2007-03-14

Dolly Rebecca Parton

Som ohjälplig Dolly Parton-beundrare var jag naturligtvis på hennes konsert på Scandinavium igår (fjärde bänk!). Träffade en vän och kollega som giftigt konstaterade att det var värst vad jag blivit amerikavänlig. Nåja.

Visst väljer Dolly att närmast karikerat personifiera en form av "the American Way of Life". Jag har inga illusioner om hennes politiska tillhörighet eller värderingar. Men vid sidan av Dollys USA-look och Mae West-inspirerade framtoning finns där - som hos alla riktiga artister - också ett stort allvar. Hennes musikaliska skicklighet är oomtvistlig - där är hon en urkraft. Hennes kvaliteter som textförfattare och sångerska respekteras av alla. Men därutöver finns också ett stort mod. Att våga vara sentimental i denna osentimentala tid. Att våga stå för sitt artisteri när så många dagsländor försöker överleva genom att kippa tidsanda. Kraften att behålla makten över sitt konstnärskap när så många blir marionetter för produktionsbolag av olika slag. Intelligens och integritet imponerar.

Hennes extranummer He's alive! (där Petrus berättar) var för övrigt kvällens bästa låt. Den är oerhört stark, och inte så utnött som t ex Jolene eller 9 to 5.

Läs gärna också Lars Mikael Raattaamas något överlastade men ändå läsvärda artikel Dolly, döden, dockan ur Aftonbladet i söndags.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Family values rules!

TomTom sa...

Hallå där,

satt snett till vänster om dig i så fall, på ena läktaren.

tyckte delar av konserten var helt genialisk - framför allt innan pausen, med bland annat låtarna the Grass is Blue och Little Sparrow, men efter pausen dalade det kraftigt och till skillnad från dig tyckte jag faktiskt att avslutande låten sög fett...

blev faktiskt totalt förvirrad av att hon som näst sista låt körde Imagine - denna totalt uttjatade men ändå lite smått anarkistiska fredslåt kryddad Lennon's anti-religiösa budskap (Imagine there's no heaven - it's easy if you try...) när hon en stund tidigare uttryckt sin övertygelse om att gud vet vad han gör när det gällde kriget (i irak?). den avslutande, religiösa låten "He's alive" krockade således totalt med "imagine" men var kanske mer i linje med resten av hennes show - för en show var det i alla fall, på gott och ont, med mycket plast och yta. För trots alla referenser till sin barndom och gamla familjeminnen lämnade gjorde Dolly som person inga djupare intryck på mig.

don Tomaso