2007-06-05

Sexdagarskriget 40 år senare

I dag för exakt 40 år sedan inledde Israel ett massivt flygangrepp mot egyptiska flygfält. Angreppet hade bl a föregåtts av växande spänning i området och palestinska gerillaaktioner mot Israel. På bara några timmar slogs det egyptiska flygvapnet ut och under de närmaste sex dagarna ockuperade israeliska styrkor omfattande arabiska områden, däribland Gazaremsan och Västbanken med östra Jerusalem.

Men krigsframgångarna gav inte Israel fred och säkerhet. 40 år efter sexdagarskriget präglas Israels situation fortfarande av rädsla för nya krig, palestinska uppror och terrorhandlingar. Ockupationen plågar inte bara palestinierna, utan "urholkar också den israeliska demokratin och statsbygget". Det skriver Anita Goldman, avskalat och insiktsfullt, i Aftonbladet i dag. Den goda ockupationen finns inte och kan inte finnas.

Sexdagarskriget förändrade på ett avgörande sätt konflikten mellan israeler och palestinaaraber. Arabstaternas förödmjukande nederlag bidrog starkt till att mobilisera en palestinsk nationalism. Alltfler länder i omvärlden började betrakta palestinierna som ett eget folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till statsbildning. Konflikten omdefinierades från en mellanstatlig konflikt mellan Israel och de arabiska staterna till en nationell konflikt mellan det israeliska och det palestinska folket.

Före sexdagarskriget uppfattades Israel som den svagare parten i konflikten och som hotat till sin existens av arabstaterna. Idag uppfattas Israel istället som den starkare parten i konflikten och palestinierna som den svagare. Bilden av styrkeförhållandena är viktig. Ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning ligger alltid hos den starkare parten.

Även Israels närmaste vänner kräver att ockupationen upphör. Sveriges kristna råd - där numera även Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan ingår, och vars medlemmar av tradition känner väldigt starkt för Israels sak - markerar i ett väl avvägt uttalande att ockupationen måste upphöra. Israel borde lyssna på dessa vänner, i stället för på dem som väljer att aldrig kritisera Israel oavsett vilka handlingar Israel begår. Riktiga vänner vågar kritisera.

Själv skriver jag om sexdagarskriget 40 år senare i dagens nummer av Sydsvenskan.

14 kommentarer:

G. Tikotzinsky sa...

Det finns tre sett att häva ockupationen:

1. Att Israel drar tillbaka sina trupper. Så har skett i Sinai och Gaza.

2. Att Israel annekterar landområdet. Så har skett i Jerusalem och Golan.

3. Att Palestinska Myndigheten genom traktat överlåter landområden till Israel. Så har i praktiken skett i C-områdena i Oslo-traktaten, även om traktaten inte fastställer de jure äganderätt för Israel.

Återstår områden A och B. Just nu är det inte praktiskt möjligt för Israel att dra tillbaka trupperna. Ansvaret ligger hos palestinierna att bygga upp nationella institutioner som kan utöva effektiv kontroll över dessa områden innan ockupationen kan hävas.

G. Tikotzinsky sa...

"Angreppet hade bl a föregåtts av växande spänning i området och palestinska gerillaaktioner mot Israel"

"Växande spänning" är väl dagens understatement för de direkta krigshandlingar som Egypten inlett mot Israel redan månaden tidigare. Flottblockad räknas allmänt som krigshandling, men kanske Ulf tycker annorlunda.

G. Tikotzinsky sa...

"...arabiska områden, däribland Gazaremsan och Västbanken med östra Jerusalem."

Jaha, den judiska stadsdelen i Gamla Stan (Jerusalem) blev därmed "arabiskt område" när Ulf Bjereld fattar pennan. Likaså judiskt-ägd egendom i Hebron, hela Gush Etzion, Kfar Darom i Gaza etc.

G. Tikotzinsky sa...

"Ansvaret för att uppnå en fredlig och varaktig lösning ligger alltid hos den starkare parten."

Ja, det brukar ju vara så att den starkare parten DIKTERAR villkoren för den svagare parten. Freden i Roskilde är ett exempel ur svensk historia. Tysklands nya gränser efter WW2 är ett annat. Vad som är intressant från båda exemplen är att så småningom blev det en varaktig fred.

Så, Ulf, varför avfärdar du ovanstående modell? Om man ser på världshistorien är det onekligen den mest effektiva modellen för att uppnå fred. Om den är rättvis är en helt annan fråga, men jag personligen tvivlar på att RÄTTVIS FRED existerar i verkligeheten.

