I ett alltmer individualiserat och destabiliserat samhälle uppstår nya sociala skiljelinjer i samhället. Den kommunikationella revolutionen som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet har alltsedan dess omskapat samhällsgemenskapen och därmed också gett upphov till nya potentiella och sannolika politiska konflikter, rotade i de nya skiljelinjerna. En växande grupp medborgare som vi valt att kalla de fria logotyperna är centrala i mobilisering och artikulering av dessa nya skiljelinjer.
Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.
Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.
Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).
2011-11-27
Hur skall det gå för nya, "socialkonservativa" Sverigedemokraterna?
Sverigedemokraterna har fått stor uppmärksamhet i samband med sina landsdagar i Göteborg i helgen. Diskussionen har främst kretsat kring Sverigedemokraternas nya principprogram, där partiet nu definierar sig som socialkonservativt och där nationalismen får en något mer tillbakadragen plats. Beslutet togs inte utan vånda - vart fjärde ombud ville att förslaget skulle återremitteras.
Sverigedemokraternas syfte med att definiera sig själv som socialkonservativt och tona ned nationalismen är att göra partiet mer attraktivt för den helt dominerande del av väljarkåren som inte tycker att invandringspolitiken är så viktig att den påverkar deras partival och som i stället stöts bort av Sverigedemokraternas råa retorik och främlingsfientlighet. Men för att lyckas med denna strategi måste Sverigedemokraterna ställa sig i spagat. Ett ben måste finnas kvar i den främlingsfientliga mylla där en stor del av partiets väljare och sympatisörer har sin hemvist och för vilken invandringspolitiken är den helt avgörande frågan. Ett ben måste röra sig bort från invandringsfixeringen och i stället ta fäste i traditionella kristdemokratiska terränger där en stark och omfattande stat tillgodoser medborgarnas behov av ett skyddsnät vid t ex sjukdom och arbetslöshet.
Kommer då Sverigedemokraterna att lyckas med sin strategi? Vilka är partiets förutsättningar att inte bara bibehålla sina väljare utan också kunna växa ytterligare? Det som talar för att den nya kostymen kommer att vara funktionsduglig är att de svenska Kristdemokraterna inte har hållit sin plats på den socialkonservativa delen av den politiska spelplanen. I sin iver att hålla samman Alliansen har Kristdemokraterna tvingats till långtgående kompromisser och inte skördat några framgångar i sina paradfrågor. Även Moderaternas ändrade kurs mot en liberal mitt innebär att det finns ett politiskt utrymme för en socialkonservativ strömning i svensk politik i dag. Sverigedemokraterna har en mycket skicklig partiledning - om det sedan är tillräckligt för att sköra politiska poäng och vinna väljare är en annan sak.
Det som talar mot att Sverigedemokraterna kommer att lyckas är att partiet även fortsättningsvis kommer att tvingas tala mycket invandringspolitik för att inte demobilisera sina kärnväljare. De övriga riksdagspartiernas isoleringsstrategi mot Sverigedemokraterna har hittills varit mycket framgångsrik, och ingenting tyder på att de tänker överge denna strategi bara för att Sverigedemokraterna börjar kalla sig socialkonservativt. Sverigedemokraterna tycks inte heller ha skördat några frukter av Socialdemokraternas opinionsras. Håkan Juholt kanske inte personifierar kampen mot Sverigedemokraterna lika starkt som Mona Sahlin gjorde (men vem gör det?), men i sak har hans linje varit solklar. De S-väljare som - åtminstone tillfälligt - övergivit partiet tycks snarare ha sökt sig till V och MP eller t o m till M.
Mycket klokt har skrivits om Sverigedemokraterna och socialkonservatismen, bl a av Vänstra Stranden, av Andreas Johansson Heinö och av Mats Lindberg. Den som vill kan också lyssna på ett samtal i P4 Extra där Marie Demker och Jimmie Åkesson medverkar.
Sverigedemokraternas syfte med att definiera sig själv som socialkonservativt och tona ned nationalismen är att göra partiet mer attraktivt för den helt dominerande del av väljarkåren som inte tycker att invandringspolitiken är så viktig att den påverkar deras partival och som i stället stöts bort av Sverigedemokraternas råa retorik och främlingsfientlighet. Men för att lyckas med denna strategi måste Sverigedemokraterna ställa sig i spagat. Ett ben måste finnas kvar i den främlingsfientliga mylla där en stor del av partiets väljare och sympatisörer har sin hemvist och för vilken invandringspolitiken är den helt avgörande frågan. Ett ben måste röra sig bort från invandringsfixeringen och i stället ta fäste i traditionella kristdemokratiska terränger där en stark och omfattande stat tillgodoser medborgarnas behov av ett skyddsnät vid t ex sjukdom och arbetslöshet.
