Högerförflyttning eller hålla samman partiet? Ebba Busch Thor i Almedalen i kväll

I kväll håller Ebba Busch Thor sitt tal i Almedalen, ett tal som blir ett av veckans mest intressanta. Ebba Busch Thor är nytillträdd partiledare, och som nybliven mamma har hon ännu inte kunnat delta med full kraft i den offentliga debatten. Kommer Ebba Busch Thor att i sitt tal befästa Kristdemokraternas positionsförflyttning högerut, eller kommer hon att anlägga en mer återhållsam profil för att hålla samman det i dag ideologiskt splittrade partiet?

I sitt installationstal på Kristdemokraternas riksting i år betonade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti och hon lyfte då även fram krav på strängare straff och starkare försvar. Internt i partiet har motståndet mot en högervridning tagit sig uttryck i att Ebba Busch Thors huvudkandidat till posten som gruppledare (efter den av Ebba Busch Thor sparkade Emma Henriksson) i riksdagen Andreas Carlson endast samlade ungefär hälften av rösterna när KD-riksdagledamöterna i en sluten omröstning fick ta ställning till hans namn. Och i dag skriver förre KD-riksdagsledamoten Peter Althin på SVT Opinion att Ebba Busch Thors politik ökar risken att Kristdemokraterna blir "ett litet, populistiskt, religiöst parti på högerkanten."

Ebba Busch Thor är en mycket skiklig retoriker. Jag tror att hon i kväll kommer att göra sitt allra bästa för att både äta kakan och ha den kvar, på samma sätt som hon i P1 Morgon i morse betonade sin nollvision i abortfrågan samtidigt som hon markerade att han inte hade några konkreta politiska förslag på hur man skulle kunna närma sig uppfyllandet av denna vision.

Ibland möter jag frågan om huruvida Kristdemokraterna kommer att utvecklas till ett "SD light". Mitt svar blir: förmodligen inte. Den främlingsfientlighet som håller SD samman som parti är i huvudsak frånvarande inom Kristdemokraterna. Partiets förflyttning högerut siktar sannolikt också på att i första hand konkurrera med Moderaterna om väljare, inte med Sverigedemokraterna.

Almedalen 2015 och jag

Almedalsveckan 2015 är i antågande. En del menar att Almedalsveckan är en samhällselitens firmafest, där politiker, journalister, PR-konsulter och för all del statsvetare minglar runt i dimmorna av rosévin och diverse jippon som t ex ett upphaussat DJ Battle för medieprofiler och toppolitiker. Andra menar att Almedalen är en demokratins fest, med nära 4 000 välbesökta seminarier, de flesta om viktiga samhällsfrågor, och där framträdande politiker rör sig relativt obehindrat genom folkhaven.

Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som är positivt inställda till Almedalsveckan. Jag uppskattar att medierna prioriterar en veckas politikbevakning mitt under sommaren och att politiker och andra samhällsaktörer tänker kreativt när det gäller politikens uttrycksformer. Almedalsveckan har också fått nordiska efterföljaren, i det oerhört uppskattade Folkemødet i Allinge på Bornholm, i den norska Arendalsuka samt i finska Suomi Areena.

I år deltar jag för tionde året i rad. Som nyvald ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet bevakar jag förstås särskilt de seminarier som förbundet arrangerar. Jag vill nämna måndagens hyperaktuella Svensk vapenexport - varför och till vem?, där bl a Lars Ohly (V) och Kerstin Lundgren (C) från KEX-utredningen (som igår presenterade sitt betänkande) medverkar. Puffar också för seminariet Fängslad utan rättegång - om migrationsförvaren, där jag på onsdagen leder ett samtal om den kritikerhyllade filmen Förvaret, med bl a filmens regissör Anna Persson. Välkomna också om ni finns på plats till förbundets mingel i Wesleys Café i Vårdklockans kyrka på Adelsgatan 43 i centrala Visby, onsdag kl 20.00.

Jag ser också fram mot seminariet med den nätta titeln Domedagsstämning i världspolitiken - har vi anledning att oroa oss? på Frälsningsarmén, där jag på fredag samtalar med bl a Birgitta Ohlsson (FP) och Bodil Ceballos (MP). Gillar också att medverka i den digitala talkshowen Godmorgon Almedalen, med Brit Stakston och Martin Schibbye.

Som om detta inte räckte spelar jag tillsammans med Cecilia Garme och Jonas Hinnfors måndag-fredag in Statsvetarpodden live från Dagens industris scen vid Donners plats kl 15.00. Och så har vi Statsvetardagen på fredagen, med intressanta seminarier om Feministisk diplomati och utrikespolitik, om Hur mår vår representativa demokrati? samt om Makt utan mandat - de policyprofessionella i den svenska demokratin.

Puh - där börjar veckan gå mot sitt slut. Vad är då inte vackrare och skönare än att med hustrun på söndagseftermiddagen slinka in på en halvtom sportbar och se IFK Göteborg befästa sin allsvenska serieledning genom att besegra GIF Sundsvall. Förra året såg vi under motsvarande omständigheter IFK Göteborg besegra Helsingborgs IF med 6-2. Vi ser gärna en upprepning av det resultatet!

Därför är Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport inte tillräckliga

I dag skriver jag tillsammans med S-studenters nyvalda ordförande Elin Ylvasdotter och Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Dagens ETC om varför Kex-utredningens förslag om att begränsa svensk vapenexport till diktarurer inte är tillräckliga. Utredningen redovisar flera bra förslag, men helheten är tyvärr ändå otillräcklig. Sverige kommer fortfarande att kunna sälja vapen till länder med grava demokratiska brister och som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Nedan återfinns ett utdrag ur texten. Hela artikeln kan läsas här.