G. Tikotzinsky sa...

Från SvD: "Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända tilldet som idag är staten Israel"

Jaha. Judiska flyktingar från arabstaterna räknas tydligen inte. Det är BARA palestinierna som skall kompenseras, judarna får klara sig bäst de vill! De är ju bara enögda fundamentalister i vilket fall som helst!

Johannes sa...

Egyptisk blockad av Suezkanalen för Israelisk sjöfart utgjorde lite mer av en casus belli än den islamistvänlige Ulf Bjerelds uttryck "växande spänning i området". Vad det i själva verket handlade om var krigsförberedelser hos arabstaterna mot Israel innan Eretz framgångsrika"preemptive strike".
Det är för en kristen motbjudande att läsa, hur en av socialism, ockuperad, kristen rörelse har anammat Islamism och arabism som Ulf B och hans organisation har gjort. Att läsa och beundra den islamistiska filosofen Sayid Qutb som Broderskaparna uppenbarligen gör är för en demokrat helt otänkbart. Att kritisera den demokratiska staten Israel och dess institutioner är förvisso lika legitimt som att kritisera Sverige och dess motsvarande myndigheter. Att ta parti för rörelser som hör medeltiden till vad avser bl.a kvinnosyn innebär enbart att Broderskapsrörelsen sätter sin utgångspunkt i medeltiden. Grattis!Hoppas att genuint kristna väljare har uppfattat det faktum 2010.

A-K Roth sa...

Ulf, jag har läst dina länkar och slås av att alla säkert vill ha en varaktig fred i området. Jag slås också av att du ger en mycket förenklad bild av kriget liksom av Sveriges Kristna Råds artikel. Det som krävs i den sistnämnda är inte bara slut på ockupationen utan även försoning - jag läser stopp på terrorn - och en varaktig fred.

I dessa tre är stopp på terrorkriget av optimal betydelse - men du drar inte med ett ord upp detta. Jag kan bara sucka uppgivet. Skriver ens SKR att dessa grupper måste stoppas? Om inte, vilken trovärdighet kan de ha? Om det ska bli som vi alla vill, att det ska bli en palestinsk statsbildning och fredlig samexistens måste Palestinas vänner våga kräva att man avväpnar terrorgrupperna!

Anonym sa...

TT rapporterar att många palestinier helst av allt vill att Israel ska ta över Gaza igen, så att de får lugn och ro från de palestinska terroristerna.

Detta är en mycket intressant utveckling!

Ulf Bjereld sa...

Till a-k: Du har rätt i att terrorn måste stoppas. Men om inte den palestinska ledningen får utöva full suveränitet över det palestinska territoriet så har de i praktiken ytterst små möjligheter att stoppa terrorn. Man kan inte både ockupera ett territorium, förvägra de folkvalda ledarna full suveränitet och sedan förvänta sig att ledarna skall kunna agera som om de hade full suveränitet. Ge palestinierna sin stat så får de också reella möjligheter och fullt ansvar för att stoppa terrorn.

Till anonym: Läget i Gaza är i dag en form av helvete på jorden. Problemet är att får vi inte en tvåstatslösning så får vi en enstatslösning. Jag har inga problem med den saken i sig - judar och palestinier väljer att leva sida vid sida och med lika rättigheter i en gemensam stat. Men jag tror inte tiden är mogen för det på mycket länge än.

G. Tikotzinsky sa...

Ulf,

Med tanke på den kraft och energi som palestinierna lägger ner på att bekämpa Israel, så tycks de inte lida någon brist på militära, polisiära eller organisatoriska resurser. Det låter ganska ihåligt att de skulle vara oförmögna att ta itu med terrorn.

A-K Roth sa...

Ulf, man kan förvänta sig och ska förvänta sig att gangstergrupper stoppas av ett samhälle som vill skapa ett land i fred med sina grannar. Varför ska man inte kräva ansvarfullt beteende?

Full suveränitet kan gå åt vilket håll som helst, beroende på styret och viljan. Det behövs garantier och tecken - i form av inte bara ord men agerande - på viljan att tygla in våldet. Jag har knappast sett någon Anwar Sadat inom PM; Abbas har kanske kommit långt sedan sina värsta PLO-dagar men behöver nog hjälp mot Hamas, inte folk i utlandet som vägrar marginalisera Hamas. Diakonia, Broderskaparna, SKR, hur tänker de egentligen?

Att se stopp av ockupationen som lösningen till allt ont är naivt i högsta grad. Det är i sanning märkligt att man sitter uppe i säkra Sverige och kräver att israeler ska ta risker svenskar inte behöver kontemplera eller har en aning om. Det kan bli fler eller färre attacker beroende på graden korruption och på ledningen, de militanta som styr från Syrien och hålls om ryggen av mullor i Iran. Du väntar dig att Israel under dagens raketattacker (som svenska grupper tiger om) ska ta den risken.