Kommer då Sverigedemokraterna att lyckas med sin strategi? Vilka är partiets förutsättningar att inte bara bibehålla sina väljare utan också kunna växa ytterligare? Det som talar för att den nya kostymen kommer att vara funktionsduglig är att de svenska Kristdemokraterna inte har hållit sin plats på den socialkonservativa delen av den politiska spelplanen. I sin iver att hålla samman Alliansen har Kristdemokraterna tvingats till långtgående kompromisser och inte skördat några framgångar i sina paradfrågor. Även Moderaternas ändrade kurs mot en liberal mitt innebär att det finns ett politiskt utrymme för en socialkonservativ strömning i svensk politik i dag. Sverigedemokraterna har en mycket skicklig partiledning - om det sedan är tillräckligt för att sköra politiska poäng och vinna väljare är en annan sak.
Det som talar mot att Sverigedemokraterna kommer att lyckas är att partiet även fortsättningsvis kommer att tvingas tala mycket invandringspolitik för att inte demobilisera sina kärnväljare. De övriga riksdagspartiernas isoleringsstrategi mot Sverigedemokraterna har hittills varit mycket framgångsrik, och ingenting tyder på att de tänker överge denna strategi bara för att Sverigedemokraterna börjar kalla sig socialkonservativt. Sverigedemokraterna tycks inte heller ha skördat några frukter av Socialdemokraternas opinionsras. Håkan Juholt kanske inte personifierar kampen mot Sverigedemokraterna lika starkt som Mona Sahlin gjorde (men vem gör det?), men i sak har hans linje varit solklar. De S-väljare som - åtminstone tillfälligt - övergivit partiet tycks snarare ha sökt sig till V och MP eller t o m till M.
Mycket klokt har skrivits om Sverigedemokraterna och socialkonservatismen, bl a av Vänstra Stranden, av Andreas Johansson Heinö och av Mats Lindberg. Den som vill kan också lyssna på ett samtal i P4 Extra där Marie Demker och Jimmie Åkesson medverkar.
2011-11-22
Sveriges Television, Sverigedemokraterna och partiledardebatterna
Jag har tidigare försvarat Håkan Juholts vägran att acceptera SVT Agendas krav på att han skulle stå sida vid sida med Jimmie Åkesson i den planerade partiledardebatten:
Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.
Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.
Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.
Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.
En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.
Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.
Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.
Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.
Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.
En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.
2011-11-21
Thomas Östros vägran att uttala förtroende för Juholt
I går vägrade Thomas Östros att i SVT Agenda uttala sitt förtroende för Håkan Juholt som partiledare. Thomas Östros vägran är uppseendeväckande, eftersom partiets "mäktiga verkställande utskott" bara för några veckor sedan uttalade sitt fulla förtroende för Juholt.
Kanske har Östros börjat fundera på att lämna politiken, och att utspelet i Agenda igår var första ledet i en sådan process? Eller strävar Östros medvetet efter att urholka Juholts ställning, i hopp om att därigenom stärka sin egen?
Jag gav min syn på saken i en kommentar till TT (se nedan) samt till bl a SvD.
Thomas Östros vägran att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt är uppseendeväckande. Partiets ledning har enats om att gå vidare med Juholt som partiledare och att försöka få fokus på politiken i stället för på personfrågor. I det läger väljer Östros att uttala sig på ett sätt som han vet innebär att fokus omedelbart hamnar på partiledarfrågan och inte på politiken.
Östros agerande kan vara ett uttryck för personlig besvikelse över att efter två förlustval ha sidsteppats av Håkan Juholt. Men det kan också vara ett politiskt drag, där han vill bidra till att urholka Juholts ställning samtidigt som han stärker sin egen position.
Om Östros på allvar och öppet utmanar Juholt om partiledarskapet så skulle det blåsa nytt liv i de åsiktsströmningar mellan vänster och höger som helt naturligt finns inom socialdemokratin. Thomas Östros uppfattas av många som att stå något till höger inom partiet, och de som står något till vänster skulle efter ett sådant agerande från Östros sida ha utomordentligt svårt att acceptera honom som partiledare.
