I Gävle kommunfullmäktige är de rödgröna partierna större än Alliansen - 30 mandat mot 27. Men Sverigedemokraterna har 8 mandat och de rödgröna har misslyckats med att få igenom sin budget. Nu tar Alliansen över makten i Gävle trots att de är mindre än de rödgröna, och får för att kunna styra förlita sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
På riksplanet har Alliansen agerat tvärtom. Alliansen skulle kunna försöka bilda regering med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men har avstått. Sverigedemokraterna betraktas genom sina rötter i naziorienterade kretsar och sin öppet främlingsfientliga hållning som ett pariaparti som det inte går att samarbeta med.
Nu ställs frågan om maktövertagandet i Gävle skall betraktas som en förövning till en motsvarande omsvängning i rikspolitiken. Är allianspartiernas hittillsvarande enighet om att låta största blocket regera på väg att luckras upp och ersättas av en vilja att bilda en regering som förlitar sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna? Den moderate riksdagsledamoten Anders Hansson skräder inte orden utan förespråkar att Gävlemodellen appliceras även på riksnivå: Det är den grundprincipen som bör gälla. Den som har störst stöd och får majoritet för sitt förslag är den som ska styra.
Kommer det då att bli så? Det vet vi förstås inte. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé formulerar sig på en rak fråga i saken på ett sätt som riskerar att ge den mest rutinerade kremlolog magsår: Vi
ser just nu en historiskt svag regering som har tydliga problem med att
regera tillsammans, hur länge och om den håller finns det ingen mening
att spekulera om i nuläget.
Allianspartierna kommer möjligen att tycka olika i denna fråga. Ett scenario är Moderaterna och Kristdemokraterna går i en riktning där de kan tänka sig en Alliansregering med SD-stöd även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Det blir svårare för Centerpartiet och Liberalerna att vinna intern legitimitet för en sådan linje.
Det kan bli så att Liberalerna och Centerpartiet får välja. Om valresultatet 2018 visar samma blockskillnader som resultatet 2014 kan Liberalerna och Centerpartiet bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, baserat på aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men de kan också välja att bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och därigenom även fortsättningsvis hålla rågången mot Sverigedemokraterna.
Liberalerna och Centerpartiet som i praktiken permanenta regeringspartier i Sverige - är det dit vi är på väg?
2015-12-27
Måste DÖ dö? Decemberöverenskommelsen In Memoriam
I dag skulle Decemberöverenskommelsen ha firat sin ettårsdag. Så blev det inte. Den formella överenskommelsen föll som ett korthus när Ebba Busch Thor kördes över av sina egna partimedlemmar på Kristdemokraternas riksting i oktober 2015.
Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.
I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.
Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena - Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.
Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.
Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?
Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.
Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.
I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.
Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena - Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.
Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.
Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?
Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.
2015-12-23
God Jul alla partiledare!
I morgon är det julafton! Jag passar på att redan i kväll överlämna mina julklappar till våra kära partiledare. Förhoppningsvis kan klapparna komma till både nytta och nöje.
Jonas Sjöstedt: Vänsterpartiet ratades som regeringspartner av Stefan Löfven efter valet 2014. Partiet avstod den blocköverskridande uppgörelsen om migrationspolitiken och kan nu fritt kritisera den rödgröna regeringen - men till priset av att man saknar inflytande över migrationspolitiken. Jonas Sjöstedt får Freddy Mercurys singel från 1985: Living on my own.
Stefan Löfven: Socialdemokraterna gör anspråk på att vara Sveriges öppna och moderna framtidsparti. Självklart måste ledaren för ett sådant parti vara närvarande på alla de platser och plattformar där medborgarna finns. Stefan Löfven får ett av många efterlängtat twitterkonto.
Åsa Romson och Gustav Fridolin: Det kostar på att regera. Miljöpartiet har tvingats till många och svåra eftergifter, lite väl många tycker en del. Åsa Romson och Gustav Fridolin får varsitt exemplar av Faust, Goethes drama om mannen som sålde sin själ till Djävulen. Faust räddas emellertid i sista akten av en himmelsk änglaskara som för hans själ till himlen. Vi får väl se hur det går för Åsa Romson och Gustav Fridolin...
Anna Kinberg Batra: Moderatledaren har fått mycket kritik av journalister för att hon inte svarar på frågor. Anna Kinberg Batra får samma present som Stefan Löfven fick förra året, det vill säga ett bibelord (Matt 5:37): Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.
Jan Björklund: Så här i juletid skadar det inte att besöka de platser där Jesus levde och verkade. Jan Björklund får en plats i Sveriges kristna råds ekumeniska följeslagarprogram i Palestina och Israel. En följeslagare skall genom sin ickevåldsliga närvaro vidga handlingsutrymmet för utsatta grupper och ge hopp och stöd åt människor som verkar för fred och försoning.
Annie Lööf: Centerledaren hymlar knappast med att hon har ambitionen att bli ledare för Alliansen. Hon får en av mina absoluta favoriter ur världslitteraturen, William Shakespeares Macbeth. Risken är emellertid stor att hon redan har läst den.
Ebba Busch Thor: Kristdemokraternas nya partiledare förlorade striden om Decemberöverenskommelsen, och Ebba Busch Thor har vid flera tillfällen uttalat sig på sätt som fått Anna Kinberg Batra att ropa på rättning i alliansleden. Håller Alliansen verkligen ihop fram till valet 2018? Ebba Busch Thor får ett exemplar av Birger Sjöbergs bok Kvartetten som sprängdes.
Jimmie Åkesson: Sverigedemokraterna är förtjusta i svensk kulturhistoria. Vad passar då bättre än Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som lämnade nöden i Sverige för att söka sin lycka i ett annat land. Kanske kan läsningen hjälpa Jimmie Åkesson att se sig själv även i den andre.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp. Ni får fantastiska Sissel Kyrkjebø och O, Helga Natt. Med versraderna Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär önskar jag er alla en riktigt God Jul.
Jonas Sjöstedt: Vänsterpartiet ratades som regeringspartner av Stefan Löfven efter valet 2014. Partiet avstod den blocköverskridande uppgörelsen om migrationspolitiken och kan nu fritt kritisera den rödgröna regeringen - men till priset av att man saknar inflytande över migrationspolitiken. Jonas Sjöstedt får Freddy Mercurys singel från 1985: Living on my own.
Stefan Löfven: Socialdemokraterna gör anspråk på att vara Sveriges öppna och moderna framtidsparti. Självklart måste ledaren för ett sådant parti vara närvarande på alla de platser och plattformar där medborgarna finns. Stefan Löfven får ett av många efterlängtat twitterkonto.
Åsa Romson och Gustav Fridolin: Det kostar på att regera. Miljöpartiet har tvingats till många och svåra eftergifter, lite väl många tycker en del. Åsa Romson och Gustav Fridolin får varsitt exemplar av Faust, Goethes drama om mannen som sålde sin själ till Djävulen. Faust räddas emellertid i sista akten av en himmelsk änglaskara som för hans själ till himlen. Vi får väl se hur det går för Åsa Romson och Gustav Fridolin...
Anna Kinberg Batra: Moderatledaren har fått mycket kritik av journalister för att hon inte svarar på frågor. Anna Kinberg Batra får samma present som Stefan Löfven fick förra året, det vill säga ett bibelord (Matt 5:37): Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.
Jan Björklund: Så här i juletid skadar det inte att besöka de platser där Jesus levde och verkade. Jan Björklund får en plats i Sveriges kristna råds ekumeniska följeslagarprogram i Palestina och Israel. En följeslagare skall genom sin ickevåldsliga närvaro vidga handlingsutrymmet för utsatta grupper och ge hopp och stöd åt människor som verkar för fred och försoning.
Annie Lööf: Centerledaren hymlar knappast med att hon har ambitionen att bli ledare för Alliansen. Hon får en av mina absoluta favoriter ur världslitteraturen, William Shakespeares Macbeth. Risken är emellertid stor att hon redan har läst den.
Ebba Busch Thor: Kristdemokraternas nya partiledare förlorade striden om Decemberöverenskommelsen, och Ebba Busch Thor har vid flera tillfällen uttalat sig på sätt som fått Anna Kinberg Batra att ropa på rättning i alliansleden. Håller Alliansen verkligen ihop fram till valet 2018? Ebba Busch Thor får ett exemplar av Birger Sjöbergs bok Kvartetten som sprängdes.
