De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).
Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.
Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)
Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.
Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.
2014-10-16
Tomt i ladorna? Om viljan och förmågan att ta politiskt ansvar
Att regera är att ta politiskt ansvar. Få saker gjorde mig så upprörd under Alliansens år vid makten som när regeringen eller enskilda ministrar i stället för att ta politiskt ansvar skyllde ifrån sig på den tidigare regeringen eller på oppositionen.
Värst var Jan Björklund som kontinuerligt under sina åtta år i regeringen skyllde skolpolitikens misslyckande på tidigare socialdemokratiska regeringar. Björklunds bortförklaringar växte över tid till ett skämt som skadade regeringens anseende.
En regering som tar politiskt ansvar låter också bli att gnälla över oppositionens agerande. Alltför många gånger valde Alliansen och Fredrik Reinfeldt att visa dåligt humör när regeringen förlorade en omröstning i kammaren, och anklagelserna mot de rödgröna för att samverka med Sverigedemokraterna låg vid dessa tillfällen sällan långt borta. Det är regeringens ansvar att få igenom sina förslag i riksdagen. Oppositionens uppgift är att bedriva oppositionspolitik, inte att stödja regeringen.
Likaså undvek alliansregeringen att ta politiskt ansvar när man övergick från att beräkna arbetslösheten på det vedertagna sättet, det vill säga i form av andelen personer som var arbetslösa, till att räkna antalet personer som hade arbete. Eftersom antalet svenskar hela tiden blev fler var det inte så konstigt att även antalet svenskar som hade jobb blev fler. Skiftningen i retoriken syftade till att sätta regeringens arbetsmarknadspolitik i ett försonligt ljus. Knepet var emellertid så uppenbart att det blev pinsamt. Det skall bli intressant att se om allianspartierna i opposition fortsätter att beräkna arbetslösheten i form av antalet personer som har arbete, eller om de inom kort återgår till att beräkna andelen.
För ett par dagar sedan beskrev finansminister Magdalena Andersson Sveriges ekonomiska läge efter åtta år med alliansregering som att "ladan är helt tom". Magdalena Anderssons uttalande får idag svidande kritik av Finanspolitiska rådet, som menar att Andersson ger en grovt vilseledande bild av Sveriges ekonomiska situation.
Magdalena Andersson känner förstås ett behov av att tona ner förväntningarna på kostsamma sociala reformer. Jag hoppas bara att talet om "tomt i ladorna" inte är en indikation på att den rödgröna regeringen nu tänker ägna mandatperioden åt att gnälla över i vilket uselt skick landets finanser var vid maktövertagandet, och att skylla frånvaron av sociala reformer på den tidigare regeringen. Eller att gnälla på oppositionen om eller när den röstar ner regeringsförslag i riksdagen. Om så blir fallet lovar jag att sannerligen inte vara tyst, utan påtala var det politiska ansvaret finns. Att regera är att ta politiskt ansvar. Inte att skylla på tidigare regeringar eller på oppositionen.
Värst var Jan Björklund som kontinuerligt under sina åtta år i regeringen skyllde skolpolitikens misslyckande på tidigare socialdemokratiska regeringar. Björklunds bortförklaringar växte över tid till ett skämt som skadade regeringens anseende.
En regering som tar politiskt ansvar låter också bli att gnälla över oppositionens agerande. Alltför många gånger valde Alliansen och Fredrik Reinfeldt att visa dåligt humör när regeringen förlorade en omröstning i kammaren, och anklagelserna mot de rödgröna för att samverka med Sverigedemokraterna låg vid dessa tillfällen sällan långt borta. Det är regeringens ansvar att få igenom sina förslag i riksdagen. Oppositionens uppgift är att bedriva oppositionspolitik, inte att stödja regeringen.
Likaså undvek alliansregeringen att ta politiskt ansvar när man övergick från att beräkna arbetslösheten på det vedertagna sättet, det vill säga i form av andelen personer som var arbetslösa, till att räkna antalet personer som hade arbete. Eftersom antalet svenskar hela tiden blev fler var det inte så konstigt att även antalet svenskar som hade jobb blev fler. Skiftningen i retoriken syftade till att sätta regeringens arbetsmarknadspolitik i ett försonligt ljus. Knepet var emellertid så uppenbart att det blev pinsamt. Det skall bli intressant att se om allianspartierna i opposition fortsätter att beräkna arbetslösheten i form av antalet personer som har arbete, eller om de inom kort återgår till att beräkna andelen.
För ett par dagar sedan beskrev finansminister Magdalena Andersson Sveriges ekonomiska läge efter åtta år med alliansregering som att "ladan är helt tom". Magdalena Anderssons uttalande får idag svidande kritik av Finanspolitiska rådet, som menar att Andersson ger en grovt vilseledande bild av Sveriges ekonomiska situation.
Magdalena Andersson känner förstås ett behov av att tona ner förväntningarna på kostsamma sociala reformer. Jag hoppas bara att talet om "tomt i ladorna" inte är en indikation på att den rödgröna regeringen nu tänker ägna mandatperioden åt att gnälla över i vilket uselt skick landets finanser var vid maktövertagandet, och att skylla frånvaron av sociala reformer på den tidigare regeringen. Eller att gnälla på oppositionen om eller när den röstar ner regeringsförslag i riksdagen. Om så blir fallet lovar jag att sannerligen inte vara tyst, utan påtala var det politiska ansvaret finns. Att regera är att ta politiskt ansvar. Inte att skylla på tidigare regeringar eller på oppositionen.