*

Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter har länge varit motståndare till en expansiv vapenexport och förespråkat stopp för försäljning av krigsmateriel till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Vi har velat se ett tydligt demokratikriterium för att förhindra vapenexport till diktaturer.

Utredningen skriver i Dagens Industri: ”Respekt för mänskliga rättigheter och den mottagande statens demokratiska status utgör centrala villkor vid tillståndsprövningen, liksom att tillstånd inte ska ges om det förekommer omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter."

Det är mycket bra. Men, och här kommer ett stort men – i nästa andetag är alla ledamöter utom en överens om att ”den politiska helhetsbedömningen blir kvar där utrikespolitiska skäl ska vägas mot säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Det föreslagna demokratikriteriet kommer att utgöra ett hinder för att exportera till stater som inte lever upp till detta.” Det blir alltså inget absolut krav. Vi förväntar oss förstås att ”hinder” ändå betyder att diktaturer och auktoritära stater inte kan köpa svenskt krigsmateriel.

Socialdemokraterna har kongressbeslut om att export av vapen och krigsmaterial undantagslöst skall förhindras till diktaturer, stater som kränker mänskliga rättigheter och krigförande länder. Utredningens förslag landar inte i absoluta krav. Vi ser det som nödvändigt att avtal även ska kunna omförhandlas eller brytas om omständigheterna förändras i ett land.

Men vi ser en risk att utredningen landar i tandlöshet, där de istället borde satt ett tydligt avtryck.
Regeringen ges med dessa förslag full frihet att låta säkerhets- och försvarspolitiska skäl möjliggöra vilka undantag som helst. Det kan få till följd att ingenting förändras i praktiken.

Självklart hade vi föredragit ett absolut krav på att svenska vapen aldrig går dit mänskliga rättigheter kränks. Vi hade också velat se ett tydligare långsiktigt politiskt ansvarstagande för att minska den svenska överkapaciteten i försvarsindustrin. Att Sverige är tredje bäst i världen på att exportera vapen per capita är inte försvarbart.

Vi hoppas att regeringskansliets hantering nu innebär chansen att skapa en vapenexportlagstiftning och en politik som bättre passar det samhälle och den värld vi lever i idag. En politik och lagstiftning som passar den feministiska utrikespolitik med betoning av mänskliga rättigheter och demokrati som vår regering står för.

Hylla inte osportslighet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén, om det osportsliga slutet på matchen Portugal-Sverige i U21-EM i fotboll. En utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här. 

*

Framgångarna för det folkkära U21-landslaget i fotbolls-EM för herrar har med rätta fått stor uppmärksamhet. Den makalösa vändningen mot Italien, det snöpliga baklängesmålet mot England och kvitteringen i slutminuterna mot Portugal skapar Buster-känsla. Nu kan det mycket väl sluta med final mot Tyskland. Där lär väl Buster-känslan ta slut...

Men jag kan inte släppa det som hände i slutskedet av Sveriges match mot Portugal. Båda lagen var vid ett oavgjort resultat klara för semifinal, på Italiens bekostnad. Efter Sveriges kvitteringsmål i slutet av matchen lade båda lagen i praktiken av att spela fotboll. Under de tre avslutande övertidsminuterna trillade portugiserna demonstrativt boll i sidled på egen planhalva, utan att någon svensk på allvar försökte komma åt bollen överhuvudtaget. Det var ingen uppbygglig upplevelse att se. Jag skulle definitivt inte vilja att IFK Göteborg bar sig åt så här i något sammanhang.

I Expressen försvarar Mathias Lühr de båda lagen med att italienska spelare säkert skulle ha betett sig likadant. Det är möjligt, men självklart ingen ursäkt. Framförallt kan jag tänka mig Mathias Lührs och andra svenska sportjournalisters (för att inte tala om svenska fotbollssupportrars) reaktion om det varit Portugal och Italien som burit sig åt på det här sättet, och Sverige som hade åkt ur turneringen. Rubriker kring FUSK och OMORAL hade klätt tidningssidorna.

Skall man vara petnoga så dömer jag Portugal hårdare än Sverige. Det var Portugal som hade bollen och vägrade göra något konstruktivt med den. Visst, de svenska spelarna kunde ha jagat mer intensivt. Men det var Portugal som bollhållare som hade ansvaret att ta initiativ.

Jag är också förvånad över att domaren lät ett så uppenbart brott mot spelets idé pågå ostraffat. Jag är ingen regelexpert, men finns det verkligen inget utrymme i regelboken för domaren att agera i en sådan här situation?

 

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." (Matt 7:12) Denna gyllene regel gäller även på idrottsplanen och utgör på något sätt sportslighetens credo. Svårare än så är det inte.

Hur bekämpar vi tiggeriet?

Frågan om hur vi bäst bekämpar utsatthet och tiggeri är sannerligen inte enkel. Den som förespråkar enkla lösningar på denna problematik exkluderar sig själv ur varje seriöst samtal.

I dag presenterade den rödgröna regeringen ett åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige. Jag tycker att paketet i huvudsak pekar i rätt riktning. Här finns insatser för att stärka arbetet med välfärdsutveckling och barns rättigheter i Rumänien, initiativ för att föreslå åtgärder för att stoppa våld mot och försvåra exploatering av utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige, en utredning om att skapa ökad klarhet kring hur vi hanterar s k otillåtna bosättningar samt bättre samarbete med civilsamhällesorganisationer som arbetar med utsatta EU-medborgare.