Jimmie Åkesson: Sverigedemokraterna är förtjusta i svensk kulturhistoria. Vad passar då bättre än Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som lämnade nöden i Sverige för att söka sin lycka i ett annat land. Kanske kan läsningen hjälpa Jimmie Åkesson att se sig själv även i den andre.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp. Ni får fantastiska Sissel Kyrkjebø och O, Helga Natt. Med versraderna Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär önskar jag er alla en riktigt God Jul.
2015-12-22
Om att bomba länder som inte finns. Vad kan vi lära oss av Agrabah?
En undersökning från Public Policy Polling visade i veckan att 30 procent av republikanska väljare i USA tyckte det var en bra idé att bomba landet Agrabah. Problemet är bara att landet Agrabah inte finns på riktigt. Agrabah är det land där handlingen i Disneyfilmen Aladdin från 1992 utspelar sig. Bland de väljare som tänkte rösta på Donald Trump var det hela 41 procent som tyckte att landet Agrabah skulle bombas.
Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
2015-12-19
Stefan Löfvens jultal
Det är vidrigt. Det är ynkligt. Det är avskyvärt. Stefan Löfven skrädde inte orden när han i sitt jultal kommenterade de brända flyktingförläggningarna. Överhuvudtaget har nog ingen som kunnat undgå att märka att Stefan Löfvens är en empatisk person och att han strävar efter att låta denna empati komma till uttryck i politiken, också i en solidarisk flyktingpolitik.
Desto svårare blir då uppgiften att kombinera empatin och strävan efter en solidarisk flyktingpolitik med de migrationspolitiska åtgärder som syftar till att färre asylsökande människor skall komma till Sverige. Stefan Löfven försöker hantera problemet genom att bl a betona vikten att av de människor som kommer hit måste kunna få ett värdigt mottagande och att flyktingkrisen bara kan lösas varaktigt om fler EU-länder tar sitt ansvar.
Om det nu är så att antalet flyktingar som söker sig till Sverige börjar minska kommer också den politiska dagordningen att breddas - de senaste månaderna har ju flyktingfrågan dominerat starkt. I sitt tal målade Stefan Löfven upp två skiljelinjer framåt. Den första skiljelinjen, menade Löfven, stod mellan investeringar (rödgrön politik) vs nedskärningar (allianspolitik), den andra skiljelinjen stod mellan sammanhållning (rödgrön politik) vs skuggsamhälle (centerpolitik - släpp in alla som vill komma men låt dem klara sig själva med låglönejobb/svartjobb och usla livsvillkor).
Nu regerar Stefan Löfven för första gången på egen budget (är det förresten någon som noterat att budgeten nu röstats igenom i riksdagen utan problem, trots uppsagd Decemberöverenskommelse och tvetydigheter från främst Anna Kinberg Batra om hur oppositionen skulle agera). Just nu går ekonomin mycket bra, arbetslösheten sjunker, BNP växer. Närmar vi oss mandatperiodens momentum? Om den rödgröna regeringen lyckas utnyttja situationen till att få fart på tillväxt, jobb och byggande kan den stå relativt stark inför valrörelsen 2018.
Jag kommenterar Löfvens jultal, för Svenska Dagbladet här.
Desto svårare blir då uppgiften att kombinera empatin och strävan efter en solidarisk flyktingpolitik med de migrationspolitiska åtgärder som syftar till att färre asylsökande människor skall komma till Sverige. Stefan Löfven försöker hantera problemet genom att bl a betona vikten att av de människor som kommer hit måste kunna få ett värdigt mottagande och att flyktingkrisen bara kan lösas varaktigt om fler EU-länder tar sitt ansvar.
Om det nu är så att antalet flyktingar som söker sig till Sverige börjar minska kommer också den politiska dagordningen att breddas - de senaste månaderna har ju flyktingfrågan dominerat starkt. I sitt tal målade Stefan Löfven upp två skiljelinjer framåt. Den första skiljelinjen, menade Löfven, stod mellan investeringar (rödgrön politik) vs nedskärningar (allianspolitik), den andra skiljelinjen stod mellan sammanhållning (rödgrön politik) vs skuggsamhälle (centerpolitik - släpp in alla som vill komma men låt dem klara sig själva med låglönejobb/svartjobb och usla livsvillkor).
Nu regerar Stefan Löfven för första gången på egen budget (är det förresten någon som noterat att budgeten nu röstats igenom i riksdagen utan problem, trots uppsagd Decemberöverenskommelse och tvetydigheter från främst Anna Kinberg Batra om hur oppositionen skulle agera). Just nu går ekonomin mycket bra, arbetslösheten sjunker, BNP växer. Närmar vi oss mandatperiodens momentum? Om den rödgröna regeringen lyckas utnyttja situationen till att få fart på tillväxt, jobb och byggande kan den stå relativt stark inför valrörelsen 2018.
Jag kommenterar Löfvens jultal, för Svenska Dagbladet här.
2015-12-17
SVT Debatt läggs ned - till glädje och förtvivlan
I kväll sänds sista avsnittet av SVT Debatt, som efter 27 säsonger (!) nu läggs ned. SVT Debatt har varit ett program som många älskat att hata. Programmet har anklagats för att vulgarisera debatten och för att låta den som ropar högst och viftar mest få ordet. Publikläktaren har kallats för "apberget". I sanningens namn har statusen och kvaliteten på deltagarna inte alltid varit den högsta. Själv har jag varit med 7-8 gånger. :)
Men programmet har fått genomslag och ofta gått igenom bruset. Redaktionen har - vad jag förstått - oftast varit högmotiverad och entusiastisk. Attityden kan beskrivas som en slags uppkäftig kvällstidningsinspirerad hälsning från Göteborg till de "finare" samhällsprogrammen i Stockholm (även om Uppdrag granskning-redaktionen också finns i Göteborg). Tittarsiffrorna har varit bra, även om de minskade våren 2015. Mellan 380 000 och 500 000 människor brukar se programmet, och spinnet särskilt på Twitter har varit livaktigt. Alla svenska TV-tittare känner till SVT Debatt. I alla fall nästan alla.
Då och då har programmet gått över gränsen. Riktigt upprörd blev jag när Debatt i september 2012 behandlade en slags vårdnadstvist om en tvåårig flicka, mellan barnets fosterföräldrar och barnets biologiska mamma som levde i Algeriet. I studion fanns en man som påstod sig ha levt med flickan och hennes mamma och han fick i livesändning framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om flickan, uppgifter som var omöjliga att kontrollera. Han påstod sig ha tillgång till den biologiska mammans telefonnummer, och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman. Ingen frågade sig hur glad mamman skulle bli över att oförberedd via tolk diskutera en vårdnadstvist om sin dotter i direktsänd svensk television. Redaktionellt haveri, skrev jag då, vilket ledde till en debatt i Studio Ett i P1 mellan mig och SVT Debatts då projektansvarige Robert Olsson. SVT Debatt bad om ursäkt för att man försökt ringa upp mamman i direktsändning.
Av alla programledare för SVT Debatt har Lennart Persson varit bäst. Hans lugna auktoritet har skapat en ordning i samtalet, vilken bidragit till att argumenten hamnat i centrum och skiljelinjer kunnat synliggöras.
Det är ett klokt beslut att nu lägga ned SVT Debatt. Programmet har stelnat i sin form och har svårt att komma vidare. Nu lanserar i stället SVT ett nytt program - Opinion Live - som börjar sändas torsdag 14 januari. Vem skall leda det programmet? Det är oklart, men Göteborgs-Posten påpekar stillsamt att SVT Göteborg nyligen rekryterat samhällsjournalisten och författaren Lena Sundström.
Själv missar jag kvällens avslutande sändning av SVT Debatt, då jag inte vill missa det nya avsnittet av Kommissarie Lewis kl 21.00 i Kanal 5. Men jag säger tack för alla dessa år och för att ni stuckit ut och jag önskar Opinion Live lycka till. Den som inte kan få nog av SVT Debatt hittar en förteckning över samtliga program och dess innehåll här - hur skulle man klara sig utan Wikipedia...
Men programmet har fått genomslag och ofta gått igenom bruset. Redaktionen har - vad jag förstått - oftast varit högmotiverad och entusiastisk. Attityden kan beskrivas som en slags uppkäftig kvällstidningsinspirerad hälsning från Göteborg till de "finare" samhällsprogrammen i Stockholm (även om Uppdrag granskning-redaktionen också finns i Göteborg). Tittarsiffrorna har varit bra, även om de minskade våren 2015. Mellan 380 000 och 500 000 människor brukar se programmet, och spinnet särskilt på Twitter har varit livaktigt. Alla svenska TV-tittare känner till SVT Debatt. I alla fall nästan alla.