2014-10-14
Sverigedemokraternas väljare - proteströstare eller inte?
Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare eller delar de faktiskt delar partiets åsikter och värderingar? Jag tycker det i media och bland samhällsvetare pågår en lite märklig debatt - för mig står proteströstning och röstning på ett parti vars åsikter man delar inte i motsättning till varandra.
Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16 procent för väljaren i snitt.
Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.
Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.
Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.
Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.
Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.
Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.
För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.
Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16 procent för väljaren i snitt.
Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.
Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.
Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.
Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.
Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.
Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.
För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.
2014-10-12
Rabalder kring Suhonens bok om Håkan Juholt
Daniel Suhonens bok "Partiledaren som kom in från kylan", om Håkan Juholts uppgång och fall, har fått stor uppmärksamhet. Boken skildrar bland annat de kupplika former under vilka Juholt avsattes, och de politiska intriger och det vulgära språkbruk som kännetecknade delar av maktkampen i partiet under Juholts korta tid som partiledare. Boken är unik eftersom författaren haft tillgång till protokoll från sammanträden med Socialdemokraternas verkställande utskott. De inblandade aktörerna kan därför i viktiga avseenden inte förneka påståenden de tillskrivs.
Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.
Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.
Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?
Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.
Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.
Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.
Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling
Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har lyckats med", hävdar Hulthén.
Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.
Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.
Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.
Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?
Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.
Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.
Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.
Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling
Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har lyckats med", hävdar Hulthén.
Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.
2014-10-10
Kampen mot dödsstraffet - gör Sverige tillräckligt?
I dag är det internationella dagen mot dödsstraffet. Alla som följer min blogg vet att jag avskyr dödsstraffet och efter förmåga gör vad jag kan för att bekämpa denna vidriga, människofientliga företeelse.
Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.
Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.
Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.
Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.
Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.
Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.
2014-10-08
Fredrik Reinfeldt och jag
I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.
Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)
Förutsättningarna
för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var
båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den
utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite
patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och
förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick
tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.
En
sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp
publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det
populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna,
men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle
läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att
applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde
fram.
Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade
valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför
knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att
Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för
Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på
allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg
blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet
att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk
kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.
*
I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.
En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.
2014-10-07
Äntligen - en riktig vänster-högerkonflikt
Överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om att sätta stopp för vinster i välfärden har kritiserats hårt av den borgerliga oppositionen. Centerledaren Annie Lööf talar om "en kraftfull och mörkröd vänstersväng." Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra påstår att Stefan Löfven "offrat valfriheten" och att han sviker elever, patienter och de äldre. Dagens Nyheter skriver att Stefan Löfven får "sämsta tänkbara start" och att "Vänsterpartiets verklighetsbild har trängt ut alla nyanser."
Listan på upprörda borgerliga röster kan göras mycket lång. Det är bra. Svensk politik har på senare år varit svältfödd på öppna konflikter mellan vänster och höger. Den nya Moderaternas resa mot mitten och Socialdemokraternas ängslan att skrämma bort osäkra mittenväljare har lagt en våt filt över den politiska debatten om klassiska vänster-högerfrågor, som till exempel synen på jämlikhet och relationen mellan stat och marknad.
Frånvaron av öppna vänster-högerkonflikter har underlättat för frågor på den frihetlig-auktoritära dimensionen i svensk politik att få fäste på den politiska dagordningen. Den frihetlig-auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet.
De ständigt återkommande diskussionerna i frågor kring identitet, sexualitet, invandring och rasism hämtar näring ur denna frihetlig-auktoritära dimension. Det är självklart bra att dessa viktiga frågor får utrymme i debatten. Men det är inte bra om dessa frågor debatteras i stället för klassiska vänster-högerfrågor. Det svenska partisystemet har i stora delar vuxit fram i skiljelinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger. Kanske inte i något jämförbart land har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Om de politiska partierna då inte längre mobiliserar efter denna skiljelinje blir det väldigt svårt för medborgarna att skilja dem från varandra.
Så jag är glad att vi åter ser tecken på en levande vänster-högerkonflikt i svensk politik. Däremot har jag svårt för den våldsretorik som förs fram på sina håll av upprörda högerdebattörer. "Nu är det krig" skrev t ex Karin Svanborg-Sjöva, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, på Twitter. Jag tycker också det blir osmakligt när Janerik Larsson, verksam vid Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime, i Svenska Dagbladet beskriver vinst i välfärden-debatten som "ett ideologiskt Ebolavirus". Den politiska debatten förtjänar bättre.
Listan på upprörda borgerliga röster kan göras mycket lång. Det är bra. Svensk politik har på senare år varit svältfödd på öppna konflikter mellan vänster och höger. Den nya Moderaternas resa mot mitten och Socialdemokraternas ängslan att skrämma bort osäkra mittenväljare har lagt en våt filt över den politiska debatten om klassiska vänster-högerfrågor, som till exempel synen på jämlikhet och relationen mellan stat och marknad.
Frånvaron av öppna vänster-högerkonflikter har underlättat för frågor på den frihetlig-auktoritära dimensionen i svensk politik att få fäste på den politiska dagordningen. Den frihetlig-auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet.
