, såsom Rysslands militära agerande i Georgien? Samma resonemang kan föras om vem som skall ha rätt att avgöra om det verkligen föreligger en "extrem nödsituation".

Med rapportens formulering kan således USA lätt legitimera sitt angrepp på Irak och Ryssland lika lätt sitt agerande i Georgien. Formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.

Nöd bryter alltid rätt. Men det går inte att i förväg ge carte blanche åt potentiella lagbrytare som åberopar en nödsituation för att nå sina maktpolitiska mål.

Formuleringen bör därför förändras och inte bli socialdemokratisk politik. Rapporterna skall diskuteras inom partiet under hösten 2008. Det är viktigt att alla goda krafter hjälps åt i arbetet att sprida insikt om formuleringens problem i god tid inför kongressen 2009.

Om Kaukasus och socialdemokratisk utrikespolitik

Enigheten över den partipolitiska blockgränsen var rörande när Utrikesnämnden häromdagen diskuterade krisen i Kaukasus och konsekvenserna för de svensk-ryska relationerna. Jag kan förstå att Mona Sahlin och Urban Ahlin värjer sig för att i rådande läge framstå som ryssvänner. Men jag hade kanske trott att åtminstone vänsterpartiet skulle markera en något självständig linje, t ex genom att förhålla sig kallsinnigt till förslagen att omedelbart frysa allt besöksutbyte med Ryssland inom det militärpolitiska området.

Jag har inga problem med kravet på att Ryssland omgående måste dra tillbaka sina styrkor till de positioner man höll före den 7 augusti. Men jag är inte säker på att inställt besöksutbyte är det bästa sättet att stödja de demokratiska krafterna i Ryssland. Jag noterar också att såväl Carl Bildt som socialdemokraterna hukar betänkligt när det gäller att kommentera Georgiens ansvar för den uppkomna situationen, trots att det råder enighet kring att det var den georgiska statsledningen som inledde de militära fientligheterna genom sitt agerande i Sydossetien.

Nato-kramarna i svensk försvarpolitisk debatt vädrar nu morgonluft. Genom att förenkla och framställa Georgien som ett oskyldigt offer för en traditionell och brutal rysk maktpolitik vill man öppna dörren för svenskt Nato-medlemskap. Jag tror snarast att reaktionen i den svenska opinionen blir den omvända. Det är uppförsbacke att argumentera för att Sverige verkligen skulle vinna ökad säkerhet genom medlemskap i ett Nato som stödjer Georgien, och som konkurrerar med Ryssland om makt och inflytande i Kaukasus.

Den akuta krisen i Kaukasus tror jag nu håller på att klinga av. Nato-staternas högst måttliga kritik av Ryssland vid utrikesministermötet i Bryssel i dag indikerar att oron över händelseutvecklingen inte är lika stark som i början av konflikten. Men så länge Sydossetiens och Abchaziens slutgiltiga status inte reglerats, kommer området att utgöra en allvarlig oroshärd.

Samtidigt sprids nu rykten om att den arbetsgrupp inom socialdemokraternas rådslag för internationella frågor som arbetar med folkrätten skall presentera ett förslag om att ta bort kravet på FN-mandat när svenska soldater skickas ut i olika EU-insatser. Det vore i så fall ett mycket dåligt förslag. FN-stadgan och folkrätten är fortfarande avgörande redskap i arbetet med att bekämpa den våldsutveckling vi just skådat i Kaukasus.

Jag kommer på denna blogg att noga följa frågan om FN-mandatets fortsatta plats i den socialdemokratiska utrikespolitiken.