Det rör på sig i regeringsfrågan. Sverigedemokraterna har gett besked att de inte kommer att släppa fram moderatledaren Anna Kinberg Batra i en statsministeromröstning efter valet 2018, om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. Allianspartierna säger nej, de vill i detta avseende inte bryta isoleringen av Sverigedemokraterna. Allianspartierna vill heller inte gå in i en ny Decemberöverenskommelse, det vill säga en uppgörelse med de rödgröna om att låta största block regera. Därmed stärks sannolikheten för en blocköverskridande regering, oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir största block i valet 2018.
I söndagens SVT Agenda medverkade Liberalernas partiledare Jan Björklund för att diskutera förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering. Om Sverigedemokraterna håller fast vid sitt besked, menade Björklund, kan en regering över blockgränsen bli oundviklig. Björklund avfärdade heller inte direkt tanken på en S-MP-L-C-regering, även om han naturligtvis förordade en blocköverskridande regering där samtliga allianspartier fanns med.
På Twitter skrev jag: Kan inte erinra mig att jag hört Jan Björklund uttala sig så positivt om blocköverskridande regering tidigare och så skarp i sin kritik av Moderaterna. I dag antyder Dagens Nyheter på ledarplats att jag (och Helle Klein) önsketänker om förutsättningarna för att bilda en S-MP-L-C-regering med Stefan Löfven som statsminister. Det är möjligt, även om jag för egen del mer ser en sådan lösning som ett av flera mindre dåliga sätt att hantera regeringsfrågan efter valet 2018.
Däremot tror jag att Jan Björklund, och kanske även Dagens Nyheters ledarsida, önsketänker om de tror att Socialdemokraterna efter ett valresultat 2018 där de rödgröna partierna är större än allianspartierna sätter sig i en regering med hela Alliansen utan att göra anspråk på statsministerposten.
Jag har tidigare lekt med tanken på en regering efter denna kanske något oväntade modell.
2017-05-30
2017-05-28
"I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten."
Strängare straff för att få ned brottsligheten. Krav från allt fler politiker, men forskningen ger inget stöd. Så introducerar SVT Agenda ett inslag i kvällens program, med fokus på den repressiva retorik som präglar den kriminalpolitiska debatten i Sverige i dag. (Uppdaterat söndag kl 20.30: Fick just veta att SVT Agenda skjutit upp sändningen av inslaget en vecka.)
Så är det. Jag känner inte till något annat politikområde där diskrepansen mellan politisk retorik och vad huvudfåran inom forskningen säger är så stor som inom kriminalpolitiken. Till och med skolpolitiken ligger här i lä.
Debatten blir lite tröttsam, inte minst genom dess moraliserande undertoner. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.
Mina tankar går till förre justitieministern Lennart Geijer, om vilken jag skrev den politiska biografin Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015). Lennart Geijer var justitieminister 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.
I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten, sade Lennart Geijer i en intervju med Aftonbladet våren 1975. Lennart Geijers inställning var inspirerad av en annan tidigare socialdemokratisk justitieminister - Karl Schlyter - som under sina år i regeringen 1932-1936 lyfte fram parollen "Avfolka fängelserna!" Karl Schlyter beskrev strafflagen som en klasslag och han ville genom individualpreventiva åtgärder skydda samhället på ett bättre och mer effektivt sätt än vad fängelsesystemet kunde erbjuda.
Lennart Geijer visste också att det inom regeringen och bland partikamrater fanns ett motstånd mot hans radikala idéer. I sin dagbok skrev han: Får se hur mycket den konservativa opinionen (såväl inom oppositionen som inom vårt eget parti) tål av frigörelse från det auktoritativa fängelsesystemen (29/10 1970). År 1972 lade regeringen fram en proposition om höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott. I efterhand ångrade sig Lennart Geijer. I en intervju i tidskriften Oberoende (nr 1, 1994) säger han: ...Gunnar Sträng började bli orolig inför valet. Så jag tvingades föreslå en skärpning av straffen för narkotikabrott. Jag borde ha avgått i stället.
Det ska bli spännande att se inslaget i SVT Agenda i kväll.
Så är det. Jag känner inte till något annat politikområde där diskrepansen mellan politisk retorik och vad huvudfåran inom forskningen säger är så stor som inom kriminalpolitiken. Till och med skolpolitiken ligger här i lä.
Debatten blir lite tröttsam, inte minst genom dess moraliserande undertoner. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.
Mina tankar går till förre justitieministern Lennart Geijer, om vilken jag skrev den politiska biografin Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015). Lennart Geijer var justitieminister 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.
I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten, sade Lennart Geijer i en intervju med Aftonbladet våren 1975. Lennart Geijers inställning var inspirerad av en annan tidigare socialdemokratisk justitieminister - Karl Schlyter - som under sina år i regeringen 1932-1936 lyfte fram parollen "Avfolka fängelserna!" Karl Schlyter beskrev strafflagen som en klasslag och han ville genom individualpreventiva åtgärder skydda samhället på ett bättre och mer effektivt sätt än vad fängelsesystemet kunde erbjuda.
Lennart Geijer visste också att det inom regeringen och bland partikamrater fanns ett motstånd mot hans radikala idéer. I sin dagbok skrev han: Får se hur mycket den konservativa opinionen (såväl inom oppositionen som inom vårt eget parti) tål av frigörelse från det auktoritativa fängelsesystemen (29/10 1970). År 1972 lade regeringen fram en proposition om höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott. I efterhand ångrade sig Lennart Geijer. I en intervju i tidskriften Oberoende (nr 1, 1994) säger han: ...Gunnar Sträng började bli orolig inför valet. Så jag tvingades föreslå en skärpning av straffen för narkotikabrott. Jag borde ha avgått i stället.
*
Nej, saken är inte enkel. Jag tror inte att vi under överskådligt tid kommer att kunna avskaffa fängelsesystemet. Men jag ser det som en vision att sträva efter. Och jag saknar en stark politisk röst - socialdemokratisk eller liberal - som står emot ropen på strängare straff och som lika principfast som Lennart Geijer för fram ståndpunkten att fängelsesystemet i grunden är destruktivt för både samhället och individen. Det är en pol som saknas i dagens kriminalpolitiska debatt, där alltför många nu springer åt samma håll.Det ska bli spännande att se inslaget i SVT Agenda i kväll.
2017-05-26
Kan Miljöpartiets kräftgång öppna dörren för Feministiskt initiativ?
Den enes död, den andres bröd, sägs det. Under en längre tid har vi kunnat se hur Miljöpartiets kris tagit sig uttryck i förlorat väljarstöd. I Svensk väljaropinion, den sammanställning av olika opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, får Miljöpartiet i dag endast 3.6 procent. Det är första gången som Miljöpartiet hamnar under fyraprocentsspärren i denna sammanställning. I Svensk väljaropinion skiljer det nu endast en procentenhet mellan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, trots att det senare partiet ligger i medieskugga.
I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.
Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.
Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.
Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.
I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.
Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.
Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.
Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.
2017-05-24
DN/Ipsos: Fortsatt ras i väljarstödet för Moderaterna
Jag trodde faktiskt att Moderaternas ras i väljarstödet stannat av och att partiet nu stabiliserat sig på en lägre nivå i opinionen. Men i dagens mätning från DN/Ipsos minskar väljarstödet ytterligare. Moderaterna får endast 15 procent, vilket är partiets näst sämsta resultat sedan DN/Ipsos påbörjade sina mätningar 1979. Vi får gå tillbaka till oktober 2002, månaden efter Bo Lundgrens katastrofval, för att hitta ett ännu sämre resultat. Moderaterna är nu i princip lika stora som Centerpartiet, som i dagens mätning får 13 procent.
En mätning är ingen mätning. Men sammantaget är det - vilket jag tidigare konstaterat - svårt att se något ljus i tunneln för Moderaterna.
