I sitt konstverk lyckades Makode Linde skickligt gestalta hur vi alla kan bli en del av en rasistisk diskurs, oavsett våra goda intentioner. Rasism är inte vara en attityd, utan också en struktur. Lena Adelsohn Liljeroth blev ofrivilligt en del av konstverket, av den rasistiska diskursen. Jag vet själv inte hur jag skulle ha agerat om jag oförberedd hamnat i Lena Adelsohn Liljeroths situation.
Nu är det dags igen. Makode Linde skall i januari ställa ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och utställningen har han givit titeln "Negerkungens återkomst". Titeln har föranlett en konflikt med Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som vägrar acceptera namnet på utställningen. Benny Fredriksson säger till DN att titeln, om den tas ur sin kontext, kan uppfattas som legitimering av ett rasistiskt uttryck och därigenom kränka människor som kommer i kontakt med den. Makode Linde menar å sin sida att titeln är en integrerad del av det samhällskritiska verket och därför inte skall ändras.
Genom sitt val av titel ställer Makode Linde Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i en hopplös situation. Antingen kräver Benny Fredriksson att titeln ändras, och då anklagas han för censur av ett samhällskritiskt, antirasistiskt konstverk. Eller så accepterar Benny Fredriksson titeln, och då anklagas han för att sprida och legitimera rasistiska uttryck. Det skall fan vara utställningschef...
Återigen har Makode Linde på ett skickligt sätt lyckats gestalta hur rasistiska strukturer är svåra, eller hart när omöjliga, att komma ur. Jag hoppas att konflikten inte bara följs av upprörda kommentarer om Makode Lindes skickliga PR-trick, utan också leder till en fördjupad diskussion om hur vi blir medvetna om och bäst bekämpar rasistiska strukturer.
