Om kärnvapen och terrorbalans

I dagens Studio Ett i P 1 kommenterade Mike Winnerstig från Totalförsvarets forskningsinstitut FOI USA:s planer på att utplacera ett missilförsvar i Polen och Tjeckien. Ryssland har reagerat skarpt på de amerikanska planerna och hotar med att som svar rikta missiler mot Europa.

Winnerstig är begåvad och uttrycker sig väl. Men jag tror faktiskt aldrig att jag har hört ett inslag med honom där han inte direkt eller indirekt uttalar sitt stöd för den förda amerikanska utrikespolitiken, oavsett på vilket sätt den bedrivs.

Likadant var det i dag. USA:s politik framställdes som förnuftig - den ryska reaktionen som irrationell. Ryssland var emot eftersom man var emot.

Det kontroversiella i de amerikanska planerna är ju att de kan upphäva den kärnvapenbalans som i någon mening råder mellan USA/Nato och Ryssland. Om det amerikanska missliförsvaret kan användas även mot ryska kärnvapen får vi en situation där Nato kan använda kärnvapen mot Ryssland, medan Ryssland inte kan använda kärnvapen mot Nato.

Allt annat lika anses en sådan situation sänka tröskeln till kärnvapenanvändning. Det blir möjligt att använda kärnvapen utan att riskera vedergällning. Risken finns också att Ryssland drar igång kapprustningen i en strävan att utveckla än mer raffinerade kärnvapen som har förmåga att slå igenom missilförsvaret och återupprätta terrorbalansen.

En terrorbalans baserad på kärnvapen är naturligtvis ingen önskvärd situation. Men om den ryska reaktionen skall bli möjlig att förstå måste den rubbade kärnvapenbalansen in i analysen. Om vi inte förstår Ryssland kan vi inte heller påverka den ryska politiken.

Jag slutar med några valda rader ur Olle Adolphsons och Beppe Wolgers sång Mitt eget land:

Jag hörde musik någonstans

som kom från en frusen orkester.

Den kallas för terrorbalans

och dansas av öster och väster.

Man säger att ensam är fri

den frie lär vara den starke.

Men du och jag blir ändå vi

och jorden får blommande marker

och nätterna skimrar av bloss,

bara för oss...

Sexdagarskriget 40 år senare

I dag för exakt 40 år sedan inledde Israel ett massivt flygangrepp mot egyptiska flygfält. Angreppet hade bl a föregåtts av växande spänning i området och palestinska gerillaaktioner mot Israel. På bara några timmar slogs det egyptiska flygvapnet ut och under de närmaste sex dagarna ockuperade israeliska styrkor omfattande arabiska områden, däribland Gazaremsan och Västbanken med östra Jerusalem.

Men krigsframgångarna gav inte Israel fred och säkerhet. 40 år efter sexdagarskriget präglas Israels situation fortfarande av rädsla för nya krig, palestinska uppror och terrorhandlingar. Ockupationen plågar inte bara palestinierna, utan "urholkar också den israeliska demokratin och statsbygget". Det skriver Anita Goldman, avskalat och insiktsfullt, i Aftonbladet i dag. Den goda ockupationen finns inte och kan inte finnas.

Sexdagarskriget förändrade på ett avgörande sätt konflikten mellan israeler och palestinaaraber. Arabstaternas förödmjukande nederlag bidrog starkt till att mobilisera en palestinsk nationalism. Alltfler länder i omvärlden började betrakta palestinierna som ett eget folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till statsbildning. Konflikten omdefinierades från en mellanstatlig konflikt mellan Israel och de arabiska staterna till en nationell konflikt mellan det israeliska och det palestinska folket.

Före sexdagarskriget uppfattades Israel som den svagare parten i konflikten och som hotat till sin existens av arabstaterna. Idag uppfattas Israel istället som den starkare parten i konflikten och palestinierna som den svagare. Bilden av styrkeförhållandena är viktig. Ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning ligger alltid hos den starkare parten.

Även Israels närmaste vänner kräver att ockupationen upphör. Sveriges kristna råd - där numera även Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan ingår, och vars medlemmar av tradition känner väldigt starkt för Israels sak - markerar i ett väl avvägt uttalande att ockupationen måste upphöra. Israel borde lyssna på dessa vänner, i stället för på dem som väljer att aldrig kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår. Riktiga vänner vågar kritisera.

Själv skriver jag om sexdagarskriget 40 år senare i dagens nummer av Sydsvenskan.

Astrid Lindgren och Nobels fredspris

I kväll delas litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne ut för femte gången. Priset är litteraturvärldens näst största efter Nobelpriset och går i år till Banco del Libro i Venezuela som i snart ett halvt sekel arbetat med att ge barn tillgång till böcker.

Astrid Lindgren fick aldrig Nobelpriset i litteratur. Det tycker jag var orätt. När Astrid Lindgren dog 2002 nyttjade jag - på förslag av en av mina döttrar - min i egenskap av professor i statsvetenskap nomineringsrätt till Nobels fredspris. Jag nominerade Astrid Lindgren postumt till fredspriset med följande motivering:

Svenska Akademin har konsekvent gjort bedömningen att Astrid Lindgrens författarskap inte varit av den kvaliteten att det motiverat att tilldela henne Nobelpriset i litteratur. Genom att föreslå att Astrid Lindgren postumt tilldelas Nobels Fredspris vill jag lyfta fram värdet av Astrid Lindgrens litteratur och livsgärning med avseende på främjandet av toleransen, rättrådigheten och freden.

Få individer har haft så stort inflytande över så många - inte minst unga - människors funderingar över frågor kring frihet, rättvisa och människovärdets okränkbarhet. "Den som är stark måste vara snäll", låter Astrid Lindgren Pippi säga i "Boken om Pippi Långstrump". Just betoningen på det ansvar som följer med makten och hur lätt detta ansvar missbrukas och övergår till förtryck och främjande av ett krasst egenintresse är ett bärande motiv i Astrid Lindgrens författarskap och livsgärning.

Genom att undvika svartvita förenklingar och genom att lyfta fram det personliga modet och civilkuraget som nödvändiga villkor för att värna det goda har Astrid Lindgren bidragit till att inympa förståelse över nations- och kulturgränser i det uppväxande släktena över hela jorden. Denna gärning gör henne unik och till en värdig mottagare av Nobels fredspris.

Nomineringen var naturligtvis en symbolhandling. Jag var övertygad om att hon inte skulle komma i fråga för priset och dessutom var det knappast förenligt med statuterna att ge priset till en avliden person. För att understryka symbolhandlingen bröt jag medvetet mot en oskriven regel genom att i ett pressmeddelande ge offentlighet åt nomineringen. Det blev ett ordentligt mediedrev där såväl svensk som internationell press gav nomineringen stor uppmärksamhet.

Jag står fortfarande för nomineringen. Och Astrid Lindgren kunde gott fått litteraturpriset också.

Derbydags med pausunderhållning

I kväll spelar IFK Göteborg allsvenskt fotbollsderby mot Gais på Ullevi. Om IFK Göteborg vinner hakar laget på allvar på i den allsvenska toppstriden.

Pausunderhållningen i Allsvenskan har länge varit ett sorgebarn. Töntiga sponsorarrangemang eller prickskjutning för fotbollsintresserad allmänhet har alltför ofta stått på programmet. I kväll provar IFK och Gais en ny variant: en match mellan spelarfruarna i de båda lagen.

Är detta bra eller dåligt? Jag har kommit på mig själv att hålla med den jag sist pratar med i frågan. Å ena sidan skulle det kunna vara en oförarglig idé som rätt genomförd blir lite småkul. Å andra sidan litar jag inte på arrangörernas förmåga att ge matchen en inramning som inte leder till att spelarfruarna blir en halvsexualiserad dekoration i en manligt dominerad fotbollsvärld.

Spelarfruarna? Om nu någon av de manliga fotbollsspelarna är homosexuell och sambo med en kille - skulle denne sambo då också få vara med i spelarfrulaget? Och hur roligt vore det om pausunderhålningen i en match i damallsvenskan bestod av en match mellan "spelarmännen"?

Den förmenta oförargligheten är ofta könsmaktsordningens bäste vän.

Hur det går? IFK vinner med 3-0. I båda matcherna.

Have a safe trip

Jag är i Braga, Portugal, på statsvetarmöte. Braga beskrivs som Portugals kyrkliga och andliga huvudstad, men jag har inte lyckats fundera ut vad det betyder. Här är massor av kyrkor, men programmet pressat så jag hinner inte se så väldigt mycket av staden.

Den person som administrerat resan har varit väldigt omsorgsfull och skickat många mejl med instruktioner om var vi skall bo och var vi skall äta och så vidare. Varje mejl har avslutats med formuleringen Have a safe trip - ha en säker resa. Förr sa man Have a nice trip - ha en trevlig resa. 11 september slår igenom överallt.

Glada dagar för Wanja Lundby-Wedin!

EU-domstolens generaladvokat meddelade i dag att fackförbundet Byggnads blockad av det lettiska bolaget Laval i Vaxholm inte strider inte mot EU:s fria rörlighet. Hans rekommendation till domstolen är att slå fast att stridsåtgärder är tillåtna för att kräva kollektivavtal om det skyddar arbetare och hindrar social dumpning. Han tillägger att åtgärderna skall stå i proportion till det mål som skall uppnås.

Rekommendationen är en framgång för LO och för de svenska kollektivavtalen. Wanja Lundby-Wedin kan glädjas åt detta och även åt den splittring som rekommendationen skapat på den borgerliga kanten. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin försvarar kollektivavtalen medan Annika Qarlsson, centerns gruppledare i riksdagen, beskriver rekommendationen som ett steg i fel riktning.

Wanja Lundby-Wedin kan också glädjas åt att hon i går som första kvinna någonsin valdes till ordförande för Europafacket, EFS. (Jag förstod faktiskt aldrig riktigt vad som hände när hon utan att någon märkte det försvann ur debatten om partiledarposten för socialdemokraterna. Hon framstod tidigt som en av huvudkandidaterna, föreföll intresserad, men fick sedan inte ens chansen att tacka nej.)

Som ordförande för Europafacket får Wanja Lundby-Wedin en hel del att stå i. Tommy Svensson skriver i dag utmärkt på Aftonbladets ledarsida om hur de 500 delgater som valde Wanja till sin sammansättning allt annat än speglar det mångkulturella Europa.

Fredrik den tigande

Fredrik Reinfeldt har nu träffat USA:s president George Bush och Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger. Han har fått skarp kritik för att han inte med ett ord tagit upp Irakkriget, USA:s användande av dödsstraffet eller Annika Östberg öde. Reinfeldt har försvarat sin tystnad med att han inte ville störa samtalen om miljöfrågor och hållbar utveckling genom att ta upp dessa känsliga frågor.

Själv tycker jag - inte oväntat - att Reinfeldt genom sitt tigande svek väsentliga humanitära värden. Tigandet blir en markör för USA att kampen mot dödsstraffet inte är en fråga som Reinfeldt priorieterar högst. När det gäller Irakkriget blir signalen att Sverige inte längre anser att kriget var ett folkrättsbrott. Undrar vad Maud Olofsson tycker om det? Hon var den partiledare som kanske starkast av alla fördömde angreppet som ett brott mot folkrätten, och t o m krävde att Sverige skulle sända en diplomatisk protestnot till USA (SvD 25 mars 2003).