De ständigt återkommande diskussionerna i frågor kring identitet, sexualitet, invandring och rasism hämtar näring ur denna frihetlig-auktoritära dimension. Det är självklart bra att dessa viktiga frågor får utrymme i debatten. Men det är inte bra om dessa frågor debatteras i stället för klassiska vänster-högerfrågor. Det svenska partisystemet har i stora delar vuxit fram i skiljelinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger. Kanske inte i något jämförbart land har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Om de politiska partierna då inte längre mobiliserar efter denna skiljelinje blir det väldigt svårt för medborgarna att skilja dem från varandra.
Så jag är glad att vi åter ser tecken på en levande vänster-högerkonflikt i svensk politik. Däremot har jag svårt för den våldsretorik som förs fram på sina håll av upprörda högerdebattörer. "Nu är det krig" skrev t ex Karin Svanborg-Sjöva, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, på Twitter. Jag tycker också det blir osmakligt när Janerik Larsson, verksam vid Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime, i Svenska Dagbladet beskriver vinst i välfärden-debatten som "ett ideologiskt Ebolavirus". Den politiska debatten förtjänar bättre.
2014-10-05
Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina
Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.
Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.
Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.
För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.
Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.
Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).
Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.
En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?
Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).
Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.
Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.
För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.
Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.
Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).
Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.
En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?
Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).
2014-10-03
Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat
Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.
Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.
Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.
Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.
Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.
2014-10-02
Stefan Löfven och hans nya regering
I morgon fredag avger Sveriges statsminister Stefan Löfven sin regeringsförklaring till riksdagen och presenterar de statsråd som skall ingå i den nya regeringen. Nyfikenheten är stor. De senaste dagarna har präglats av spekulationer om hur regeringen kommer att formeras och vilka personer som kommer att besätta de enskilda ministerposterna.
Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.
Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.
Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.
Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.
I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.
Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...
Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.
Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.
Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.
Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.
I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.
Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...
2014-09-26
Vilka är molnen på Stefan Löfvens himmel?
Stefan Löfvens avstämning med talmannen idag blev som väntat synnerligen odramatisk. I slutet av nästa vecka förväntas riksdagen godkänna Stefan Löfven som statsminister och ministrarna i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenteras. I början av december skall budgeten röstas igenom och därefter börjar regerandet på allvar.
En del har ställt frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris som skulle kunna leda till nyval. Jag har konsekvent sagt att ett sådant scenario är högst osannolikt.
För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Jimmie Åkesson i eftervalsdebatten betonat att han inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Sverigedemokraterna lär därför lägga ned sina röster vid budgetomröstningen i riksdagen.
Socialdemokraternas bekymmer blir inte hur man skall kunna kompromissa sig fram mellan grynnor och skär under den mandatperiod som kommer. Nej, bekymret ligger snarare i det pris partiet riskerar att få betala för dessa kompromisser. Först skall Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissa ihop sig i regeringen. Därefter måste ytterligare kompromisser till, ibland med Vänsterpartiet och ibland med åtminstone något av de borgerliga partierna beroende på hur det parlamentariska läget utvecklar sig. Den rödgröna regeringen riskerar att tvingas driva den minsta gemensamma nämnarens politik, som jag formulerar det till Aftonbladet i dag. Ibland kommer den rödgröna regeringen att låta bli att lägga fram förslag, eftersom man vet att förslagen kommer att röstas ned i kammaren. Risken finns att den rödgröna regeringen tvingas gå i Fredrik Reinfeldts fotspår, där utskotten då och då satt sysslolösa på grund av ärendebrist. En sådan kompromissimpregnerad och defensiv politik lär knappast mobilisera väljarna till ett framgångsval för Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2018.
För Stefan Löfven består därför utmaningen i att förmå kombinera det vardagliga och mödosamma arbetet med att skapa majoriteter i kammaren med att utveckla partiets ideologiska och visionära arbete på ett sätt som förmår mobilisera medlemmarna och i förlängningen attrahera väljarna. Lyckas han inte med den uppgiften kommer Socialdemokraterna sannolikt att permanenta sig på en nivå mellan 25 och 30 procent i valmanskåren. Det är en lite för låg ambitionsnivå för en rörelse som då och då kallats för världens mest framgångsrika politiska parti.
En del har ställt frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris som skulle kunna leda till nyval. Jag har konsekvent sagt att ett sådant scenario är högst osannolikt.
För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Jimmie Åkesson i eftervalsdebatten betonat att han inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Sverigedemokraterna lär därför lägga ned sina röster vid budgetomröstningen i riksdagen.
Socialdemokraternas bekymmer blir inte hur man skall kunna kompromissa sig fram mellan grynnor och skär under den mandatperiod som kommer. Nej, bekymret ligger snarare i det pris partiet riskerar att få betala för dessa kompromisser. Först skall Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissa ihop sig i regeringen. Därefter måste ytterligare kompromisser till, ibland med Vänsterpartiet och ibland med åtminstone något av de borgerliga partierna beroende på hur det parlamentariska läget utvecklar sig. Den rödgröna regeringen riskerar att tvingas driva den minsta gemensamma nämnarens politik, som jag formulerar det till Aftonbladet i dag. Ibland kommer den rödgröna regeringen att låta bli att lägga fram förslag, eftersom man vet att förslagen kommer att röstas ned i kammaren. Risken finns att den rödgröna regeringen tvingas gå i Fredrik Reinfeldts fotspår, där utskotten då och då satt sysslolösa på grund av ärendebrist. En sådan kompromissimpregnerad och defensiv politik lär knappast mobilisera väljarna till ett framgångsval för Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2018.
