Den 14 maj inleds Noble Mariner 2007 som är den största militärövningen i Östersjön efter det kalla kriget. Övningen sker inom ramen för Natosamarbetet Partnerskap för fred och hälften av styrkan – 43 fartyg från 14 nationer – kommer att utgå från Göteborgs innerhamn och Danafjorden. Övningen kommer att mötas av protester.
Sverige är inte medlem av Nato. De som vill att Sverige skall bli medlem av Nato kämpar i opinionsmässig uppförsbacke. I Svenska Dagbladet i dag redovisar jag resultaten från 2006 års SOM-undersökning. Andelen Natomotståndare är fortfarande mer än dubbelt så stor som andelen Natoanhängare. Av de tillfrågade 2006 anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato. Även år 2005 var andelen 22 procent. 2004 var den 20 procent. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2006 till 46 procent, vilket är precis lika mycket som i 2005 års undersökning, mot 47 procent i 2004 års undersökning. Nästan ingen annan sakfråga visar en sådan opinonsmässig stabilitet som Nato-frågan.
När Natofrågan debatteras är det nästan ingen som på allvar hävdar att ett medlemskap ökar Sveriges säkerhet. Det är inte så konstigt. Ett Natomedlemskap skulle sannolikt öka risken att Sverige som USA-allierad blir en mer attraktiv måltavla för USA-fientliga terrorgrupper. Natoanhängarna argumenterar i stället för att Natostaternas politiska och ideologiska värdegemenskap gör ett svenskt medlemskap till ett naturligt steg.
Expressen meddelar att Sverige informellt markerat positivt till att medverka i Nato Response Force (NRF), som är en militär snabbinsatsstyrka på 25 000 man. Miljöpartiet och vänsterpartiet kommer att kritisera en sådan medverkan. På en fråga från journalisten markerade jag som kristen socialdemokrat att Sverige inte borde vara med (även om en medverkan formellt inte påverkar alliansfriheten). Men vad kommer Urban Ahlin att säga? Vi får förmodligen se i tidningen i morgon fredag.
10 kommentarer:
När du uttalar dig för journalister gör du det alltså som kristen socialdemokrat, men när du skriver debattartiklar gör du det som statsvetare? För du anser alltså inte att ett deltagande i NRF skulle vara emot alliansfriheten, men du tycker personligen inte att Sverige bör vara med. Hur ska man då tolka uttalanden som du gör i tidningar (i ämnen du för övrigt ofta inte forskat ett dugg om)? Är det den sammantagna bilden som aktuell forskning kommit fram till som du presenterar eller dina egna åsikter? Säg nu inte att det är irrelevant - att en sänkning av a-kassan skulle påverka sysselsättningen positivt har exempelvis överväldigande forskningsmässigt stöd, men det är knappast något en socialdemokrat lyfter fram. Om stödet för ett svenskt deltagande i NATO hade varit överväldigande, hade du då skrivit artikeln?
För övrigt - hur många gånger tycker du det är rimligt att exakt samma artikel tas in på debattsidorna år efter år? (http://www.friktion.se/84/c.html)
Det är väl måhända kanske inte ditt problem utan debattredaktionernas, men det hade varit intressant att veta vad du tycker.
Fripassagerare!! Det gick bra att leva i skydd av Nato-paraplyet under kalla kriget. Och det går lika bra att låta USA och Nato sköta kriget mot terrorismen. Bjereld förespråkar att Sverige skall gömma sig i kjolarna när smockan hänger i luften.
Enligt Bjerelds logik skulle UK inte bekämpa Nazi-Tyskland. Det hade varit bättre att sitta tyst och stilla på ön ute i Atlanten och inte riskera att bombas av tyskarna. Som tur var för världen var Churchill en man som stod upp för sina principer.
Bjereld skriver:
"Ett Natomedlemskap skulle sannolikt öka risken att Sverige som USA-allierad blir en mer attraktiv måltavla för USA-fientliga terrorgrupper."
Maken till feghet och fräckhet får man väl leta efter.
Det är ju som att smita från notan efter att ha ätit maten. Ja´tack maten var god/jag tackar för din skyddsgaranti men jag tänker inte betala inte nog med det jag kommer kraftigt att kritisera dig för att du skyddar mig.
Att Sverige ska gå med i Nato är en ju en mycket bra ursäkt till alla balter och östeuropper de skändligen lämande i sticket under det kalla kriget.
Det vore på sin plats att det fega Sverige betalade priset för de förmåner de åtnjutit med sin sk alliansfrihet. Sverige har inte sedan efter andra väldskriget varit vare sig neutralt eller alliansfritt.