Då och då har programmet gått över gränsen. Riktigt upprörd blev jag när Debatt i september 2012 behandlade en slags vårdnadstvist om en tvåårig flicka, mellan barnets fosterföräldrar och barnets biologiska mamma som levde i Algeriet. I studion fanns en man som påstod sig ha levt med flickan och hennes mamma och han fick i livesändning framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om flickan, uppgifter som var omöjliga att kontrollera. Han påstod sig ha tillgång till den biologiska mammans telefonnummer, och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman. Ingen frågade sig hur glad mamman skulle bli över att oförberedd via tolk diskutera en vårdnadstvist om sin dotter i direktsänd svensk television. Redaktionellt haveri, skrev jag då, vilket ledde till en debatt i Studio Ett i P1 mellan mig och SVT Debatts då projektansvarige Robert Olsson. SVT Debatt bad om ursäkt för att man försökt ringa upp mamman i direktsändning.
Av alla programledare för SVT Debatt har Lennart Persson varit bäst. Hans lugna auktoritet har skapat en ordning i samtalet, vilken bidragit till att argumenten hamnat i centrum och skiljelinjer kunnat synliggöras.
Det är ett klokt beslut att nu lägga ned SVT Debatt. Programmet har stelnat i sin form och har svårt att komma vidare. Nu lanserar i stället SVT ett nytt program - Opinion Live - som börjar sändas torsdag 14 januari. Vem skall leda det programmet? Det är oklart, men Göteborgs-Posten påpekar stillsamt att SVT Göteborg nyligen rekryterat samhällsjournalisten och författaren Lena Sundström.
Nyligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
Nyligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
yligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
yligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
amhällsjournalisten
Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och
författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
amhällsjournalisten
Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och
författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
Själv missar jag kvällens avslutande sändning av SVT Debatt, då jag inte vill missa det nya avsnittet av Kommissarie Lewis kl 21.00 i Kanal 5. Men jag säger tack för alla dessa år och för att ni stuckit ut och jag önskar Opinion Live lycka till. Den som inte kan få nog av SVT Debatt hittar en förteckning över samtliga program och dess innehåll här - hur skulle man klara sig utan Wikipedia...
2015-12-16
Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch
Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.
Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)
De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.
Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.
Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.
Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.
Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)
De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.
Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.
Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.
Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.
2015-12-15
Viktig och rolig nyordning inom S, med öppen utfrågning av kandidater
Socialdemokraternas mödosamma vandring mot att bli ett öppet och modernt framtidsparti tog igår ytterligare ett litet steg på vägen. Då genomfördes en offentlig utfrågning av de fem kandidater som låtit sig nomineras till uppdraget att leda Socialdemokraterna i Göteborgs kommunstyrelse och också bli kommunstyrelsens ordförande efter avgående Anneli Hulthén. Utfrågningen genomfördes av Britt-Marie Mattsson och den kan ses i sin helhet här.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
2015-12-13
Nej, Sverigedemokraterna har sannerligen inga skäl att jubla
Regeringens åtstramning av flyktingpolitiken (ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta krav för anhöriginvandring etc) har fått en och annan att tro att Sverigedemokraterna nu jublar eftersom de till sist fått gehör för sin politik.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
2015-12-11
Obehagliga nyord: Flyktingpaus
Nej, nu skulle det väl sitta bra med en liten flyktingpaus!
Alla behöver vi en paus då och då. Det kan vara en paus som vi använder till något positivt som en personlig njutning - en kaffepaus, eller kanske en rökpaus. Syftet med en paus kan också vara att samla kraft från en ansträngning - en vilopaus efter en hård arbetsinsats, ett träningspass, en intensiv närvaro i sociala medier.
Nyligen fick Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé stort genomslag i media för en ny slags paus - en flyktingpaus.
Ungefär 60 miljoner människor i världen i dag befinner sig på flykt. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar tas omhand av fattiga länder och att bara en mycket liten del kommer till rika industriländer. Nära nio av tio flyktingar finns i länder och regioner som bedöms som underutvecklade. Med all respekt för de påfrestningar som många svenska institutioner nu utsätts för är jag inte säker på att det i första hand är Sverige som behöver en paus. I stället är det framförallt de människor som tvingas fly som behöver en paus, en paus från otrygghet, ångest och umbäranden. Därutöver är det alla de fattiga länder som härbärgerar 90 procent av världens flyktingar som kan behöva en paus.
Att hävda att det är Sverige som behöver en flyktingpaus blir ett hån mot människor på flykt och mot de fattiga länder där de befinner sig. Ordet blir en banalisering av det lidande som flyktingskapet innebär. Jag blir uppriktig besviken på Tomas Tobé och jag kan inte låta bli att tänka på vad Fredrik Reinfeldt tycker om dagens utveckling. Hela hans "öppna era hjärtan"-linje skåpas nu ut av Moderaterna och ersätts av en "stäng gränserna fortare än kvickt"-linje.
Och ja, jag har protesterat även mot att rödgröna företrädare påstått att Sverige behöver ett "andrum" i flyktingmottagningen.
Alla behöver vi en paus då och då. Det kan vara en paus som vi använder till något positivt som en personlig njutning - en kaffepaus, eller kanske en rökpaus. Syftet med en paus kan också vara att samla kraft från en ansträngning - en vilopaus efter en hård arbetsinsats, ett träningspass, en intensiv närvaro i sociala medier.
Nyligen fick Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé stort genomslag i media för en ny slags paus - en flyktingpaus.
Ungefär 60 miljoner människor i världen i dag befinner sig på flykt. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar tas omhand av fattiga länder och att bara en mycket liten del kommer till rika industriländer. Nära nio av tio flyktingar finns i länder och regioner som bedöms som underutvecklade. Med all respekt för de påfrestningar som många svenska institutioner nu utsätts för är jag inte säker på att det i första hand är Sverige som behöver en paus. I stället är det framförallt de människor som tvingas fly som behöver en paus, en paus från otrygghet, ångest och umbäranden. Därutöver är det alla de fattiga länder som härbärgerar 90 procent av världens flyktingar som kan behöva en paus.
Att hävda att det är Sverige som behöver en flyktingpaus blir ett hån mot människor på flykt och mot de fattiga länder där de befinner sig. Ordet blir en banalisering av det lidande som flyktingskapet innebär. Jag blir uppriktig besviken på Tomas Tobé och jag kan inte låta bli att tänka på vad Fredrik Reinfeldt tycker om dagens utveckling. Hela hans "öppna era hjärtan"-linje skåpas nu ut av Moderaterna och ersätts av en "stäng gränserna fortare än kvickt"-linje.
Och ja, jag har protesterat även mot att rödgröna företrädare påstått att Sverige behöver ett "andrum" i flyktingmottagningen.
2015-12-07
Lätt införa repressiva åtgärder – svårare avskaffa dem
För ett par veckor sedan – den 18 november - beslöt Säkerhetspolisen att höja hotbilden för Sverige från 3 till 4, från ”förhöjt hot” till ”högt hot”. Det är den högsta hotnivån någonsin. Samtidigt tillkännagavs att en 25-årig man anhållits i sin frånvaro, misstänkt för förberedelse till terroristbrott.
Dagen därpå – den 19
november – meddelade statsminister Stefan Löfven att regeringen avsåg att
genomföra flera insatser för att motverka terrorism i Sverige. Insatserna
bestod i att utreda förslag på hur
Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten kan få avlyssna
information som skickas genom krypterade kanaler, driva frågan om kontroll av biometriska uppgifter vid
gränserna till Schengenområdet samt utreda om det finns tillräckliga
möjligheter till kameraövervakning på särskilt brottsutsatta platser och andra
platser med ett förhöjt skyddsbehov.
Enskilda
repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de
bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de
repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en
del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.
Angående
statens övervakning av sina medborgare så anser jag för övrigt att möjligheten
att ge Edward Snowden politisk asyl i Sverige bör ges en seriös prövning.
Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.
Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.
2015-12-05
Hallå där, professorn! Om hur tågmissöden för oss närmare
Hallå där, professorn!
Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.
Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.
Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...
I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.
En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)
"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.
Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.
Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.
Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.
*
Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.
Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...
I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.
En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)
*
"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.
Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.
*
Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.
