Alliansen och livet efter Maramö

Eftersnacket till Alliansmötet i Maramö pågår för fullt. Blev det flipp eller flopp? Jag gav följande kommentar till TT.

Regeringsfrågan är ett av Alliansens starkaste kort inför valet 2014. Därför är det viktigt för Alliansen att visa upp sig gemensamt för att förstärka bilden av ett fungerande samarbete.Ur det perspektivet var Maramö en framgång.

Däremot bidrog Maramö också till att förstärka bilden av en Allians som går på tomgång när det gäller sakpolitiken. I väljarnas ögon kan kombinationen av det enorma medieuppbådet och frånvaron av sakpolitiska utspel uppfattas som att Alliansen prioriterar fel saker. Oppositionen plockar gratispoäng genom bilden av att när Alliansen träffas grillar de korv, hissar flaggor och diskuterar nya möten i stället för att på allvar tackla svåra samhällsproblem, särskilt ungdomsarbetslösheten.

Mötet i Maramö blev ett strategiskt problem för Alliansen. Annie Lööf hade i sitt Almedalstal sommaren 2012 bjudit in till mötet utan att förankra det med övriga partiledare. Dessutom spelade Lööf upp förväntningarna genom att i inbjudan beskriva mötet som en nystart för att ge mer glöd i samarbetet och att Alliansen i Maramö skulle uppgraderas till 2.0. Övriga partiledare var skeptiska till arrangemanget, men hade ingen möjlighet att tacka nej. Jag tror att Alliansledarna drar en gemensam suck av lättnad nu när mötet är över.

Kommentaren finns publicerad tillsammans med synpounkter från Tommy Möller och Jonas Hinnfors här.

Ny bok om Stasi-arkiven och felaktiga utpekanden av svenska medborgare

Klockan 11 på förmiddagen måndagen den 12 september 2011 knackade tidningen Expressen oförhappandes på hemma hos Marianne Ersson och hennes make i Hudiksvall. Reporterns inledande, direkta fråga var: Hur vill du kommentera att du påstås ha varit spion för DDR? Marianne Ersson fick då veta att hon hade blivit utpekad som Stasiagent i professorn i tyska Birgitta Almgrens just utkomna bok "Inte bara spioner". Denna dag slogs hennes liv över ända. Hur värjer man sig mot anklagelser som man vet är falska, men där bevisen för ens oskuld finns i hemligstämplade handlingar i Säpos och i Stasis arkiv?

Marianne Ersson valde efter Expressens stort uppslagna artikel att träda fram och ta striden offentligt. I Birgitta Almgrens bok hade hon tilldelats beteckningen "Nr 6" och beskrvs ”en av de förmodligen smartaste svenska kvinnliga Stasiagenterna". Personuppgifterna om henne i Almgrens bok var så detaljerade att hon lätt kunde identifieras. Nu berättar Marianne Ersson i den just utkomna boken "Jag var inte Stasispion" om den tragedi som utpekandet i Almgrens bok innebar för henne. Boken är skriven i en stämning av blandad sorg och vrede. Berättelsen om Erssons kamp för att bevisa sin oskuld varvas med berättelsen om hennes tid som lektor i svenska vid universitetet i Greifswald 1984-85.

Vi vet i dag - inte minst genom journalisten Mikael Holmström på Svenska Dagbladet - att det inte finns några uppgifter alls om Marianne Ersson i Stasis arkiv. Säpo har också skriftligen intygat att den av Birgitta Almgren vidareförda uppgiften att Marianne Ersson skulle ha erkänt uppdrag för Stasi är felaktig. Det är uppenbart så att det inte finns några belägg bakom Birgitta Almgrens utpekande av Marianne Ersson som Stasiagent.

Det är utmärkt att forskare får tillgång till Säpos arkiv och det gäller självklart också de s k Stasiarkvien. Men historien med Marianne Ersson visar hur lätt det är att enskilda medborgares integritet sätts ur spel.