Inte heller låter det särskilt övertygande att Reinfeldt genom att ta upp dödsstraffet och Irak med Bush skulle ha försvårat möjligheterna till framsteg i miljöförhandlingarna. Finns det någon som tycker det vore rimligt att Reinfeldt träffade Putin och inte med ett ord tog upp läget i Baltikum? Eller att han åkte till Peking utan att ta upp dödsstaffet, åberopandes att det kanske skulle försvåra framsteg inom miljöförhandlingarna?

Är det kanske så att Fredrik Reinfeldt allt mindre börjar framstå som en politiker - och alltmer som en byråkrat, en regeringsadministratör?

När det gäller hans beslut att inte ens andas Annika Östbergs namn när han träffade den man som har hennes öde i sina händer finns det bara ett ord - hjärtlöst.

Om rätten till religionsfrihet

Skall rätten till religionsfrihet tas bort ur den svenska grundlagen? Det förslaget lanseras faktiskt på fullt allvar i dag på Expressens debattsida av bl a Björn Ulvaeus, författaren Lena Andersson och professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö.

Artikeln tycks skriven i affekt och argumentationen hänger inte riktigt ihop. Å ena sidan hävdar författarna att andra grundlagsreglerade rättigheter som yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet ger ett tillräckligt skydd för religionsfriheten. Å andra sidan hävdar de att begreppen "religion" och "religionsfrihet" är så svåra att definiera att de inte kan värnas genom lagstiftning.

Men om religionsfrihet inte går att definiera - hur skall vi då kunna veta att religionsfriheten verkligen ges ett tillräckligt skydd av de andra rättigheterna? Och att religionsfriheten skulle vara svårare att definiera än t ex yttrandefrihet och tryckfrihet är ju nonsens. Yttrande- och tryckfrihetens gränser är ständigt satta under diskussion och omprövning. Debatterna om publiceringen av Muhammedkarikatyrerna, förutsättningarna för Sverigedemokraternas riksmöte och förekomsten av rasistiska inlägg i kommentarerna på Carl Bildts blogg är bara några exempel på att yttrande- och tryckfrihetens gränser inte är givna på förhand.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 är mycket tydlig i sitt stöd för religionsfriheten. Artikel 18 stadgar: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

FN:s starka markering av religionsfriheten som en särskild del av de mänskliga rättigheterna är inte utan skäl. Religösa grupper - kristna och icke-kristna - har alltid riskerat förföljelse. Inte minst Förintelsen och det ohyggliga utplånandet av sex miljoner judar borde stämma till eftertanke.

All fundamentalism är av ondo. Författarnas ateistiska fundamentalism utgör inget undantag.

Värna värnplikten!

I dag lanserar försvarsminister Mikael Odenberg (m) ett förslag om att slopa värnplikten i fredstid - men kunna återinföra den igen i orostid. Det är inget bra förslag. Om den allmänna värnplikten väl avskaffats är det inte realistiskt att tro att den verkligen skulle tillämpas igen i orostider. I stället får vi i praktiken den yrkesarmé som Odenberg säger att han inte vill ha. Jag tycker det finns ett demokratiskt värde i den allmänna värnplikten och att vi i stället bör utveckla formerna inom rådande system.

Värnpliktsfrågan har också betydelse för diskussionen om Sveriges relationer med Nato. Skulle en yrkesarmé försvåra eller underlätta för ett svensk Nato-medlemskap? Frågan om Sverige och Nato diskuterade jag i dag i Studio Ett i P 1 med Thaher Pelaseyed, Ung vänster, Cecilia Wigström, (fp) och Gert Gelotte, ledarskribent, Göteborgs-Posten.

Bravo Expressen!

Det är inte så ofta som jag har möjlighet att med instämmande glädje kunna citera Expressens ledarsida. Men i dag är en sådan dag.

Igen är det Sven Otto Littorins herrklubb som är på tapeten. Expressen skriver: Föreställ er att det avslöjades att en minister, en domare eller en riksdagsledamot är medlem i en förening som inte tillåter judar eller homosexuella att bli medlemmar. Reaktionerna skulle inte dröja. Och personen skulle helt säkert tvingas avgå och be offentligt om ursäkt. Men när det handlar om föreningar där kvinnor är förbjudna att bli medlemmar ses det av många som något mer eller mindre oproblematiskt. (Sannolikt är det Ann-Charlotte Marteus som skrivit texten - hon har ledarredaktionens överlägset vassaste penna.)

Artikeln blir inte mindre läsvärd genom att den ger Niklas Ekdal på DN:s ledarsida en knäpp på näsan för att han försökt skämta bort affären, eller genom att det faktiskt var konkurrenten Aftonbladet som gjorde en nyhet av herrklubben. Jag tror inte Expressen har skrivit en enda rad på nyhetsplats om saken.

Genom att anlägga ett maktperspektiv på enkönigheten visar Expressen hur herrklubben vid sidan av fånigheten också diskriminerar: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.

Sven Olof Littorin bör komma ut ur garderoben, förklara varför det blivit som det blivit och lämna klubben.

Israels svaga ställning i svensk opinion

I dag skriver jag på DN Debatt om den svenska Mellanösternopinionen efter Libanonkriget. Jag visar bl a att det finns få ljusglimtar för Israel i den svenska opinionen och att vänsterpartister och miljöpartister är lika kritiska till Hizbollahs agerande som vad andra partisympatisörer är. I det avseendet är talet om Hizbollah-vänstern en myt.

40-årsminnet av junikriget och ockupationen närmar sig. Det finns en stark frustration i svensk opinion och i världsopinionen över att fredsförsöken hittills misslyckats. Låt oss hoppas att 40-årsminnet av kriget och ockupationen kan utnyttjas till att mobilisera en folklig opinion som övertalar USA att använda sin politiska styrka för att skapa den tvåstatslösning som faktiskt nästan alla är eniga om.

Kortrapport från Nato-demonstrationen i Göteborg

I dag genomfördes den polisiärt och medialt hårdbevakade Nato-demonstrationen i Göteborg. Jag räknade och det fanns ganska exakt 2 000 demonstranter i tåget.

Det innebär att demonstrationen var större än något av de enskilda Första maj-tågen i Göteborg i år. Synd bara att arrangörerna inte kunde låta bli att manipulera med deltagarsiffran, utan meddelade att 3 000 personer gick i tåget. Självbedrägeri är en av vänsterns värsta fiender - oavsett om självbedrägeriet sker medvetet eller omedvetet.

Sven Otto Littorin och Herrklubben

I dag avslöjar Aftonbladet att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) sedan många år tillbaka är medlem av Herrklubben Sällskapet. Herrklubb? Jo, det är faktiskt sant. Aftonbladet publicerar också utdrag ur medlemslistorna i Sällskapet och dess två vänföreningar. Här trängs politiker som moderaternas gruppledare i Göteborgs kommunfullmäktige Jan Hallberg och förre chefredaktören för Upsala Nya Tidning folkpartisten Jörgen Ullenhag med finansmän som Erik Penser och Fredrik Lundberg. Här finns mediemän som Joachim Berner och Peter Hjörne och manliga statsvetare som förre folkpartistiske riksdagsledamoten Daniel Tarschys och Tommy Möller.

Artikeln bjuder stundtals på högst underhållande läsning. Så här motiverar t ex klubbdirektör Carl-Gustaf Mann att kvinnor inte får bli medlemmar: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan?

Vid sidan av den anslående fånighet som präglar Herrklubbarna finns det förstås också en allvarlig dimension. När det gäller Sven Otto Littorin kretsar allvaret kring de eventuella jävssituationer och den bristande transparens som uppstår i en sluten klubbmiljö. Men framför allt har Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister ett ansvar för jämställdhet på arbetsmarknad och i näringsliv. Aftonbladet citerar ur Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring: Regeringen kommer att motverka och förändra system som konserverar fördelningen av makt och resurser ur ett könsperspektiv. När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle. Sven Otto Littorins trovärdighet att förmå leva upp till regeringsförklaringens målsättning är lika med noll så länge han är medlem av en herrklubb där kvinnor inte välkomnas eftersom det "blir mera avslappnat" utan dem.

Göran Perssons dubbla roller

Jag tillhör dem som i dag uttryckt kritik eller skepsis mot Göran Perssons beslut att bli seniorrådgivare på pr-byrån JKL - ett av Sveriges största konsultbolag. Det är olämpligt att en så tung politiker med många års insyn i känsliga processer väljer att utnyttja sina insikter för lobbyverksamhet i kommersiella syften.

Visserligen kan vi inte ha ett yrkesförbud för avgående politiker. Men Perssons beslut bidrar till att ge en otydligare bild av distinktionen mellan att som förtroendevald tjäna allmänintresset och att som lobbyist tjäna särintressen. Eller som en annan klok person uttrycker det: det är ett problem för politikens trovärdighet att politik och strategisk kommunikation – eller pr och lobbying – tycks blandas samman, även som här på det rent faktiska personplanet. Många människor upplever redan att politiken i dag mera handlar om vem som är skickligast på att få sin fråga på dagordningen än om värdekonflikter och sakfrågor. Den känslan bland väljarna riskerar att förstärkas genom sådana här personövergångar.

Till sist kan jag angående Andres Vasquez sagolika mål igår inte avhålla mig från att erinra om hur jag avslutade en bloggpost den 4 februari i år.

Jan Björklund på pridefestival?

Jag har ju tidigare på denna blogg argumenterat för varför det vore trevligare med Cecilia Malmström som folkpartiledare än Jan Björklund. I dag fick jag ännu ett argument. I dagens DN (ej i nätupplagan) berättar Cecilia att hon under Kristi himmelsfärdshelgen som enda regeringsledamot överhuvudtaget bjudits in till ett seminarium i samband med en pridefestival i Polens huvudstad Warszawa. Hon tänker också gå med i festivalens prideparad.

År 2005 förbjöds motsvarande prideparad och myndigheterna fruktar nu bråk och oroligheter. Något tillstånd för paraden finns ännu inte. Men Cecilia skräder inte orden. Hon menar att EU måste ta på sig en missionerande roll i hbt-frågor och hon förutsätter att de polska myndigheterna kommer att tillåta paraden. Om det blir bråk kommer hon att vara försiktig och ”muckar inte med någon”.

Jag är kanske fördomsfull men jag har mycket svårt att se Jan Björklund visa ett sådant frimod och en sådan självdistans inom något politikområde och jag har också svårt att se honom i kontroversiella prideparader i Polen.

Maud Olofssons utsträckta hand

På måndag besöker Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki Sverige. Näringsminister och tillika centerpartiets ordförande Maud Olofsson säger i dagens DN att hon tror att Mottaki kommer att vägra skaka hand med henne eftersom han är en konservativ muslim. Själv tänker dock Maud Olofsson sträcka fram handen mot sin iranske gäst: För oss är det viktigt att visa att kvinnor i Sverige kan få viktiga positioner.

Jag är tveksam till Maud Olofssons demonstrationspolitik. Jodå, jag är väl medveten om förtrycket i Iran och att vissa uttolkningar av Islam innebär kvinnors underkastelse. Men att först bjuda in Mottaki och sedan offentligt förödmjuka honom genom att visa hur hans religiösa övertygelse inte tillåter honom att skaka hand med kvinnor - vilket mål är det man vill uppnå med det? Knappast att "visa att kvinnor i Sverige kan få viktiga positioner", som Maud Olofsson säger. Det är Mottaki naturligtvis redan mycket väl medveten om.

Jag säger inte att Maud Olofsson gör fel. Men jag är uppriktigt osäker på vad hon vill uppnå med den utsträckta handen.

Sedan är det ju faktiskt också fullt möjligt att Mottaki tar den.

Fortsatt starkt motstånd mot Nato!