2015-12-04
SD tar ett steg åt höger
Sverigedemokraterna byter fot och säger nu nej till ett renodlat kommunalt veto till nya friskolor. Därmed finns det inte längre majoritet för ett sådant förslag i riksdagen. Sverigedemokraternas positionsförflyttning i frågan skärper partiets högerprofilering ytterligare.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
2015-12-03
Om det politiska läget och Alliansens framtid
Veckans partisympatiundersökning från SCB bekräftar bilden att hösten, trots allt tal om "samhällskollaps", präglats av stabilitet i väljaropinionen. I de allra flesta mätningar väger det jämnt mellan de rödgröna och allianspartierna, Socialdemokraterna ligger på dryga 25 procent, Sverigedemokraterna på 17-20 procent och Kristdemokraterna runt fyra procent.
Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.
Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.
I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.
En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.
Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.
Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?
Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.
Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.
Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.
I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.
En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.
Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.
Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?
Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.
2015-12-01
Makode Linde och hans kontroversiella antirasistiska konstverk
Våren 2012 åstadkom dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth stor uppståndelse då hon i samband med en konstutställning på Moderna museet skar upp en tårta som föreställde en naken svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Inne i tårtan låg konstnären Makode Linde gömd, och han började skrika och gråta när kulturministern skar upp tårtan. Lena Adelsohn Liljeroth skrattade till, sade något vänligt och började mata konstnären/den rasistiskt schabloniserade svarta kvinnan. (Foto: Kristofer Sjögren)
I sitt konstverk lyckades Makode Linde skickligt gestalta hur vi alla kan bli en del av en rasistisk diskurs, oavsett våra goda intentioner. Rasism är inte vara en attityd, utan också en struktur. Lena Adelsohn Liljeroth blev ofrivilligt en del av konstverket, av den rasistiska diskursen. Jag vet själv inte hur jag skulle ha agerat om jag oförberedd hamnat i Lena Adelsohn Liljeroths situation.
Nu är det dags igen. Makode Linde skall i januari ställa ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och utställningen har han givit titeln "Negerkungens återkomst". Titeln har föranlett en konflikt med Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som vägrar acceptera namnet på utställningen. Benny Fredriksson säger till DN att titeln, om den tas ur sin kontext, kan uppfattas som legitimering av ett rasistiskt uttryck och därigenom kränka människor som kommer i kontakt med den. Makode Linde menar å sin sida att titeln är en integrerad del av det samhällskritiska verket och därför inte skall ändras.
Genom sitt val av titel ställer Makode Linde Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i en hopplös situation. Antingen kräver Benny Fredriksson att titeln ändras, och då anklagas han för censur av ett samhällskritiskt, antirasistiskt konstverk. Eller så accepterar Benny Fredriksson titeln, och då anklagas han för att sprida och legitimera rasistiska uttryck. Det skall fan vara utställningschef...
Återigen har Makode Linde på ett skickligt sätt lyckats gestalta hur rasistiska strukturer är svåra, eller hart när omöjliga, att komma ur. Jag hoppas att konflikten inte bara följs av upprörda kommentarer om Makode Lindes skickliga PR-trick, utan också leder till en fördjupad diskussion om hur vi blir medvetna om och bäst bekämpar rasistiska strukturer.
I sitt konstverk lyckades Makode Linde skickligt gestalta hur vi alla kan bli en del av en rasistisk diskurs, oavsett våra goda intentioner. Rasism är inte vara en attityd, utan också en struktur. Lena Adelsohn Liljeroth blev ofrivilligt en del av konstverket, av den rasistiska diskursen. Jag vet själv inte hur jag skulle ha agerat om jag oförberedd hamnat i Lena Adelsohn Liljeroths situation.
Nu är det dags igen. Makode Linde skall i januari ställa ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och utställningen har han givit titeln "Negerkungens återkomst". Titeln har föranlett en konflikt med Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som vägrar acceptera namnet på utställningen. Benny Fredriksson säger till DN att titeln, om den tas ur sin kontext, kan uppfattas som legitimering av ett rasistiskt uttryck och därigenom kränka människor som kommer i kontakt med den. Makode Linde menar å sin sida att titeln är en integrerad del av det samhällskritiska verket och därför inte skall ändras.
Genom sitt val av titel ställer Makode Linde Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i en hopplös situation. Antingen kräver Benny Fredriksson att titeln ändras, och då anklagas han för censur av ett samhällskritiskt, antirasistiskt konstverk. Eller så accepterar Benny Fredriksson titeln, och då anklagas han för att sprida och legitimera rasistiska uttryck. Det skall fan vara utställningschef...
Återigen har Makode Linde på ett skickligt sätt lyckats gestalta hur rasistiska strukturer är svåra, eller hart när omöjliga, att komma ur. Jag hoppas att konflikten inte bara följs av upprörda kommentarer om Makode Lindes skickliga PR-trick, utan också leder till en fördjupad diskussion om hur vi blir medvetna om och bäst bekämpar rasistiska strukturer.
2015-11-30
Sören Holmberg - om Kungslena och Georg Bogislaus Staël von Holstein
Jag har tidigare skrivit om statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmbergs brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk
historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören
Holmberg är uppvuxen i Skövde och släkten Holmberg härstammar från Ljungstorp ovanför Varnhem - mitt i Svea rike.
I boken "Från Skaraborg till evigheten" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2015), visar Sören Holmberg i kapitlet "Kungslena - när Svea rike kunde ha blivit danskt" åter upp en mer personlig sida av sig själv. I texten berättar han Kungslenas krigiska historia från slaget vid Lena - som orten då hette - år 1208, då införlivandet av Västergötland/Svea rikes införlivande i det danska riket stoppades.
Sören Holmberg är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Kungslena har vid flera tillfällen varit involverat i arbetet med att stoppa danska angrepp. Särskilt lyfter Sören Holmberg fram den Kungslenabaserade översten Georg Bogislaus Staël von Holstein, som natten till den 24 juli 1719 baxade ett antal kanoner i läge bakom en överlägsen dansk flotta som under ledning av amiral Peder Tordenskjold belägrat Nya Elfsborgs befästningar. Den danska flottan sköt metodiskt sönder befästningarna, men genom Staël von Holsteins handlingskraft vände krigslyckan snabbt och Göteborg kunde räddas. (Staël von Holstein gjorde seder,mera en civil ämbetsmannakarriär och 1741grundade han tillsammans med landshövdingen i Kronobergs län Anders Koskull Kosta glasbruk (vilket fick sitt namn efter begynnelsebokstäverna i Koskulls och Staël von Holsteins namn).
Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karlerik.tysk@gmail.com).
För övrigt tycker jag att Sören Holmberg och hans hustru journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson vore ett sevärt par i nästa års upplaga av "På spåret".
I boken "Från Skaraborg till evigheten" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2015), visar Sören Holmberg i kapitlet "Kungslena - när Svea rike kunde ha blivit danskt" åter upp en mer personlig sida av sig själv. I texten berättar han Kungslenas krigiska historia från slaget vid Lena - som orten då hette - år 1208, då införlivandet av Västergötland/Svea rikes införlivande i det danska riket stoppades.
Sören Holmberg är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Kungslena har vid flera tillfällen varit involverat i arbetet med att stoppa danska angrepp. Särskilt lyfter Sören Holmberg fram den Kungslenabaserade översten Georg Bogislaus Staël von Holstein, som natten till den 24 juli 1719 baxade ett antal kanoner i läge bakom en överlägsen dansk flotta som under ledning av amiral Peder Tordenskjold belägrat Nya Elfsborgs befästningar. Den danska flottan sköt metodiskt sönder befästningarna, men genom Staël von Holsteins handlingskraft vände krigslyckan snabbt och Göteborg kunde räddas. (Staël von Holstein gjorde seder,mera en civil ämbetsmannakarriär och 1741grundade han tillsammans med landshövdingen i Kronobergs län Anders Koskull Kosta glasbruk (vilket fick sitt namn efter begynnelsebokstäverna i Koskulls och Staël von Holsteins namn).
Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karlerik.tysk@gmail.com).
För övrigt tycker jag att Sören Holmberg och hans hustru journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson vore ett sevärt par i nästa års upplaga av "På spåret".
2015-11-27
Jimmie Åkessons osmakliga utspel om att kartlägga muslimers åsikter
Inget annat parti är så besatt av kontroll och övervakning som Sverigedemokraterna. Tidigare har Expressen och Aftonbladet avslöjat massövervakning av
partiets egna förtroendevalda, anställda och politiskt aktiva medlemmar, en övervakning som bl a syftat till att ta reda på om
någon haft mejlkontakt med antirasistiska organisationer som
t ex Expo.
Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, har föreslagit att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.