Att många ledande socialdemokrater i dag väljer att inte kommentera Östros utspel kan tolkas som att de håller sig till partiledningens linje och nu vill fokusera på politik i ställer för på personfrågor. Men det kan också tolkas som att åtminstone några delar Östros inställning, men inte vill säga det öppet. Östros utspel synliggör hur skör Juholts ställning som partiledare fortfarande är.
Kanske har Östros börjat fundera på att lämna politiken, och att utspelet i Agenda igår var första ledet i en sådan process? Eller strävar Östros medvetet efter att urholka Juholts ställning, i hopp om att därigenom stärka sin egen?
Jag gav min syn på saken i en kommentar till TT (se nedan) samt till bl a SvD.
Thomas Östros vägran att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt är uppseendeväckande. Partiets ledning har enats om att gå vidare med Juholt som partiledare och att försöka få fokus på politiken i stället för på personfrågor. I det läger väljer Östros att uttala sig på ett sätt som han vet innebär att fokus omedelbart hamnar på partiledarfrågan och inte på politiken.
Östros agerande kan vara ett uttryck för personlig besvikelse över att efter två förlustval ha sidsteppats av Håkan Juholt. Men det kan också vara ett politiskt drag, där han vill bidra till att urholka Juholts ställning samtidigt som han stärker sin egen position.
Om Östros på allvar och öppet utmanar Juholt om partiledarskapet så skulle det blåsa nytt liv i de åsiktsströmningar mellan vänster och höger som helt naturligt finns inom socialdemokratin. Thomas Östros uppfattas av många som att stå något till höger inom partiet, och de som står något till vänster skulle efter ett sådant agerande från Östros sida ha utomordentligt svårt att acceptera honom som partiledare.
Att många ledande socialdemokrater i dag väljer att inte kommentera Östros utspel kan tolkas som att de håller sig till partiledningens linje och nu vill fokusera på politik i ställer för på personfrågor. Men det kan också tolkas som att åtminstone några delar Östros inställning, men inte vill säga det öppet. Östros utspel synliggör hur skör Juholts ställning som partiledare fortfarande är.
2011-11-20
Yttrandefrihetens bekymmersamma gränsland
Utan undersökning ingen rätt att tala, hävdade ordförande Mao. Inte så sällan har jag nickat instämmande åt denna devis. Själv utmejslar jag först en genomtänkt ståndpunkt innan jag går in i en diskussion. Babbel stör min sinnesfrid. Jag tänker inte medan jag talar eller skriver - jag tänker först och talar eller skriver sedan. (Egenskapen är inte entydigt positiv. Den främjar t ex knappast spontanitet och kreativa infall.)
Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?
Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.
Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.
I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.
Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.
Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.
Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?
Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.
Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.
I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.
Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.
Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.
*
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.
2011-11-15
Håkan Juholt och sms-attacken
Det har rönt stor uppmärksamhet att det socialdemokratiska kommunalrådet i Sigtuna och tillika partistyrelseledamoten Anders Johansson i ett sms till flera partikamrater uttalat sig utomordentligt kritiskt om Håkan Juholts insats i Ekots lördagsintervju. Det är så jävla illa, skrev Anders Johansson, och tillade Jag tycker inte att detta är värdigt mitt fina parti och vet inte om jag vill vara en del av förfallet.
Det är oklart om Anders Johansson insåg att hans sms skulle bli allmän kännedom, eller om han bara ville lätta på trycket. Om den senare tolkningen är korrekt så rör det sig om en monumental aningslöshet från Anders Johanssons sida om hur dagens öppna, transparenta samhälle fungerar.
Den övergripande strategin från den socialdemokratiska partiledningens sida har den senaste tiden varit att till varje pris få fokus på politiken igen, för att på det sättet ge Håkan Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna sitt förtroende. Anders Johanssons sms väcker därför irritation internt.
Jag kommenterar det inträffade i Expressen och gav en kommentar till TT enligt nedan:
Håkan Juholts insats i Ekots lördagsintervju har tagits emot på olika sätt i partiet. En del tycker att han gjorde ganska bra ifrån sig, en del tycker att hans svar bidrog till ökad oklarhet om den socialdemokratiska politiken. Anders Johansson tillhör uppenbart den senare gruppen.