Den 14 maj inleds Noble Mariner 2007 som är den största militärövningen i Östersjön efter det kalla kriget. Övningen sker inom ramen för Natosamarbetet Partnerskap för fred och hälften av styrkan – 43 fartyg från 14 nationer – kommer att utgå från Göteborgs innerhamn och Danafjorden. Övningen kommer att mötas av protester.

Sverige är inte medlem av Nato. De som vill att Sverige skall bli medlem av Nato kämpar i opinionsmässig uppförsbacke. I Svenska Dagbladet i dag redovisar jag resultaten från 2006 års SOM-undersökning. Andelen Natomotståndare är fortfarande mer än dubbelt så stor som andelen Natoanhängare. Av de tillfrågade 2006 anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato. Även år 2005 var andelen 22 procent. 2004 var den 20 procent. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige ­söker medlemskap i Nato uppgår 2006 till 46 procent, vilket är precis lika mycket som i 2005 års undersökning, mot 47 procent i 2004 års undersökning. Nästan ingen annan sakfråga visar en sådan opinonsmässig stabilitet som Nato-frågan.

När Natofrågan debatteras är det nästan ingen som på allvar hävdar att ett medlemskap ökar Sveriges säkerhet. Det är inte så konstigt. Ett Natomedlemskap skulle sannolikt öka risken att Sverige som USA-allierad blir en mer attraktiv måltavla för USA-fientliga terrorgrupper. Natoanhängarna argumenterar i stället för att Natostaternas politiska och ideologiska värdegemenskap gör ett svenskt medlemskap till ett naturligt steg.

Expressen meddelar att Sverige informellt markerat positivt till att medverka i Nato Response Force (NRF), som är en militär snabbinsatsstyrka på 25 000 man. Miljöpartiet och vänsterpartiet kommer att kritisera en sådan medverkan. På en fråga från journalisten markerade jag som kristen socialdemokrat att Sverige inte borde vara med (även om en medverkan formellt inte påverkar alliansfriheten). Men vad kommer Urban Ahlin att säga? Vi får förmodligen se i tidningen i morgon fredag.

Första maj-rapport från Göteborg

I dag hade osedvanligt mycket folk samlats på en solig Götaplats. Många partivänner men också andra kom för att lyssna på folkkäre hemmasonen Jan Eliasson. Måhända är Eliasson inte retorikens mästare, men det finns en opretentiös äkthet i hans sätt att tala som gör att han slår an. Första applåden - frånsett välkomstovationerna - lät vänta på sig, men kom när han uppmanade till dialog och inte isolering av den palestinska regeringen. Andra applåden när han påtalade att USA - under ordnade former - måste lämna Irak. Det var också betydelsefullt att han citerade Olof Palmes uttalande om att folkrätten och FN-stadgan måste vara Sveriges första och främsta försvarslinje. (Att han har ett förflutet i Gais får vi leva med.)

Jag räknade själv syndikalisternas demonstration (1400 personer), vänsterpartiets demonstration (1780 personer) och socialdemokraternas demonstration (1860 personer). Hyggliga siffror, men så gör ju också den borgerliga regeringen vad den kan för att mobilisera oppositionen.

Leijonborg bör avgå som utbildningsminister

I dag föll domarna i den dataintrångshärva som bidrog till att göra Leijonborgs ställning som folkpartiledare ohållbar.

Det är en stukad Leijonborg som än så länge sitter kvar i regeringen. För utbildningspolitiken är det olyckligt att ansvarig minister blir en "lame duck", d v s politiskt oförmögen att driva och få igenom sina förslag. Två viktiga utredningar kommer att presenteras i höst, dels den s k Resursutredningen där Dan Brändström ska föreslå förändringar i resurstilldelning och styrning av forskning och forskarutbildning. Dels den s k Befattningsutredningen där Ann Numhauser Henning skall se över dagens befattningsstruktur och föreslå bättre meriterings- och karriärvägar. Utredningarnas förslag kommer med all sannolikhet att väcka starka känslor inom akademin. Det krävs därför ett starkt politiskt ledarskap att omvandla utredningarnas förslag till faktisk politik.

Jag är ingen anhängare av borgerlig utbildningspolitik. Men risken är att vi nu går in i en period där byråkrater och tjänstemän i avsaknad av politisk ledning får forma politiken. Det är inte heller bra. Leijonborg bör därför avgå som utbildningsminister, så snart som efterträdarfrågan som folkpartiledare fått en lösning.

Efter Leijonborg

Mycket talar i dag för att Jan Björklund kommer att efterträda Lars Leijonborg som partiledare för folkpartiet. Det är synd. Cecilia Malmström hade haft ideologiska förutsättningar att stoppa folkpartiets tragiska transformering till en batongkramande version av de gamla moderaterna och i stället utveckla ett socialliberalt parti värt namnet, med en humanitär kriminalvårdspolitik och en progressiv bistånds- och flyktingpolitik.

Sabuni och Rosengård

Det som behövs här är föräldrar som är mer delaktiga. Föräldrarna som tar ansvar för barnens fostran och för vad barnen pysslar med på kvällstid.

Så uttalade sig integrationsminister Nyamko Sabuni angående de s k ungdomskravallerna i Rosengård för ett par dagar sedan. Uttalandet är värt att kommentera i åtminstone tre avseenden.

1. Påståendet är alldeles sant. Visst behövs det föräldrar som är mer delaktiga. Men det behövs det i någon mening alltid när vi diskuterar ungdomsproblem i alla tider och i alla områden. Påståendet blir däför snudd på meningslöst. Vem skulle instämma i det omvända påståendet: I Rosengård behövs inte föräldrar som är mer delaktiga.

2. Påståendet blir i stället kontroversiellt för att Sabuni väljer att bortse från strukturellt betingade orsaker som t ex arbetslöshet, missbruksproblem och segregation. I stället lägger hon ansvaret på barnens föräldrar. Bekvämt - då går såväl regeringen som samhället fria från ansvar.

3. Det är möjligt att Sabuni vid olika tillfällen har uttalat sig även om de faktorer jag nämner under punkt 2 ovan. Men genom att till media lyfta fram just föräldraansvaret uppvisar hon en politisk tondövhet av stora mått. Så gjorde hon också i samband med förslaget om obligatorisk könsstympningskontroll av 14-åriga flickor i skolan. Sabunis politiska tondövhet försvårar för den borgerliga regeringen att göra seriösa framsteg på det så viktiga integrationsområdet.

Politik och kristen tro

I morgon torsdag den 19 april kl 18.00 medverkar jag och min medförfattare Douglas Brommesson i ett seminarium på ABF, Sveavägen 41 i Stockholm kring vår nyutkomna bok Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus förlag). Seminariet presenteras av ABF enligt följande:

Samhällslivet präglas allt mer av samspelet mellan religion och politik. Det har blivit vanligt att politiker och andra offentliga personer öppet berättar om sin kristna tro. I kvällspressens kändisenkäter är frågan i dag snarare ”Tror du på Gud?” än ”Var står du politiskt?”. Från många håll hävdas att vi gått in i en postsekulär tid.

Men vilken plats bör religionen egentligen ha i det politiska livet? Boken Politik och kristen tro – två berättelser handlar om de politiska konsekvenserna av kristen tro. Författarna har sin politiska hemvist på varsitt håll. Ulf Bjereld är aktiv i Broderskapsrörelsen och har sina sympatier på den politiska vänsterkanten. Douglas Brommesson har sina politiska sympatier i de kristligt-sociala idéströmningarna i det politiska mittfältet. I boken diskuterar de hur de trots sin gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnar i så skilda uppfattningar i politiska frågor. Ligger förklaringen i olika sätt att tolka evangeliet? Eller är det så att kristen tro inte ger någon vägledning för politisk handling?

Tid: Torsdagen den 19 april kl 18.00
Arrangörer: ABF, Broderskapsrörelsen, Santérus Förlag

40 år av ockupation

Om några veckor är det 40 år sedan Israel ockuperade Gazaremsan och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Med 40-årsjubiléet kommer också med all säkerhet en större debatt om Palestinafrågan och vägen till en rättvis och varaktig fred.

Helle Klein listar i dagens Aftonbladet de FN-resolutioner som Israel vägrar respektera:

194, om flyktingarnas rätt att återvända och rätten till kompensation.
242, om fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat område.
338, som garanterar palestiniernas rätt till självbestämmande.
446 och 465, som fördömer Israels bosättningar som illegala.
478, som förklarar Israels annektering av östra Jerusalem som ogiltig.

Visst - resolution 242 talar om ett återtåg från "ockuperade områden" och inte "de ockuperade områdena". Men klart är att de s k Israelvänner som väljer att aldrig kritisera Israel har en tung argumentativ uppförsbacke när de vill hävda att Israel inte bryter mot folkrätten eller mot FN:s säkehetsråds resolutioner.

"Ta debatten" med Sverigedemokraterna?

Det har utbrutit en märklig diskussion om huruvida riksdagspartierna skall ”ta debatten” med Sverigedemokraterna eller ej. Men frågan är för allmänt formulerad för att bli meningsfull. Frågan ”om” man skall ta debatten kan inte besvaras förrän man tagit ställning till vad syftet med en sådan debatt skulle vara.

I diskussionen hörs det ibland att Sverigedemokraternas väljare är ”lurade” och att en debatt med Sverigedemokraterna skulle få partiets väljare att inse detta. Men så tror jag inte alls att det är. Sverigedemokraternas väljare är inte lurade – de delar verkligen partiets uppfattningar i de flesta sakfrågor, inte minst angående invandringen. Här handlar det om värden, inte om kunskap.

Målet med en debatt med Sverigedemokraterna bör således inte i första hand vara att få partiets väljare att inse att de röstat på fel parti. Målet bör i stället vara att få väljare som ännu inte röstat på Sverigedemokraterna att inte göra det i fortsättningen heller. En sådan debatt bör gå ut på att påvisa Sverigedemokraternas populism och avsaknad av realistiskt politiskt helhetsprogram. Möt därför Sverigedemokraterna i debatt om enskilda politiska sakfrågor i de fora där de är representerade.

Däremot finns det inget att vinna på att i korta TV-snuttar låta Sverigedemokraterna plocka populistiska poäng på invandrarfrågan. Därför var det fel av Erik Ullenhag att ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV 8. Den typen av debatter ger Sverigedemokraterna problemformuleringspriviliegiet genom att de konsekvent utpekar invandringen som orsak till alla samhällsproblem. En debatt utifrån sådna utgångspunkter kan aldrig vinnas.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men kan ändå inte låta bli att ifrågasätta bevekelsegrunderna för TV 8:s val att genomföra debatten. TV 8 är för närvarande en av Sveriges mest omskrivna men samtidigt minst sedda TV-kanaler. Spektakulära inslag som får genomslag i andra medier är ett sätt att försöka höja tittarsiffrorna.

Såväl Mothugg som Carl Dahlström och Jimpan skriver klokt i denna fråga.

Sofia Karlsson

För snart två år sedan utkom den då närmast okända Sofia Karlsson med skivan "Svarta ballader" där hon tolkade Dan Andersson. Trots en inledningsvis blygsam marknadsföring blev skivan en stor succé och sålde i över 60 000 exemplar. Sofia Karlsson gjorde skarpt avtryck och hennes sätt att sjunga Dan Andersson innebar den första egentliga nytolkningen av diktaren sedan Thorstein Bergmans "Helgdagskväll i timmerkojan" från 1967.