Åtgärdspaketet var också befriat från populistiska formuleringar om att "förbjuda organiserat tiggeri" etc.

På DN Debatt skriver i dag Martin Valfridsson (nationell samordnare 
för arbetet med utsatta EU-medborgare) och Rickard Klerfors (biståndsansvarig, ­organisationen Hjärta till Hjärta) om huruvida barn till utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige bör ha rätt till skolgång. Författarna varnar för att ge en sådan rätt, eftersom det skulle kunna betyda att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp ur sin miljö för att placeras i svenska skolor utan att kunna språket.

Jag är tveksam till Valfridssons och Klerfors argumentation. Det scenario jag ser framför mig är inte så mycket att barn som går i skolan i Rumänien rycks upp och flyttas till Sverige utan att kunna språket. Däremot ser jag ett scenario där romska barn som inte befinner sig i en fungerande skolmiljö i Rumänien ges en möjlighet att gå i skola i Sverige. Man kan diskutera vad som är rimligt i detta, men distinktionen mellan de båda scenarierna är viktig.

Angående Barnrättskonventionen skriver artikelförfattarna lite slängigt: Jurister talar med emfas om vad som gäller kring skolgång och barnkonventionen. Bekymret är att det sällan är jurister som är mest lämpade för att bedöma vad som är det enskilda barnets bästa på lång sikt. Här spelas det upp en olycklig motsättning mellan Barnrättskonventionen och vad som "egentligen" är bäst för barnen. Jag tycker att Daniel Kallós, professor emeritus i pedagogik, Umeå universitet, skriver klokt i sin replik till Valfridsson och Klerfors i dag.

För att få bukt med tiggeriet på sikt krävs med all sannolikhet strukturella förändringar i Rumänien. Det pågår ett intensivt arbetet med att åstadkomma en sådan, men det tar tid. Frågan är utomordentlig angelägen. Ingen människa skall behöva tigga, varken i Sverige eller någon annanstans i Europa.

Var morden i Charleston ett terrordåd?

På kvällen den 17 juni 2015 gick den 21-årige Dylann Roof in i en metodistkyrka i centrala Charleston, South Carolina och sköt ihjäl nio människor, samtliga afroamerikaner. Dylann Roof greps dagen därpå och har erkänt att det var han som sköt.

Kort efter massakern utbröt en mediedebatt i USA huruvida dådet skulle betecknas som terrorism. Även i Sverige tvekade tidningarna inledningsvis. Vi ska alltid vara restriktiva i ett inledande skede med att benämna en viss handling för ett terrordåd. Det är bättre för oss att invänta mer information och se vad som slås fast från officiellt håll gällande exempelvis en gärningsmans motiv, sa till exempel Olle Zachrison, redaktionschef på SvD.

Det är bra att medierna är restriktiva med att stämpla våldshandlingar som terrorism. Själv var jag också inledningsvis osäker på vad som var den adekvata benämningen. Begreppet terrorism är notoriskt svårdefinierat, och det ligger mycket i den gamla aforismen One man's terrorist is another man's freedom fighter. Så var t ex Nelson Mandela under många år stämplad som terrorist av USA.

I den politiska propagandan används termen "terrorist" ofta för att stigmatisera sin motståndare. Ingen förespråkar "terrorism", och kan du få din motståndare stämplad som terrorist blir det också lättare att mobilisera stöd i sin kamp mot denne motståndare. George Bush visste vad han gjorde när han deklarerade sitt War on Terrorism.

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av terrorism. Den jag använder, och vilken jag tycker ändå sammanfattar det centrala i de centrala definitioner som finns, lyder ungefär så här: en handling som genomförs i syfte att uppnå vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och uppmärksamhet.

Med den definitionen är det inte så svårt - när vi nu känner till mer om bakgrunden - att beteckna Dylann Roofs dåd som en terrorhandling. Dylann Roof tycks ha författat ett rasistiskt manifest och velat uppmana till raskrig. Om dessa uppgifter stämmer fanns här ett politiskt motiv i kombination med en vilja att skapa skräck och eller uppmärksamhet.

Jag tror också att om det varit en arabisk muslim som rusat in i en kyrka, ropat Allahu Akbar och börjat skjuta omkring sig så hade dådet av många stämplats som ett terrordåd redan från början.

Jag kommenterar dådet i Charleston och problematiserar begreppet terrorism för Svenska Dagbladet.

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna?

Hur allvarlig är sprickan inom Kristdemokraterna? Valet av Ebba Busch Thor som partiledare föregicks av en maktkamp, där hennes konkurrent och den Göran Hägglund närstående Jakob Forssmed drog det kortaste strået. Jakob Forssmed representerar en mer mittenorienterad och Ebba Busch Thor en mer högerorienterad del av partiet. I sitt installationstal gjorde också Ebba Busch Thor en tydlig poäng av att Kristdemokraterna står till höger i politiken.

So far, so good. Alla partier har olika grupperingar som i varierande grad konkurrerar med varandra om att driva partiet i en viss riktning. I det här fallet var det heller ingen som ifrågasatte processen - valet av Ebba Busch Thor tycks ha varit ett uttryck för medlemsviljan inom Kristdemokraterna.

Nu prövas Ebba Busch Thors förmåga att samla och hålla samman sitt parti, givet de olika åsiktsgrupperingar som finns. Därför väckte det stor uppmärksamhet när det framkom att Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen - den Jakob Forssmed och Göran Hägglund närstående Emma Henriksson - att lämna sitt gruppledaruppdrag. Emma Henriksson var inte road av uppmaningen, men valde att inte ta strid utan ställde sin plats till förfogande.