Sverigedemokraterna har i ett och ett halvt års tid legat still i opinionen. I de senaste mätningarna från Ipsos har partiet ökat något. Av flera skäl vore det bra för svensk politik med ett starkt och rejält högeralternativ, som inte ängsligt sneglade på Sverigedemokraternas främlingsfientliga och populistiska politik. Tyvärr har Moderaterna en bra bit dit. Kanske krävs det ett partiledarskifte för att åstadkomma en förändring.
Inom Socialdemokraterna finns en frustration över att partiet inte växer i opinionen. Partiet pendlar mellan 25-30 procent i mätningarna - i dagens DN/Ipsos tappar man från 29 till 26 procent. Trots en ekonomi som går strålande, låg arbetslöshet, något av en byggnads-boom och vallöften som successivt betas av finns det än så länge inga tecken på någon rörelse uppåt i opinionen.
Allianspartierna har vapenskramlat inför höstbudgeten, och lovat att skjuta åtminstone delar av den rödgröna budgeten i sank. Det är en utfästelse som förpliktigar. Men allianspartierna är oeniga om hur de ska gå till väga och hur de ska hantera den politiska situationen efteråt. De är oeniga i synen på Sverigedemokraterna och de är oeniga i regeringsfrågan.
Alliansens splittring gör deras utlovade attack mot höstbudgeten till ett sakpolitiskt och strategiskt riskprojekt. Vi går sannerligen mot en spännande politisk höst.
En mätning är ingen mätning. Men sammantaget är det - vilket jag tidigare konstaterat - svårt att se något ljus i tunneln för Moderaterna.
Sverigedemokraterna har i ett och ett halvt års tid legat still i opinionen. I de senaste mätningarna från Ipsos har partiet ökat något. Av flera skäl vore det bra för svensk politik med ett starkt och rejält högeralternativ, som inte ängsligt sneglade på Sverigedemokraternas främlingsfientliga och populistiska politik. Tyvärr har Moderaterna en bra bit dit. Kanske krävs det ett partiledarskifte för att åstadkomma en förändring.
Inom Socialdemokraterna finns en frustration över att partiet inte växer i opinionen. Partiet pendlar mellan 25-30 procent i mätningarna - i dagens DN/Ipsos tappar man från 29 till 26 procent. Trots en ekonomi som går strålande, låg arbetslöshet, något av en byggnads-boom och vallöften som successivt betas av finns det än så länge inga tecken på någon rörelse uppåt i opinionen.
Allianspartierna har vapenskramlat inför höstbudgeten, och lovat att skjuta åtminstone delar av den rödgröna budgeten i sank. Det är en utfästelse som förpliktigar. Men allianspartierna är oeniga om hur de ska gå till väga och hur de ska hantera den politiska situationen efteråt. De är oeniga i synen på Sverigedemokraterna och de är oeniga i regeringsfrågan.
Alliansens splittring gör deras utlovade attack mot höstbudgeten till ett sakpolitiskt och strategiskt riskprojekt. Vi går sannerligen mot en spännande politisk höst.
2017-05-22
Nej, 2016 var inte "orons år"
Många kommer att minnas 2016 som orons år, sa statsminister Stefan Löfven i riksdagens partiledardebatt i januari 2017. Nåja. Själv kommer jag minnas 2016 som det år då politiker med skilda kulörer överträffade varandra i sina beskrivningar av hur oroliga folk var, och ett ständigt upprepande av mantrat att vi måste "ta människors oro på allvar".
Att vara människa är att vara orolig, det är snarast ett existentiellt faktum. När jag var riktigt liten brukade jag varje kväll i min aftonbön be Gud skydda mig och mina närmaste från krig, eldsvåda, jordbävning och översvämning, i nämnd ordning. Jo, jag insåg att sannolikheten för att jag skulle drabbas av jordbävning eller översvämning var försvinnande liten - men konsekvenserna av om det ändå skulle ske fyllde min barnasjäl med skräck. Det är inte för inte som evangelisten Johannes ger oss ett tröstens ord (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.
Men var vi verkligen mer oroliga 2016 än tidigare år? Knappast. Nu publiceras successivt resultaten från 2016 års SOM-undersökning och där är det svårt att finna stöd för tesen att oron skulle ha varit på topp just detta år. Maria Solevid visar att 2016 var svenska folket mest oroligt för miljön och klimatet, antibiotikaresistens, terrorism och främlingsfientlighet. På kort sikt gick det att identifiera en ökad oro för antibiotikaresistens och ökat antal flyktingar. Oron hade däremot minskat för extremism, korruption, militära konflikter och ekonomisk kris. Ur ett längre tidsperspektiv har oron för till exempel arbetslöshet eller en ny ekonomisk kris mer än halverats sedan början av 1990-talet. Andelen som är mycket oroliga för miljöförstöringen har också minskat, medan oron för klimatförändringar har ökat något sedan början av 2000-talet. Oron för terrorism ökade för ett par år sedan, men är lägre än vad den till exempel var i mitten av 1980-talet.
Sammantaget finns det ingen entydig trend att svenska folket skulle vara mera oroligt i dag än tidigare eller att 2016 skulle sticka ut som ett "orons år".
Idag presenterar Jesper Strömbäck resultat som visar att 95 procent av svarspersonerna känner sig "som en del av det svenska samhället", ungefär samma resultat som för 2015 och 2014. Av de tillfrågade anser 86 procent att de "behövs i det svenska samhället", även det ungefär lika stor andel som tidigare år. Det finns intressanta och signifikanta skillnader mellan olika grupper. Så skiljer till exempel Sverigedemokraternas sympatisörer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av samhället eller att de behövs i samhället. Sverigedemokraternas sympatisörer tenderar också att i lägre grad känna samhörighet med andra grupper än den egna. Sammantaget ger resultaten inte stöd för tesen att den sociala sammanhållningen i Sverige skulle vara på väg att försvagas.
Vad är det då som politikerna kallar för "oro" och som kanske ligger till grund för framgångar för nationalkonservativa anti-etablissemangspartier som Sverigedemokraterna? Jag tror det handlar om makt, en känsla av maktlöshet och svårigheten att i en globaliserad värld utkräva politiskt ansvar av folkvalda politiker på nationell nivå. Jag har sagt det tidigare: Det behövs en ny maktutredning för att identifiera dessa mekanismer och på allvar kunna göra något åt problemet. Jag lovar att fortsätta tjata tills en sådan utredning verkligen kommer till stånd.
Att vara människa är att vara orolig, det är snarast ett existentiellt faktum. När jag var riktigt liten brukade jag varje kväll i min aftonbön be Gud skydda mig och mina närmaste från krig, eldsvåda, jordbävning och översvämning, i nämnd ordning. Jo, jag insåg att sannolikheten för att jag skulle drabbas av jordbävning eller översvämning var försvinnande liten - men konsekvenserna av om det ändå skulle ske fyllde min barnasjäl med skräck. Det är inte för inte som evangelisten Johannes ger oss ett tröstens ord (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.
Men var vi verkligen mer oroliga 2016 än tidigare år? Knappast. Nu publiceras successivt resultaten från 2016 års SOM-undersökning och där är det svårt att finna stöd för tesen att oron skulle ha varit på topp just detta år. Maria Solevid visar att 2016 var svenska folket mest oroligt för miljön och klimatet, antibiotikaresistens, terrorism och främlingsfientlighet. På kort sikt gick det att identifiera en ökad oro för antibiotikaresistens och ökat antal flyktingar. Oron hade däremot minskat för extremism, korruption, militära konflikter och ekonomisk kris. Ur ett längre tidsperspektiv har oron för till exempel arbetslöshet eller en ny ekonomisk kris mer än halverats sedan början av 1990-talet. Andelen som är mycket oroliga för miljöförstöringen har också minskat, medan oron för klimatförändringar har ökat något sedan början av 2000-talet. Oron för terrorism ökade för ett par år sedan, men är lägre än vad den till exempel var i mitten av 1980-talet.