I dag släpper Sofia Karlsson sin skiva Visor från vinden. Lanseringen är denna gång något mindre blygsam. Åhlens varuhus i Östra Nordstan har i princip tapetserat väggarna med skivan. De stora tidningarna har förstadagsrecensioner och strör lovord över Karlssons nytolkningar av bl a Bellman, Fred Åkerström, Evert Taube och Mikael Wiehe. Själv köpte jag två ex - ett till mig och min hustru och ett till en vän.

Sofia Karlsson förtjänar allt beröm. Har har vi en svensk artist som envisas med att gå sina egna vägar, som vågar vara allvarlig och som är så långt från Fame-fabriker och Idol-program som det går att komma.

Särskilt imponeras jag av hennes sätt att framföra Lars Forsells klassiska översättning av Le Deserteur - Jag står här på ett torg. Sången är skriven apropå Frankries blodiga krig i Algeriet i slutet av 1950-talet, men kan idag med fördel tillägnas helvetet i Irak:

Jag står här på ett torg,

ett cirkuståg passerar,

en clown, en vind passerar,

men jag är fylld av sorg.

-

O, säg ni som är här,

vad skulle ni då göra?

Vem skulle ni då höra,

om den som ni har kär

blev borta i ett krig,

till ingen, ingen nytta,

där mänskor blev förbytta

som djävlarna med dig.

-

Men säg, herr president,

om ni har tid att svara,

ack, kunde ni förklara

det onda som har hänt.

Kristen tro provocerar

Kristen tro provocerar. Det är inte så konstigt. Kristen tro är inte något snällt mysigt eller gosigt – utan något som är på allvar och som förpliktigar. Som kristen kombinerar du ständigt tron på en allsmäktig kärlekens Gud med kunskapen om att världen innehåller så mycket mänskligt lidande. Det är inte helt lätt att få den bilden att gå ihop. För att inte tala om tron på Påskens stora under – Jesu uppståndelse från de döda och hans frälsargärning över mänskligheten. Eller kärleksbudskapet – även dina värsta fiender skall du älska precis lika mycket som du älskar dig själv.

Därför blir jag inte särskilt förvånad eller upprörd över att människor som inte delar kristen tro mår dåligt av att hitta Biblar på hotellrummen. Eller att Ulla Johansson på debattsidan i dagens Expressen bekymrar sig över att så många i det socialdemokratiska ledarskapet bekänner sig själva som kristna. Ulla Johansson bekymrar sig främst över risken för dubbla lojaliteter. Risken att troende människor skapar ett slutet nätverk inom partiet där de främjar värden som ligger vid sidan av – eller i värsta fall går emot – traditionella socialdemokratiska värderingar.

Risken för slutna nätverk måste alltid tas på allvar - frimurerisyndromet kan dyka upp i alla sammanhang. Men när det gäller värdegemenskapen mellan socialdemokratiska grundvärderingar och Bibelns kärleks- och jämlikhetsbudskap känner jag mig för egen del väldigt bekväm.

Om relationen mellan kristna och politiska värderingar skriver jag tillsammans med Douglas Brommesson i boken Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus) som utkommer inom några dagar. Boken diskuteras på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm torsdagen den 19 april kl 18.00, och jag återkommer innan dess med en bloggpost om bokens grundläggande tema.

I väntan på morgondagens påminnelse om det stora undret önskas bloggens läsare – såväl troende som icke-troende – en riktigt Glad Påsk!

Lyckligt slut på fångdramat i Iran?

De 15 brittiska militärer som hålls fångna i Iran ska släppas, säger Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Låt oss hoppas att så också blir fallet. Fångdramat riskerade att förvärra den politiska krisen mellan Iran och omvärlden. Bilderna på och intervjuerna med de fångna soldaterna var ovärdiga och blev ett spektakel.

I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs skriver Ray Takeyh (Senior Fellow vid Council on Foreign Relations och författare till boken "Hidden Iran: Paradox and Power in the Islamic Republic") en läsvärd artikel under rubriken Time for Détente With Iran. Författaren argumenterar övertygande för hur ett brytande av den politiska isoleringen av Iran skulle gynna de pragmatiska krafterna i landet. Isoleringen förstärker däremot de radikala krafterna inom det iranska ledarskapet.

Isolering är sällan ett ändamålsenligt medel – oavsett om det används mot Iran, mot Israel eller mot Hamas.

Anti-amerikanismer

I dag skriver jag och Marie Demker i Dagens Nyheter om de framstående amerikanska statsvetarnas Peter J Katzensteins och Robert O Keohanes nyligen publicerade bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006). I boken argumenterar författarna för att det inte finns en anti-amerikanism, utan flera.

Författarna urskiljer en liberal anti-amerikanism som inriktar sig på företeelser i USA som inte är förenliga med liberala värden (t ex USA:s stöd till diktaturer, oviljan att prioritera frihandel och förekomsten av dödsstraff). En social anti-amerikanism tar utgångspunkt i den bristande jämlikheten och de tillkortakommanden i sociala välfärdsfrågor som den amerikanska staten uppvisar (t ex villkoren på arbetsmarknaden eller situationen för de tiotals miljoner som saknar sjukförsäkring). Den tredje typen benämns suveränitets-nationalistisk anti-amerikanism och tar fasta på USA som ett hot mot andra staters självständighet och kulturella särart (t ex Coca-Colas och McDonalds segertåg över värden). Till sist identifierar författarna en radikal anti-amerikanism, där USA:s politiska och ekonomiska makt uppfattas som ett direkt hot mot andra folk och länder.

Författarna betonar begreppet anti-amerikanisms nedsättande karaktär. USA-kritik som framförs globalt karaktäriseras ofta som ”anti-amerikanism”, för att avfärda debattören som icke-seriös. Men när samma fräna kritik framförs internt i USA ryms den inom en normal politisk debatt.

Bokens förtjänst ligger i den kreativa och analytiskt skickliga diskussionen om vad vi egentligen menar när vi talar om anti-amerikanism. Den omöjliggör för varje seriös debattör att fortsättningsvis använda begreppet på ett slentrianmässigt eller nedsättande sätt. Därgeinom bidrar den också till att föra debatten om det amerikanska samhället och om USA:s roll i världen ett steg framåt.

Mager socialdemokratisk valanalys

Den socialdemokratiska valanalysgruppens rapport blev tyvärr en mager produkt. Inte till sin omfattning (157 sidor samt 58 tabeller eller figurer), men väl till sitt innehåll.

Rapporten lyfter fram tre avgörande orsaker till den socialdemokratiska valförlusten: 1) Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. 2) Socialdemokraterna ”glömde bort” att gå i opposition. 3) Borgerligheten var mer enad än tidigare.

Problemet är att just dessa tre förklaringar fick genomslag i debatten redan dagarna efter valet. Analysgruppen bekräftar därför bara något som redan hunnit bli en allmän sanning.

I stället borde gruppen ha kunnat samla sig till en analys av följande tre frågor: 1) Varför förlorade socialdemokraterna kampen om jobbfrågan till borgerligheten? 2) Varför valde socialdemokraterna bort samhällskritiken i valrörelsen? 3) Varför misslyckade socialdemokraterna med att utforma en strategi som var effektiv mot den borgerliga enigheten? Det hade blivit en valanalys värd namnet och något för medlemmarna att ta med sig i den kommande interna debatten.

Nu blev det i stället en hastprodukt. Tabeller och diagram staplas osmälta på varandra. Stort och smått blandas samman. Den avklarnade analysen saknas. Osökt kommer jag att tänka på August Strindberg (jag tror det var han) som avslutade ett brev till en vän med orden: Ursäkta, bäste bror, att detta brev blev så långt. Men jag hade så ont om tid.

Glöm aldrig: Less is more.

Om släktskap och makten i Göteborg

I dag nominerade valberedningen Anna Johansson till ny ordförande för socialdemokraterna i Göteborg. Samtidigt är hennes pappa, Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande i i Göteborg.

Jag känner inte Anna Johansson men har av personer jag litar på fått bilden av en mycket skicklig och uppskattad politiker, med hög integritet. Det kan behövas. I grunden är det olyckligt att partiordförandeposten och kommunstyrelseordförandeposten innehas av två personer med så starkt släktband.

Partiet vill genomdriva reformer, bygga ut välfärden, förbättra samhället och rädda världen. Kommunstyrelsen vill säkert detsamma - men måste också ta ekonomiskt ansvar för den förda politiken och därigenom stå emot reformkrav som spränger budgetramarna. Risken finns att dessa förhandlingar mellan parti och kommunstyrelse nu kommer att äga rum inte bara vid sammanträdesbordet utan också vid släktmiddagen. Det politiska blir privat, oavsett alla goda intentioner.

Expedition: Persson

Jag har haft lite svårt att förhålla mig till Erik Fichtelius programserie kring Göran Persson. Jovisst, jag har förstått att det är TV-historia och kanske t o m politisk historia i någon mening. Men vad är det för typ av program - vilken är genren? Nyhetsrapportering? Personporträtt? Dokumentär kring svensk politisk historia? Journalisterna är i sina vinklingar och uppföljningar lika vankelmodiga och vilsna som jag.

Dessutom har jag hela tiden haft en obehagskänsla i magen inför serien och lanseringen av den. Först i dag förstod jag varför. Det är Anders Björkman i Expressen som ger ord åt mina känslor när han utan kategoriserar programmet som en dokusåpa – en genre som jag alltid känt obehag inför. Björkman skriver: Fläskiga snytingar mot andra deltagare skvätter in, men här är det bättre för detta är rikskändisar, som vi alla redan har en bild av. Stroppige Bildt, galna Gudrun och den skogstokige miljöpartisten som vill in i regeringen. Hur kul som helst.

Björkman påpekar också dokusåpagreppet i redigeringen och uppföljningen: Man tar ett elakt ord ur en lång monolog, kör den i halsen på nästa person och får en reaktion.

Nej, jag tycker inte om det. Politiskt och personligt blandas till ett spektakel. Får den några politiska konsekvenser? Sannolikt inte.

Snart skall den eminente Björn Elmbrant kommentera programmet i Studio Ett. Jag hoppas han tycker som jag. :-)

Carl Bildt och kriget i Irak

I stort sett alla seriösa bedömare av kriget i Irak är överens om tre saker:

1. Kriget tillkom på felaktig grund. Varken de massförstörelsevapen eller de band mellan Irak och al Qaida som USA åberopade som grund för sin intervention visade sig existera i sinnevärlden.

2. Beslutet att försöka bygga en västvänlig, stabil, demokratisk stat i Irak genom att med militärt våld och utan FN-mandat störta tyrannen Saddam Hussein var en av modern tids mest monumentala politiska felbedömningar.

3. Hundratusentals civila irakier har dött som en följd av kriget och få ljuspunkter är i sikte för det irakiska folket.

Carl Bildt var en av dem som gav sitt entydiga stöd åt USA:s beslut att gå in i Irak. Bildt menade säkert väl och det är mänskligt att då och då göra felaktiga bedömningar, även i viktiga frågor.

Men det är trist att se hur Carl Bildt på sin blogg försöker smita undan sitt politiska ansvar genom konstruerade resonemang om att det sannolikt hade varit ännu värre i Irak i dag om kriget aldrig ägt rum

Carl Bildt stöd åt USA:s krig i Irak är en fläck på hans mantel. Hans undanflykter leder bara till att fläcken växer sig starkare.

Mona Sahlins första anförande

Jag vill betona två saker ur Mona Sahlins anförande på (s)-kongressen i dag.

