Vänsterpartiets strategiska dilemma

I dagens väljarbarometer från SKOP stannar Vänsterpartiet på ytterst blygsamma 4.3 procent. Självklart går det inte att dra några långtgående slutsatser från en enskild mätning, men även ur ett längre tidsperspektiv har Vänsterpartiet skäl att hysa oro över partiets sviktande stöd i opinionen.

Det rödgröna samarbetet ställer Vänsterpartiet och Lars Ohly inför svåra strategiska utmaningar. Visserligen vinner partiet erkännande som ett rumsrent och regeringsfähigt parti, och ges därmed i förlängningen möjlighet att som regeringsparti kunna förverkliga delar av sin politik. Men risken finns att dessa vinster sker till priset av att partiet förlorar sin själ och sin identitet. Dessutom börjar doften av fyraprocentsspärren bli obehagligt påtaglig.

Vänsterpartiets strategiska dilemma kan formuleras enligt följande:

1.) Som ett litet flankparti på vänster-högerskalan är det Vänsterpartiet som har den längsta resan att göra i det rödgröna samarbetet. När politiken nu vrids mot mitten finns det en risk att Vänsterpartiet tvingas förflytta sig så långt att vänsterflanken på den politiska spelplanen lämnas öde. Därigenom riskerar Vänsterpartiet att inte längre uppfattas som ett oppositionellt parti, utan som en del av etablissemanget. Ett sådant scenario öppnar möjligheten för att delar av Vänsterpartiets tidigare väljarkår nu istället väljer att stanna hemma på valdagen, eller proteströstar på populistiska partier. Piratpartiet kan också tjäna på en sådan utveckling.

2.) Om Vänsterpartiet å andra sidan väljer att hålla sig lite på sin kant i det rödgröna samarbetet så riskerar partiet att uppfattas som splittrare, och möjligheten minskar att partiet kommer i regeringsställning överhuvudtaget.

Svensk politik präglas i dag av förekomsten av två distinkta block - de rödgröna och den borgerliga alliansen - som slåss om regeringsmakten. Men det är också av betydelse att väljarna verkligen uppfattar att det finns politiskt relevanta skillnader mellan dessa båda block. Annars är det risk att Vänsterpartiet tvingas förlita sig på kamrat fyra procent för att klara sig kvar i riksdagen.

Jag kommenterar Vänsterpartiets strategiska dilemma i Dagens Eko.

De rödgröna sjunger politikens lov

Första anhalten för den rödgröna oppositionens samarbetsturné i Sverige blev Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP), Lars Ohly (V) och Mona Sahlin (S) tycktes trivas bra ihop och allra gladast var otvivelaktigt Lars Ohly. Om uttrycket "Gladast vinner" verkligen stämmer, så kan Vänsterpartiet se fram mot ett lysande valresultat 2010.

En sak gladde mig verkligen. I en tid som ibland kallas apolitisk eller post-politisk och där den borgerliga alliansregeringen ser politik som ett fult ord så sjöng samtliga rödgröna partiledare och språkrör i stället politikens lov. Här kommer några exakta citat.

Peter Eriksson: Vi vill aktivt använda politiken för att förändra och utveckla samhället.

Maria Wetterstrand: Politiken har stora möjligheter.

Lars Ohly: Vi vill använda demokratin och politiken.

Mona Sahlin: Vi tror på politik.

Det, mina vänner, är något helt annat än Fredrik Reinfeldts strävan efter att ersätta politiken med enskilda individers lösande av livspussel över köksbordet.

I övrigt kännetecknades mötet av de rödgrönas vilja att lyfta fram skillnaderna mellan oppositionens och regeringens politik. De rödgrönas starkare tilltro till politikens möjligheter tog sig uttryck i krav på mer offensiva statliga satsningar på jobb, på utbildning, på grön energiomställning och på investeringar i välfärden. Här hymlades heller inte om behovet av skattehöjningar för att kunna genomföra dessa åtgärder.

Det är långt till valet 2010. Men en svag doft av valseger spred sig denna onsdagseftermiddag lite försiktigt runt Gustav Adolfs Torg i Göteborg.