För Stefan Löfven består därför utmaningen i att förmå kombinera det vardagliga och mödosamma arbetet med att skapa majoriteter i kammaren med att utveckla partiets ideologiska och visionära arbete på ett sätt som förmår mobilisera medlemmarna och i förlängningen attrahera väljarna. Lyckas han inte med den uppgiften kommer Socialdemokraterna sannolikt att permanenta sig på en nivå mellan 25 och 30 procent i valmanskåren. Det är en lite för låg ambitionsnivå för en rörelse som då och då kallats för världens mest framgångsrika politiska parti.
2014-09-23
Dramatik i amerikansk valrörelse
Snart är det bara några veckor kvar till de amerikanska mellanvalen, med val till bland annat senat och representanthus. Den mest spännande frågan är om Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.)
Valen till senaten kan bli en riktig rysare. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer det parti som vinner två av de tre delstaterna Alaska, Iowa och Kansas att få majoritet i senaten. Och läget i dessa tre delstater är minst sagt svårförutsägbart. Den som tycker att svensk politik just nu är lätt kaotisk borde ta en titt på den politiska situationen inför senatsvalet i Kansas för att få lite perspektiv.
Med drygt 40 dagar kvar till valet är det ännu inte klart vilka kandidater väljarna i Kansas kommer att kunna välja emellan. Demokraternas Chad Taylor har dragit tillbaka sin kandidatur och partiet vill inte ersätta honom med någon annan. Skälet till partiets agerande är att det inte finns någon demokratisk kandidat som bedöms ha chans mot den sittande republikanske senatorn Pat Roberts. I stället tänker Demokraterna stödja den oberoende kandidaten Greg Orman, som bedöms ha goda möjligheter att besegra Pat Roberts. Men Republikanerna har dragit saken inför domstol och hävdar att lagen säger att Demokraterna måste utse en ersättare till Chad Taylor. I torsdags beslöt Kansas Högsta domstol att Demokraterna inte måste utse en ersättare. Det är i skrivande stund oklart om Republikanerna tänker fortsätta den rättsliga striden.
Ovissheten växer genom att det finns väldigt få exempel i amerikansk politik där en oberoende kandidat ställts mot en impopulär sittande senator i en solid republikansk stat som Kansas. Just nu har Greg Orman en litet överläge i opinionsmätningarna. Greg Orman har lovat att om han vinner skall han samarbeta med det parti som har "en klar majoritet" i senaten. Men det uttalandet är inte helt enkelt att tolka. Om vi tänker oss att Republikanerna har 50 mandat och Demokraterna 49 mandat kan Greg Orman välja att alliera sig antingen med Republikanerna (som då får en majoritet 51-49) eller med Demokraterna (då blir mandatfördelningen 50-50 och demokraten Joe Biden får i sin egenskap av vicepresident utslagsröst).
Som sagt, kom igen ni som säger att läget i svensk politik är komplicerat! (Och då har jag inte ens nämnt läget i Alaska, där opinionsinstitutens insatser över tid får de svenska opinionsinstituten att framstå som av Gud givna.)
Texten ovan bygger på en insiktsfull artikel av Nate Cohn i New York Times.
Valen till senaten kan bli en riktig rysare. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer det parti som vinner två av de tre delstaterna Alaska, Iowa och Kansas att få majoritet i senaten. Och läget i dessa tre delstater är minst sagt svårförutsägbart. Den som tycker att svensk politik just nu är lätt kaotisk borde ta en titt på den politiska situationen inför senatsvalet i Kansas för att få lite perspektiv.
Med drygt 40 dagar kvar till valet är det ännu inte klart vilka kandidater väljarna i Kansas kommer att kunna välja emellan. Demokraternas Chad Taylor har dragit tillbaka sin kandidatur och partiet vill inte ersätta honom med någon annan. Skälet till partiets agerande är att det inte finns någon demokratisk kandidat som bedöms ha chans mot den sittande republikanske senatorn Pat Roberts. I stället tänker Demokraterna stödja den oberoende kandidaten Greg Orman, som bedöms ha goda möjligheter att besegra Pat Roberts. Men Republikanerna har dragit saken inför domstol och hävdar att lagen säger att Demokraterna måste utse en ersättare till Chad Taylor. I torsdags beslöt Kansas Högsta domstol att Demokraterna inte måste utse en ersättare. Det är i skrivande stund oklart om Republikanerna tänker fortsätta den rättsliga striden.
Ovissheten växer genom att det finns väldigt få exempel i amerikansk politik där en oberoende kandidat ställts mot en impopulär sittande senator i en solid republikansk stat som Kansas. Just nu har Greg Orman en litet överläge i opinionsmätningarna. Greg Orman har lovat att om han vinner skall han samarbeta med det parti som har "en klar majoritet" i senaten. Men det uttalandet är inte helt enkelt att tolka. Om vi tänker oss att Republikanerna har 50 mandat och Demokraterna 49 mandat kan Greg Orman välja att alliera sig antingen med Republikanerna (som då får en majoritet 51-49) eller med Demokraterna (då blir mandatfördelningen 50-50 och demokraten Joe Biden får i sin egenskap av vicepresident utslagsröst).