För det första lyfte hon frihetsfrågorna ur ett vänsterperspektiv. Det är en gammal sanning att synen på jämlikhet är en av de viktigaste sakerna som skiljer vänster från höger. Men skillnaderna i synen på friheten har kommit i skymundan. Borgerligheten har i någon mening vunnit den diskursiva striden om frihetsbegreppet och gjort frihetsfrågorna till sina frågor. Mona Sahlin vill vinna tillbaka frihetsbegreppet till vänstern. Dels genom att lyfta fram att frihet för borgerligheten oftast bara handlar om valfrihet och inte om någon annan frihet. Dels genom att poängtera att verklig frihet förutsätter jämlikhet. Det var bra!

För det andra uttalade Mona Sahlin självkritik mot det egna partiet när hon slog fast att partiet under 1990-talet inte tillräckligt prioriterat de internationella frågorna. Självkritiken var befriande att höra. I övrigt lyfte hon fram utrikespolitiken som ett av fyra viktiga områden (vid sidan av miljön, jobbenoch välfärden). Hon var också tydlig i sin markering att USA bär ett avgörande ansvar för den folkrättsstridiga invasionen av Irak och att USA måste lämna Irak på villkor som det internationella samfundet accepterar. Utrikesfrågorna är inte Mona Sahlins frågor, men hon kom ändå ganska rätt här. Idén att knyta ihop Margot Wallström med Jan Eliasson i en grupp med ansvar för bl a utrikesfrågorna inför Europaparlamentsvalet 2009 tycks mig klokt.

Ett bra tal - som väntat utan större överraskningar. Mona Sahlin är annars de små samtalens mästare. Kanske kan hon växa ytterligare även som talare i större församlingar.

Nu bryts isoleringen!

Så har då äntligen Fatah och Hamas kunnat enas om en samlingsregering i Palestina. Förhoppningsvis och förmodligen innebär bildandet av samlingsregeringen ett slut på det inom-palestinska våldet.

Hur kommer då omvärlden att bemöta den nya palestinska regeringen? Israel kommer att fortsätta sin isolationspolitik. USA åtminstone till en början sannolikt likaså.

Men EU kommer att bryta isoleringen. Israeliska Haaretz berättar att Frankrike redan inbjudit den tillträdande palestinske utrikesministern Abu Amr till Paris. Storbritannien – som tidigare mest har traskat patrull bakom USA i denna fråga – kommer enligt en tjänsteman på Foreign Office att ha kontakter med de regeringsledamöter som inte tillhör Hamas. Samme tjänsteman säger att den palestinska regeringen kommer att dömas efter sina handlingar och inte efter något annat. Det är bra. Isoleringsstrategin var ett stort misslyckande och har skapat stort lidande bland det palestinska folket.

Jag vill också passa på att tipsa om ett seminarium på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) onsdagen den 21 mars kl 18.00, då Isabell Schierenbeck diskuterar sin utmärkta bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006) med Eli Göndör.

Dolly Rebecca Parton

Som ohjälplig Dolly Parton-beundrare var jag naturligtvis på hennes konsert på Scandinavium igår (fjärde bänk!). Träffade en vän och kollega som giftigt konstaterade att det var värst vad jag blivit amerikavänlig. Nåja.

Visst väljer Dolly att närmast karikerat personifiera en form av "the American Way of Life". Jag har inga illusioner om hennes politiska tillhörighet eller värderingar. Men vid sidan av Dollys USA-look och Mae West-inspirerade framtoning finns där - som hos alla riktiga artister - också ett stort allvar. Hennes musikaliska skicklighet är oomtvistlig - där är hon en urkraft. Hennes kvaliteter som textförfattare och sångerska respekteras av alla. Men därutöver finns också ett stort mod. Att våga vara sentimental i denna osentimentala tid. Att våga stå för sitt artisteri när så många dagsländor försöker överleva genom att kippa tidsanda. Kraften att behålla makten över sitt konstnärskap när så många blir marionetter för produktionsbolag av olika slag. Intelligens och integritet imponerar.

Hennes extranummer He's alive! (där Petrus berättar) var för övrigt kvällens bästa låt. Den är oerhört stark, och inte så utnött som t ex Jolene eller 9 to 5.

Läs gärna också Lars Mikael Raattaamas något överlastade men ändå läsvärda artikel Dolly, döden, dockan ur Aftonbladet i söndags.

Sverige och Nato:s operation ”Active Endeavour”

Det har utbrutit en debatt om Sveriges eventuella deltagande i Nato:s operation ”Active Endeavour”, vilken syftar till träning av terroristbekämpning i Medelhavsområdet. Socialdemokraterna har genom Urban Ahlin sagt nej till ett svenskt deltagande, eftersom Nato-operationen baseras på Natofördragets artikel 5. Det är artikel 5 i Natofördraget som förbinder medlemsstaterna att komma till varandras hjälp i händelse av krig. Artikel 5 är därför det avgörande hindret för en alliansfri stat att bli medlem av Nato.

Jag tänkte i denna post inte argumentera för varför jag tycker att Sverige inte skall bli medlem av Nato. Det har jag gjort vid flera tillfällen tidigare. Här vill jag i stället lyfta fram försvarsminister Mikael Odenbergs (m)ärkliga och naiva argumentation i frågan.

Naiviteten består i att Odenberg på fullt allvar menar att deltagande i den här typen av övningar inte innebär att tröskeln sänks till ett svenskt medlemskap i Nato. Nej, det är klart att i formell mening innebär ett deltagande i den här typen av övningar inte att Sverige knackar på dörren för Nato-medlemskap. Men ett rimligt grundantagande är att ju mer Sverige övar med Nato och ju fler avancerade och artikel 5-baserade övningar Sverige deltar i, desto mindre dramatiskt blir steget över till formellt medlemskap. De institutionella banden mellan Sveriges försvarsmakt och Nato stärks. Opinionen vänjer sig vid att Sverige finns i Natos närhet.

För de som vill att Sverige skall gå med i Nato blir därför deltagande i den här typen av övningar ett viktigt steg på vägen. För de som inte vill att Sverige skall gå med i Nato blir deltagandet i den här typen av övningar något som bör undvikas. Men att som Odenberg låtsas som att det inte finns någon relation mellan deltagande i den här typen av övningar och tröskeln till Nato-medlemskap är bara fånigt.

Chicagobilder III

Just innan vi kom till Chicago i förra veckan valde staden borgmästare och demokraten Richard M Daley vann överlägset. Richard M Daley valdes till Chicagos borgmästare första gången redan 1989 och har sedan blivit omvald 1991, 1995, 1999 och 2003. Hans pappa – Richard J Daley – var Chicagos borgmästare under 21 år, 1955-1976. Det betyder att far och son Daley vid mandatperiodens utgång kommer att ha varit borgmästare i Chicago 43 år av 56 möjliga. En sådan successionsordning brukar vi oftast förknippa med mindre angenäma politiska system.

Vilken paroll Richard M Daley gick till val på? Experience matters.

Den svenska filmcensuren har utsatts för mycket spe under årens gång. Noterar att i USA finns det inte mindre än fem olika kategorier för åldersreglering av biofilm: General (G), Parental Guidance Suggested (PG), Parents Strongly Cautioned (PG-13), Restricted persons under 17 not admitted (R) samt No children under 17 admitted (NC-17). Det innebär att USA rimligen är ett av de få länder i världen där en tonåring anses vuxen nog att kunna dömas till döden men inte vuxen nog att själv kunna bestämma vilken film han eller hon vill se på bio.

I morgon onsdag åker vi hem. Jag återkommer till min Amerikasyn i samband med att jag inom kort formulerar mig kring Peter Katzensteins och Robert Keohanes nyutkomna bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006).

Chicagobilder II

Hissen på hotellet är försedd med TV. Det har jag aldrig upplevt förut. Ibland behövs det så lite för att jag skall känna mig upprymd.

Det kan behövas. Tidningarna berättar att amerikanska barn som drabbas av allvarliga hjärnskador och som saknar sjukförsäkring löper 50 procents större risk att dö på sjukhuset än barn med motsvarande skador som har sjukförsäkring. Ändå förväntas sjukhusens akutavdelningar behandla alla svårt skadade människor lika – oavsett om de skadade har sjukförsäkring eller ej. I USA saknar 9 miljoner barn sjukförsäkring. Det är uppenbart att systemet inte fungerar. I Sverige vill den borgerliga regeringen tillåta utförsäljning av storsjukhusen. Spåren från USA borde förskräcka.

Jag är här på en internationell statsvetarkongress (International Studies Association – ISA) med 3 300 deltagare, de allra flesta amerikaner. Ett återkommande tema på kongressen är hur säkerhetstänkandet impregnerar vardagsliv och samhällsliv. En kollega från Lancaster visar upp en affisch som sitter anslagen på Lancasters samtliga busskurer. Affischen påpekar att det är förbjudet att spotta på busskurens väggar och varnar presumtiva förövare för att överträda förbudet. Eventuella spottloskor kommer nämligen att DNA-testas och spottloskans upphovsman därför för alltid att finnas representerad i DNA-registret.

Chicagobilder I

I de allra flesta avseenden ser staden ut som jag hade förväntat mig. De magnifika skyskraporna, den amerikanska vänligheten, den ständiga kalla blåsten, de många tiggarna (alla med svart hudfärg).

Två saker överraskar. För det första frånvaron av reklam i stadsbilden. Skyskrapornas väggar är befriande rena från kommersiella budskap. Ända sedan jag var liten har jag vetat att Chicago var en ren stad (eftersom Pelle Svanslös på besök i staden kidnappades av det fruktade kattgangstergänget GG som skulle tvinga honom att slicka skyskrapornas väggar rena från smuts). Men jag visste inte att renheten även innebar frihet från reklam.

För det andra den icke-aggressiva stämningen. Efter ett drygt dygn i staden har jag inte hört någon höja rösten. Och detta i ett land där våldet i så många andra avseenden är en del av vardagen.

Om abort

På DN Debatt hotar i dag biskopen i svenska katolska kyrkan Anders Arborelius och den svenska pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin att uppmana kristna att inte rösta på alliansen i valet 2010, om utländska kvinnor ges möjlighet att göra abort i Sverige.

Artikeln ger mig dålig smak i munnen. Författarna väljer att raljera, genom att beskriva Sverige som ett blivande ”abortparadis”. Som om kvinnor som skall genomgå en abort uppfattar sin situation som att de befann sig i ett paradis?! Smaklösheten återkommer när Arborelius och Hedin väljer att också använda ordet ”abortturism” för att beskriva de kvinnor som i förtvivlan väljer att genomföra en abort utomlands, när det egna landets lagar förbjuder det.

Saken blir inte bättre av att Arborelius och Hedin ständigt återkommer till att de uttalar sig ”som kristna”. Men den kärlekslöshet som präglar Arborelius och Hedins artikel är inte kännetecknande för majoriteten av kristna människor i Sverige. Abortfrågan är svår, och varje ståndpunkt innebär moraliska kompromisser. Jag blir därför djupt beklämd över Arborelius och Hedins tvärsäkerhet och bristande empati med de kvinnor som väljer att i förtid avbryta sina graviditeter.

Författarnas självupptagenhet kommer också till uttryck i den politiska analysen. De skriver att kristdemokraternas huvudsakliga väljarbas är kristen, och att partiet riskerar att trilla ur riksdagen om kristna människor väljer att inte rösta på partiet p g a abortfrågan. Men Arborelius och Hedin glömmer att de allra flesta kristna människor i Sverige i dag inte röstar på kristdemokraterna, utan på helt andra partier. Och vilket parti vill de att abortmotståndarna inom kristdemokratin skall rösta på? Det enda parti i Sverige som i dag vill inskränka aborträtten är Sverigedemokraterna.