Riksdagsgruppens valberedning kunde inte enas om vem som skulle ersätta Emma Henriksson. Ebba Busch Thor - som själv inte sitter i riksdagen - lät då meddela att hon förordade den henne politiskt närstående Andreas Carlson. När riksdagsgruppen skulle rösta om Andreas Carlson som gruppledare begärdes sluten votering. Andreas Carlson fick endast hälften av rösterna, resterande hälften var blankröster.

Jag tror aldrig det hänt tidigare i svensk politisk historia att en gruppledare i riksdagen enbart fått stöd av halva sin riksdagsgrupp. Andreas Carlson har nu en tuff utmaning (för att uttrycka det milt) att vinna riksdagsgruppens förtroende och att utveckla auktoritet som gruppledare. Anderas Carlson själv låter ångerfull när han uttalar sig till Ekot: Jag tror mycket hade kunnat göras bättre när det kommer till att få information och till att känna oro. Som så ofta när det gäller politiska konflikter hänvisas till att "informationen" kunde ha hanterats annorlunda - även när det i grunden rör sig om värdeskillnader.

Först i höst lär vi kunna göra en bedömning av hur allvarlig sprickan inom Kristdemokraterna är, och med vilken skicklighet Ebba Busch Thor förmår utöva sitt partiledarskap. Nu önskar jag bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar!

Vad betyder den palestinska regeringens avgång?

I dag avgick den palestinska samlingsregering som tillsattes förra året, med uppdraget att genomföra val i hela Palestina. Regeringen bestod av teknokrater, inte politiker, och den accepterades av både Fatah och Hamas.

Samlingsregeringen har inte haft någon egen maktbas. Makten har i stället legat hos Hamas - som kontrollerar Gaza - och hos Fatah och den palestinska myndigheten som kontrollerar Västbanken. Den yttersta makten ligger naturligtvis hos Israel som ockuperar Västbanken och utövar en blockad mot Gaza.

Samlingsregeringen tillsattes förra våren som ett led i försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Men försoningsprocessen tog aldrig fart, och därför har samlingsregeringen inte heller kunnat fullgöra sitt uppdrag. Om det skulle utlysas val i Palestina kan varken Hamas eller Fatah vara säkra på att vinna. De vet vad de har, men inte vad de får - därför har ingendera av dem några säkra vinster att göra på ett val inom den närmsta framtiden.

Regeringschefen Rami Hamdallah har redan fått i uppdrag av president Mahmoud Abbas att bilda en ny regering. Det är möjligt att denna nya regering kommer att bestå av politiker i stället för teknokrater, och därmed också ha ett större manöverutrymme. Men det beror på om Hamas verkligen är intresserat av att ingå i en sådan ny regering. Det är en officiell hemlighet att Hamas och Israel för samtal om en långvarig vapenvila. En sådan uppgörelse skulle stärka Israels säkerhet samtidigt som Hamas i praktiken skulle garanteras kontrollen över Gaza under många år framåt. Gaza skulle kanske också få tillstånd att öppna en flygplats och blockaden lättas upp ordentligt.

Fatah fruktar en sådan utveckling, eftersom den skulle göra en tvåstatslösning än svårare att uppnå. Palestina skulle riskera att delas i två delar, med Gaza som ett slags Hamasland och med Västbanken under fortsatt ockupation.

Över huvud taget framstår EU:s isoleringspolitik mot Hamas som allt mer kontraproduktiv. Det blir absurt när EU:s diplomater inte får samtala med Hamas-representanter, samtidigt som representanter för Israel samtalar med Hamas. EU avsäger sig i praktiken möjligheterna att påverka processen. Förlorare blir den tvåstatslösning som EU och i princip resten av världen säger sig stödja. Sverige bör stödja försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah, och det stödet inbegriper samtal med Hamas.

Mitt installationstal som ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Igår valdes jag till ny förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Jag är stolt och glad över den tillit och det förtroende som visats mig och jag lovar verkligen att utifrån arbetarrörelsens värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet göra mitt absolut bästa för att fullgöra uppdraget på bästa sätt.

Idag höll jag mitt installationstal. Utdrag ur talet kan läsas nedan. Hela talet kan läsas här.

Den 30 oktober 2014 erkände Sverige Palestina. Erkännandet var en seger för alla de krafter – inklusive vårt eget förbund - som under så många år arbetat för att Sverige skulle gå före övriga EU-stater och ta detta steg. Jag är stolt att det var en socialdemokratiskt ledd regering och med Margot Wallström som utrikesminister som hade modet och förmågan att fatta detta beslut. 

Israels olagliga bosättningspolitik är ett avgörande hinder för en israelisk-palestinsk fred. Samtidigt har staten Israel en självklar rätt till existens inom säkra och erkända gränser. De raketer som skickas mot Israel från Gaza bryter mot folkrätten och hotar freden. Gaza styrs i praktiken av Hamas, vars tidigare terroraktioner entydigt måste fördömas och vars styre grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Hamas måste erkänna Israel och avstå från alla våldshandlingar som bryter mot folkrätten. Men för att uppnå det målet är isolering inte rätt väg. Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. som en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.

Själv deltog jag för ett par veckor sedan i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en mycket kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne. Blockaden av Gaza – för vilken också Egypten bär ett ansvar – måste hävas, och den måste hävas nu!