Du antar att den palestinska ledningen vill stoppa terrorn. Man har fortsatt att anta detta sedan 1994 trots tecken på motsatsen. Vilka indicier har du för den tron? Som jag minns var det under Arafats tid, "terrorist in-terrorist out"; du vet vad jag talar om.

Palestinier förtjänar fred och säkerhet från dessa grupper som terroriserar både dem och israeler. Ju mer jag hör om vanliga palestinier och deras missförhållanden, desto mer väl vill jag dem, att de ska kunna skapa sin stat i fred med grannarna. Men dit kommer man inte om man värnar om Hamas. Länken till DN om hur palestinier ser ockupationen som bättre än nuläget borde ha varit en ögonöppnare för dig och andra.

Jag kan tyvärr inte se annat än att dem som går på din linje skjuter sig själva i foten genom att värna om Hamas. Ni hjälper varken palestineir eller israeler.

Som Siewert Öholm skriver i skarp kritik mot kyrkor och somliga frikyrkor, i samband med Diakonias vårkampanj i artikeln, "Ge inte era pengar till Diakonia":

"..Man lierar sig med den
militant ateistiska vänstern och man bugar i praktiken för muslimsk
fundamentalism..."

Precis. Och man undrar varför.

Johannes sa...

Arabstaternas omsorg om Palestinierna har verkligen varit rörande genom åren. så sent som 1967 låg GS under Egypten och WB under Jordanien. Varför lät inte arabstaterna Palestinierna utropa en stat på de områdena då?

A-K Roth sa...

Johannes: "...Varför lät inte arabstaterna Palestinierna utropa en stat på de områdena då?..."

Ulf Bjereld har svarat på det i debattartikeln :

"...Arabstaternas förödmjukande nederlag bidrog starkt till att mobilisera en palestinsk nationalism. Alltfler länder i omvärlden började betrakta palestinierna som ett eget folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till statsbildning. Konflikten omdefinierades..."

Före 1967 fanns tydligen inte samma nationalkänsla. Annars skulle man väl ha strävat att skapa ett Palestina 1948 eller under de tjugio åren som följde? Idag när våldet inom olika grupperingar rasar undrar man hur stark nationalkänslan är, hur långt man kommit från klansamhället.

Det är lätt att se hur palestiniernas situation har negligerats under åren. För 40 år sedan, innan kriget '67, ifrågasatte man varför palestinier hölls i flyktingläger. Då hade det gått 20 år. Varför har UNRWA tillåtit detta?

Jan sa...

Nu förstår jag vad professorn är för filur när Du beskriver sexdagarskriget som en israelsiak aggression. Du kan ju knappast vara okunnig om händelseförloppet. Det minskar intresst en hel del.

Annars kan man säga att Goldmans artikel är krösamajig. Segern 67 gav i alla avseenden ett bättre resultat för Israel så väl som för den ockuperade befolkningen än om framgången varit mer begränsad.

Nu talar man internationellt och även i någorlunda demokratiska palestinaaktivistiska kretsar om att dra sig tillbaka tillbaka till gröna linjen som fått någon slags informell status som internationell gräns. Vad krösamaja glömmer är att denna status kom efter 67 och till följd av 67.

Kriget 67 gav också israel dess viktigaste allierade, USA. Före kriget hade state department tidigare hoppats mer på Egypten. Efter kriget såg state department araberna som hanterbara barbarer och insåg att demokratier har mer gemensamt.

De tre nejen gav dessutom israel insikten om att man
behövde ett kärnvapen för att araberna inte längre skulle kunna lockas till att med ett strategiskt överfall försöka helt utplåna den judiska staten. De skulle bli ett till sådant innan vapnen var brukbara.

Att antisemitismen med tiden återkom till den europeiska extremvänstern kan man inte hänföra till detta krig. Den är endemisk och skulle i alla händelser bryta ut igen varhellst auktoritära och kollektivistiska läror har god jordmån så snart förintelsen gått från att vara ett minne till att bli historia. Det finns ju också ett starkt samband mellan palestinaaktivism och nazikontakt både här och i levanten.

Att Israel inte direkt efter kriget etablerade en palestinsk stat var ett tragiskt misstag. I ljuset av vad som hänt sedan dess är det smärtsamt att läsa referat från den debatten. Det hade varit av stort värde om Israel hade gjort vad arabstaterna varken ville eller förmådde. Tyvärr var det få Israeler som då förstod att västbankens klaner kunde formas till en nation.