I dag för Jimmie Åkesson Sverige ett steg vidare mot kontroll- och övervakningssamhället. Denna gång är det inte journalisterna eller partiets egna medlemmar som skall övervakas, utan muslimerna. I en intervju i Svenska Dagbladet föreslår Jimmie Åkesson, till synes på fullt allvar, att staten skall "undersöka attityder i den muslimska befolkningen" för att få en uppfattning om hur utbredda olika radikala föreställningar är. Att varenda muslim skulle vara potentiell terrorist är att gå alldeles för långt, naturligtvis, tillägger Jimmie Åkesson gentilt.
Jo tack. På ett ytligt plan är Jimmie Åkessons förslag oförargligt. I olika sammanhang undersöker vi redan olika befolkningsgrupper (män, kvinnor, yngre, äldre, högutbildade, lågutbildade, arbetare, tjänstemän, företagare, religiösa, ateister, storstadsbor, landsbygdsbor etc) med avseende på t ex politiskt deltagande och politiska åsikter. Men det är syftet med Jimmie Åkessons kartläggning som är motbjudande. Han pekar ut en enskild befolkningsgrupp som ett potentiellt hot och kräver att just den gruppen skall undersökas. Alla de muslimer som inte är och aldrig varit i närheten av några våldsbejakande, extremistiska åsikter förväntas vara tacksamma över Åkessons idé: det "ligger i hela gruppens intresse" att undersökningen genomförs, hävdar han.
Om det är någon enskild befolkningsgrupp som skall pekas ut som särskilt våldsbenägen så är det inte gruppen muslimer utan gruppen män. Ungefär 90 procent av alla mord som begås i Sverige begås av personer som ingår i gruppen män, och medlemmar ur gruppen män är också grovt överrepresenterade i andra former av våldsbrott. Nu tycker jag inte det är en särskilt bra idé att kräva att männens åsikter skall kartläggas och jag tror heller inte att det ligger i alla mäns intresse att en sådan undersökning genomförs. Jag vill bara visa på vart Jimmie Åkessons logik leder.
Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, har föreslagit att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.
I dag för Jimmie Åkesson Sverige ett steg vidare mot kontroll- och övervakningssamhället. Denna gång är det inte journalisterna eller partiets egna medlemmar som skall övervakas, utan muslimerna. I en intervju i Svenska Dagbladet föreslår Jimmie Åkesson, till synes på fullt allvar, att staten skall "undersöka attityder i den muslimska befolkningen" för att få en uppfattning om hur utbredda olika radikala föreställningar är. Att varenda muslim skulle vara potentiell terrorist är att gå alldeles för långt, naturligtvis, tillägger Jimmie Åkesson gentilt.
Jo tack. På ett ytligt plan är Jimmie Åkessons förslag oförargligt. I olika sammanhang undersöker vi redan olika befolkningsgrupper (män, kvinnor, yngre, äldre, högutbildade, lågutbildade, arbetare, tjänstemän, företagare, religiösa, ateister, storstadsbor, landsbygdsbor etc) med avseende på t ex politiskt deltagande och politiska åsikter. Men det är syftet med Jimmie Åkessons kartläggning som är motbjudande. Han pekar ut en enskild befolkningsgrupp som ett potentiellt hot och kräver att just den gruppen skall undersökas. Alla de muslimer som inte är och aldrig varit i närheten av några våldsbejakande, extremistiska åsikter förväntas vara tacksamma över Åkessons idé: det "ligger i hela gruppens intresse" att undersökningen genomförs, hävdar han.
Om det är någon enskild befolkningsgrupp som skall pekas ut som särskilt våldsbenägen så är det inte gruppen muslimer utan gruppen män. Ungefär 90 procent av alla mord som begås i Sverige begås av personer som ingår i gruppen män, och medlemmar ur gruppen män är också grovt överrepresenterade i andra former av våldsbrott. Nu tycker jag inte det är en särskilt bra idé att kräva att männens åsikter skall kartläggas och jag tror heller inte att det ligger i alla mäns intresse att en sådan undersökning genomförs. Jag vill bara visa på vart Jimmie Åkessons logik leder.
Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.
2015-11-22
Om Malena Ernman och myten om vänstervridningen av SVT i juletid
Jag har alltid uppskattat Malena Ernman. Både som artist och för hennes samhällsengagemang. Jag har aldrig uppfattat henne som vänster, snarare som en del av den ännu kvarvarande men till synes krympande frihetliga borgerlighet som brinner för mänskliga rättigheter och som i Fredrik Reinfeldts anda öppnar sina hjärtan för människor på flykt. Jag tycker det är ett utmärkt val att hon i år får läsa Alfred Tennysons dikt "Nyårsklockan" i SVT på nyårsnatten
Men i en tidstypisk artikel i Expressen stämplar ledarskribenten Eric Erfors Malena Ernman som vänster. Under rubriken "Välkommen til vänster-SVT" föser Erfors ihop henne med t ex årets julvärd Gina Dirawi och Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård som rekryterats till kulturmagasinet Kobra. I artikeln - som i mina ögon lika gärna kunde ha publicerats på Avpixlat - raljerar Erfors över en påstådd vänsterdominans på SVT, särskilt i juletider.
Hade Eric Erfors ansträngt sig lite istället för att slappt avfärda Malena Ernman som vänster bara för att hon med frenesi bekämpar SD hade han fått ett annat resultat. I ett inslag i podcasten Värvet inspelat 2013 berättar Malena Ernman själv öppenhjärtigt om sina politiska tillhörigheter. Hon säger explicit att hon inte är socialdemokrat, utan att hon i valet 2014 lutar åt att rösta på Moderaterna och Fredrik Reinfeldt.
Så mycket med den vänsterstämpeln. Det säger dessvärre en del om sinnesstämningarna inom delar av svensk borgerlighet när en person som går hårt åt SD automatiskt stämplas som vänster.
I övrigt blir det lätt tragikomiskt när Erfors raljant antyder att "vänstern" dominerar uppdragen som julvärd i SVT och som uppläsare av Tennysons dikt på nyårsnatten. Jag noterar att Arne Weise innehaft uppdraget som julvärd 27 gånger och Bengt Feldreich 13 gånger. Sedan SVT började låta julvärdskapet alternera har följande personer innehaft uppdraget: Lotta Bromé, Ernst Kirchsteiger, Blossom Tainton Lindquist, Ingvar Oldsberg, Anne Lundberg, Lasse Kronér, Lisbeth Åkerman, André Pops, Kalle Moraeus, Sarah Dawn Finer, Petra Mede och Henrik Dorsin.
Ack ja, rena vänsterlavinen. Eller hur var det nu.
Bilden förändras inte direkt om vi tittar på vilka som fått hedersuppdraget att läsa Alfred Tennysons dikt "Nyårsklockan" i SVT på nyårsnatten. Sedan 1977 har följande personer läst dikten: Georg Rydeberg (6 ggr), Jarl Kulle (14 ggr), Margaretha Krook (4 ggr), Jan Malmsjö (13 ggr) och Loa Falkman (1 gång).
"Sveriges Television är vänstervridet, särskilt i juletid", sa Måns. "Vänstervridet var ordet", sa Bill. "Ordet var vänstervridet", sa Bull.
Men i en tidstypisk artikel i Expressen stämplar ledarskribenten Eric Erfors Malena Ernman som vänster. Under rubriken "Välkommen til vänster-SVT" föser Erfors ihop henne med t ex årets julvärd Gina Dirawi och Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård som rekryterats till kulturmagasinet Kobra. I artikeln - som i mina ögon lika gärna kunde ha publicerats på Avpixlat - raljerar Erfors över en påstådd vänsterdominans på SVT, särskilt i juletider.
Hade Eric Erfors ansträngt sig lite istället för att slappt avfärda Malena Ernman som vänster bara för att hon med frenesi bekämpar SD hade han fått ett annat resultat. I ett inslag i podcasten Värvet inspelat 2013 berättar Malena Ernman själv öppenhjärtigt om sina politiska tillhörigheter. Hon säger explicit att hon inte är socialdemokrat, utan att hon i valet 2014 lutar åt att rösta på Moderaterna och Fredrik Reinfeldt.
Så mycket med den vänsterstämpeln. Det säger dessvärre en del om sinnesstämningarna inom delar av svensk borgerlighet när en person som går hårt åt SD automatiskt stämplas som vänster.