Som sagt, kom igen ni som säger att läget i svensk politik är komplicerat! (Och då har jag inte ens nämnt läget i Alaska, där opinionsinstitutens insatser över tid får de svenska opinionsinstituten att framstå som av Gud givna.)
Texten ovan bygger på en insiktsfull artikel av Nate Cohn i New York Times.
2014-09-21
Om vänster och höger i svensk politik
Varför lyckades inte Socialdemokraterna fånga upp de vänstervindar som blåste i valrörelserna 2014? Varför valde i stället så många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna?
En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.
I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.
Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.
Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.
Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.
Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.
Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.
I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.
Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.
Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.
Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.
Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.
Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2014-09-17
Spricker Alliansen upp?
Redan i slutet av våren började journalister ringa mig och fråga vilket parti som först skulle hoppa av Alliansen efter en valförlust.
Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.
Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.
I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.
Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?
Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.
För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.
Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.
Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.
I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.
Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?
Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.
För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.
2014-09-15
Stefan Löfvens plötsliga avvisande av V
I kväll meddelade Stefan Löfven hastigt att Vänsterpartiet inte kommer att finnas med i en socialdemokratiskt ledd regering. Beskedet kom oväntat. Visserligen lutade det mesta givet valresultatet åt att Socialdemokraterna om Miljöpartiet skulle bilda regering tillsammans. Stefan Löfven har varit tydlig med att han eftersträvar samarbete över blockgränsen och ett sådant samarbete skulle av naturliga skäl försvåras om Vänsterpartiet satt med i regeringen.
Men de flesta hade trott att Stefan Löfven åtminstone skulle sätta sig ned med Jonas Sjöstedt för att sakligt pröva förutsättningarna för ett regeringssamarbete. Nu ställdes i stället Jonas Sjöstedt under lätt förödmjukande former inför fait accompli.
Jag kan givet de realpolitiska förutsättningarna förstå att Stefan Löfven väljer bort Vänsterpartiet. Men beslutet var inte självklart. Hastigheten i beslutet - särskilt att Löfven aldrig gav Vänsterpartiet en chans - kommer att väcka irritation inom de grupper av socialdemokratin som känner större samhörighet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet.
Det var olyckligt att Jonas Sjöstedt fick beskedet under dessa former. Nu fick det framtida samarbetet mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en dålig start - helt i onödan.
Men de flesta hade trott att Stefan Löfven åtminstone skulle sätta sig ned med Jonas Sjöstedt för att sakligt pröva förutsättningarna för ett regeringssamarbete. Nu ställdes i stället Jonas Sjöstedt under lätt förödmjukande former inför fait accompli.
Jag kan givet de realpolitiska förutsättningarna förstå att Stefan Löfven väljer bort Vänsterpartiet. Men beslutet var inte självklart. Hastigheten i beslutet - särskilt att Löfven aldrig gav Vänsterpartiet en chans - kommer att väcka irritation inom de grupper av socialdemokratin som känner större samhörighet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet.
Det var olyckligt att Jonas Sjöstedt fick beskedet under dessa former. Nu fick det framtida samarbetet mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en dålig start - helt i onödan.
Den riktiga dramatiken kring gårdagens riksdagsval
Hur dramatiskt var egentligen utfallet av gårdagens riksdagsval?
Å ena sidan var det väldigt dramatiskt. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin röstandel och förstärkte sin vågmästarposition. Statsminister Fredrik Reinfeldt tillkännagav överraskande redan på valnatten att han tänkte avgå som partiledare för Moderaterna.
Å andra sidan var det inte särskilt dramatiskt. Utfallet i regeringsfrågan blev det väntade. Stefan Löfven bildar minoritetsregering med Miljöpartiet och eventuellt med Vänsterpartiet. Fredrik Reinfeldts avgång var inte alls oväntad, överraskningen bestod i att han valde att tillkännage den direkt efter valförlusten.
Den riktiga dramatiken ligger snarare i vad som kommer att ske med det politiska landskapet i Sverige. De två stora partierna - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Visserligen undvek Socialdemokraterna ett tredje katastrofval på raken, men valresultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om både Socialdemokraterna och Moderaterna imploderar väntar politiskt kaos.
Jag rekommenderar varmt läsning av Vänstra Strandens text om att alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension och vad denna utveckling innebär för risker för det svenska partisystemet. Vad händer när fördelningspolitik och frågor om ekonomisk makt inte längre förmår engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, utan debatten i stället präglas av nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor?
Å ena sidan var det väldigt dramatiskt. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin röstandel och förstärkte sin vågmästarposition. Statsminister Fredrik Reinfeldt tillkännagav överraskande redan på valnatten att han tänkte avgå som partiledare för Moderaterna.
Å andra sidan var det inte särskilt dramatiskt. Utfallet i regeringsfrågan blev det väntade. Stefan Löfven bildar minoritetsregering med Miljöpartiet och eventuellt med Vänsterpartiet. Fredrik Reinfeldts avgång var inte alls oväntad, överraskningen bestod i att han valde att tillkännage den direkt efter valförlusten.