Sammantaget finns det ingen entydig trend att svenska folket skulle vara mera oroligt i dag än tidigare eller att 2016 skulle sticka ut som ett "orons år".
Idag presenterar Jesper Strömbäck resultat som visar att 95 procent av svarspersonerna känner sig "som en del av det svenska samhället", ungefär samma resultat som för 2015 och 2014. Av de tillfrågade anser 86 procent att de "behövs i det svenska samhället", även det ungefär lika stor andel som tidigare år. Det finns intressanta och signifikanta skillnader mellan olika grupper. Så skiljer till exempel Sverigedemokraternas sympatisörer ut sig genom att i lägre grad känna sig som en del av samhället eller att de behövs i samhället. Sverigedemokraternas sympatisörer tenderar också att i lägre grad känna samhörighet med andra grupper än den egna. Sammantaget ger resultaten inte stöd för tesen att den sociala sammanhållningen i Sverige skulle vara på väg att försvagas.
Vad är det då som politikerna kallar för "oro" och som kanske ligger till grund för framgångar för nationalkonservativa anti-etablissemangspartier som Sverigedemokraterna? Jag tror det handlar om makt, en känsla av maktlöshet och svårigheten att i en globaliserad värld utkräva politiskt ansvar av folkvalda politiker på nationell nivå. Jag har sagt det tidigare: Det behövs en ny maktutredning för att identifiera dessa mekanismer och på allvar kunna göra något åt problemet. Jag lovar att fortsätta tjata tills en sådan utredning verkligen kommer till stånd.
2017-05-19
Lika som bär? Undergångsstämningar i debatterna om vinsttak i välfärden och rökförbud på krogen
De privata välfärdsföretagen rasar mot utredaren Ilmar Reepalus förslag om att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn. Krigsrubriker som "Reepalu vill svälta ut bolagen" och "Välfärdsutredningen hotar hela näringslivet" syns titt som tätt. Bland dem som protesterat finns Svenskt Näringslivs ordförande Leif
Östling och industrimannen Rune Andersson, storägare i
Academedia sedan börsintroduktionen 2016.
De privata välfärdsföretagens våldsamma reaktion påminner om restaurangnäringens domedagsprofetior när det infördes rökförbud på krogen 2005 (nej, det är faktiskt inte längre sedan - känns som en annan tid). Då var det inte vårdcentralen i ditt bostadsområde utan din kvarterskrog som skulle tvingas bomma igen.
De privata välfärdsföretagens våldsamma reaktion påminner om restaurangnäringens domedagsprofetior när det infördes rökförbud på krogen 2005 (nej, det är faktiskt inte längre sedan - känns som en annan tid). Då var det inte vårdcentralen i ditt bostadsområde utan din kvarterskrog som skulle tvingas bomma igen.
Ekonomiskt är det inte alls bra. Krogar har gått omkull där det har införts, sade till exempel stjärnkrögaren Erik Lallerstedt. Marianne Landgren, dåvarande ägare till klassiska Pelikan på Söder i Stockholm fyllde på:
Hur det kommer att se ut på trottoarerna utanför pubar och krogar när
alla rökare står där ute? Där kan bli bråk och slagsmål förutom drivorna
av fimpar. Mats Hulth var vd för Sveriges hotell- och restaurangföretagare och skrädde inte orden: I New York har den typen av krogar fått en kraftigt minskad omsättning efter rökförbudet, sade han. Folk stannar kortare tid. Mats Hulth oroade sig också för att gästerna skulle börja smygröka: Det finns även ett ordningsproblem när folk går in och ut från gatan för att röka. Alla kommer inte att ha råd med rökrum.
Vi vet hur det gick. Restaurangnäringens farhågor besannades inte. Vi hade fel. Det har fungerat utmärkt bra, sade Mats Hulth, bara ett år efter att förbudet införts. De farhågor vi hade när reglerna infördes blev aldrig verklighet, konstaterade Stefan Lundin, chefsjurist på restaurangbranschens organ Visita. I dag känns det ganska främmande att visats i en restauranglokal där röken ligger tät. Det har blivit en renare, friskare och fräschare miljö och det gagnar naturligtvis såväl gäster som personal.
Så kan det gå. I dag är det väl nästan ingen som vill ta bort rökförbudet på krogen. På samma sätt har jag svårt att se att någon skulle vilja släppa vinstjakten fri i välfärdssektorn om ett vinsttak på sju procent väl införs.
Ja, jag inser att det är stora skillnader mellan att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn och att införa ett rökförbud på krogen. Men debatterna uppvisar likheter i sina domedagsprofetior. De privata välfärdsföretagen skulle vinna mycket i trovärdighet och stå starkare i debatten om de undvek de dystopiska undergångsstämningar som deras företrädare nu tyvärr gör till sina.
PS. Är också lite nyfiken på hur Fredrik Virtanen ser på denna text i dag. :)
Vi vet hur det gick. Restaurangnäringens farhågor besannades inte. Vi hade fel. Det har fungerat utmärkt bra, sade Mats Hulth, bara ett år efter att förbudet införts. De farhågor vi hade när reglerna infördes blev aldrig verklighet, konstaterade Stefan Lundin, chefsjurist på restaurangbranschens organ Visita. I dag känns det ganska främmande att visats i en restauranglokal där röken ligger tät. Det har blivit en renare, friskare och fräschare miljö och det gagnar naturligtvis såväl gäster som personal.
Så kan det gå. I dag är det väl nästan ingen som vill ta bort rökförbudet på krogen. På samma sätt har jag svårt att se att någon skulle vilja släppa vinstjakten fri i välfärdssektorn om ett vinsttak på sju procent väl införs.
Ja, jag inser att det är stora skillnader mellan att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn och att införa ett rökförbud på krogen. Men debatterna uppvisar likheter i sina domedagsprofetior. De privata välfärdsföretagen skulle vinna mycket i trovärdighet och stå starkare i debatten om de undvek de dystopiska undergångsstämningar som deras företrädare nu tyvärr gör till sina.
PS. Är också lite nyfiken på hur Fredrik Virtanen ser på denna text i dag. :)
2017-05-16
"Fallet Kevin" väcker obehag. Men kanske inte bara på det sätt som var tänkt
Uppdaterat onsdag 17 maj kl 22.00. Den tredje delen av "Fallet Kevin" var om möjligt ännu mer omskakande än de två första delarna. Nedan kallade jag pojkarnas behandling under förhören för "otillständig". I kväll skulle jag nog ha valt ett starkare ord. Jag tycker också att kvällens avsnitt bidrog till att räta ut en del av de frågetecken jag angav nedan. Läs gärna också Dan Josefssons svar på min ursprungstext. Josefssons svar finns i kommentarsfältet nedan.
Dan Josefsson är mycket skicklig i att bygga upp suggestiva stämningar och skapa dramatik (även om en rastlös själ kan tycka att det går lite långsamt ibland...). Han visar i filmen föredömligt hur de misstänkta - och senare utpekade - barnen förhörs på sätt som var otillständiga. För den behandlingen förtjänar pojkarna upprättelse.
Men ändå dröjer sig efter varje avsnitt en känsla av obehag kvar hos mig. Varför det? Jag har funderat en del och kommit fram till att det beror på två saker.