I övrigt blir det lätt tragikomiskt när Erfors raljant antyder att "vänstern" dominerar uppdragen som julvärd i SVT och som uppläsare av Tennysons dikt på nyårsnatten. Jag noterar att Arne Weise innehaft uppdraget som julvärd 27 gånger och Bengt Feldreich 13 gånger. Sedan SVT började låta julvärdskapet alternera har följande personer innehaft uppdraget: Lotta Bromé, Ernst Kirchsteiger, Blossom Tainton Lindquist, Ingvar Oldsberg, Anne Lundberg, Lasse Kronér, Lisbeth Åkerman, André Pops, Kalle Moraeus, Sarah Dawn Finer, Petra Mede och Henrik Dorsin.
Ack ja, rena vänsterlavinen. Eller hur var det nu.
Bilden förändras inte direkt om vi tittar på vilka som fått hedersuppdraget att läsa Alfred Tennysons dikt "Nyårsklockan" i SVT på nyårsnatten. Sedan 1977 har följande personer läst dikten: Georg Rydeberg (6 ggr), Jarl Kulle (14 ggr), Margaretha Krook (4 ggr), Jan Malmsjö (13 ggr) och Loa Falkman (1 gång).
"Sveriges Television är vänstervridet, särskilt i juletid", sa Måns. "Vänstervridet var ordet", sa Bill. "Ordet var vänstervridet", sa Bull.
2015-11-18
Visst ska vi stödja Frankrike. Inte för att vi är tvingade till det, utan för att vi vill
Efter det fasansfulla terrordådet i Paris har Frankrike begärt militär hjälp av EU enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget. Innebär förfrågan att Sverige nu är förpliktigat att militärt bistå Frankrike och att den militära alliansfriheten är överspelad? Svaret är nej.
Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.
En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".
Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.
Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.
Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.
En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".
Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.
Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.
2015-11-15
Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam
Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"
Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".
I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.
Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.
IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).
För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.
Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".
I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.
Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.
IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).
För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.
2015-11-12
Bedrövligt att IFK Göteborg förlägger träningsläger till Dubai
Många hängivna supportrar till IFK Göteborg har i dag reagerat med besvikelse och bestörtning på att klubben förlägger ett träningsläger till Dubai i Förenade Arabemiraten. Jag delar den reaktionen.
Förenade Arabemiraten är ett land som grovt och regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Många fängslade oppositionella vittnar om tortyr i fängelserna. Så sent som förra året dömdes en kvinna till döden genom stening, enligt Amnesty, för äktenskapsbrott.
Av svenska klubbar åker även Malmö FF till Dubai nästa år. Supporterföreningen MFF support protesterar och menar att beslutet är "opassande och ej förenligt med Malmö FF:s värdegrund". Föreningen har startat en namninsamling under rubriken ”MFF mot slaveri”.
Jag tror sällan på isolering som politiskt medel. Jag har respekt för att svenska idrottpersoner valde att delta vid till exempel OS i Peking 2008 eller VM i ishockey i Vitryssland 2014. Men det är en sak att delta i internationella mästerskap där man själv inte valt spelorten. Det är en annan sak att själv välja att förlägga ett träningsläger till en diktatur som flagrant bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Om man ändå väljer att förlägga ett träningsläger i ett sådant land, då måste man faktiskt visa insikt och medvetenhet om vad det är man gör. Då duger det inte att som på IFK Göteborgs hemsida endast kommentera valet av land med att "det är en spännande och prisvärd destination" och att "en flygstol till Dubai idag inte är dyrare än en till Portugal".
Jag kunde lika gärna ha skrivit denna text på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben. Men där har redan signaturen MrG redan på ett förtjänstfullt sätt gett ord åt mina tankar. Han påminner bl a om IFK Göteborgs grundvärderingar: Föreningens kamratskap bygger på omtanke, ärlighet och respekt – för alla. Vi är folkets lag och omfamnar de som delar våra värderingar, oavsett social bakgrund, etnicitet, religiös åskådning eller sexuell läggning.
Vore ju väldigt bra om dessa grundprinciper också tilläts vägleda valet av land dit klubben förlägger sina träningsläger.
Förenade Arabemiraten är ett land som grovt och regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Många fängslade oppositionella vittnar om tortyr i fängelserna. Så sent som förra året dömdes en kvinna till döden genom stening, enligt Amnesty, för äktenskapsbrott.
Av svenska klubbar åker även Malmö FF till Dubai nästa år. Supporterföreningen MFF support protesterar och menar att beslutet är "opassande och ej förenligt med Malmö FF:s värdegrund". Föreningen har startat en namninsamling under rubriken ”MFF mot slaveri”.
Jag tror sällan på isolering som politiskt medel. Jag har respekt för att svenska idrottpersoner valde att delta vid till exempel OS i Peking 2008 eller VM i ishockey i Vitryssland 2014. Men det är en sak att delta i internationella mästerskap där man själv inte valt spelorten. Det är en annan sak att själv välja att förlägga ett träningsläger till en diktatur som flagrant bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Om man ändå väljer att förlägga ett träningsläger i ett sådant land, då måste man faktiskt visa insikt och medvetenhet om vad det är man gör. Då duger det inte att som på IFK Göteborgs hemsida endast kommentera valet av land med att "det är en spännande och prisvärd destination" och att "en flygstol till Dubai idag inte är dyrare än en till Portugal".
Jag kunde lika gärna ha skrivit denna text på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben. Men där har redan signaturen MrG redan på ett förtjänstfullt sätt gett ord åt mina tankar. Han påminner bl a om IFK Göteborgs grundvärderingar: Föreningens kamratskap bygger på omtanke, ärlighet och respekt – för alla. Vi är folkets lag och omfamnar de som delar våra värderingar, oavsett social bakgrund, etnicitet, religiös åskådning eller sexuell läggning.
Vore ju väldigt bra om dessa grundprinciper också tilläts vägleda valet av land dit klubben förlägger sina träningsläger.
2015-11-10
Jimmie Åkesson och lögn som politiskt vapen
Det var en episk känsla över inslaget med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas flygblad i SVT Aktuellt igår. Åkesson var inbjuden för att debattera välfärdspolitik med LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson, men fick inledningsvis svara på frågor om de felaktiga uppgifter om Sverige som framförs på flygblad som Sverigedemokraterna sprider. I stället för att ta avstånd från felaktigheterna eller beklaga misstaget bet Jimmie Åkesson sig i stället fast vid att påståendena visst var sanna. Som tittare kom jag på mig själv med att desperat börja leta efter en skämskudde. Bagdad-Bob framstod plötsligt som sanningens och klarsynthetens vite riddare.
Det är bara att blunda och peka i flygbladet för att hitta felaktiga påståenden om Sverige. Sverigedemokraterna påstår till exempel att flyktingar som tar sig till Sverige kommer att skickas tillbaka - trots att 78 procent av alla asylsökande får uppehållstillstånd. Sverigedemokraterna påstår att Sverige just nu endast kan erbjuda ankommande flyktingar tält och campingsängar - trots att inte en enda flykting just nu behöver bo i tält. Sverigedemokraterna påstår att bärandet av nikab och burka på offentliga platser kommer att förbjudas i Sverige - trots att det inte finns ett enda parti mer är Sverigedemokraterna som driver den linjen.
I SVT Aktuellt var det påståendet att bärandet av nikab och burka på offentliga platser skulle förbjudas som stod i fokus. Programledaren hade svårt att tro sina öron när Jimmie Åkesson påstod att det visst var en sanning att nikab och burka kommer att förbjudas i Sverige. Titta gärna på inslaget här, men på egen risk.
Jag är så trött på att självutnämnda "Sverigevänner" förtalar och beljuger vårt land. Jag förstår inte varför de inte flyttar härifrån, hur de kan stå ut en enda dag till i ett land som i deras ögon är så uselt och förtappat?
Själv älskar jag Sverige - vår öppenhet, vår frihetlighet, vår jämlikhet och att Sverige är bland de länder i världen vars invånare är mest positivt inställda till invandring och till invandrare.
Sverigedemokraternas kampanj är osmaklig. Den kommer förstås inte att på något signifikant sätt påverka flyktingströmmarna i världen. Kampanjen syftar i stället främst till att mobilisera partiets egna medlemmar och sympatisörer. Dessa bryr sig knappast om huruvida påståendena på flygbladen är sanna eller falska, i stället uppskattar de sannolikt att Jimmie Åkesson "står upp" för sitt parti och avvärjer kritiska frågor från journalister i public service. Lögn kan - tyvärr - ibland vara ett effektivt politiskt medel.
Jag kommenterar Sverigedemokraternas flygbladskampanj för Dagens Nyheter och Aftonbladet.