Sverige sviker i kampen mot klustervapen

I Oslo inleddes i onsdags en internationell konferens med syfte att förhandla fram ett förbud mot klustervapen. Dessa vapen är sällsynt otäcka eftersom de sprider ut småbomber över ett så stort område att det är svårt att undvika civila offer. Dessutom lämnar de kvar delar som inte exploderar och som därför skadar och dödar civila som återvänder efter krigets slut.

I en artikel i Göteborgs-Posten visar Svenska Freds så skickliga ordförande Frida Blom att Sverige är ett av de länder som motarbetar ett förbud. Skälet är att Sverige själv innehar en typ av klustervapen, Bombkapsel 90, som är knutet till Jas 39 Gripen. Regeringen menar att detta klustervapen är nödvändigt för att försvara Sverige från utländsk invasion.

Hallå, vilket sekel lever regeringen i? Visst finns det olika säkerhetspolitiska hot mot Sverige och visst kan hotbilden snabbt förändras. Men att i dag åberopa invasionshotet mot Sverige som argument för att motarbeta kravet på totalförbud mot klustervapen tangerar inte bara cynismens utan också löjlighetens gräns.

Läs gärna Frida Bloms utmärkta artikel här.

Om himmel och helvete

Det var en gång en samuraj som mötte en munk på vägen. Samurajen frågade munken hur han trodde att tillvaron gestaltade sig i himlen och i helvetet. Munken svarade inte på frågan, utan började i stället håna och förolämpa samurajen. Då grep samurajen sitt svärd, höjde det i luften och skulle just till att hugga huvudet av munken, då denne yttrade: Nu ser du en glimt av helvetet. Samurajen kom av sig mitt i rörelsen, sänkte sitt svärd varpå munken yttrade: Nu ser du en glimt av himlen.

Denna historia berättade Claes Malmberg i sin över 2 ½ timma långa show i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus igår måndag. Claes Malmberg uppvisar ett stort konstnärskap och hans grova humor (jag hörde fler svordomar denna kväll än på en hel månad annars…) bygger på ett genuint allvar. Det är därför han berör, på ett helt annat sätt än flertalet stå upp-komiker eller i och för sig skojiga deltagare i t ex TV 4-serien Parlamentet (där han då och då medverkar). Claes Malmberg är inte skojig, även om man skrattar kopiöst.

1996 gav Claes Malmberg ut CD:n Rastlös exrebell, där han sjöng Dylan på svenska (översättningar av bl a Lasse Larholm – som var med och kompade igår, Gunnar Danielsson och Ola Magnell). Den blev totalsågad i pressen – jag och min kära hustru tycker det är den överlägset bästa utgivningen av Dylan på svenska som gjorts.

Synd bara att han skall vara Gaisare...

Svensk Mellanösterndebatt

Svensk Mellanösterndebatt är faktiskt inte alls lika polariserad i dag som tidigare. De allra flesta som har en ståndpunkt i frågan är eniga om att vägen till fred gör över en tvåstatslösning, där Israel och en palestinsk stat ligger sida vid sida i fred med varandra och erkänner varandra. Israel skall dra sig tillbaka från de områden som ockuperades under 1967 års krig och inga terroraktioner skall accepteras.

En av anledningarna till att det är så svårt att åstadkomma en sådan lösning är att båda parterna – israeler och palestinier – betraktar sig som den svagare parten i konflikten. Israel definierar konflikten som mellan sig själv och stora delar av arabvärlden. Då blir Israel svagast. Palestinierna definierar konflikten som mellan sig själva och staten Israel. Då blir palestinierna svagast. Själv definierar jag konflikten som en nationell konflikt där två folk – det israeliska och det palestinska – gör anspråk på samma territorium. För att lösa konflikten bör de båda folken dela på territoriet och få varsin stat. Eftersom Israel ockuperar det territorium som skall utgöra den palestinska staten fallet det tyngsta ansvaret för att åstadkomma en politisk lösning på Israel. Ockupationen måste avbrytas och en palestinsk stat upprättas

Om detta råder det således stor enighet i debatten. Men ändå blir diskussionen – som framgår av kommentarerna på bloggposterna nedan – inte så sällan väldigt inflammerad. Självklart tar jag avstånd från alla terrorattacker och inte har jag något gemensamt med Hamas eller Hizbollahs politiska strävanden. Samtal med t ex Hamas ser jag i stället som en maktpolitisk strategi som syftar till att påverka Hamas och till att påverka den politiska händelseutvecklingen i området i riktning mot den lösning som det råder så stor enighet om i debatten.

Sakfrågor diskuterar jag gärna. Men jag har som princip att inte besvara inlägg som innehåller personliga invektiv – jag tänker inte bidra till en vulgarisering av det politiska samtalet. Jag avstår också gärna från att ge mig in i diskussioner kring inlägg som uttrycker en i det närmaste total tvärsäkerhet kring tingens ordning – då blir det sällan någon konstruktiv debatt. En annan god regel kan vara att inte ställa för många frågor i samma inlägg. Förmågan att begränsa sig vittnar oftast om att man tänkt igenom sitt inlägg ordentligt, och inte bara skrivit av sig sin ilska eller frustration.

Bildt, utrikesdebatten och historiens ironi

När Carl Bildt blev statsminister i den borgerliga regering som tillträdde 1991 blev en av hans första åtgärder att avveckla den pågående svenska brobyggarinsatsen i Mellanöstern. Avgående utrikesministern Sten Andersson hade under några års tid agerat medlare mellan israeler och palestinier och mellan PLO och USA. Sten Andersson var otvivelaktigt delaktig i den process som utmynnade i att Arafat och PLO definitivt erkände staten Israel. Men Bildt-regeringen menade att svensk utrikespolitik i stället skulle prioritera Europa och Sten Anderssons medarbetare på UD – främst Anders Bjurner och Mattias Mossberg - fick andra arbetsuppgifter. Norge tog över den svenska medlarrollen.

I dag är det andra tongångar. I regeringens utrikespolitiska deklaration som Bildt läste upp i riksdagen sägs i stället att: Sverige skall vara en klar röst för fred, frihet, folkrätt och försoning inte minst i Mellersta Östern. Vi arbetar för en starkare europeisk roll i fredsarbetet. Vi vill mer konkret förbereda skapandet av en självständig och fungerande palestinsk stat som lever i fred med Israel.

Sent skall syndaren vakna.

För övrigt noterar jag att i deklarationen nämns EU 20 gånger, FN 16 gånger och Nato bara två gånger.

Inte ett ord om dödsstraffet, inte ett ord om Guantanamo och inte ett ord om Israels illegala mur/barriär på Västbanken. Svagt.

Läs gärna hur Peter Weiderud – ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – kommenterar utrikesdeklarationen.

Bryt isoleringen av palestinierna nu!

Efter dagens möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel öppnas dörren på glänt för samtal med en ny palestinsk samlingsregering. Förutsättningarna för att komma framåt i fredsprocessen i Mellanöstern är den bästa på länge, uppger utrikesminister Carl Bildt till TT. Det är det bästa tillfället sedan Camp David-överenskommelsen, tillägger han.

Det är bra. Innan Carl Bildt blev utrikesminister argumenterade han vid flera tillfällen kraftfullt för en dialog mellan EU och den Hamas-ledda palestinska regeringen. Så gav han t ex på sin engelskspråkiga blogg så sent som den 1 september i år sitt stöd åt den finske utrikesministern Tuomioja som ville få igång en dialog med Hamas: I see in the media that the Finnish Foreign Minister Tuomioja has declared that Europe should now be ready to talk also to Hamas, and this is bound to stir some debate. But of course he's right. Det är viktigt att Carl Bildt även i sin nya roll som utrikesminister vågar ta bladet från munnen, även om det leder till kritik från t ex moderaternas kristdemokratiska koalitionskamrater.

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag skriver jag och ordföranden för Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Peter Weiderud om just betydelsen av att Bildt som Sveriges utrikesminister driver frågan om att häva isoleringen av palestinierna. Nästa tillfälle för Bildt blir i riksdagens utrikespolitiska debatt på onsdag. Vi håller ögon och öron öppna.

Framgång i Palestina

Uppgörelsen mellan Hamas och Fatah om att bilda en palestinsk samlingsregering är en stor framgång. För det första var uppgörelsen nödvändig för att få bukt med det inom-palestinska våldet, främst i Gaza. För det andra var uppgörelsen nödvändig för att kunna lätta på den internationella blockaden mot den palestinska regeringen och därigenom lindra den sociala nöden bland det palestinska folket.

För första gången säger nu Hamas att organisationen tänker respektera de avtal som den palestinska myndigheten ingått med andra stater, därmed också de som ingåtts med Israel. Att ”respektera” avtalen är visserligen ett svagare uttryck än att ansluta sig (”commit”) till dem, men ändå en klar eftergift från Hamas sida. Hamas manöverutrymme är begränsat. Om Hamas gör för stora och snabba eftergifter riskerar organisationen att splittras i mindre grupper, varav de mest militanta sannolikt skulle återuppta terroraktionerna mot Israel.

Visserligen kommer USA och Israel inte att ändra sin grundinställning. Därtill är Hamas eftergifter för små. Men EU-staterna kommer inbördes att ha olika uppfattningar om hur man nu bär agera i förhållande till den nya palestinska regeringen. Sannolikt kommer EU att landa i en kompromiss med innebörden att uppgörelsen är ett steg framåt, men inte ett tillräckligt stort steg. Parallellt öppnas nu möjligheter för EU att ändå samarbeta med den palestinska regeringen genom de ministrar som inte representerar Hamas.

Jag kommenterar i kväll torsdag uppgörelsen i det nya nyhetsprogrammet Summerat i P 1, strax efter kl 22.00.

Facket och salladsbaren Wild n’ Fresh

I dag meddelade ägaren till den riksbekanta salladsbaren Wild n’ Fresh i Göteborg – Sofia Appelgren – att hon säljer rörelsen. Sofia Appelgren vägrade in i det sista att teckna kollektivavtal, men fackets blockad mot salladsbaren blev en alltför stark press att stå emot.

Striden om salladsbaren har fått symbolisk betydelse. Parterna har bl a tävlat om att framstå som David och inte som Goliat. Sofia Appelgren har framställt sig som en vanlig, liten människa som tvingats slåss mot en maktfullkomlig fackföreningsapparat. Facket har framställt sig som värnare av just den vanliga, lilla människan som i egenskap av anställd behöver kollektivavtalen som värn mot maktfullkomliga arbetsgivare.

Jag har fäst vid mig två uttalanden som Sofia Appelgren i dag gör till TT, och vilka jag tycker är typiska för många liberalers syn på facklig verksamhet. För det första säger Appelgren att: Facket är bra där det behövs men inte när det finns schysta villkor. Facket reduceras därigenom till en sorts polis som bara ingriper efter det att övergrepp har begåtts. I min värld skall facket i stället finnas på plats genom kollektivavtal för att redan från början garantera att arbetsplatsen har ”schysta villkor”.

Appelgren menar vidare: Jag tycker att hela den här situationen i grund och botten handlar om sunt förnuft. I min värld handlar fackliga strider inte om ”sunt förnuft”. Relationen mellan arbetsgivare och anställda på en arbetsplats präglas i allmänhet av ojämlika maktförhållanden. Talet om ett ”sunt förnuft” bidrar till att osynliggöra dessa maktförhållanden och är ett uttryck för den liberala drömmen om att intressemotsättningar mellan arbetsgivare och anställda kan hanteras som om det egentligen rörde sig om en praktisk fråga.