Den riktiga dramatiken ligger snarare i vad som kommer att ske med det politiska landskapet i Sverige. De två stora partierna - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Visserligen undvek Socialdemokraterna ett tredje katastrofval på raken, men valresultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om både Socialdemokraterna och Moderaterna imploderar väntar politiskt kaos.
Jag rekommenderar varmt läsning av Vänstra Strandens text om att alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension och vad denna utveckling innebär för risker för det svenska partisystemet. Vad händer när fördelningspolitik och frågor om ekonomisk makt inte längre förmår engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, utan debatten i stället präglas av nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor?
2014-09-14
Därför förlorade Alliansen
Det står nu klart att Alliansen förlorat valet 2014. Fredrik Reinfeldt kommer att avgå som statsminister och Stefan Löfven får uppdraget att bilda ny regering. Vi går in i en period av komplicerat parlamentariskt läge.
Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.
Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.
Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.
Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.
Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.
Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.
Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.
Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.
2014-09-12
Dramatik i stort och smått inför kvällens partiledardebatt
Uppdaterat fredag 12 september kl 22.35. I kvällens partiledardebatt visade Sveriges Television prov på Public Service när det är som bäst. Debatten var lugn och rytmisk utan att för den skull sakna nerv och dramatik. Programledarna lyckades på ett skickligt sätt styra framställningen så att de ideologiska och sakpolitiska skiljelinjerna synliggjordes.
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.
Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.
I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.
Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.
Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.
Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.
I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
*
Läget inför kvällens avslutande partiledardebatt i SVT präglas av dramatik i stort och smått. Valvinden blåser just nu de rödgröna partiernas väg. I Demoskops i kväll publicerade väljarbarometer har de rödgröna partierna - bara två dagar före valet - ett försprång på Alliansen på hela 7.6 procentenheter. I samma mätning får Feministiskt initiativ 3.9 procent. Ett antal rödgröna väljare kan därför tänkas göra bedömningen att kampen om regeringsmakten redan är vunnen, och att de nu kan rösta på Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman utan att riskera att ofrivilligt hjälpa Fredrik Reinfeldt kvar vid makten.Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.
Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.
Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.
2014-09-10
Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?
Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
2014-09-08
Om partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV
Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.
Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.
Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.
Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.
Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.
Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.
Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!
På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"
Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.
Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.
Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.
Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.
Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.
Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!
På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"
2014-09-07
Alla dessa opinionsmätningar som kom och gick
Uppdatering söndag 7 september kl 21.30 återfinns längst ned i texten.
En liten kulmen i opinionsstormen nåddes i slutet av veckan då det presenterades sex olika mätningar på två dagar. Fem av dessa - Demoskop, Ipsos, Novus, Skop och United Minds - visade på ett stabilt övertag för de rödgröna partierna på omkring tio procentenheter. Ett av dem - Sifo - visade på ett minskat övertag för de rödgröna partierna, på 4.3 procentenheter.
Mångfalden av opinionsmätningar öppnar för politiskt önsketänkande. I någon av alla dessa mätningar finns det nästan alltid något för varje enskilt parti att finna hopp i. Så kan till exempel Feministiskt initiativ hämta kraft i att partiet fick fyra procent i Ipsos mätning och därför kan mobilisera och argumentera för att en röst på partiet inte behöver vara en bortkastad röst. Socialdemokraternas opinionsstöd varierade mellan nära 33 procent och därmed en reell chans att nå det uppsatta målet om 35 procent, och 27 procent vilket är det lägsta uppmätta stödet för partiet av Sifo i en valrörelse någonsin. Allianspartierna vinner kraft i den Sifo-mätning som visade på ett minskat avstånd mellan blocken och som möjliggör för Fredrik Reinfeldt att argumentera för att valförlusten faktiskt inte är given på förhand.
Opinionsundersökningarna skiljer sig åt bland annat genom sina urval, insamlingsmetoder, tidsramar för genomförandet, viktningar, antal tillfrågade personer och frågeformuleringar. Det vore mycket märkligt om inte resultaten då och då skilde sig åt. För att studera opinionsutvecklingen över tid är de sammanvägda opinionsindex som till exempel Novus arbetar fram åt Dagens Eko ett utmärkt redskap. Däremot har ett sådant opinionsindex svårare att fånga upp hastiga och/eller tillfälliga rörelser i opinionen.
När det gäller Sifo-mätningen hoppas Alliansvännerna att just denna enda mätning lyckats fånga upp en hastig opinionsförändring till Alliansens fördel. Det som talar för en sådan tolkning är möjligen att Sifos mätperiod låg något senare än några av de andra institutens. Det som talar emot en sådan tolkning är att samtliga övriga mätningar pekade i en annan riktning och att det är ytterst ovanligt med så tvära opinionskast på bara några dagar. I debatten har det framförts en del fantasifulla förklaringar till det eventuella opinionskastet, som till exempel att oklara uttalanden i Expressens partiledardebatt av Stefan Löfven om kärnkraften skulle ha fått S-sympatisörer att hoppa strömhopp till Alliansen.
Inom ett par dagar vet vi om Sifo var först med att identifiera en opinionsförskjutning, eller om Sifo:s mätning var lite väl positiv för Alliansen. Det är viktigt att komma ihåg att även om Sifo skulle ha rätt är ett opinionsförsprång för de rödgröna på 4.3 procentenheter bara en dryg vecka före valet en oerhörd uppförsbacke för Alliansen att ta sig över.
