Fredrik Reinfeldt och jag

I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.

 

Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)

 

Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? Debatten ägde rum i Malmstenssalen på Handelshögskolan i Göteborg och arrangerades av Utrikespolitiska föreningen tillsammans med några EU-kritiska organisationer. Medverkande var dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton, chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg samt Moderaternas då nyblivne gruppledare i riksdagen Fredrik Reinfeldt.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

 

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

 

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.

 * 

I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.

En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.

Per Gahrton och Palestinafrågan

I kväll intervjuas Miljöpartiets grundare Per Gahrton av Anna Hedenmo i det oftast klart sevärda programmet "Min sanning" i SVT. Per Gahrton är ett utmärkt val av intervjuperson. Han är ständigt kontroversiell och hans gärningar har alltid väckt uppmärksamhet. Per Gahrton är en av personerna bakom Miljöpartiets framgångssaga, hans doktorsavhandling "Riksdagen inifrån" tillhör de mest omtvistade och hans relation till alkoholen (vilket han berättar om i kväll) har inte sällan lett till tidningsrubriker.

Ett av Per Gahrtons viktigaste bidrag till den svenska samhällsdebatten kom redan 1970,då hans bok "Kampen om Palestina" (Prisma) publicerades. Boken väckte en enorm uppståndelse då den spårade Palestinakonfliktens ursprung till kollisionen mellan den arabiska och den judiska nationalismen, var starkt kritisk till både Israels och de arabiska staternas agerande och för att den förespråkade en palestinsk enhet/statsbildning på Västbanken. I förlängningen hoppades Gahrton på ett integrerat arabiskt-israeliskt samhälle.

Boken utlöste ett ramaskri i ett debattklimat vars åsiktskorridor egentligen integav plats för någon kritik av Israel överhuvudtaget. Konflikten mellan israeler och araber sågs som en mellanstatlig konflikt och där skuldbördan ensidigt lades på de arabiska staterna. Palestinierna sågs främst som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder kunde beklaga. Men sedan gick utvecklingen snabbt. I mitten av 1970-talet betraktades konflikten inte längre som en mellanstatlig konflikt utan som en nationell konflikt, där palestinierna inte främst var en flyktinggrupp utan ett folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989).

I dag är det svårt att förstå att Per Gahrtons bok om Palestinakonflikten kunde väcka så upprörda känslor. Under det snart halva sekel som har gått sedan hans bok kom ut har det runnit en hel del vatten mellan broarna. Konflikten är fortfarande inte löst och den väcker fortfarande lika starka känslor. Det vore en gåva för alla inblandade parter om de nu pågående förhandlingarna mellan israeler och palestinier kunde nå fram till en lösning. Inte minst skulle det glädja Per Gahrton. Jag hoppas att Anna Hedenmo åtminstone tar upp något av denna för Per Gahrton så viktiga fråga i kväll.

Afghanistanfrågan i svensk valrörelse

Uppdatering efter SVT Debatt tisdag kväll: Debatten i SVT Debatt tillförde kanske inte så mycket i sak. Som vanligt var det lite för många personer i studion, men Belinda Olsson hanterar kaoset med mild auktoritet. Det mest uppseendeväckande var nog att Per Gahrton betonade att frågan om svensk trupp i Afghanistan var komplicerad, samt att redaktionen hittat en moderat - Tom Heyman - som vill att Sverige skall lämna Afghanistan. Men Tom Heyman har alltid varit en Gossen Ruda inom Moderaterna, så någon politisk betydelse går det knappast att tillskriva hans ställningstagande.

Kommer då den borgerliga alliansen att hålla ihop i Afghanistanfrågan fram till valet? Svaret är sannolikt ja. Det finns i dagsläget få incitament för något av de borgerliga partierna att mäla sig ur åsiktsgemenskapen om svensk närvaro i Afghanistan. Men helt säker kan man inte vara. Om säkerhetsläget i Afghanistan fortsätter att försämras kan det bli så att den svenska opinionen blir betydligt mer negativ till en fortsatt svensk närvaro. I dag spretar opinionsmätningarna i frågan en hel del.

Särskilt inom Centern - som av tradition stått Socialdemokraterna nära i utrikespolitiska frågor - borde det finnas grogrund för opposition mot kriget. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad Socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas. Men i dag sitter hon i en regering som vägrar ta ställning till om USA:s invasion av Irak var ett brott mot folkrätten överhuvudtaget. Kan inte Börje Hörnlund och Pär Granstedt vigla upp några centerungdomar i debatten?

Slut på uppdateringen.