Sofia Appelgren har säkert följt sitt hjärtas väg i denna fråga. Inget ont i det. För facket och för kollektivavtalen innebär hennes beslut att sälja en principiell seger.

Det blir en svår säsong

I går såg jag IFK Göteborgs säsongspremiär mot BK Häcken på en solig Valhalla IP. Piggt spel och oväntat hög kvalitet på passningarna i första halvlek. Det mesta rasade dock samman i andra halvlek, efter att Ölme Johansson lite onödigt ordnat ordnat till en Häcken-straff redan efter ett par minuter. IFK:s ledning med 1-0 i halvlek vändes snöpligt till en förlust med 1-2. Det andra Häcken-målet kom i sista spelminuten på frispark.

Det blir en svår säsong. Få starka nyförvärv (även om skyttekungen från division 2 Mathias Ranégie spelade ganska bra), spelmässig förvisning till Ullevi i väntan på den nya arenan, uselt publikintresse och framför allt de stundande rättegångarna för skattefusk. Åtminstone kommer jag att snegla mer neråt kvalstrecket än mot medaljplatserna... Det blir till att se fram mot säsongen 2008 i stället - med ny arena, avklarade skatterättegångar och sannolik storsatsning på spelartruppen.

Jag har inte en aning om vem i klubben som bär ansvaret för skatteaffärerna - här måste den juridiska prövningen få ta sin tid. Men skattetrixandet har skadat klubbens anseende och varumärke på ett sätt som det kommer att ta mycket lång tid att reparera. Särskilt för en klubb som åtminstone de senaste decennierna haft lite (s)-stämpel är trixandet förödande för trovärdigheten. Idrott och politik hör ihop (för att säga något som i dag anses banalt - annat var det 1968 i samband med Davis cup-matchen mot Rhodesia i Båstad).

P.S. Andrés Vasquez spelade med en helt annan mogenhet och stabilitet än tidigare. Han får sitt stora genombrott i år. Kom ihåg var ni hörde det först.

Se människan!

När Pontius Pilatus hade låtit gissla Jesus och fäst en törnekrona på hans huvud visade han upp honom för folket och sade: Se människan. Genom att visa upp den torterade Jesus ville Pilatus stilla den upphetsade folkhopens blodtörst för att därefter kunna låta Jesus gå fri. Men folkets blodtörst blev inte stillad. Tvärtom tycktes åsynen av den sönderpiskade Jesus upphetsa folkhopen ytterligare, och med de ekande slagorden Korsfäst! Korsfäst! övertygade de Pilatus om att Jesus verkligen skulle korsfästas.

Jag tänker på detta bibelställe när jag ser Aftonbladets framsida idag, där Lars Danielssons plågade ansikte i närbild visas upp mellan jätterubrikerna EXTRA och LÖGNARE. Nej, Lars Danielsson är inte Jesus (även om vi i och för sig aldrig kan veta säkert – Jesus reser sannolikt inkognito). Och Aftonbladet är inte Pontius Pilatus. För Pontius Pilatus hade åtminstone en god avsikt. Genom att visa upp Jesus som piskad och plågad människa skulle demoniseringen av honom inte längre vara möjlig. Se människan. Aftonbladets uppvisande av Lars Danielsson är tvärtom ett led i en medvetet demonisering av en redan plågad människa. Genom att ta ifrån Lars Danielsson alla mänskliga drag blir korsfästelsen möjlig.

Låt oss vägra spela med i ett sådant spel. All demonisering av enskilda individer är av ondo. Se människan!

Kyrkorna kritiserar regeringen

På måndagen uppvaktade företrädare för kyrkorna i Sverige biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Delegationen kritiserade regeringen för att urholka biståndet genom att använda det till andra ändamål än fattigdomsbekämpning. I uppvaktningen deltog bland andra ärkebiskop Anders Wejryd, Missionskyrkans missionsföreståndare Göran Zettergren, Baptistsamfundets föreståndare Karin Wiborn samt katolska kyrkans biskop Anders Arborelius.

I valrörelsen garanterade folkpartiet och kristdemokraterna att en moderatledd borgerlig regering inte skulle leda till en försämring av det svenska biståndet.

Tipstack till Dagen.

Israel och den arabiska spökstaden

I dag rapporterar Göteborgs-Posten att Israel byggt upp en arabisk-muslimsk spökstad i Negevöknen, med moskéer, en gammal stadskärna och ett flyktingläger. Spökstaden skall användas för att träna israeliska soldater i krigföring i arabisk stadsmiljö. I artikeln säger den israeliske brigadgeneralen Uzi Moskovich att även utländska arméer komma att bjudas in för att genomföra militära övningar i staden.

Tänk er det omvända. Tänk er att Egypten eller Syrien byggde upp en judisk stad i öknen - inklusive synagogor - och därefter bjöd dit utländska militära arméer för att genomföra militära övningar. Omvärlden skulle med all rätt rasa och anklaga dessa stater för antisemitism. När det gäller Israels arabiska spökstad har åtminstone jag inte noterat några fördömanden från t ex Sverige eller EU.

Slip of the Tongue?

"Därav hjärtat är fullt talar munnen", är ett av mina favorituttryck. Nog är det talande att folkpartiet i sitt mediepolitiska program ”Frihet, mångfald och kvalitet” vill inrätta en särskild fond som skall hjälpa medierna att göra ”korrekta nyhetsbedömningar”. Ja, ni hörde rätt: "korrekta nyhetsbedömningar". Men vem i fridens dar skall ha makten att bestämma vad som är en korrekt nyhetsbedömning och vad som inte är det? Vilka kriterier skall ligga till grund för vad som är en ”korrekt nyhetsvärdering”? Och hur går programmets namn ”Frihet, mångfald och kvalitet” ihop med att alla medier skall göra ”korrekta nyhetsvärderingar”. Uttrycket visar att folkpartiet i sin liberala fundamentalism tror att det finns en sanning, ett sätt att bedöma vad som är nyhetsmässigt relevant och vad som inte är det. Av regeringen tillsatta smakdomare skall sedan få makten att avgöra vad som är fel eller rätt. Pust.

Ett annat exempel står Svenska Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell för i dagens nummer av gratistidningen City Göteborg. Inför det avgörande valet mellan Lennart Johansson och Michel Platini (Platini vann!) om posten som ordförande för den europeiska fotbollsunionen UEFA får Lagrell frågan varför han så starkt förordar Lennart Johansson. Lagrell svarar att det beror på att han föredrar den nordeuropeiska ledarstilen framför den sydeuropeiska, då den sydeuropeiska ”bygger mer på nätverk, på personliga och vänskapliga band”. Men lite längre ned i texten tittar den Lagrellska bockfoten fram, då han kommenterar sina egna kontakter med Lennart Johansson: ”Jag har lärt känna oerhört mycket betydelsefullt folk via Lennart, kontakter som är mycket bra att ha i många samarbeten när det kommer till tv-avtal, reklamavtal och annat. ”Sa någon ”nätverk”? Sa någon ”personliga och vänskapliga band”? Sa någon ”sydeuropeisk ledarstil”? Pust igen.

Palme engagerar!

I dag utkommer Claes Arvidssons bok Olof Palme. Med verkligheten som fiende (Timbro, 580 sidor). Claes Arvidsson är skribent på Svenska Dagbladets ledarsida och därför föräras boken åtminstone två förstadagsrecensioner - i just Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter.

I Svenska Dagbladet gör alltid läsvärda ledarskribenten i DN Barbro Hedvall sitt bästa för att inte totalt såga sin kollegas bok. Hon talar om ”gedigna genomgångar av utvecklingen i allmänhet och den socialdemokratiska politiken i synnerhet” samt att det avslutande kapitlet kan ”läsas fristående och ge en nutida läsare en bild av den begåvade politikern…”. Men mellan raderna märks hennes olust inför boken, och i texten kommer olusten till uttryck i formuleringar som ”Källmaterialet är dessutom dubiöst”, citaten ”lösryckta” och att ”författarens motvilja mot Palme” slår igenom i framställningen.

I Dagens Nyheter bidrar Göran Greider med en mer genuin sågning. Den är också läsvärd, men naturligtvis mer förutsägbar.

Själv har jag inte hunnit ta del av Claes Arvidssons bok. Däremot läste jag för några år sedan Claes Arvidssons bok ”Ett annat land. Sverige och det långa 70-talet” (Timbro, 1999). Det var en alltför många hundra sidor för lång pamflett om den politiska utvecklingen i Sverige i svallvågorna efter 1968.

Olof Palme väcker fortfarande känslor, mer än 20 år efter sin död. Mina första minnen av honom är några TV-sända riksdagsdebatter kring 1970 och den gudabenådade retorik han då visade upp. För mig har Palme aldrig framstått som någon framgångsrik resultatpolitiker, utan mera som en ideologisk fyrbåk, inte minst i frågor om internationell solidaritet.

Själv läser jag med behållning Tage Erlander: Dagböcker från början och mitten av 1950-talet och hans första beskrivningar av en då 25-årig Olof Palme (Gidlunds, 2001-), Björn Elmbrants Palme (Författarförlaget Fischer & Rye, 1989) samt Ann-Marie Ekengrens Olof Palme och utrikespolitiken. Europa och Tredje världen (Boréa, 2004).

Riksdagsdebatten om Palestinafrågan

Lite i skymundan avhölls igår en riksdagsdebatt om Palestinafrågan, där utrikesminister Carl Bildt besvarade interpellationer av bl a Magdalena Streijffert (s), Jan Ertsborn (fp), Mehmet Kaplan (mp) och Hans Linde (v).

Det blev en i många avseenden märklig tillställning. Jag har systematiskt följt den svenska Mellanösterndebatten under många års tid, men jag har aldrig upplevt en sådan enighet i sakfrågorna mellan moderater, folkpartister, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. De enda som mälde sig ur gemenskapen var de båda kristdemokraterna Alf Svensson och Annelie Enochson, vilka båda höll glödande försvarstal för Israels agerande.

Carl Bildt var som vanligt entydig i sin kritik av Israel: Vi har haft anledning att ha starka reservationer, såväl utifrån folkrättens som utifrån den humanitära omsorgens perspektiv, mot viktiga delar av den politik som Israel fört under en följd av år. Det gäller inte minst den illegala bosättningspolitiken och dragningen av separationsbarriären på ockuperat område och dess effekter. Vi har ständigt upprepat att ockupationen måste upphöra. Bildt betonade också att Hamas ”i allt väsentligt” respekterat en vapenvila under ett antal år och att: Terrorismen är inte borta, men den är begränsad.

Carl Bildt fick också beröm av oppositionen. Magdalena Streijffert avslutade sitt deltagande i debatten med att säga att hon: blev glad över utrikesministerns svar och att hon känner hopp över den hållning som Sverige ska ha. Miljöpartisten Mehmet Kaplan tyckte att Carl Bildt givit väldigt vettiga och uttömmande svar.

I riksdagsdebatten fanns en stark enighet om vägen till fred. Det gäller att skapa en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Alla terrorhandlingar och olagliga dödsskjutningar måste självklart upphöra. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Jerusalem bör bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.

När nu enigheten är så stark vore det värdefullt om en svensk folkrörelse för fred i Mellanöstern kunde mobiliseras, med stöd i breda lager av det svenska samhällslivet!

Om valet av Mona Sahlin

En del påstår att Mona Sahlin tillhör socialdemokratins högerfalang. Det är inte min bild. Jag har alltid uppfattat Mona Sahlin som en person som i positiv mening lyssnar in de politiska stämningarna inom och utom partiet, för att därefter formulera en linje som syftar till såväl sakpolitisk framgång som röstmaximering. Ibland kan det bli höger, ibland kan det bli vänster.