Jag blir så nyfiken. Vilket ansvar menar anonymerna att Sverige inte har tagit?
Jag blir så nyfiken. Vilket ansvar anser anonymerna att Sverige inte har tagit?
Såvitt jag förstår har Sverige under hela det kalla kriget servat USA med information och ställt upp på allt möjligt för Västsidan - utan de garantier för försvar i fall av anfall österifrån som ett NATO-medlemskap skulle inneburit. Det tycker jag snarare låter som ett risktagande än en flykt från ansvar.
"Maken till feghet och fräckhet får man väl leta efter." Sverige bör gå med i Nato som en "ursäkt till alla balter". Det är märkligt hur anonymiteten gör en del människor vulgära och därigenom ointressanta i debatten.
Nu är det ju inte direkt någon statshemlighet att jag är såväl professor i statsvetenskap som kristen socialist och t o m socialdemokrat. Själv är jag alltid noga med att skilja på i vilken roll jag uttalar mig. Hur jag sedan lyckas är inte upp till mig att bedöma. Med trovärdigheten är det som med skönheten - den ligger i betraktarens ögon.
Jag har de senaste 15 åren skrivit ungefär 150 debattartiklar i svensk press. Ungefär tio procent av dessa har handlat om Sverige och Nato. Uppgifterna i Friktion är felaktiga - det påpekade jag redan när de först publicerades. De missade en artikel jag skrev i DN den 13 januari 1996! :-)
Expressen har ännu inte publicerat artikeln om Urban Ahlins syn på Sverige och NRF. Kanske att den kommer i morgon lördag.
Men varför uttalar du dig överhuvudtaget i egenskap av socialdemokrat? Borde inte sådana uttalanden skada din trovärdighet som statsvetare. Det finns ju åtskilliga exempel på statsvetare som inte uttalar sig om sina privata åsikter i olika ämnen, just på grund av att deras trovärdighet skulle skadas. Jag tycker att det väl ofta är svårt att skilja på om uttalanden som du gör är utifrån vetenskaplig eller privat/moralisk grund. Det gäller exempelvis den här artikeln i DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=580326&previousRenderType=6
Du får gärna berätta på vilket sätt forskning stödjer din åsikt om att statsråden är hycklare. Personligen tycker jag att det bara verkar vara din egen alldeles privata åsikt, och då har du uppenbart missbrukat din ställning som statsvetarprofessor.
Viktor:
Eller så säger man som professor emeritus i vetenskapsteori, Håkan Törnebohm sade, att en forskare bör redovisa sina utgångspunkter, sitt paradigm, för att hans/hennes ställningstaganden lättare ska kunna bedömas. I enlighet med denna devis är Ulf Bjereld en osedvanligt hederlig och öppen professor, vilket han snarare förtjänar erkännande för.
Tack till Kerstin för stöd och uppmuntran! :-)
Till Viktor: En professor eller annan akademiker kan och bör delta i samhällsdebatten på olika sätt. Ett sätt - men naturligtvis inte det enda - är att redovisa forskningsresultat. Därutöver bör en akademiker utifrån sina kunskaper, sin analytiska skicklighet och sin träning i kritiskt tänkande t ex bidra med tolkningar och perspektiv åt olika skeenden och att problematisera det till synes
självklara. Det vill säga att verka som en fri intellektuell. Så är det ju också i de allra flesta länder i världen. Min syn på dessa frågor redovisade jag på en artikel på DN Debatt den 4 september 2005: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=457825.
Självklart skall professorer och andra akademiker också kunna vara politiskt aktiva. Som förtroendevald förbundsstyrelseldamot av Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen har jag ett ansvar för att föra ut förbundets politik.
Ofta vill de journalister som kontaktar mig ha båda perspektiven: Såväl min professionella bedömning som professor i statvetenskap och därutöver min politiska bedömning som förbundsstyrelseledmot av Broderskpasrörelsen. I de allra flesta fall är journalisten också väldigt duktig på att skilja de båda bedömningarna från varandra. I den artikel du länkar till finns mitt engagemang i Broderskapsrörelsen med, och tolkningen att statsrådens hyckleri skulle vara ett forskningsresultat faller ju på sin egen orimlighet.
Jag är visserligen inte religiös och har stora svårigheter att förstå en forskare som är det, men det hedrar dig att du deklarerar din ståndpunkt. Det gör jag också, och mitt hjärta finns i den traditionella socialdemokratiska ideologin, fast jag anser att partitoppen har svikit denna sedan mitten av 80-talet.
Skicka en kommentar