*

För några år sedan spred den arabiska våren glädje och förhoppningar över stora delar av Mellanöstern. Förtryckarregimer i Egypten och Libyen föll samman och många hoppades att vi skulle få se en folkets seger också i Syrien. Så blev det inte. Inbördeskrig rasar på flera håll i Mellanöstern och den demokratiska utvecklingen har stannat av eller till och med rullats tillbaka. Det är svårt att finna ord tillräckligt starka för att fördöma de illdåd som organisationen Islamiska staten, eller IS som den också benämns, gör sig skyldig till. Situationen för olika nationella minoriteter, inte minst den kristna, är oerhört utsatt och världssamfundet har ett tungt ansvar att agera för att undvika folkmord.

*

Vårt förbund var en av de rörelser som kraftfullt protesterade när en socialdemokratisk regering 2005 slöt det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien. Vi är glada att det avtalet nu rivits upp och vi förutsätter att ett motsvarande avtal aldrig kommer att upprättas igen. 

År 2011 var Sverige världens största vapenexportör, räknat per capita. Jag har så svårt att se varför Sverige skall ligga i topp på listan över världens vapenexportörer. Jag har så svårt att se varför Sverige skall sälja vapen till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Ur ett längre tidsperspektiv har jag svårt att se varför Sverige skulle behöva sälja vapen överhuvudtaget.

Vårt förbund har spelat en inte oväsentlig roll i arbete att påverka vårt parti i rätt riktning i fråga om vapenexporten. Vi var med och utformade de skarpa skrivningar som antogs av partikongressen 2013 och som stadgar – och jag citerar - att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter (slut på citatet). Nu kommer strax betänkandet från parlamentariska Krigsmaterielexportutredningen, KEX. Jag ber er alla om hjälp i arbetet att se till att den lagstiftning som följer verkligen innebär att kongessbeslutet genomförs och att vi aldrig mer behöver uppleva svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Låt oss hjälpas åt, i debatten och på andra sätt, i det arbetet!

*

Jag är glad att partikongressen beslöt att föräldraförsäkringen skall vara helt individualiserad. Låt oss hjälpas åt att knuffa på regeringen så att detta beslut inte bara blir ord i ett kongressdokument utan också omsätts i politisk handling. Sverige behöver en feministisk politik och partiet behöver vår hjälp att utveckla och genomföra en sådan-

*

Vårt parti behöver utveckla en skarpare profil i miljöfrågan. Socialdemokratin är särskilt lämpad att bedriva en kraftfull miljöpolitik som också utgår från att den globala rovdriften på miljön också ofta hänger samman med osäkra arbetsförhållanden för anställda och invånare. Sverige ska gå i täten för en ekologiskt hållbar ekonomi, precis som vi gjorde för femtio år sedan med ett socialt hållbart samhälle. Vi vill se minskat oljeberoende, en utbyggnad av vindkraft och andra förnyelsebara energislag, krav på kraftigt minskade koldioxidutsläpp och på sikt avveckling av kärnkraften. Angående Vattenfalls verksamhet i Tyskland vill jag säga att för min del får kolbiten gärna stanna i marken.

*

De senaste åren har kyrkans klockor klingat för att varna och markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. Rasisterna i Sverige är i dag inte fler än tidigare – men de är bättre mobiliserade och mer synliga i debatten. Rasisterna möts av en mycket stark anti-rasistisk opinion, i vilken vårt förbund är en del. Islamofobi och muslimhat flödar på nätet. Vi kan också se ett ökat uttryck för antisemitiska stämningar. Kanske har vi varit naiva och underskattat risken för att det skulle finnas jordmån för antisemitismen att växa i vårt land. Visst har vi begått misstag – enbart den som aldrig agerar undviker att begå misstag. Men vi har ett ansvar att efter all vår bästa förmåga ovillkorligt bekämpa rasismens fula tryne var det än visar sig, oavsett om det tar sig uttryck i anti-semitism, islamofobi, eller hat riktat mot andra grupper. Vi måste också utveckla en mer kraftfull politik till stöd för de EU-migranter som tigger på gator och torg. Ingen människa skall behöva tigga, varken i Sverige eller någon annan stans i Europa.

*

Det finns fortfarande dem som vill skuldbelägga religionen för mycket av det elände vi ser i världen. I utkanten av ISIS illdåd i Syrien och Irak höjs röster om att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära. 

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. 

Staten bör vara sekulär (eller neutral, som kanske är ett bättre ord), men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro påverkar mig i allt jag gör. Den ligger till grund för min människosyn och för min vision om hur det goda samhället bör byggas och den inspirerar mig till politisk handling. Religionen kan aldrig vara en privatsak, eftersom tron – oavsett om du är t ex kristen, jude eller muslim – påverkar hur du möter och behandlar andra människor och hur du agerar i samhället. 

Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev, om vi tar ett exempel ur den kristna tron: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Och Jakob fortsätter: Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

*

Allt färre svenskar väljer att vara medlem av ett politiskt parti. På 20 år har antalet partimedlemmar i Sverige halverats, från över 600 000 till omkring 250 000. Allt färre svenskar beskriver också sig som anhängare av något särskilt parti. År 1968 uppgav 65 procent av svenskarna att de var anhängare av ett politiskt parti. År 2010 hade den andelen minskat till 28 procent.

Men att medborgarna vänder de politiska partierna ryggen innebär inte att svenska folkets politiska engagemang minskat. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen har förändrat förutsättningarna för politiken. I vår individualiserade, digitaliserade tid väljer människor att engagera sig i de enskilda politiska sakfrågor som man brinner mest för - det kan röra sig om antirasism, miljöfrågor, djurrätt, fredsfrågor, eller mänskliga rättigheter. Dessa rörelser är ofta organiserade som nätverk, och attraherar särskilt unga människor i storstäderna. För väldigt många av dessa unga engagerade människor, ofta med hjärtat till vänster, känns vårt parti inte relevant. Här har vårt förbund – tillsammans med partiets andra sidoorganisationer – en viktig uppgift. Vi måste göra oss – vårt parti och vårt förbund - relevanta för dessa grupper.  Möta dem med öppet sinne, samarbeta med dem över partigränser för att nå mål i konkreta sakfrågor. 