För det första behandlas förre kommissarien Rolf Sandberg, som inledningsvis ledde förundersökningen, på ett ohederligt sätt. Om jag förstått det rätt genomförs intervjuerna med honom under falska förespeglingar. Rolf Sandberg luras att tro att han ska medverka i ett program som handlar om samverkan mellan polis, socialtjänst och psykologer i samband med brottsutredningar där barn är inblandade, och där Kevin-ärendet skulle lyftas fram som ett positivt exempel. Jag har inga problem med att journalister under vissa förutsättningar arbetar med dold kamera och inte är helt öppna med sina avsikter. Men i det här fallet påverkar upplägget programmets trovärdighet i negativ riktning. Rolf Sandberg får inga möjligheter att försvara sig, eftersom han inte känner till vad han anklagas för. I stället pratar han glatt på och gräver oförväget sin egen grop allt djupare. Programmet utvecklar sig till ett karaktärsmord över en person som sannolikt försökt hantera en svår situation efter bästa förmåga.
För det andra väver Dan Josefsson ihop frågan om de utpekade pojkarna utsattes för en oacceptabel behandling med frågan om pojkarna är oskyldiga till det dåd de påstods ha begått. Men dessa frågor behöver ju faktiskt inte hänga ihop alls. När det gäller frågan om de utsattes för en oacceptabel behandling tycker jag Dan Josefssons dramaturgiska grepp fungerar - jag övertygas om att det som skedde var otillständigt och jag reagerar upprört över att ingen ingrep och satte stopp. Men när det gäller frågan om pojkarnas skuld fungerar inte det dramaturgiska greppet. Framställningen blir ensidig och fragmentarisk och det blir omöjligt för tittaren att dra några trovärdiga slutsatser.
Själv stannar jag vid följande fråga. Vilka människor behandlar vi i dag aningslöst på ett sätt som kommer att få våra efterlevande att ta sig för pannan och undra: Hur kunde de göra på det sättet? Våra äldre? Asylsökande flyktingar? De utsatta EU-medborgarna som sitter utanför butikerna och ber om pengar?
Läs gärna Johan Cronemans betraktelse om distinktionen mellan sanning och det dokumentära, i Dagens Nyheter i dag.
*
Nej, jag har förstås ingen aning om vem som mördade den 4-årige Kevin - eller åtminstone vållade hans död - i Arvika i augusti 1998. Men ja, jag följer noga Dan Josefssons dokumentärfilm "Fallet Kevin" i Sveriges Television.Dan Josefsson är mycket skicklig i att bygga upp suggestiva stämningar och skapa dramatik (även om en rastlös själ kan tycka att det går lite långsamt ibland...). Han visar i filmen föredömligt hur de misstänkta - och senare utpekade - barnen förhörs på sätt som var otillständiga. För den behandlingen förtjänar pojkarna upprättelse.
Men ändå dröjer sig efter varje avsnitt en känsla av obehag kvar hos mig. Varför det? Jag har funderat en del och kommit fram till att det beror på två saker.
För det första behandlas förre kommissarien Rolf Sandberg, som inledningsvis ledde förundersökningen, på ett ohederligt sätt. Om jag förstått det rätt genomförs intervjuerna med honom under falska förespeglingar. Rolf Sandberg luras att tro att han ska medverka i ett program som handlar om samverkan mellan polis, socialtjänst och psykologer i samband med brottsutredningar där barn är inblandade, och där Kevin-ärendet skulle lyftas fram som ett positivt exempel. Jag har inga problem med att journalister under vissa förutsättningar arbetar med dold kamera och inte är helt öppna med sina avsikter. Men i det här fallet påverkar upplägget programmets trovärdighet i negativ riktning. Rolf Sandberg får inga möjligheter att försvara sig, eftersom han inte känner till vad han anklagas för. I stället pratar han glatt på och gräver oförväget sin egen grop allt djupare. Programmet utvecklar sig till ett karaktärsmord över en person som sannolikt försökt hantera en svår situation efter bästa förmåga.
För det andra väver Dan Josefsson ihop frågan om de utpekade pojkarna utsattes för en oacceptabel behandling med frågan om pojkarna är oskyldiga till det dåd de påstods ha begått. Men dessa frågor behöver ju faktiskt inte hänga ihop alls. När det gäller frågan om de utsattes för en oacceptabel behandling tycker jag Dan Josefssons dramaturgiska grepp fungerar - jag övertygas om att det som skedde var otillständigt och jag reagerar upprört över att ingen ingrep och satte stopp. Men när det gäller frågan om pojkarnas skuld fungerar inte det dramaturgiska greppet. Framställningen blir ensidig och fragmentarisk och det blir omöjligt för tittaren att dra några trovärdiga slutsatser.
Själv stannar jag vid följande fråga. Vilka människor behandlar vi i dag aningslöst på ett sätt som kommer att få våra efterlevande att ta sig för pannan och undra: Hur kunde de göra på det sättet? Våra äldre? Asylsökande flyktingar? De utsatta EU-medborgarna som sitter utanför butikerna och ber om pengar?
Läs gärna Johan Cronemans betraktelse om distinktionen mellan sanning och det dokumentära, i Dagens Nyheter i dag.
2017-05-14
Inför kvällens partiledardebatt - slappt redaktionellt arbete av Agenda
Söndagens Sifo visade på få förändringar i den svenska väljaropinionen. De rödgröna partierna når upp till 41.0 procent, mot 38.5 procent för allianspartierna. Sverigedemokraterna får 16.7 procent, en nivå där partiet parkerat sig sedan lång tid tillbaka.
Flera av riksdagspartierna har problem. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under strecket, på 3.7 respektive 2.7 procent. Moderaternas ras i opinionen har visserligen stannat av och partiet får liksom i förra mätningen 17.5 procent. Men i SVT/Novus mätning som redovisas i dag rasar väljarnas förtroende för Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. För ett år sedan var Anna Kinberg Batra den partiledare som väljarna hade högst förtroende för. I dag ligger hon på sjätte plats, efter till exempel Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.
Socialdemokraterna kan glädja sig över åtminstone två saker. Aftonbladet/Inizio hävdar att väljarna nu tycker att Socialdemokraterna är det parti som har den bästa politiken i sex av nio undersökta sakfrågor: Skola och utbildning, jobb och sysselsättning, sjukvården, äldreomsorgen, Sveriges försvar samt lag och ordning (i den sista frågan delas topplaceringen med Sverigedemokraterna). Dessutom har Moderaterna visat tecken på att vilja göra skattefrågan till en valfråga, vilket kan möjliggöra att en för Socialdemokraterna länge efterlängtad fördelningspolitisk konflikt på den traditionella vänster-högerskalan börjar torna upp sig. Men det är ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet ännu inte lyckats växla in dessa framgångar i ett växande väljarstöd.
Jag tycker att Agenda-redaktionen abdikerar från sitt redaktörskap genom ett sådant tillvägagångssätt. Det finns ju ett antal journalistiskt relevanta kriterier som kunde ha legat till grund för valet av ämnen i stället. Till exempel: Vilka frågor är lämpligast att debattera för att inför väljarna synliggöra de relevanta politiska skiljelinjerna i svensk politik i dag? Vilka viktiga politiska sakfrågor är underrepresenterade i debatten? Vilka ämnen skulle kunna bidra till nya insikter om de politiska alternativen i i Sverige?
Vem vet - Agenda-redaktionen hade kanske kommit fram till exakt samma frågor som nu kommer att debatteras i kväll. Eller så hade man kommit fram till andra frågor. Men i vilket fall hade redaktionen då tagit sitt journalistiska ansvar i stället för att som nu leasa ut sitt ansvar till väljarna. Slappt redaktionellt arbete, tycker jag.
Flera av riksdagspartierna har problem. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under strecket, på 3.7 respektive 2.7 procent. Moderaternas ras i opinionen har visserligen stannat av och partiet får liksom i förra mätningen 17.5 procent. Men i SVT/Novus mätning som redovisas i dag rasar väljarnas förtroende för Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. För ett år sedan var Anna Kinberg Batra den partiledare som väljarna hade högst förtroende för. I dag ligger hon på sjätte plats, efter till exempel Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.