Det är bara att blunda och peka i flygbladet för att hitta felaktiga påståenden om Sverige. Sverigedemokraterna påstår till exempel att flyktingar som tar sig till Sverige kommer att skickas tillbaka - trots att 78 procent av alla asylsökande får uppehållstillstånd. Sverigedemokraterna påstår att Sverige just nu endast kan erbjuda ankommande flyktingar tält och campingsängar - trots att inte en enda flykting just nu behöver bo i tält. Sverigedemokraterna påstår att bärandet av nikab och burka på offentliga platser kommer att förbjudas i Sverige - trots att det inte finns ett enda parti mer är Sverigedemokraterna som driver den linjen.
I SVT Aktuellt var det påståendet att bärandet av nikab och burka på offentliga platser skulle förbjudas som stod i fokus. Programledaren hade svårt att tro sina öron när Jimmie Åkesson påstod att det visst var en sanning att nikab och burka kommer att förbjudas i Sverige. Titta gärna på inslaget här, men på egen risk.
Jag är så trött på att självutnämnda "Sverigevänner" förtalar och beljuger vårt land. Jag förstår inte varför de inte flyttar härifrån, hur de kan stå ut en enda dag till i ett land som i deras ögon är så uselt och förtappat?
Själv älskar jag Sverige - vår öppenhet, vår frihetlighet, vår jämlikhet och att Sverige är bland de länder i världen vars invånare är mest positivt inställda till invandring och till invandrare.
Sverigedemokraternas kampanj är osmaklig. Den kommer förstås inte att på något signifikant sätt påverka flyktingströmmarna i världen. Kampanjen syftar i stället främst till att mobilisera partiets egna medlemmar och sympatisörer. Dessa bryr sig knappast om huruvida påståendena på flygbladen är sanna eller falska, i stället uppskattar de sannolikt att Jimmie Åkesson "står upp" för sitt parti och avvärjer kritiska frågor från journalister i public service. Lögn kan - tyvärr - ibland vara ett effektivt politiskt medel.
Jag kommenterar Sverigedemokraternas flygbladskampanj för Dagens Nyheter och Aftonbladet.
2015-11-08
Okej, ni vill tala om volymer?
Ni säger att ni vill tala om volymer? Nåväl, låt oss tala om volymer.
Det var en gång en liten by där det bodde ungefär 500 personer. Det var inte vilken liten by som helst, utan en av världens allra rikaste och välmående byar. Byborna tillhörde de friskaste, lyckligaste och mest välutbildade människorna i hela världen.
En dag kom det nio flyktingar till den lilla byn, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.
De nio flyktingarnas förfrågan skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. En ledarskribent på byns borgerliga tidning krävde att kommunstyrelsen skulle ombildas, att ledande kommunala tjänstemän skulle avskedas och att byns läkare skulle röntga handlederna och tänderna på de två barnen för att undersöka om de verkligen var barn. En annan borgerlig ledarskribent ville hantera flyktingfrågan genom att sätta in militär för att kontrollera byns gränser.
Min avsikt är inte att raljera. Jag har den djupaste respekt för de utmaningar som flyktingströmmarna i Europa innebär och för det fantastiska arbete som så många människor lägger ned på att ge flyktingarna ett hyggligt välkomnande. Sveriges flyktingmottagning i dag motsvaras proportionellt just av nio flyktingar till en by på 500 personer. I Europa som helhet är "volymerna" proportionellt ännu lägre. Den repressiva volymfixerade retorik som nu tenderar att få fäste i den flyktingpolitiska debatten tenderar att dölja de viktiga frågorna - hur vi bäst ger de ankommande flyktingarna en rättssäker behandling, hur vi löser deras behov av boende och hyggliga livsvillkor under den första tiden här, hur deras närvaro kan bidra till att skapa fler jobb, samt förbättra integrationen.
I morgon måndag 9 november uppmärksammas minnet av Kristallnatten, t ex i Göteborg enligt nedan. Jag uppmanar bloggens alla läsare att efter förmåga delta i manifestationerna. Och ta gärna med er några ord av Stig Dagerman på vägen:
Det var en gång en liten by där det bodde ungefär 500 personer. Det var inte vilken liten by som helst, utan en av världens allra rikaste och välmående byar. Byborna tillhörde de friskaste, lyckligaste och mest välutbildade människorna i hela världen.
En dag kom det nio flyktingar till den lilla byn, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.
De nio flyktingarnas förfrågan skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. En ledarskribent på byns borgerliga tidning krävde att kommunstyrelsen skulle ombildas, att ledande kommunala tjänstemän skulle avskedas och att byns läkare skulle röntga handlederna och tänderna på de två barnen för att undersöka om de verkligen var barn. En annan borgerlig ledarskribent ville hantera flyktingfrågan genom att sätta in militär för att kontrollera byns gränser.
*
Min avsikt är inte att raljera. Jag har den djupaste respekt för de utmaningar som flyktingströmmarna i Europa innebär och för det fantastiska arbete som så många människor lägger ned på att ge flyktingarna ett hyggligt välkomnande. Sveriges flyktingmottagning i dag motsvaras proportionellt just av nio flyktingar till en by på 500 personer. I Europa som helhet är "volymerna" proportionellt ännu lägre. Den repressiva volymfixerade retorik som nu tenderar att få fäste i den flyktingpolitiska debatten tenderar att dölja de viktiga frågorna - hur vi bäst ger de ankommande flyktingarna en rättssäker behandling, hur vi löser deras behov av boende och hyggliga livsvillkor under den första tiden här, hur deras närvaro kan bidra till att skapa fler jobb, samt förbättra integrationen.
I morgon måndag 9 november uppmärksammas minnet av Kristallnatten, t ex i Göteborg enligt nedan. Jag uppmanar bloggens alla läsare att efter förmåga delta i manifestationerna. Och ta gärna med er några ord av Stig Dagerman på vägen:
Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!
2015-11-05
Näthat och personligt ansvar
I Sverige pågår en diskussion om vilken betydelse hatsajter som Avpixlat och annat näthat mot flyktingar har för attackerna mot flyktingförläggningar. De som sätter eld på flyktingförläggningar agerar inte i ett vacuum. På nätet hejas de på av högerextrema flyktinghatare, de uppmuntras att fortsätta och bränderna hyllas. Det är avskyvärt.
I New York Times läser jag en artikel av Micah Lakin Avni, vars 76-årige pappa Richard Lakin överfölls på en buss i östra Jerusalem för några veckor sedan. Två unga palestinska män sköt honom i huvudet och högg honom flera gånger med kniv. Bara några timmar efter dådet postades en video online som återskapade överfallet, hyllade gärningsmännen och uppmanade andra palestinska ynglingar att följa förövarnas exempel. Det florerar också, enligt Lakin Avni, instruktionsfilmer i palestinska sociala medier om hur man bäst hugger med kniven för att åstadkomma så stor skada som möjligt.
Richard Lakin hade vigt många år av sitt liv åt att skapa försoning mellan israeler och palestinier. Han undervisade israeliska och palestinska barn i engelska och han var en av grundarna av Israel Loves Iran, ett sociala medier-initiativ som syftade till att skapa närhet mellan israeler och iranier. Hans favoritbild var ett foto på en palestinsk och en judisk pojke med armarna om varandra, inramade av ordet "coexist".
Efter överfallet fylldes sjukhusets besöksrum av förtvivlade kristna, muslimska och judiska Jerusalem-bor som ville stötta och be. Det är imponerande att läsa Micah Lakin Avnis avklarnade och djupt berörande berättelse om sin pappa, om attacken och om vikten av fortsatt kamp för försoning mellan israeler och palestinier.
Vi vet väldigt lite om mekanismerna mellan å ena sidan mobilisering i form av näthat och en nätbaserad våldsdiskurs och å andra sidan enskilda våldsdåd och våldsakter. Sociala medier möjliggör genom sin snabbhet och sin anonymitet spridandet av hat och hetsande till våldshandlingar på ett sätt och i en omfattning som gamla medier inte förmådde.
Individen har alltid ett ansvar för sina handlingar. Det gäller oavsett om förövaren heter Anders Behring Breivik eller något annat, eller om dåden begås i Trollhättan eller i Jerusalem. De som bränner flyktingförläggningar har ett personligt ansvar för sina handlingar. Men de som hatar och hetsar till våldsdåd på nätet har ett ansvar för sina ord, och även för det diskussionsklimat som omgärdar våldshandlingarna. Det personliga ansvaret för vad man säger och gör på nätet gäller också oavsett de yttre förutsättningarna, t ex Israels olagliga och brutala ockupation av Palestina.