På så sätt stärker vi också som sidoorganisation vår roll i partiet. Sidoorganisationerna behövs. Vi speglar samhällets mångfald, och bidrar med perspektiv nödvändiga för att bygga Sveriges mest öppna och moderna framtidsparti.

Jag vill i detta sammanhang också passa på att hälsa HBT(s) - HBT-socialdemokrater Sverige - varmt och hjärtligt välkomna som ny sidoorganisation i partiet.

*

Vårt förbund har tagit ett avgörande steg. Genom att öppna förbundet för alla religioner har vi lagt grunden för en mobilisering av troende människor med hjärtat till vänster, oavsett om dessa är t ex judar, muslimer eller kristna. Nu gäller det att värna detta steg – att se till att möjligheten till mobilisering också blir en mobilisering i praktiken. Att vi verkligen når fram till dessa människor med en religiös tillhörighet och som brinner för arbetarrörelsens värden om frihet, jämlikhet och solidaritet.

För att kunna göra det måste vi nu också ta ett steg fram när det gäller att vara närvarande i det offentliga samtalet och sätta skarpa avtryck i den politiska debatten. Vi får aldrig bli en del av det som redan har passerat. Vi måste förmå att vårda vår tradition och vårt ursprung, samtidigt som vi är öppna för det nya och bejakar det som ligger framför oss. Det är vår enda möjlighet att bli än mer relevanta och bidra till att arbetarrörelsen, en arbetarrörelse för vår tid, förmår sätta lika skarpa avtryck i 2000-talets samhälle som vi gjorde under 1900-talet. 

Jag lovar att göra mitt absolut bästa för att bidra till en sådan utveckling, och jag är glad och stolt i förvissningen att vi tillsammans kan förändra världen. En spännande resa väntar – tack för att vi får göra den tillsammans!

Ex-direktörerna som vill "prata med SD"

Jag fick en olustig känsla i magen när jag läste de ex-direktörerna Sören Gyll, Lars Kylberg och Stefan Hannas artikel i Dagens industri i dag, där de argumenterar för att allianspartierna skall börja samverka med Sverigedemokraterna. Bara genom en sådan samverkan kan ett konkurrenskraftigt näringsliv och vårt välstånd försvaras, menar författarna.

Min känsla av olust föranleds inte av förslaget att samverka med Sverigedemokraterna i sig. Förslaget har då och då framförts av olika politiska aktörer och med olika motiveringar. Min känsla av olust föranleds i stället av att artikelförfattarna inte på ett enda ställe i artikeln förhåller sig till eller över huvud taget problematiserar att Sverigedemokraterna är vad jag kallar ett främlingsfientligt, och många uppfattar som ett rasistiskt, parti. Ex-direktörernas tystnad kan tolkas på tre olika sätt.

1.) De anser inte att Sverigedemokraternas politik är särskilt kontroversiell eller anmärkningsvärd, Därför anser de heller inte att det finns skäl att kommentera den och riskera att få en onödig politisk diskussion på halsen.

2.) De anser att Sverigedemokraterna har en förfärlig politik, men att landets (och möjligen näringslivets...) bästa kräver att man samverkar med dem ändå. Att i en diskussion synliggöra att Sverigedemokraterna har en förfärlig politik skulle försvåra möjligheterna att få gehör för en samverkan, därför väljer man att tiga i saken.

3.) De har ingen uppfattning om Sverigedemokraternas politik överhuvudtaget. De är villiga att samverka med vem som helst, så länge samverkan främjar ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Jag vet inte vilket av de tre tänkbara alternativen ovan som är sämst. Jag minns näringslivets protester mot de svenska Sydafrika-sanktionerna under apartheidtiden. Jag minns näringslivsföreträdarnas artikel på DN Debatt med krav på att det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien skulle vara kvar. Och jag önskar att vi hade näringslivsföreträdare i det politiska debatten som förstod sig på både politik och moral.

Jag kommenterar Gyll, Kylberg och Hannas artikel för Dagens Arena.

Uppdaterat 12/6 kl 19.30: Under dagen har det dessutom uppdagats att ex-direktörernas artikel innehåller ett allvarligt sakfel. Författarna påstår att det finns en FN-rapport enligt vilken Sverige om 15 år förväntas ha rasat i FN:s välståndsrankning och hamna efter Mexiko, Bulgarien och Costa Rica. Men som Dagens Nyheter visar stämmer inte den uppgiften. FN har inte ställt sig bakom någon sådan prognos. Den åberopade rapporten skrevs 2010, men dömdes ut av FN-organet och godkändes aldrig. Osanningen i åberopandet av rapporten avspeglar tyvärr artikelns kvalitet i sin helhet.

Fortsatt maktstrid inom KD. Ebba Busch Thor petar Emma Henriksson

 Igår blev det känt att Kristdemokraternas nytillträdda partiledare Ebba Busch Thor uppmanat partiets gruppledare i riksdagen Emma Henriksson att ställa sin plats till förfogande. Ebba Busch Thors agerande har av främst två anledningar väckt stor uppmärksamhet.