Socialdemokraterna kan glädja sig över åtminstone två saker. Aftonbladet/Inizio hävdar att väljarna nu tycker att Socialdemokraterna är det parti som har den bästa politiken i sex av nio undersökta sakfrågor: Skola och utbildning, jobb och sysselsättning, sjukvården, äldreomsorgen, Sveriges försvar samt lag och ordning (i den sista frågan delas topplaceringen med Sverigedemokraterna). Dessutom har Moderaterna visat tecken på att vilja göra skattefrågan till en valfråga, vilket kan möjliggöra att en för Socialdemokraterna länge efterlängtad fördelningspolitisk konflikt på den traditionella vänster-högerskalan börjar torna upp sig. Men det är ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet ännu inte lyckats växla in dessa framgångar i ett växande väljarstöd.
*
I kvällens partiledardebatt i SVT Agenda (ja, det blir spännande) är debattämnena vård, skola, invandring/integration samt lag och ordning. Agenda-redaktionen har valt att låta ämnena bestämmas av en Novus-undersökning av vilka frågor som väljarna tycker är viktigast just nu.Jag tycker att Agenda-redaktionen abdikerar från sitt redaktörskap genom ett sådant tillvägagångssätt. Det finns ju ett antal journalistiskt relevanta kriterier som kunde ha legat till grund för valet av ämnen i stället. Till exempel: Vilka frågor är lämpligast att debattera för att inför väljarna synliggöra de relevanta politiska skiljelinjerna i svensk politik i dag? Vilka viktiga politiska sakfrågor är underrepresenterade i debatten? Vilka ämnen skulle kunna bidra till nya insikter om de politiska alternativen i i Sverige?
Vem vet - Agenda-redaktionen hade kanske kommit fram till exakt samma frågor som nu kommer att debatteras i kväll. Eller så hade man kommit fram till andra frågor. Men i vilket fall hade redaktionen då tagit sitt journalistiska ansvar i stället för att som nu leasa ut sitt ansvar till väljarna. Slappt redaktionellt arbete, tycker jag.
2017-05-11
"Det blir bara värre och värre..." Om självutnämnda s k Sverigevänners världsbild.
Jag upphör aldrig att förvånas över självutnämnda så kallade Sverigevänners tvångsmässiga beteende när det gäller att förtala och smutskasta just Sverige och det som många förknippar med svenskhet - vår öppenhet, jämlikheten och det anti-auktoritära betonandet av individens frihet.
Redan 2015 skrev jag om hur Jimmie Åkesson i sitt sommartal förtalade och gav en nidbild av det Sverige jag älskar:
Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.
När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i förebyggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor.
Det som också kännetecknar dessa självutnämnda "Sverigevänner" är en verklighetsuppfattning där allting alltid bara blir värre och värre. Redan 2002, när Jimmie Åkesson var 23. stod Sverige inför sitt förfall: Makthavarna har sålt ut vårt land genom EU-medlemskapet och en alltför stor invandring. Brottsligheten blir allt grövre. Unga flickor våldtas medan pojkarna rånas på sina kläder och mobiltelefoner. Knarket flödar. Det blir bara värre och värre...
Bilden föreställer en 23-årig Jimmie Åkesson, då förbundsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom Jag hittade den på Twitter i dag, postad av @DrEstvall. Jag tror inte att det rör sig om en satirbild, i så fall får jag be om ursäkt. Det är inte alltid så lätt att se skillnad,
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Jimmie Åkesson. Jag skriver det för att synliggöra denna trista tendens där faktiska samhällsproblem blir en förevändning för smutskastning och nidbilder. Och där allting alltid bara blir värre och värre...
Redan 2015 skrev jag om hur Jimmie Åkesson i sitt sommartal förtalade och gav en nidbild av det Sverige jag älskar:
Jimmie Åkesson hånar Sveriges Radio, han hånar bildning och förfining, han hånar enskilda kurser vid landets universitet, han hånar det politiska ledarskapet, han hånar fackföreningsledare och han hånar Ulf Lundell. Jag förstår faktiskt inte hur han står ut en enda dag till i detta tydligen så förtappade land.
När svenska kommuner ansöker om EU-medel för att ge kvinnor som tigger ökad kunskap i förebyggande hälsovård, information om preventivmedel och sex på egna villkor hånar Jimmie Åkesson projektet och kallar det för "sexkurs" för tiggande romska kvinnor.
Det som också kännetecknar dessa självutnämnda "Sverigevänner" är en verklighetsuppfattning där allting alltid bara blir värre och värre. Redan 2002, när Jimmie Åkesson var 23. stod Sverige inför sitt förfall: Makthavarna har sålt ut vårt land genom EU-medlemskapet och en alltför stor invandring. Brottsligheten blir allt grövre. Unga flickor våldtas medan pojkarna rånas på sina kläder och mobiltelefoner. Knarket flödar. Det blir bara värre och värre...
Bilden föreställer en 23-årig Jimmie Åkesson, då förbundsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom Jag hittade den på Twitter i dag, postad av @DrEstvall. Jag tror inte att det rör sig om en satirbild, i så fall får jag be om ursäkt. Det är inte alltid så lätt att se skillnad,
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Jimmie Åkesson. Jag skriver det för att synliggöra denna trista tendens där faktiska samhällsproblem blir en förevändning för smutskastning och nidbilder. Och där allting alltid bara blir värre och värre...
2017-05-10
Vad händer inom Hamas?
I början av juni är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza, de områden som är tänkta att tillsammans med östra Jerusalem utgöra den palestinska staten i en framtida tvåstatslösning. Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken på Västbanken bryter mot internationell rätt och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen.
Splittringen mellan Fatah och Hamas har sedan länge allvarligt försvagat den palestinska sidan i konflikten med Israel. Hamas kontrollerar Gaza efter att de israeliska ockupationsstyrkorna dragit sig tillbaka. Men Gaza är under blockad och Hamas, listat som en terrororganisation av både USA och EU, är internationellt isolerat.
För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta. Men i ett nytt principdokument visar Hamas tecken på att åtminstone delvis vilja tillmötesgå kraven från omvärlden. Hamas accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser, vilket är ett steg på vägen till att de facto erkänna Israel. Hamas omprövar sina relationer till den palestinska paraplyorganisationen PLO där man inte tidigare varit medlem. Med ett PLO-medlemskap följer också en acceptans av PLO:s ingångna avtal med Israel. Hamas distanserar sig också från det Muslimska Brödraskapet, vilket kan förbättra Hamas relationer till Egypten. Hamas betonar nu också att det inte är judar utan "de sionister som ockuperar Palestina" som är fienden.
Hamas positionsförändring är ett uttryck för en maktförskjutning inom Hamas, till mer modarata krafters förmån. Maktförskjutningen hänger samman med att Ismail Haniya tar över ledarskapet efter Khaled Meshal, den senare har från sin exil lett organisationen i över 20 år. Isamil Haniya var tidigare ledare för Hamas organisation i Gaza. Som så ofta är ledarskapet i exil mer radikalt och kompromisslöst än det lokala ledarskapet på plats.
Låt oss hoppas att Hamas positionsförflyttning är steg på vägen i en process där organisationen fullt ut uppfyller villkoren om att upphöra med våld, erkänna Israel och acceptera ingångna avtal. En sådan utveckling skulle bryta organisationens isolering, underlätta ett palestinska enande och stärka den palestinska sidan i konflikten med Israel.
Det vore bra om det internationella samfundet markerade att man såg positivt på de små steg i positiv riktning som Hamas nu har tagit. På så sätt bidrar man till att stärka de moderata krafterna inom organisationen. Om inga positiva signaler sänds ut kan de militanta krafterna inom Hamas påstå att det inte spelar någon roll vilka kompromisser man än gör, västmakterna kommer ändå inte att ge något tillbaka.