Hon har ett tilltal som bär även utanför de socialdemokratiska kretsarna. Jag tror hon har goda förutsättningar att bli en stark och enande partiordförande.

En del påstår att Mona Sahlin är pragmatiker. Det beror förstås på vad man menar med ”pragmatiker”. Inom det politiska språket används ofta beteckningar som ”pragmatiker” eller ”förnyare” som beskrivning av högerfalangen inom socialdemokratin. Vänsterfalangen beskrivs som ”ideologer” eller ”traditionalister”. Så man skall se upp med ordet "pragmatisk" - det är inte alltid så neutralt positivt som man kan tro.

I dag har det nästan blivit fult att vara ideologisk. Det är som att ideologisk likställs med fundamentalistisk, i motsats till förnuftig och rationell. Den sammankopplingen köper jag inte. Jag beskriver gärna mig själv som just ideologisk, samtidigt som jag ser fundamentalismen som vänsterns värsta fiende.

Mona Sahlins presskonferens bjöd inte på några överraskningar. När hon berättade att hon tänkte prioritera tre olika frågor tecknade jag i hast ned ”miljö, jobb, utanförskap/integration” på en lapp – och just de tre blev det! Låt oss säga att det hade varit märkligt om det inte blivit just dessa tre, givet dagens politiska läge. Skolfrågor och vård/omsorg i all ära – men de väger lättare i den politiska debatten i dag än för några år sedan. Jag är glad att hon inte nämnde trygghet. Inte för att jag önskar människor otrygghet, utan för att nästan alla frågor i dag närmast slentrianmässigt vinklas på trygghet och säkerhet. Det har nu gått mer än 20 år sedan Ulrich Beck skrev sin berömda bok om Risksamhället. Han får mer rätt för varje dag som går.

Inom utrikespolitiken är Mona Sahlin fortfarande ett oskrivet kort. Europaentusiast, ja. Globala miljöfrågor, ja. Men hur kommer hon att profilera sig i traditionella socialdemokratiska profilfrågor som t ex nedrustning, folkrätt och konflikterna i Mellanöstern? Som jag tidigare konstaterat på denna blogg är det tunt efter Jan Eliasson och Carin Jämtin i den socialdemokratiska toppen när det gäller förutsättningarna att möta Carl Bildt i utrikesfrågorna. Göran Persson samlade också en hel del makt till Statsrådsberedningen i dessa frågor. Det finns har ett s k formativt moment (d v s en period där politik omprövas och vidareutvecklas) inom socialdemokraterna även i utrikesfrågorna just nu. Kommer Mona Sahlin att aktivt påverka partiets utveckling även i dessa frågor? Jag är inte säker på det. Risken finns att Carl Bildt får fortsätta sin enmansshow i svensk utrikespolitik under överskådlig tid.

Att hålla eller inte hålla - det är frågan

Det är en allmän sanning att regeringspartier tenderar att förlora röster i val. En annan allmän sanning är att små partier i en koalitionsregering tenderar att förlora mer än stora partier. Om detta skrev statsvetaren Tommy Möller – som ju själv har arbetat som politisk sekreterare för moderata samlingspartiet – en läsvärd artikel på DN Debatt i förra veckan. Det är klart att Göran Hägglund, Lars Leijonborg och Maud Olofsson är medvetna om dessa förutsättningar inför 2010 års val. Men medvetenhet är en sak – att formulera en strategi en annan.

Problemet för de tre små borgerliga partierna är att det riskerar att bli fel hur de än gör. Om de profilerar sig emot de stora moderaterna kommer socialdemokratin att kunna peka på borgerlig splittring och regeringspartiernas oförmåga att komma överens. Om de i stället väljer att sitta still i båten och inte profilera sig emot moderaterna kommer de att marginaliseras i debatten och riskera att allt starkare känna det obehagliga flåset av fyraprocentsstrecket i nacken.

Som jag skriver i Sydsvenskan i dag så tror jag trots allt att den borgerliga regeringen kommer att hålla ihop mandatperioden ut. Men frågan är vilket pris för kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet får betala? Lite av en inomborgerlig Hela havet stormar-lek kan det allt bli.

Irak - mera av samma medicin...

I sitt uppmärksammade TV-tal om Irak natten till idag vägrade president Bush istadigt att gå sina kritiker eller den amerikanska folkopinionen till mötes. I stället för att planera för en successiv amerikansk reträtt vill Bush sända ytterligare 20 000 amerikanska soldater till Irak. Få seriösa bedömare tror att fler amerikanska soldater i Irak kommer att förbättra situationen – snarare tvärtom.

Bush har en poäng. Ingen kan veta vad som skulle följa av en amerikansk reträtt. I sitt tal hävdade han: Vi kan inte dra oss tillbaka. Då kollapsar den irakiska regeringen och landet slits isär. Det kan mycket väl bli så. Dagens helvete i Irak skulle faktiskt kunna följas av ett än större helvete om USA drog sig tillbaka. Ingen vet. Irakpolitiken måste formuleras utifrån mer eller mindre kvalificerade gissningar och där konsekvenserna av fel beslut kan bli politiskt och humanitärt förödande. Min egen uppfattning är att ett välplanerat och successivt amerikanskt tillbakadragande ändå är den minst farliga vägen att gå. Den vägen bör påbörjas snarast.

Få av dem som hejade på inför Irakkriget står idag fast vid sina trosvissa bedömningar. Om det är någon läxa som kan läras av ohyggligheterna i Irak så är det att politiska problem sällan eller aldrig kan lösas med militära medel.

Politisk helomvändning i Israel

Israels premiärminister Ehud Olmert gör en politisk helomvändning. Tidigare har Olmert applåderat det ensidiga israeliska tillbakadragandet från Gaza och förespråkat ett motsvarande tillbakadragande från delar av Västbanken. I en intervju med den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua säger Olmert nu att erfarenheterna från bl a Gaza fått honom att inse att den israeliska politiken varit ett misslyckande. I stället vill han förhandla med palestinierna om vägen till en tvåstatslösning.

Olmerts helomvändning innebär att han tar avstånd från den politik han själv gick till val på i mars 2006. Olmerts parti Kadima bildades av Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon i slutet av 2005, då Sharon lämnade Likud-partiet efter inre stridigheter. Men den stroke som Sharon drabbades av i början av januari 2006 hindrade honom att själv få föra Kadima till valseger. Olmert fick ta över och med Sharons namn i ryggen vann Kadima en klar valseger.

Därefter har motgångarna hopat sig för Olmert. Det ensidiga tillbakadragandet från Gaza löste inte på något sätt Israels säkerhetsproblem. Raketbeskjutningarna mot Israel har inte upphört och på Gaza växer den sociala nöden i takt med omvärldens bojkott av den folkvalda Hamas-regeringen och inbördesstrider mellan olika palestinska fraktioner.

Kadimas överlevnad som politiskt parti hänger på en skör tråd. Partiet är en konstgjord skapelse – skapat av Sharon för Sharon. Just nu saknar Kadima och Olmert en politik överhuvudtaget. Låt oss hoppas att man inte försöker hantera situationen genom några vanvettiga flyganfall mot Iran.

Aftonbladet och bloggarna

Den gode Jimpan har sänt mig följande bloggutmaning, vilken har sitt ursprung i Aftonbladets kartläggning av bloggarnas självbilder. Jag tackar för utmaningen, och här kommer svaren.

1. Hur länge har du bloggat?
Jag startade bloggen i juli 2006. Libanonkriget hade just brutit ut och den politiska temperaturen i Sverige var på väg upp inför valrörelsen. Jag ville pröva en ny form av politisk opinionsbildning samt träna min förmåga till distinkta politiska analyser och reflektioner.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Jag hade en ganska klar bild av bloggosfären, eftersom flera personer i min närhet bloggar. Den centrala skiljelinjen går mellan privata, dagboksliknande bloggar och politiska eller andra ämnesinriktade bloggar.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Min relation till bloggar är alldeles för platonisk för att jag med trovärdighet skulle kunna karaktärisera den i termer av förälskelse.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Sju månader är en i sammanhanget så kort tid att mina kinder inte rodnar alls.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag återvänder med någorlunda regelbundenhet till 25-30 bloggar.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Nästan alla bloggar jag läser handlar om politik, religion, idrott eller kultur. Nästan ingen är dagboksblogg.

7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lite märklig fråga. Det beror ju på vad man menar med ”olik”. I sina åsikter? Till sin personlighet? Men visst – jag är lite svag för Bulten i Bo.

8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Se fråga 7. Men jag puffar gärna för Helle Klein.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Enbart positivt. Några av dem har egna bloggar.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det beror säkert på vem man frågar.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Personlig, men aldrig privat är ju det politiskt korrekta svaret. Men det finns nog en tendens mot ökad personlighet över tid.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Privatliv och arbetsplatsrelaterade saker.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Att ”få bekräftelse” har blivit ett modeuttryck. Allt vi gör kan tolkas i termer av sökande efter bekräftelse. Det gör att begreppet känns lite meningslöst.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Det varierar, förstås. Ofta avslöjar vi mer än vad vi är medvetna om i våra texter.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Jag har träffat människor efter att jag läst deras bloggar. Men det går inte att säga någor generellt om huruvida de var som jag trodde.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Allt kan missbrukas. Men jag har svårt att se bloggeriet som potentiellt mer skadefullt än andra mänskliga aktiviteter.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Eftersom jag då och då deltar i den offentliga debatten i kontroversiella ämnen som t ex konflikterna i Mellanöstern har jag fått ett och annat tillmäle över tid. Men sårad? Nej, det kan jag inte säga. Oftast faller okvädingsorden tillbaka på avsändaren. Älska dina fiender!

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Je Ne Regrette Rien...

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Anonymiteten bidrar i flera fall till att vulgarisera debatten. Det är trist. För egen del kan jag notera att bloggandet medfört att jag skrivit färrre debattartiklar i t ex dagspressen än vad jag annars skulle ha gjort. Dygnets timmar är (dessvärre…) begränsade.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Kanske. Så länge inspirationen finns där och formen inte upplevs som ett hinder.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggarna i sig är inte särskilt intressanta och har i de allra flesta fall inget inflytande alls. Men bloggeriet är en yttring av Internets möjligheter och den kommunikationella revolutionen, som i sig kommer att utgöra (och redan till stor del utgör) en grundläggande förändring av vårt sätt att organisera ekonomin och den politiska ordningen.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Bloggskrivandet har givit mig ett nytt forum för politisk diskussion och kulturkritik samt skärpt min penna och analytiska förmåga.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Insyn i nya nätverk samt tillgång till många kreativa tankar.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
De jag helst skulle vilja läsa svaren av kommer med all sannolikhet inte att besvara den. Väljer därför att avstå.

Oss är en Frälsare född?

Antalet döda amerikanska soldater i Irak passerade vid årsskiftet 3000-gränsen. På varje död amerikansk soldat går det enligt försiktiga Iraq Body Count Project cirka 20 irakier. Det betyder omkring 60 000 döda sedan den USA-ledda interventionen genomfördes år 2003. Ingenting tyder i dagsläget på att våldsspiralen skulle vara på väg att avta.

Enligt opinionsinstitutet Ipsos tror var fjärde amerikan att Jesus kommer att återvända till Jorden under år 2007. Mot bakgrund av läget i Irak framstår den förhoppningen som en av de mer realistiska i de pågående försöken att hitta en väg att frälsa USA från Irakkriget.