Richard Lakin avled på sjukhuset av sina skador, två veckor efter attacken. Låt oss hedra hans minne genom att efter förmåga bidra till hans livsprojekt om försoning mellan israeler och palestinier och genom att bekämpa hatet i alla dess uttrycksformer - oavsett om det gäller våldshandlingar eller rasism och hets och hat på nätet.
I New York Times läser jag en artikel av Micah Lakin Avni, vars 76-årige pappa Richard Lakin överfölls på en buss i östra Jerusalem för några veckor sedan. Två unga palestinska män sköt honom i huvudet och högg honom flera gånger med kniv. Bara några timmar efter dådet postades en video online som återskapade överfallet, hyllade gärningsmännen och uppmanade andra palestinska ynglingar att följa förövarnas exempel. Det florerar också, enligt Lakin Avni, instruktionsfilmer i palestinska sociala medier om hur man bäst hugger med kniven för att åstadkomma så stor skada som möjligt.
Richard Lakin hade vigt många år av sitt liv åt att skapa försoning mellan israeler och palestinier. Han undervisade israeliska och palestinska barn i engelska och han var en av grundarna av Israel Loves Iran, ett sociala medier-initiativ som syftade till att skapa närhet mellan israeler och iranier. Hans favoritbild var ett foto på en palestinsk och en judisk pojke med armarna om varandra, inramade av ordet "coexist".
Efter överfallet fylldes sjukhusets besöksrum av förtvivlade kristna, muslimska och judiska Jerusalem-bor som ville stötta och be. Det är imponerande att läsa Micah Lakin Avnis avklarnade och djupt berörande berättelse om sin pappa, om attacken och om vikten av fortsatt kamp för försoning mellan israeler och palestinier.
Vi vet väldigt lite om mekanismerna mellan å ena sidan mobilisering i form av näthat och en nätbaserad våldsdiskurs och å andra sidan enskilda våldsdåd och våldsakter. Sociala medier möjliggör genom sin snabbhet och sin anonymitet spridandet av hat och hetsande till våldshandlingar på ett sätt och i en omfattning som gamla medier inte förmådde.
Individen har alltid ett ansvar för sina handlingar. Det gäller oavsett om förövaren heter Anders Behring Breivik eller något annat, eller om dåden begås i Trollhättan eller i Jerusalem. De som bränner flyktingförläggningar har ett personligt ansvar för sina handlingar. Men de som hatar och hetsar till våldsdåd på nätet har ett ansvar för sina ord, och även för det diskussionsklimat som omgärdar våldshandlingarna. Det personliga ansvaret för vad man säger och gör på nätet gäller också oavsett de yttre förutsättningarna, t ex Israels olagliga och brutala ockupation av Palestina.
Richard Lakin avled på sjukhuset av sina skador, två veckor efter attacken. Låt oss hedra hans minne genom att efter förmåga bidra till hans livsprojekt om försoning mellan israeler och palestinier och genom att bekämpa hatet i alla dess uttrycksformer - oavsett om det gäller våldshandlingar eller rasism och hets och hat på nätet.
2015-11-03
Marie d'Agoult och kampen mellan kungamakt, folkmakt och mänskliga rättigheter
Genom Sven-Eric Liedmans utmärkta biografi om Karl Marx har jag kommit i kontakt med Marie d'Agoult, eller The Rebel Countess som hon ibland kallas. Marie d'Agoult publicerade sig i 1800-talets Frankrike under pseudonymen Daniel Stern och särskilt hennes arbeten om revolutionen 1848 har väckt intresse.
Marie d'Agoult levde ett dramatiskt liv, där hon lämnade make och barn och en ställning vid franska hovet för att i stället inleda en kärleksförbindelse med Frans Liszt. Marie d'Agoult och Frans Liszt fick tre barn tillsammans innan relationen tog slut. I mitten av 1800-talet arrangerade Marie d'Agoult salonger, där många ur den franska radikala, kulturpolitiska eliten var trogna gäster. På Josef Danhausers målning nedan ses från vänster till höger Alexandre Dumas, Victor Hugo, George Sand, Niccolò Paganini, Gioacchino Rossini, Frans Liszt och Marie D'Agoult. Även Karl Marx tillhörde gästerna.
Genom att följa Marie d'Agoults liv och gärning får vi möjlighet att analysera och förstå Frankrikes dramatiska historia från revolutionen med början 1789 till republikens slutgiltiga seger efter det fransk-tyska krigets slut 1870. Under dessa 80 år böljade kampen mellan kungamakt och folkmakt, mellan monarki och republik, fram och tillbaka. Åtminstone två "kejsardömen" och tre "republiker" avlöste varandra i denna sociala och politiska kamp. (För en analys av Frankrikes politiska historia rekommenderar jag varmt denna bok.)
I dag står inte kampen i Europa mellan kungamakt och folkmakt. Den parlamentariska demokratin har segrat i de flesta länder, och i en parlamentarisk demokrati är just "folkviljans förverkligande" ett grundvärde. I stället tycker jag mig se en starkare spänning mellan folkmakt (folkviljans förverkligande) och individens rättigheter (mänskliga rättigheter), där individens rättigheter de senaste decennierna stärkt sin ställning på folkmaktens bekostnad.
Normen om de mänskliga rättigheterna övertriumfar normen om att folkviljan genom majoritetsbeslut skall styra politiken. I huvudsak tycker jag att det är en positiv utveckling, men inte utan risker. I förlängningen hotar en juridifiering av politiken och en maktöverföring till experter utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande.
Därutöver har parlamentarikernas beslutsmakt tunnats ut, genom att många av vår tids viktiga politiska frågor avgörs utanför parlamenten. Var finns egentligen folkmakten i EU? Vem utkräver politiskt ansvar av bank- och finanskapital? Med vilken trovärdighet kan de politiska partierna påstås representera folket i dag?
I morgon går jag på en liten vallfärd till rue Lafitte, där Marie d'Agoults salonger ägde rum. Något säger mig att hennes namn inte dykt upp för sista gången i denna blogg.
Marie d'Agoult levde ett dramatiskt liv, där hon lämnade make och barn och en ställning vid franska hovet för att i stället inleda en kärleksförbindelse med Frans Liszt. Marie d'Agoult och Frans Liszt fick tre barn tillsammans innan relationen tog slut. I mitten av 1800-talet arrangerade Marie d'Agoult salonger, där många ur den franska radikala, kulturpolitiska eliten var trogna gäster. På Josef Danhausers målning nedan ses från vänster till höger Alexandre Dumas, Victor Hugo, George Sand, Niccolò Paganini, Gioacchino Rossini, Frans Liszt och Marie D'Agoult. Även Karl Marx tillhörde gästerna.
Genom att följa Marie d'Agoults liv och gärning får vi möjlighet att analysera och förstå Frankrikes dramatiska historia från revolutionen med början 1789 till republikens slutgiltiga seger efter det fransk-tyska krigets slut 1870. Under dessa 80 år böljade kampen mellan kungamakt och folkmakt, mellan monarki och republik, fram och tillbaka. Åtminstone två "kejsardömen" och tre "republiker" avlöste varandra i denna sociala och politiska kamp. (För en analys av Frankrikes politiska historia rekommenderar jag varmt denna bok.)
I dag står inte kampen i Europa mellan kungamakt och folkmakt. Den parlamentariska demokratin har segrat i de flesta länder, och i en parlamentarisk demokrati är just "folkviljans förverkligande" ett grundvärde. I stället tycker jag mig se en starkare spänning mellan folkmakt (folkviljans förverkligande) och individens rättigheter (mänskliga rättigheter), där individens rättigheter de senaste decennierna stärkt sin ställning på folkmaktens bekostnad.
Normen om de mänskliga rättigheterna övertriumfar normen om att folkviljan genom majoritetsbeslut skall styra politiken. I huvudsak tycker jag att det är en positiv utveckling, men inte utan risker. I förlängningen hotar en juridifiering av politiken och en maktöverföring till experter utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande.
Därutöver har parlamentarikernas beslutsmakt tunnats ut, genom att många av vår tids viktiga politiska frågor avgörs utanför parlamenten. Var finns egentligen folkmakten i EU? Vem utkräver politiskt ansvar av bank- och finanskapital? Med vilken trovärdighet kan de politiska partierna påstås representera folket i dag?
I morgon går jag på en liten vallfärd till rue Lafitte, där Marie d'Agoults salonger ägde rum. Något säger mig att hennes namn inte dykt upp för sista gången i denna blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)