Avgörande för händelseutvecklingen just nu blir nog Egyptens reaktion. Om Egypten öppnar dörren på glänt för Hamas, så kan det också öppna för internationella diplomatiska framgångar för organisationen.
Jag måste också säga att jag är oerhört trött på Israels arroganta diplomati. Nu senast ställde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu in ett möte med Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, i protest mot att Gabriel träffat de israeliska rättighetsorganisationerna Breaking The Silence (som dokumenterar israeliska militära övergrepp på ockuperade områden) och B'Tselem (som arbetar mot den israeliska bosättningspolitiken). Jag kan uppriktigt inte förstå varför så få svenska liberaler protesterar mot Netanyahus sätt att behandla israeliska människorättsorganisationer som står upp för humanitära och liberala värden.
Splittringen mellan Fatah och Hamas har sedan länge allvarligt försvagat den palestinska sidan i konflikten med Israel. Hamas kontrollerar Gaza efter att de israeliska ockupationsstyrkorna dragit sig tillbaka. Men Gaza är under blockad och Hamas, listat som en terrororganisation av både USA och EU, är internationellt isolerat.
För att bryta den diplomatiska isoleringen har EU krävt att Hamas ska erkänna staten Israel, acceptera ingångna avtal med Israel och ta avstånd från våldsanvändning. Hittills har Hamas vägrat göra detta. Men i ett nytt principdokument visar Hamas tecken på att åtminstone delvis vilja tillmötesgå kraven från omvärlden. Hamas accepterar nu en provisorisk palestinsk stat efter 1967 års gränser, vilket är ett steg på vägen till att de facto erkänna Israel. Hamas omprövar sina relationer till den palestinska paraplyorganisationen PLO där man inte tidigare varit medlem. Med ett PLO-medlemskap följer också en acceptans av PLO:s ingångna avtal med Israel. Hamas distanserar sig också från det Muslimska Brödraskapet, vilket kan förbättra Hamas relationer till Egypten. Hamas betonar nu också att det inte är judar utan "de sionister som ockuperar Palestina" som är fienden.
Hamas positionsförändring är ett uttryck för en maktförskjutning inom Hamas, till mer modarata krafters förmån. Maktförskjutningen hänger samman med att Ismail Haniya tar över ledarskapet efter Khaled Meshal, den senare har från sin exil lett organisationen i över 20 år. Isamil Haniya var tidigare ledare för Hamas organisation i Gaza. Som så ofta är ledarskapet i exil mer radikalt och kompromisslöst än det lokala ledarskapet på plats.
Låt oss hoppas att Hamas positionsförflyttning är steg på vägen i en process där organisationen fullt ut uppfyller villkoren om att upphöra med våld, erkänna Israel och acceptera ingångna avtal. En sådan utveckling skulle bryta organisationens isolering, underlätta ett palestinska enande och stärka den palestinska sidan i konflikten med Israel.
Det vore bra om det internationella samfundet markerade att man såg positivt på de små steg i positiv riktning som Hamas nu har tagit. På så sätt bidrar man till att stärka de moderata krafterna inom organisationen. Om inga positiva signaler sänds ut kan de militanta krafterna inom Hamas påstå att det inte spelar någon roll vilka kompromisser man än gör, västmakterna kommer ändå inte att ge något tillbaka.
Avgörande för händelseutvecklingen just nu blir nog Egyptens reaktion. Om Egypten öppnar dörren på glänt för Hamas, så kan det också öppna för internationella diplomatiska framgångar för organisationen.
*
Jag måste också säga att jag är oerhört trött på Israels arroganta diplomati. Nu senast ställde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu in ett möte med Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel, i protest mot att Gabriel träffat de israeliska rättighetsorganisationerna Breaking The Silence (som dokumenterar israeliska militära övergrepp på ockuperade områden) och B'Tselem (som arbetar mot den israeliska bosättningspolitiken). Jag kan uppriktigt inte förstå varför så få svenska liberaler protesterar mot Netanyahus sätt att behandla israeliska människorättsorganisationer som står upp för humanitära och liberala värden.
2017-05-09
Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?
Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?
Här är tre tänkbara förklaringar:
1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.
2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.
3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.
Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?
Här är tre tänkbara förklaringar:
1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.
2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.
3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.
Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?
2017-05-07
I kväll vinner Macron - men vad händer sedan?
Uppdaterat kl 21.40. Ja, precis som väntat blev det en mycket klar seger för Emmanuel Macron i kväll. Segermarginalen blev till och med större än vad opinionsinstituten hade förutspått. Många av oss drar en suck av djup lättnad. (Även om jag skrev nedan att jag inte var ett dugg orolig, så steg pulsen ändå något strax före kl 20.00. Jag tar ingenting för givet. Sånt är livet, sånt är livet, som Niklas Strömstedt sjöng...)
Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...
Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.
Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.
Men Donald Trump då, undrar en del? Han besegrade ju Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet, trots att opinionsmätningarna och oddsen pekade ut Clinton som vinnare. Jodå. Men jämförelsen haltar. I det amerikanska fallet är osäkerheten kring opinionsmätningarna större, eftersom det räcker med att de slår fel i någon eller några av nyckeldelstaterna för att resultatet ska förändras.
I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.
Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.
Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...
Jag fäste mig särskilt vid tonen i Emmanuel Macrons segertal. Talet byggde inte på oro, utan på hopp och på tillit inför framtiden. Det kanske vore något även för svenska politiker att ta efter...
*
Nej, jag är inte ett dugg orolig. Jag är trygg i min förvissning att Emmanuel Macron i kväll med god marginal besegrar Marine Le Pen och blir Frankrikes president.
Opinionsmätningarna är entydiga och ger Macron ett övertag på 60-62 procent mot 38-40 för Le Pen. Unibet ger 1.06 i odds för Macron, 8.00 för Le Pen. Javisst, allting kan alltid hända. Men att vara orolig för att Macron i kväll ska förlora mot Le Pen är ungefär som att vara orolig för att det ska snöa i Göteborg på Midsommarafton. Visst kan det hända, men då måste man alltid gå och oroa sig för allting.
I den bloggtext jag skrev samma dag som det amerikanska presidentvalet genomfördes lyfte jag som nästan alla andra fram Hillary Clinton som den sannolika vinnaren. Men jag uttryckte samtidigt min oro för två saker: att opinionsmätningarna visade fel samt att Hillary Clinton inte skulle lyckas mobilisera sina potentiella anhängare.
Inför dagens val i Frankrike känner jag ingen sådan oro. Jag ser helt enkelt inte de processer eller mekanismer som skulle leda till en Le Pen-seger. De franska opinionsinstitutens prognoser visade sig hålla måttet bra i den första valomgången. Några större väljarströmmar från de övriga kandidaternas väljare till Le Pen är inte sannolika. Och det skulle behövas ett enormt stort valskolk från Le Pen-motståndare i dag för att Le Pen ska lyckas vinna valet.
Nej, i kväll väljs Emmanuel Macron till president. Men hur stor blir marginalen? 65-35, 60-40 eller 55-45? Ju större den blir, desto starkare står Macron inför parlamentsvalen i juni. Eftersom Macron representerar en ny rörelse - En Marche - och inte något av de stora traditionella partierna blir parlamentsvalen en oerhört svårförutsägbar historia. Kommer Emmanuel Macron att få ihop ett tillräckligt starkt parlamentariskt underlag för att kunna styra. Eller blir han en president utan land? Dramatiken kring de franska valen 2017 tar absolut inte slut i kväll. Tvärtom kan man säga att det är nu det börjar...
2017-05-05
Idiotisk idé att stryka de gällande Europarekorden inom friidrotten
Europeiska friidrottsförbundet (EAA) vill stryka alla gällande Europarekord inom friidrotten och börja om på nytt från 1 januari 2018. Orsaken är att några av rekorden kan ha satts av idrottsutövare som varit dopade, men inte fastnat i någon kontroll.