I dag skriver jag i Expressen om Afghanistanfrågan i den svenska valrörelsen:

Gårdagens dödliga attack på två svenska officerare och en lokalanställd tolk är en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet.

Dödsskjutningarna bidrar också till att skruva upp tonläget i den svenska Afghanistandebatten. Den borgerliga alliansregeringen står - hittills - enad i linjen att den svenska truppen skall stanna kvar under överskådlig tid. Den rödgröna oppositionen är splittrad. Vänsterpartiet kräver ett omedelbart svenskt tillbakadragande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att utvärdera den svenska insatsen. Utvärderingen skall vara klar först hösten 2011. Socialdemokraterna är inte eniga i frågan. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan den 18 november 2009 hävdade till exempel partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills "den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan". Men på den Socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 fick Jan Eliasson ta till all sin auktoritet för att hålla tillbaka de ombud som förordade ett svenskt tillbakadragande.

Artikeln i sin helhet återfinns här.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, betonade Aron Etzler, chefredaktör för oberoende socialistiska Flamman, i Godmorgon, världen i P 1 i dag. Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Det är ett viktigt påpekande i tider när ett opinionsöverläge på 11.4 procent i den senaste Sifo-undersökningen öppnar dörren för ett alltför tidigt rödgrönt segerrus inför höstens riksdagsval.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? I debatten medverkade Fredrik Reinfeldt, tillsammans med dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton samt chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg. Debatten arrangerades av Utrikespolitiska föreningen i Göteborg tillsammans med några EU-kritiska organisationer.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga EU-motståndare, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Enligt mina bedömning delade åtminstone 80 procent av publiken Gahrtons och Öbergs ståndpunkter. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som debattledare skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om den politiska kompetens han obestridligen besitter.

Så underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Visst, det är lätt att raljera över hans fubblande i samband med ministerutnämningarna vid regeringsbildningen, hans oförmåga att förstå FRA-frågan och fildelningsproblematiken, hans begränsade kulturella vyer (kronprinsessan fick en platt-tv i 30-årspresent och hans vurm för Magnus Uggla). Men bakom den ibland något känslokyliga fasaden och den arroganta uppsynen finns en skicklig, målmedveten, lyssnande och strategisk politiker, som just ny flirtar med de apolitiska stämningar som kan finnas i väljarkåren. Nu är EU-ordförandeskapet avslutat och Fredrik Reinfeldt är tillbaka på den inrikespolitiska scenen. Jag är övertygad om att han har lärt och lyssnat in av det som skett kring sjukförsäkringsfrågan och alliansregeringens kraftigt försvagade ställning i opinionen. Med full kraft kommer han att ta sig an uppgiften att få väljarnas förtroende för ytterligare fyra år som statsminister.

Jag tror inte han kommer att lyckas. Men de rödgröna bör i varje fall inte göra hans uppgift lättare genom att underskatta honom.

22 sömnlösa nätter

Försöken att få i gång fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten går utomordentligt trögt. Bygget av olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt område fortsätter, liksom isoleringen av Gaza. Även försoningssamtalen mellan Fatah och Hamas har gått i stå. Förhoppningen att president Barack Obama skulle kunna pressa parterna till de nödvändiga eftergifterna har hittills kommit på skam.

Men förtvivlan är förtryckets bäste vän. För att mobilisera mod och motstånd publiceras nu boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza (Nixon, 2009), där jag bidrar med ett kapitel tillsammans med bl a Per Gahrton, Mattias Gardell, Naomi Klein, Hans Linde och Catrin Ormestad. Syftet är att synliggöra krigets helvete och samtidigt diskutera olika vägar för att äntligen kunna skapa en fredlig och varaktig lösning på konflikten.

Boken presenteras i ABF:s monter B 09:19 på Bokmässan i Göteborg nu på söndag 27 september kl 13.00, av mig och bokens redaktör Thaher Pelaseyed. Där kan man också köpa boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan, om socialdemokratins hållning i den israelisk-palestinska konflikten över tid (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008).

Hjärtligt välkomna!

Hoppets stjärna bleknar i Mellanöstern

Den brutna vapenvilan mellan Hamas och Israel är olycksbådande. Jag tror visserligen inte på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Men perioden fram till det israelska valet den 10 februari 2009 kommer sannolikt att präglas av fortsatt blockad av Gaza med allt vad det innebär för den sociala nöden hos den palestinska befolkningen, palestinsk raketbeskjutning mot Israel samt israeliska attacker mot palestinska mål i Gaza.

Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.

Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.

Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.

Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.