I kväll kl 20.00 möts Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i en partiledarduell i SVT1. Det blir spännande. Jag noterar att vadslagningsbyrån Ladbrokes i skrivande stund sätter oddset 1.22 på att Sveriges näste statsminister heter Stefan Löfven. Motsvarande odds på Fredrik Reinfeldt är 3.75.
Debattens sömnighet tog sig också uttryck i att mycket av det så kallade spinnet handlade om annat än de sakfrågor som debatterades. Jag noterade att Aftonbladet mitt under pågående debatt hade tre huvudnyheter om vad som pågick: 1.) Löfven besegrade Reinfeldt med 3-2 i den så kallade "faktakollen". 2.) Löfven stod på en liten låda i studion för att i TV-rutan bli lika lång som Reinfeldt. 3.) Karin Hübinette gjorde comeback som programledare, trots att hennes syster Hillevi Engström sitter i regeringen.
Vi har den debatt vi förtjänar. Socialdemokraterna är ängsliga att förlora det stora övertaget i opinionen. Moderaterna vill tona ner sakfrågeskilladerna för att i stället spela upp väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt som regeringsledare. Vi får hoppas på mera blod och eld i den avslutande partiledardebatten på fredag.
*
Jag vet inte om det finns något annat land i världen där det genomförs så många opinionsmätningar av så många olika opinionsinstitut som i Sverige. I vilket fall bidrar de många mätningarna till att hålla valtemperaturen uppe, särskilt i ett läge där många väljare kan ha svårt att identifiera de tydliga sakpolitiska skiljelinjerna mellan de politiska alternativen.En liten kulmen i opinionsstormen nåddes i slutet av veckan då det presenterades sex olika mätningar på två dagar. Fem av dessa - Demoskop, Ipsos, Novus, Skop och United Minds - visade på ett stabilt övertag för de rödgröna partierna på omkring tio procentenheter. Ett av dem - Sifo - visade på ett minskat övertag för de rödgröna partierna, på 4.3 procentenheter.
Mångfalden av opinionsmätningar öppnar för politiskt önsketänkande. I någon av alla dessa mätningar finns det nästan alltid något för varje enskilt parti att finna hopp i. Så kan till exempel Feministiskt initiativ hämta kraft i att partiet fick fyra procent i Ipsos mätning och därför kan mobilisera och argumentera för att en röst på partiet inte behöver vara en bortkastad röst. Socialdemokraternas opinionsstöd varierade mellan nära 33 procent och därmed en reell chans att nå det uppsatta målet om 35 procent, och 27 procent vilket är det lägsta uppmätta stödet för partiet av Sifo i en valrörelse någonsin. Allianspartierna vinner kraft i den Sifo-mätning som visade på ett minskat avstånd mellan blocken och som möjliggör för Fredrik Reinfeldt att argumentera för att valförlusten faktiskt inte är given på förhand.
Opinionsundersökningarna skiljer sig åt bland annat genom sina urval, insamlingsmetoder, tidsramar för genomförandet, viktningar, antal tillfrågade personer och frågeformuleringar. Det vore mycket märkligt om inte resultaten då och då skilde sig åt. För att studera opinionsutvecklingen över tid är de sammanvägda opinionsindex som till exempel Novus arbetar fram åt Dagens Eko ett utmärkt redskap. Däremot har ett sådant opinionsindex svårare att fånga upp hastiga och/eller tillfälliga rörelser i opinionen.
När det gäller Sifo-mätningen hoppas Alliansvännerna att just denna enda mätning lyckats fånga upp en hastig opinionsförändring till Alliansens fördel. Det som talar för en sådan tolkning är möjligen att Sifos mätperiod låg något senare än några av de andra institutens. Det som talar emot en sådan tolkning är att samtliga övriga mätningar pekade i en annan riktning och att det är ytterst ovanligt med så tvära opinionskast på bara några dagar. I debatten har det framförts en del fantasifulla förklaringar till det eventuella opinionskastet, som till exempel att oklara uttalanden i Expressens partiledardebatt av Stefan Löfven om kärnkraften skulle ha fått S-sympatisörer att hoppa strömhopp till Alliansen.
Inom ett par dagar vet vi om Sifo var först med att identifiera en opinionsförskjutning, eller om Sifo:s mätning var lite väl positiv för Alliansen. Det är viktigt att komma ihåg att även om Sifo skulle ha rätt är ett opinionsförsprång för de rödgröna på 4.3 procentenheter bara en dryg vecka före valet en oerhörd uppförsbacke för Alliansen att ta sig över.
I kväll kl 20.00 möts Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i en partiledarduell i SVT1. Det blir spännande. Jag noterar att vadslagningsbyrån Ladbrokes i skrivande stund sätter oddset 1.22 på att Sveriges näste statsminister heter Stefan Löfven. Motsvarande odds på Fredrik Reinfeldt är 3.75.