Jag tycker det är en sällsynt idiotisk idé. Javisst, en del av de gällande rekorden är nästan osannolikt bra, som till exempel Jarmila Kratochvilovas 1.53.28 på 800 meter (satt 1983) eller Natalja Lisovskajas 22.63 i kulstötning (satt 1987).
Men:
Idrotten ska styras av samma rättsprinciper som samhället i övrigt. I det här fallet innebär det ingen ska tvingas bevisa sin oskuld - vi har ingen omvänd bevisföring. Är man inte dömd skyldig ska man betraktas som oskyldig. Och vi avfärdar bestämt alla kollektiva bestraffningar. Det finns säkert ett antal rika människor som tillägnat sig sin rikedom på olagligt sätt. Ska vi därför konfiskera alla rika människors egendom? Knappast. (Kanske att några av mina läsare inte per definition avfärdar expropriering av rika människors egendom. Men då är argumentet nog inte i första hand att de berörda tillägnat sig rikedomen på olagligt sätt.)
Friidrotten gör sig själv en björntjänst genom att stryka rekorden. Så länge vi vet att Patrik Sjöberg den 30 juni 1987 i Stockholm hoppade 2.42 kommer vi inte att tjusas av nya Europarekord på 2.37 eller 2.38. Strykningen av rekorden blir bara symbolpolitik, ett uttryck för moralism och för friidrottens frustration över att man inte lyckas få bukt med dopingen på riktigt.
Dessutom kommer de gamla rekorden från 1980-talet så småningom att slås. När så sker blir uppmärksamheten så mycket större om dessa rekord fortfarande är gällande än om de bara är museala. Och så länge idrotten inte får bukt med dopingen riskerar historien bara att upprepa sig. Vilka rekord ska vi stryka om 20 år, eftersom de då bedöms som satta under illegitima förutsättningar.
Jag tycker det är en sällsynt idiotisk idé. Javisst, en del av de gällande rekorden är nästan osannolikt bra, som till exempel Jarmila Kratochvilovas 1.53.28 på 800 meter (satt 1983) eller Natalja Lisovskajas 22.63 i kulstötning (satt 1987).
Men:
Idrotten ska styras av samma rättsprinciper som samhället i övrigt. I det här fallet innebär det ingen ska tvingas bevisa sin oskuld - vi har ingen omvänd bevisföring. Är man inte dömd skyldig ska man betraktas som oskyldig. Och vi avfärdar bestämt alla kollektiva bestraffningar. Det finns säkert ett antal rika människor som tillägnat sig sin rikedom på olagligt sätt. Ska vi därför konfiskera alla rika människors egendom? Knappast. (Kanske att några av mina läsare inte per definition avfärdar expropriering av rika människors egendom. Men då är argumentet nog inte i första hand att de berörda tillägnat sig rikedomen på olagligt sätt.)
Friidrotten gör sig själv en björntjänst genom att stryka rekorden. Så länge vi vet att Patrik Sjöberg den 30 juni 1987 i Stockholm hoppade 2.42 kommer vi inte att tjusas av nya Europarekord på 2.37 eller 2.38. Strykningen av rekorden blir bara symbolpolitik, ett uttryck för moralism och för friidrottens frustration över att man inte lyckas få bukt med dopingen på riktigt.
Dessutom kommer de gamla rekorden från 1980-talet så småningom att slås. När så sker blir uppmärksamheten så mycket större om dessa rekord fortfarande är gällande än om de bara är museala. Och så länge idrotten inte får bukt med dopingen riskerar historien bara att upprepa sig. Vilka rekord ska vi stryka om 20 år, eftersom de då bedöms som satta under illegitima förutsättningar.
2017-05-04
Ska högerextrema och nazister få vara med på Bokmässan och i Almedalen?
Ska högerextrema Nya Tider få vara med på Bokmässan? Ska nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen få hyra utställningsplats i Visby under Almedalsveckan? Dessa frågor har debatterats en hel del på senaste tiden. Mina utgångspunkter är följande:
1.) Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet. Så länge du inte bryter mot lagen (till exempel genom olaga hot, förtal eller hets mot folkgrupp) får du säga eller skriva precis vad du vill. Yttrandefriheten är ingen lek - den blir på riktigt när den ska inrymma åsikter som de flesta tycker är vedervärdiga eller idiotiska. "Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten", skrev till exempel Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat för många muslimer förolämpande karikatyrer på profeten Muhammed.
2.) Yttrandefriheten innebär inte att du har rätt att alltid få vara med. En debattredaktör refuserar dagligen inlägg, utan att dessa refuseringar är ett uttryck för censur eller innebär in inskränkning av yttrandefriheten. I privata sammanhang är det alltid arrangören som har rätten att avgöra vilka som ska bjudas in.
Sedan kan alla ha synpunkter på vilka som får medverka. För mig är det viktigt att arrangören har en bärande idé, ett medvetet förhållningssätt, om vilka som ska bjudas in och varför. Här är det uppenbart att ledningen för Bokmässan, och kanske även Almedalsveckan, har brustit. Bokmässans VD Maria Källsson har hoppat från tuva till tuva i argumentationen. När det gäller Almedalsveckan är det riksdagspolitikerna som är formella arrangörer och bestämmer vilka som ska vara med, medan Region Gotland avgör vilka som får hyra mark. Dessa två aktörer har uppenbarligen inte pratat sig samman, vilket leder till att det idag ges väldigt skilda bud om huruvida Nordiska motståndsrörelsen ska få vara på plats i Visby eller inte.
Här finns en olycklig yrvakenhet inför problematiken. I takt med att extremhögern flyttat fram sina positioner på den offentliga arenan kommer har problematiken vuxit i betydelse. Här finns principiella ståndpunkter ("alla" ska få vara med och utöva sin yttrandefrihet, nazister ska inte erbjudas plats i det offentliga rummet) som måste konfronteras med praktiska konsekvenser (nazisters närvaro gör människor så rädda att de avstår från att komma, att bjuda in nazister innebär att de normaliseras) av besluten.
Diskussionen är på allvar. Som någon skrev på Twitter i dag: För 20 år sedan skrattade många åt Sverigedemokraterna. I dag tycker nästan var femte svensk att de ska styra landet.
1.) Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet. Så länge du inte bryter mot lagen (till exempel genom olaga hot, förtal eller hets mot folkgrupp) får du säga eller skriva precis vad du vill. Yttrandefriheten är ingen lek - den blir på riktigt när den ska inrymma åsikter som de flesta tycker är vedervärdiga eller idiotiska. "Därför måste vi försvara idioterna på Jyllands-Posten", skrev till exempel Henrik Berggren på oberoende liberala Dagens Nyheters ledarsida, efter att Jyllands-Posten publicerat för många muslimer förolämpande karikatyrer på profeten Muhammed.
2.) Yttrandefriheten innebär inte att du har rätt att alltid få vara med. En debattredaktör refuserar dagligen inlägg, utan att dessa refuseringar är ett uttryck för censur eller innebär in inskränkning av yttrandefriheten. I privata sammanhang är det alltid arrangören som har rätten att avgöra vilka som ska bjudas in.
Sedan kan alla ha synpunkter på vilka som får medverka. För mig är det viktigt att arrangören har en bärande idé, ett medvetet förhållningssätt, om vilka som ska bjudas in och varför. Här är det uppenbart att ledningen för Bokmässan, och kanske även Almedalsveckan, har brustit. Bokmässans VD Maria Källsson har hoppat från tuva till tuva i argumentationen. När det gäller Almedalsveckan är det riksdagspolitikerna som är formella arrangörer och bestämmer vilka som ska vara med, medan Region Gotland avgör vilka som får hyra mark. Dessa två aktörer har uppenbarligen inte pratat sig samman, vilket leder till att det idag ges väldigt skilda bud om huruvida Nordiska motståndsrörelsen ska få vara på plats i Visby eller inte.