Däremot finns det inget som säger att Anders Johansson uppfattning om Håkan Juholt i stort skulle vara representativ för ledande partiföreträdare. Tvärtom tror jag att det nu finns en samling kring ståndpunkten att lägga fokus på politiken och på det sättet ge Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna inte bara partimedlemmarnas utan också väljarnas förtroende.
Min tolkning är att Anders Johansson hade ett behov av att personligen lätta på trycket efter att ha hört Juholt i intervjun. Det var i så fall utomordentligt aningslöst av honom att göra det genom SMS och utan att inse att vi lever i en tid då allt blir offentligt. Så länge inga ledande partiföreträdare går ut och ger Anders Johansson stöd tror jag inte det inträffade försvagar Håkan Juholts ställning.
Det är oklart om Anders Johansson insåg att hans sms skulle bli allmän kännedom, eller om han bara ville lätta på trycket. Om den senare tolkningen är korrekt så rör det sig om en monumental aningslöshet från Anders Johanssons sida om hur dagens öppna, transparenta samhälle fungerar.
Den övergripande strategin från den socialdemokratiska partiledningens sida har den senaste tiden varit att till varje pris få fokus på politiken igen, för att på det sättet ge Håkan Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna sitt förtroende. Anders Johanssons sms väcker därför irritation internt.
Jag kommenterar det inträffade i Expressen och gav en kommentar till TT enligt nedan:
Håkan Juholts insats i Ekots lördagsintervju har tagits emot på olika sätt i partiet. En del tycker att han gjorde ganska bra ifrån sig, en del tycker att hans svar bidrog till ökad oklarhet om den socialdemokratiska politiken. Anders Johansson tillhör uppenbart den senare gruppen.
Däremot finns det inget som säger att Anders Johansson uppfattning om Håkan Juholt i stort skulle vara representativ för ledande partiföreträdare. Tvärtom tror jag att det nu finns en samling kring ståndpunkten att lägga fokus på politiken och på det sättet ge Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna inte bara partimedlemmarnas utan också väljarnas förtroende.
Min tolkning är att Anders Johansson hade ett behov av att personligen lätta på trycket efter att ha hört Juholt i intervjun. Det var i så fall utomordentligt aningslöst av honom att göra det genom SMS och utan att inse att vi lever i en tid då allt blir offentligt. Så länge inga ledande partiföreträdare går ut och ger Anders Johansson stöd tror jag inte det inträffade försvagar Håkan Juholts ställning.
2011-11-14
Kvällens utfrågning med partiledarkandidaterna för V. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Uppdatering måndag kl 22.10 nederst i texten!
I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.
Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.
Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.
Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).
Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.
Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.
I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.
Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.
Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.
Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).
Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
*
Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.
Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.
2011-11-09
Dagens mantra i svensk politik: Vi måste bli tydligare...
Centern skall bli tydligare med sitt budskap. (Annie Lööf, C, 24/9 2011)
Vi måste vara tydligare med vad vi vill. (Rosanna Dinamarca, V, 5/11 2011)
Vi måste bli tydliga och visa på vad vi vill. (Ulla Andersson, V, 7/11 2011)
Vi behöver tydliga budskap om vad vi vill. (Carin Jämtin, S, 27/3 2011)
Det går ett rop efter tydlighet i svensk politik. Ropet kommer från företrädare för de politiska partier som har ett utsatt läge i opinionen. Ökad tydlighet framställs som den medicin som skall få väljarna att strömma tillbaka till partiet. Underförstått: Om väljarna verkligen visste vad vi ville så skulle de också rösta på oss.
Så enkelt är det naturligtvis inte. Ökad tydlighet kan ju lika gärna innebära att väljarna söker sig från partiet, när de väl inser vilken politik det är partiet vill föra. Jag skulle vilja säga att ropet efter "ökad tydlighet" är så mångtydigt att det snarare bidrar till ökad otydlighet i den politiska debatten.
Kravet på "ökad tydlighet" kan uppfattas på åtminstone fyra olika sätt.
1. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna skulle också uppskatta den om de bara kände till den. Vi måste därför bli bättre på att berätta om den. Vi måste bli tydligare!
2. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den, men uppskattar den inte eftersom de inte har förstått hur bra den är. Vi måste därför bli bättre på att förklara den. Vi måste bli tydligare!
3. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den och uppskattar den, men har svårt att skilja den från den politik som en del av de andra partierna för fram. Vi måste därför bli bättre på att synliggöra vad som skiljer vår politik från de övriga partiernas politik. Vi måste bli tydligare!
4. Vi har just nu inte en bra politik. Våra förslag är vaga och det är oklart hur de hänger ihop till en helhet. Vi måste kraftsamla för att skapa en sammanhängande politik som vi kan föra fram inför väljarna. Vi måste bli tydligare!
Så länge en partiföreträdare som ropar efter "ökad tydlighet" inte preciserar uttrycket enligt ovan blir ropet meningslöst och bidrar i stället till ökad otydlighet i debatten. Jag tycket att journalisterna har varit alldeles för naiva och släpphänta (ja, jag generaliserar...) mot partiföreträdarna i detta avseende. Vad menar du egentligen när du säger att partiet måste bli tydligare vore t ex en obligatorisk uppföljningsfråga.
Tydlighet är en dygd. Men då skall det också vara tydligt vad man menar med tydlighet.
2011-11-07
Krisstillstånd ett normaltillstånd inom Socialdemokraterna?
Det känns som att kristillstånd börjar bli normaltillstånd inom Socialdemokraterna. Efter två katastrofval i rad - 2006 och 2010 - fortsätter opinionsstödet att minska och väljarnas förtroende för Håkan Juholt är - för att uttrycka det milt - i dagsläget något begränsat.
Men det är nästan tre år kvar till nästa val, och mycket kan hända. Så här långt in på föregående mandatperiod ledde de rödgröna partierna med upp till 20 procentenheter över Alliansen, och en och annan bedömde regeringen som rökt. Väljarna i dag är betydligt rörligare än tidigare, och den som redan nu vill tippa valresultatet 2014 bör tänka sig för.
Själv menar jag att Socialdemokraternas sittande programkommission och organisationsutredning måste ut på banan innan det är för sent. Kriskommissionens samhällsanalys måste plockas fram och ligga till grund för skapandet av en ny, sammanhållen politik. Problemet för Socialdemokraterna är inte Håkan Juholt - det är avsaknaden av en ideologisk kompass som visar riktningen för en sakpolitik bortom industrisamhället.
Jag gav tidigare i dag kommentar enligt nedan till TT:
Det fortsatta raset i opinionen för Socialdemokraterna skapar stor oro i partiet. Optimisterna hade hoppats att nedgången skulle vända eller åtminstone stanna upp. Nu fortsätter opinionsstödet i stället att sjunka.
Det finns inget utbrett stöd i partiet för att nu väcka frågan om Juholts avgång. Givet att han fick partiledningens förtroende efter boendeaffären kommer han också att få ytterligare tid att vända opinionen. Men om opinionsstödet är lika svagt eller ännu svagare när vi kommer in i februari-mars 2012 kommer frågan om hans avgång sannolikt att väckas på nytt.
I dagsläget finns ingen självklar alternativ kandidat. Om Juholt avgår kommer allt fokus att försvinna från sakpolitiken till personfrågor, och de flesta inom partiet vill undvika en sådan situation.
Det finns vid sidan av oron för hur Juholt kommer ut i opinionen också en irritation över att partiledningen som helhet inte lyckas formulera en politik som synliggör distinkta sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och Alliansregeringen. Juholts kris är ur det perspektivet bara ett ytfenomen, ett uttryck för en mer djupliggande kris inom hela partiet.
Men det är nästan tre år kvar till nästa val, och mycket kan hända. Så här långt in på föregående mandatperiod ledde de rödgröna partierna med upp till 20 procentenheter över Alliansen, och en och annan bedömde regeringen som rökt. Väljarna i dag är betydligt rörligare än tidigare, och den som redan nu vill tippa valresultatet 2014 bör tänka sig för.
Själv menar jag att Socialdemokraternas sittande programkommission och organisationsutredning måste ut på banan innan det är för sent. Kriskommissionens samhällsanalys måste plockas fram och ligga till grund för skapandet av en ny, sammanhållen politik. Problemet för Socialdemokraterna är inte Håkan Juholt - det är avsaknaden av en ideologisk kompass som visar riktningen för en sakpolitik bortom industrisamhället.
Jag gav tidigare i dag kommentar enligt nedan till TT:
Det fortsatta raset i opinionen för Socialdemokraterna skapar stor oro i partiet. Optimisterna hade hoppats att nedgången skulle vända eller åtminstone stanna upp. Nu fortsätter opinionsstödet i stället att sjunka.
