I de allra flesta avseenden ser staden ut som jag hade förväntat mig. De magnifika skyskraporna, den amerikanska vänligheten, den ständiga kalla blåsten, de många tiggarna (alla med svart hudfärg).
Två saker överraskar. För det första frånvaron av reklam i stadsbilden. Skyskrapornas väggar är befriande rena från kommersiella budskap. Ända sedan jag var liten har jag vetat att Chicago var en ren stad (eftersom Pelle Svanslös på besök i staden kidnappades av det fruktade kattgangstergänget GG som skulle tvinga honom att slicka skyskrapornas väggar rena från smuts). Men jag visste inte att renheten även innebar frihet från reklam.
För det andra den icke-aggressiva stämningen. Efter ett drygt dygn i staden har jag inte hört någon höja rösten. Och detta i ett land där våldet i så många andra avseenden är en del av vardagen.
5 kommentarer:
Välkommen till amerofilernas skara. Det är ett fascinerande samhälle.
"...Och detta i ett land där våldet i så många andra avseenden är en del av vardagen..."
Jaså, är det en del av vardagen i USA? Enligt en som bor i Sverige då? Det var ett förvånande generaliserande.
Underbart att slippa reklam. Den typen av betalt klotter är verkligen pest.
Klotter som betald reklam var en bra formulering! Men inte blir jag amerofil bara för att skyskraporna är klotterfria.
De framträdande statsvetarna Peter Katzenstein och Robert Keohane diskuterade i dag på den statsvetarkongress där jag befinner mig sin nyutkomna antologi om "anti-amerikanismen" som företeelse. Bl a diskuterar de den s k liberala anti-amerikanismen, som kritiserar USA för att stödja diktaturer och motarbeta frihandel. De konstaterar också att "anti-amerikanism" är ett nedsättande uttryck som ofta används för att marginalisera USA-kritiker i debatten.
Boken återkommer jag till vid senare tillfälle.
Skicka en kommentar