Här finns en olycklig yrvakenhet inför problematiken. I takt med att extremhögern flyttat fram sina positioner på den offentliga arenan kommer har problematiken vuxit i betydelse. Här finns principiella ståndpunkter ("alla" ska få vara med och utöva sin yttrandefrihet, nazister ska inte erbjudas plats i det offentliga rummet) som måste konfronteras med praktiska konsekvenser (nazisters närvaro gör människor så rädda att de avstår från att komma, att bjuda in nazister innebär att de normaliseras) av besluten.
Diskussionen är på allvar. Som någon skrev på Twitter i dag: För 20 år sedan skrattade många åt Sverigedemokraterna. I dag tycker nästan var femte svensk att de ska styra landet.
2017-05-02
Första maj-tal, nazister i Almedalen och digitaliseringens konsekvenser för demokratin. Och lite till...
Lätt spretig dag i dag. Nedan följer ett axplock.
Arbetat hårt med bok om hur digitaliseringen påverkar de politiska partiernas möjligheter att stärka banden med medborgarna. Boken utkommer våren 2018 och jag skriver den tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg.
En hel del upplock efter gårdagens 1 maj-manifestationer. Jag talade ju i Trollhättan, och för den som vill läsa mitt anförande finns texten här.
I Svenska Dagbladet publicerar jag i dag en artikel på Under strecket, under rubriken "Är sociala medier ett hot mot demokratin?" Mitt svar på den frågan är nej. Artikeln tar sin utgångspunkt i Cass R. Sunsteins bok #republic. Divided Democracy in the Age of Social Media (Princeton University Press).
På Aftonbladets debattsida publicerar jag en artikel med rubriken "Vi måste stå enade mot nazisterna", angående nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i sommar. Jag vet inte om ni såg bilderna från nazisternas demonstration i Falun igår. Det var inte roligt att se, om man säger så. Artikeln är samförfattad med Anna Ardin, Joe Frans och Jonas Magnusson från Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsstyrelse och texten kan läsas här.
Dagens glädjebesked: De slopade id-kontrollerna på bussar, tåg och färjor från Danmark till Sverige. Äntligen.
Dagens besvikelse: IFK Göteborgs genomklappning i allsvenska derbyt mot BK Häcken. Fotboll är smärta.
Nya tag i morgon!
Arbetat hårt med bok om hur digitaliseringen påverkar de politiska partiernas möjligheter att stärka banden med medborgarna. Boken utkommer våren 2018 och jag skriver den tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg.
En hel del upplock efter gårdagens 1 maj-manifestationer. Jag talade ju i Trollhättan, och för den som vill läsa mitt anförande finns texten här.
I Svenska Dagbladet publicerar jag i dag en artikel på Under strecket, under rubriken "Är sociala medier ett hot mot demokratin?" Mitt svar på den frågan är nej. Artikeln tar sin utgångspunkt i Cass R. Sunsteins bok #republic. Divided Democracy in the Age of Social Media (Princeton University Press).
På Aftonbladets debattsida publicerar jag en artikel med rubriken "Vi måste stå enade mot nazisterna", angående nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i sommar. Jag vet inte om ni såg bilderna från nazisternas demonstration i Falun igår. Det var inte roligt att se, om man säger så. Artikeln är samförfattad med Anna Ardin, Joe Frans och Jonas Magnusson från Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsstyrelse och texten kan läsas här.
Dagens glädjebesked: De slopade id-kontrollerna på bussar, tåg och färjor från Danmark till Sverige. Äntligen.
Dagens besvikelse: IFK Göteborgs genomklappning i allsvenska derbyt mot BK Häcken. Fotboll är smärta.
Nya tag i morgon!
2017-05-01
Första maj, 2017
...och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden vänd.
Raderna ovan är hämtade ur missionärssonen, socialisten och poeten Johannes (Hannes) Evelinus Skölds sång "Första maj", ur samlingen Sånger om striden och kärlen, från 1911. Jag tycker det är några av de vackraste raderna ur den svenska arbetarrörelsens sångtradition överhuvudtaget. För mig är arbetarrörelsen och socialdemokratin i grunden en frihetsrörelse - och utan jämlikhet ingen frihet.
Givet frihetsidealet är det inte utan viss dysterhet jag följt socialdemokraternas alltmer repressiva retorik i debatten om flyktingar, utsatta EU-migranter ("tiggare") och brott och straff. Förslaget om fotboja på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar är bara toppen på ett isberg. Med anledning av denna utveckling formulerade jag mig på följande sätt i mitt 1 maj-tal i fina Trollhättan i dag:
Låt oss inte heller i kampen mot terrorism och gängbrottslighet fastna i en tävling om strängare straff. De senaste veckorna har vi har sett en överbudspolitik mellan de olika politiska partierna, inklusive vårt eget, om vem som vill höja straffen och skärpa övervakningen mest. De senaste mest spektakulära förslagen handlar om fotbojor på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar – ett förslag som ingen för bara ett par år sedan hade tagit på allvar.
Visst, socialdemokratin ska vara hård mot brott, men socialdemokratin ska också vara hård mot brottets orsaker. Och för att komma åt orsakerna, ja då räcker det inte med fotbojor, fler poliser eller strängare fängelsestraff – min socialdemokrati är inte repressiv. Vi vet att när livschanserna är ojämlika, då ökar riskerna för brott och kriminalitet. Till skillnad från högern vill vi socialdemokrater också prioritera kampen mot kriminalitetens grogrund och dess orsaker.
Trygga samhällen byggs av trygga människor. Vårt mål är ett samhälle där ingen ska kunna välja brottets bana och säga "Jag hade inget val". Därför bekämpar vi brottsligheten, javisst - självklart, men vi bekämpar samtidigt brottslighetens orsaker genom att investera i jobb, skola och bostäder – så bygger vi ett tryggt, ett rättvist och ett jämlikt samhälle!
Jag är också trött på det ständiga pratet om att svenskarna skulle vara så oroliga och att vi därför måste "lyssna på människors oro". Jovisst ska vi göra det. Men vi ska också - och kanske framförallt - lyssna på människors drömmar och människors hopp. Jag formulerade det så här i talet:
Det sägs ibland att vi ska lyssna till den oro som finns. Det är klart att vi ska, även om jag ibland tycker att det är politikerna som verkar vara mest oroliga och som överför sin egen oro och ångest till folket.
Men framför allt ska vi lyssna till de drömmar som människor har. Till de drömmar och visioner som finns i den myllrande folkmassan, hos den enskilda människan, bland skolelever och bland industriarbetare. Bland lärare och bland sjukvårdsanställda. Bland arbetslösa, bland företagare och bland pensionärer. Bland asylsökande, bland restaurang- och handelsanställda. Bland kulturarbetare, bland bönder, bland idrottare, bland städare och bland ingenjörer. Bland alla dessa fantastiska människor som tillsammans är vårt älskade Sverige – ett land präglat av öppenhet och mångfald. Låt oss tala mindre om oro, låt oss tala mer om människors drömmar och om människors hopp!
Kanske önsketänker jag, men jag tycker mig ana små tecken på en retorisk omsvängning i Stefan Löfvens 1 maj-tal i dag. Stefan Löfven gör i talet framtidstron och inte oron till sitt bärande tema. Han lyfter fram att kampen mot brottsligheten är nödvändig eftersom kriminalitet är ett tyranni över våra liv och kuvar vår frihet. Och han betonar behovet av förebyggande åtgärder. Små steg i rätt riktning.
*
Jag hann tillbaka till Göteborg lagom till Socialdemokraternas demonstration i Göteborg. Jag räknade till 1340 personer, ungefär lika många som förra året. Vänsterpartiets tåg hann jag se, men inte räkna. Men de var väldigt, väldigt många. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)