Det finns inget utbrett stöd i partiet för att nu väcka frågan om Juholts avgång. Givet att han fick partiledningens förtroende efter boendeaffären kommer han också att få ytterligare tid att vända opinionen. Men om opinionsstödet är lika svagt eller ännu svagare när vi kommer in i februari-mars 2012 kommer frågan om hans avgång sannolikt att väckas på nytt.
I dagsläget finns ingen självklar alternativ kandidat. Om Juholt avgår kommer allt fokus att försvinna från sakpolitiken till personfrågor, och de flesta inom partiet vill undvika en sådan situation.
Det finns vid sidan av oron för hur Juholt kommer ut i opinionen också en irritation över att partiledningen som helhet inte lyckas formulera en politik som synliggör distinkta sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och Alliansregeringen. Juholts kris är ur det perspektivet bara ett ytfenomen, ett uttryck för en mer djupliggande kris inom hela partiet.
2011-11-06
Öppna Stasiarkiven? Om skillnaden mellan att granska makten och att granska medborgarna
Frågan om huruvida de s k Stasiarkiven skall "öppnas" väcker starka känslor. Det finns drag av moralism i debatten, där en och annan menar att det är ett värde i sig att i dag synliggöra de svenska medborgare som av Säpo under det kalla kriget misstänktes för att på något sätt samarbeta med DDR.
Jag noterar att jag - som i nästan alla sammanhang slåss för transparens och öppenhet - provoceras av ropen på att "öppna arkiven". Varför reagerar jag så? Inom Säkerhetstjänstkommissionen gick jag för drygt tio år sedan med liv och lust in för uppgiften att granska de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen i slutet av 1960- och början av 1970-talet.
Svaret är följande. Säkerhetstjänstkommissionen hade i uppdrag att kritiskt granska och utvärdera de svenska säkerhetstjänsternas agerande. Det var statsmaktens göranden och låtanden som stod i fokus och som skulle nagelfaras. När det gäller den typen av granskningar av (stats)makten har jag inga skrupler.
Men ropen om att öppna de s k Stasiarkiven syftar inte till att granska makten. I stället är det enskilda medborgares integritet som skall sättas ur spel. Och då är jag inte med. Problematiken är den samma som jag behandlade i en bloggtext i somras: Vår tids paradoxer: Öppenhet vs. integritet. Makten skall granskas under öppna former - medborgarnas integritet skall värnas så långt det bara är möjligt. Svårare är det inte.
Jag noterar att jag - som i nästan alla sammanhang slåss för transparens och öppenhet - provoceras av ropen på att "öppna arkiven". Varför reagerar jag så? Inom Säkerhetstjänstkommissionen gick jag för drygt tio år sedan med liv och lust in för uppgiften att granska de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen i slutet av 1960- och början av 1970-talet.
Svaret är följande. Säkerhetstjänstkommissionen hade i uppdrag att kritiskt granska och utvärdera de svenska säkerhetstjänsternas agerande. Det var statsmaktens göranden och låtanden som stod i fokus och som skulle nagelfaras. När det gäller den typen av granskningar av (stats)makten har jag inga skrupler.
Men ropen om att öppna de s k Stasiarkiven syftar inte till att granska makten. I stället är det enskilda medborgares integritet som skall sättas ur spel. Och då är jag inte med. Problematiken är den samma som jag behandlade i en bloggtext i somras: Vår tids paradoxer: Öppenhet vs. integritet. Makten skall granskas under öppna former - medborgarnas integritet skall värnas så långt det bara är möjligt. Svårare är det inte.
2011-11-03
DN:s Peter Wolodarski skulle kanske också gå hem och läsa historia
Torsdag 3 november kl 18.40: En replikväxling mellan mig och Peter Wolodarski återfinns i kommentarerna till bloggposten.
Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.
Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.
I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".
Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.
Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.
Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.
I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".
Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.
2011-11-01
Borgerlig splittring bakom Sveriges nej-röst i Unesco?
Uppdaterat onsdag kl 18.10 - se nederst i texten!
FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.
Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.
En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.
Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.
Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.
För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.
Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.
Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.
Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.
Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".
Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.
Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.
FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.
Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.
En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.
Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.
Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.
För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.
Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.
*
Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.
Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.
Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".
Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.
Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)