1.) Ebba Busch Thor och Emma Henriksson tillhör olika åsiktsriktningar inom Kristdemokraterna. Emma Henriksson står Jakob Forssmed och förre partiledaren Göran Hägglund nära, och representerar någon form av kontinuitet inom Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor, som saknar riksdagsplats, står mer till höger och har en starkare, med ideologiskt inriktad förändringsagenda för partiet. Petningen av Emma Henriksson handlar inte om en personfråga i största allmänhet, utan om partiets ideologiska färdriktning. Valberedningen får nu en delikat uppgift att försöka identifiera en efterträdare till Emma Henriksson som kan accepteras även av den del av Kristdemokraterna som önskat att Emma Henriksson skulle ha fortsatt som gruppledare.

2.) För bara sex veckor sedan uppmanade Ebba Busch Thor sina partikamrater att vara varsamma mot varandra, för att undvika partistrider. Måndagen efter Ebba Busch Thor valts till partiledare sa hon i  radions P1 Morgon: Vi har aldrig stått så enade i Kristdemokraterna som vi gör i dag. Vi har haft en turbulentare tid bakom oss, men det här handlar om att när man utvecklar politiken så kommer det att finnas ett behov av högt i tak, mycket diskussion och då vill jag mana till försiktighet och varsamhet i hur vi gör det. Många frågar sig nu hur "försiktigt" och "varsamt" det är att peta en sittande gruppledare som har starkt stöd hos den del av partiet som förlorade maktstriden om partiledarposten.

En högervridning av Kristdemokraterna riskerar att lösa upp Alliansen. Oavsett om så blir fallet finns det inget som tyder på att de rödgröna partierna eller allianspartierna under överskådlig tid kommer att kunna samla en egen majoritet i riksdagen, skriver Ewa Stenberg i en klok artikel i DN. Så länge inte valsystemet ändras eller Sverigedemokraterna släpps in i värmen (inget tyder på att någondera av detta heller kommer att inträffa under överskådlig tid) så är partierna dömda till en evig Decemberöverenskommelse.

Såvida det inte bildas en blocköverskridande regering eller ett mer utvecklat blocköverskridande samarbete. Kommer på mig själv med att för första gången inte direkt och kategoriskt avfärda tanken på en möjlig stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Inte för att jag vill ha en sådan - läsaren av denna blogg vet att jag förespråkar politiska lösningar som synliggör konflikterna i partisystemet, inte döljer dem. Men de ständiga eftergifter och kompromisser som följer i Decemberöverenskommelsens spår riskerar att skapa en längtan efter en stark regering vilket skulle göra en sådan koalition möjlig. Jag vill inte dit, men börjar bli orolig för att det är just dit vi är på väg.

Skulle ett medlemskap i Nato försämra Sveriges säkerhet?

Ett medlemskap i Nato skulle försämra Sveriges säkerhet. Ungefär så argumenterar statsvetarna Linus Hagström och Tom Lundborg vid Försvarshögskolan och Utrikespolitiska institutet i en högst läsvärd artikel på DN Debatt i dag.

Författarna menar att de svenska Nato-anhängarna i debatten genomsyras av en slags "liberal illusion", där Nato betraktas som en organisation som "inte riktar sig mot någon" utan enbart vill värna demokratiska värden. Ur ett sådant perspektiv blir Rysslands reaktion omöjlig att förstå. Författarna menar också att ett svenskt Nato-medlemskap bidrar till att cementera den ryska bilden av Nato som en "expansiv och respektlös västallians" och därigenom stärka Rysslands identitet som en hotad stormakt.

Efter många år i dvala har den svenska Nato-debatten vaknat till liv igen. ÖB Sverker Göransons uttalande om att Sverige bara kan försvara sig högst en vecka har tillsammans med Rysslands mer aggressiva beteende minskat motståndet i opinionen mot ett svenskt Nato-medlemskap. Folkpartiet och Moderaterna andas morgonluft och befriade från regeringsinnehavets bojor driver dessa partier nu frågan om Nato-medlemskap mycket mer aktivt än vad de gjorde tidigare.

Frågan om svenskt Nato-medlemskap väcker starka känslor. Sverige är näranog unikt i Europa genom att ha fått leva i fred i mer är 200 år - ett fantastiskt privilegium som vi kanske inte alltid förmår uppskatta efter förtjänst! Att då ändra säkerhetspolitik för att gå med i en militärallians är ett stort steg.

Nato-frågans kontroversialitet beror också på att de inrymmer så många olika konfliktdimensioner. Skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka Sveriges säkerhet? Skulle ett svenskt Nato-medlemskap vara bra för säkerheten i Norden, i Europa eller globalt? Vilka ideologiska värden skulle påverkas och på vilket sätt om Sverige anslöt sig till Nato? Vad skulle ett Nato-medlemskap innebära för den svenska självbilden, bilden av vilka vi är och vad vi representerar?

Nato-debatten kommer med stor sannolikhet att fortsätta. För den som vill samla argument till den militära alliansfrihetens försvar rekommenderar jag sajten Bevara alliansfriheten - Nej till Nato! som är välskött och uppdateras regelbundet.

Ett öppet framtidsparti som vill beslagta mobiltelefoner?

I Ekots lördagsintervju i dag föreslog Stefan Löfven att skolor skall kunna omhänderta elevernas mobiltelefoner i förebyggande syfte. Folkpartiledaren Jan Björklund klappar händerna och säger glatt att det är hans eget förslag som nu genomförs. Själv blir jag bara trött. Är det någon som på allvar tror att de ordningsproblem som finns i svensk skola bäst hanteras genom att i förväg beslagta elevernas mobiltelefoner? Varför inte passa på att beslagta papper och pennor också, så att eleverna inte frestas att skicka lappar till varandra?