*
Uppdaterat söndag 7 september kl 21.30. Partiledarduellen mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt blev en avslagen tillställning. Fredrik Reinfeldt hade en avsevärt mer återhållsam och icke-konfrontatorisk attityd jämfört med motsvarande duell i Studio Ett i fredags. Det är möjligt att en sådan offensiv strategi är mer svårhanterad i TV än i radio. Nu slutade debatten snarast 0-0 och det gynnar de rödgröna, som har ett försteg i opinionen.Debattens sömnighet tog sig också uttryck i att mycket av det så kallade spinnet handlade om annat än de sakfrågor som debatterades. Jag noterade att Aftonbladet mitt under pågående debatt hade tre huvudnyheter om vad som pågick: 1.) Löfven besegrade Reinfeldt med 3-2 i den så kallade "faktakollen". 2.) Löfven stod på en liten låda i studion för att i TV-rutan bli lika lång som Reinfeldt. 3.) Karin Hübinette gjorde comeback som programledare, trots att hennes syster Hillevi Engström sitter i regeringen.
Vi har den debatt vi förtjänar. Socialdemokraterna är ängsliga att förlora det stora övertaget i opinionen. Moderaterna vill tona ner sakfrågeskilladerna för att i stället spela upp väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt som regeringsledare. Vi får hoppas på mera blod och eld i den avslutande partiledardebatten på fredag.
2014-09-04
Hur skall det gå för Feministiskt initiativ?
Dagens opinionsmätningar från Ipsos och Novus satte stopp för eventuellt spirande Alliansförhoppningar om att regeringspartierna - mot alla odds - skulle lyckas hämta in de rödgrönas försprång lagom till valdagen. Avståndet mellan blocken har successivt minskat sedan i våras. Men nu - med bara tio dagar kvar till valet - har opinionsläget åtminstone i dessa mätningar stabiliserats. I Ipsos mätning uppgår det rödgröna försprånget till 11.2 procentenheter, i Novus mätning uppgår det rödgröna försprånget till 9.9 procentenheter. Sådana avstånd går inte att hämta in på tio dagar.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
2014-09-02
Att regera eller inte regera, det är frågan. Jonas Sjöstedt i SVT:s partiledarutfrågning
Månn' ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes styng och pilar eller
att ta till vapen mot ett hav av kval?
*
Hamlets vankelmod skulle hemsöka mig om jag vore Vänsterpartist i dessa valtider. Vänsterpartiet har existerat i snart 100 år och ännu inte suttit i regeringen. Självklart vill Vänsterpartiet - som alla andra partier - få möjlighet att i regeringsställning få genomslag för sin politik och därigenom påverka samhällsbygget i en för partiet önskvärd riktning. Ur det perspektivet bör partiet välja en offensiv linje och "ta till vapen mot ett hav av kval".
Samtidigt har Vänsterpartiet mycket att riskera på att sätta sig i en koalitionsregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, särskilt om det blir en minoritetsregering med Sverigedemokraterna i vågmästarställning. Spåren från Danmark och Norge förskräcker. I Danmark satte sig Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Folkeparti år 2011 i en koalitionsregering med Socialdemokraterna och Radikale Venstre. När Socialistisk Folkeparti efter två år lämnade regeringen hade partiet rasat från 9.2 procent i valet till 3.7 procent i opinionsmätningarna. I Norge halverades Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Venstre - från 8.8 till 4.1 procent - under de år partiet samregerade med Socialdemokraterna och Senterpartiet (2005-2013). Kanske är det ändå ädlare att i oppostion "lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar" än att gå ett sådant öde till mötes.
(Ja, jag inser att två villkor måste vara uppfyllda för att Sjöstedts vankelmod skall ställas på sin spets. De rödgröna partierna måste bli större än Alliansen och Stefan Löfven måste vara intresserad av att få med Vänsterpartiet i sin regering. Allt talar för att det första villkoret kommer att uppfyllas. Det andra villkoret är mera tveksamt.)
I kväll är det Jonas Sjöstedts tur att intervjuas i SVT:s partiledarutfrågning. Jonas Sjöstedt har genom sina skenbart precisa men i verkligheten mångtydiga formuleringar skickligt lyckats hålla alla dörrar öppna för regeringsmedverkan, för kompromisser i frågan om vinst i välfärden och för möjligheten att i fortsatt opposition rösta för en S-MP-budget i riksdagen i höst. Däremot måste Jonas Sjöstedt känna en viss förtvivlad frustration över att Vänsterpartiet inte växer i opinionen, trots att man har stora delar av väljaropinionen med sig i den högprofilerade frågan om vinst i välvärden. Frågan tycks inte vara tillräckligt viktig för väljarna för att den skall ha ett avgörande inflytande på deras partival.
Jag tror Jonas Sjöstedt gör en bra insats i partiledarutfrågningen i kväll. Om det är tillräckligt för att blåsa nytt liv i väljarvinden - det vore, för att återvända till Hamlets kval, en nåd att stilla bedja om.
*
Uppdaterat tisdag kl 21.35. Jag tycker Jonas Sjöstedt klarade sig bra i kvällens partiledarutfrågning. Angående det vankelmod jag diskuterade ovan tycks Jonas Sjöstedt vara helt inställd på att regera, och hans kompromissvilja verkade stor. Jonas Sjöstedt är den av partiledarna som talar mest naturligt, och den som minst av de hittills intervjuade låter som ett antal upplästa talepunkter. Vad nu det kan vara värt inför väljarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)