Den relevanta frågan är inte om huruvida elever får ha sina mobiler med i klassrummet. Den relevanta frågan är i stället hur mobiltelefoner och digital teknologi bäst används i klassrumssituationer. Samt hur skolan bäst hanterar de ojämlikheter som finns i elevernas innehav av avancerade mobiltelefoner.

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skräder inte orden i sin kritik av Löfvens utspel. Till TT säger hon: Det skapar en enorm frustration hos lärarkåren när våra ledande politiker väljer att gå in i den här typen av ickefrågor. Hon betonar att den lagstiftning som redan finns är tillräcklig, och att hon ser hellre att statsministern engagerar sig i frågor om mindre elevgrupper och mer resurser till extra stöd. Johanna Jaara Åstrand tillägger: Dessutom möter jag väldigt många lärare och elever som har en enorm nytta av mobiltelefoner och använder dem som pedagogiskt verktyg.

Tidigare i veckan har Stefan Löfven hävdar att svenska elever måste anstränga sig hårdare och att skolan ska gå "före Netflix", "utan ursäkter, från lågstadiet till gymnasiet". Tar man dessa uttalanden tillsammans är det nära till slutsatsen att Stefan Löfven flirtar med auktoritära stämningar i samhället. Det är inte fel att betona medborgerliga värden som plikt och ansvar. Men om man vill vara ett modernt och öppet framtidsparti är det fel att se företeelser som mobiltelefoner och Netflix som en del av problembilden.

Utmaningen består i att hitta vägar att bäst utnyttja den moderna teknologin till elevers växande och mognad. Inte att måla upp den moderna teknologin som ett hinder som skapar ordningsproblem.

Jag kommenterar Stefan Löfvens uttalande, för TT.

SCB:s mätning ger arbetsro åt Löfven och Kinberg Batra

Dagens stora partisympatiundersökning från SCB visar en påfallande stabilitet i opinionen. Socialdemokraterna får 30.3 procent, en minskning med 1.9 enheter sedan motsvarande mätning i november. Resultatet är något högre än vad Socialdemokraterna får i de flesta övriga opinionsmätningar på senare tid. De rödgröna partierna är större än allianspartierna tillsammans, vilket ger Stefan Löfven viss arbetsro framåt. Sannolikheten att allianspartierna skulle frestas att försöka åstadkomma ett extra val är mindre om de rödgröna partierna har ett ett försteg i opinionen.

Moderaterna får 25.2 procent, en ökning med en enhet. Den svaga ökningen bidrar till att ge även Anna Kinberg Batra viss arbetsro och stärker hennes ställning i förhållande till Decemberöverenskommelsens kritiker i partiet. Folkpartiet får 4.9 procent, en minskning med 0.4 enheter. Folkpartiets opinionsstöd är partiets lägsta i SCB:s mätningar i modern tid, kanske någonsin. Sverigedemokraterna ökar med 2.1 enheter till 14.5 procent, vilket är rekord för partiet i SCB.

SCB:s mätning lär inte påverka det politiska landskapet i någon nämnvärd utsträckning. Nu väntar den avslutande partiledardebatten i riksdagen i nästa vecka. Inför den partiledardebatten drar också Statsvetarpodden äntligen igång sina sändningar!

Jag kommenterar SCB:s undersökning för bl a Aftonbladet och Dagens Arena.

Välkommen enighet i KU:s kritik av regeringen!

I dag erhöll regeringen kritik av Konstitutionsutskottet (KU) i hela tio ärenden. Kritiken avser bl a regeringens beslut att utse en samordnare för att undersöka möjligheterna att flytta flyget från Bromma flygplats, kommunikationen i samband med erkännandet av Palestina, pausandet av motorvägsbygget Förbifart Stockholm samt att lagrådet inte fick granska förslaget om vårdvalssystem i primärvården.

Det uppseendeväckande är inte att regeringen kritiseras i tio ärenden. Den rödgröna regeringen har en svag parlamentarisk ställning. Som jag tidigare anfört är KU en av de arenor där oppositionen, trots Decemberöverenskommelsen, har möjlighet att komma åt regeringen.

Nej, det uppseendeväckande är i stället att kritiken är enhällig. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i KU ställer sig bakom kritiken mot den rödgröna regeringen. Jag tror inte det hänt i Sveriges moderna politiska historia att en sittande regeringen får kritik av ett enhälligt KU på så många punkter.

Varför väljer de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna att göra gemensam sak med oppositionspartierna i KU? Traditionellt är ju KU politiserat på så sätt att oppositionspartierna försöker få gehör för en kritik av regeringen samtidigt som regeringspartierna försöker avfärda kritiken. Genom att enas med oppositionspartierna i kritiken riskerar väl de rödgröna ledamöterna att bidra till en bild av en sviktande regeringsduglighet?

Genom partipolitiseringen har KU under lång tid marginaliserats och endast undantagsvis kunna fylla sin funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Eftersom KU inte fullgjort sin uppgift har ropen på en författningsdomstol vunnit ökad legitimitet. Genom att stärka Lagrådets (en av kritikpunkterna gick ju bl a ut på att regeringen nonchalerat Lagrådet) och Konstitutionsutskottets ställning minskar behovet av en författningsdomstol. Det är bra tycker jag, som vill att makten skall ligga hos de folkvalda och inte hos juristerna. Genom att komma överens över partigränserna minskar också förutsättningarna för okynnesanmälningar eller att oppositionen (oavsett politisk färg) använder KU som ett politiskt medel för att komma åt regeringen.

Så dagens besked från KU var glädjande. Låt oss hoppas att det inte var en tillfällighet, utan något som fortsätter prägla KU:s arbete oavsett vem som sitter i regeringsställning.