Birgitta Almgren har i sin bok brustit i två avseenden. För det första misslyckades Almgren med att anonymisera de personer som av Säpo misstänktes för att vara eller pekades ut som spioner för Stasi. För det andra brast Almgren i källkritik i sin granskning av arkivmaterialet. Säpos arkivhandlingar gör inte anspråk på att utgöra någon sanning. Arkivmaterialet består av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är helt naturligt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

Öppna gärna arkiven för forskning och granskning. Men syftet bör vara att granska statsmakten, hur myndigheten har skött sitt uppdrag och att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Ett öppnande av arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är inte värdigt ett öppet samhälle och en civiliserad rättsstat.

Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte

I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.

PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).

Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."

Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.

Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.

Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.

Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.

Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.

Visst kan en journalist vara med i ett politiskt parti.

I dag skriver jag på Ajour angående Lars Adaktussons medlemskap i Kristdemokraterna och hans påstående att det inte är möjligt för en journalist att vara medlem i ett politiskt parti. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.

Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.

1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.

2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.

3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?

Dagens Sifo: Miljöpartiet gynnas av mobilisering för en generös invandrings- och flyktingpolitik

I dagens Sifo-undersökning ökar Miljöpartiet med två procentenheter, från 9.0 till 11.0 procent, och är därmed i mätningen riksdagens tredje största parti. Det är troligt att Miljöpartiet gynnas av den fokusering på invandrings- och flyktingpolitik som präglat den senaste tidens debatt. Partier överhuvudtaget tenderar att gynnas av att deras profilfrågor dominerar den politiska dagordningen. Till en början tjänade Sverigedemokraterna på att invandrings- och flyktingpolitiken diskuterades flitigt. Miljöpartiets framgång kan vara ett uttryck för en mobilisering av väljare som brinner för en generös invandrings- och flyktingpolitk och värnar asylrätten.

Sverigedemokraterna minskar nu för andra mätningen i rad och ligger på 8.5 procent. Det är bara 2.8 procentenheter över valresultatet från 2010 på 5.7 procent.

För första gången någonsin i Sifo ligger Kristdemokraterna och Centerpartiet samtidigt under fyraprocentsgränsen, båda partierna får 3.6 procent. Det lär bli ett intressant Alliansmöte i Maramö om en vecka.

De tre rödgröna partierna får sammalagt 48.0 procent, mot Alliansens 42.4, vilket innebär ett övertag för de rödgröna på 5.6 procentenheter. Skillnaden mellan den rödgröna oppositionen och alliansregeringen har varit stabil under en längre tid nu.

En del borgerliga debattörer menar att det är fel att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans, eftersom de inte utgör ett självklart regeringsunderlag. Här pågår en politisk dragkamp. Om de rödgröna partierna redovisas tillsammans framstår de informellt och visuellt som ett tänkbart regeringsunderlag. Om de rödgröna partierna redovisas var för sig framstår det som att det i praktiken inte finns något egentligt regeringsalternativ till Alliansen.

Alla stora medier väljer att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans. Jag tycker det är ett helt riktig bedömning. Om allianspartierna efter valet 2014 är större än de rödgröna partierna talar allt för ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Om de rödgröna partierna efter valet 2014 i stället är större än alliansen blir det med all sannolikhet så att Stefan Löfven får bilda regering. Den relativa storleken mellan alliansen och de rödgröna får i praktiken en avgörande betydelse. Dessa politiska realiteter känner medierna förstås till, och låter också dessa realiteter prägla rapporteringen av opinionsmätningarna.

Bryt tystnaden om USA:s drönarattacker!

I USA pågår en intensiv debatt om de s k drönarattackerna - obemannade militära flygplan som genom vapeninsats dödar människor som USA pekar ut som terrorister. Drönarattackerna uppskattas ha dödat  omkring 3 000 personer från juni 2004 till september 2012. Av dessa "var mellan 474 och 881 personer civila, varav 176 barn".

Drönarattackerna är problematiska ur åtminstone två perspektiv. För det första är det USA som utan insyn och rättslig prövning bestämmer vilka människor som skall dödas, ett dödande som oinbegriper civila liv och barns liv. För det andra genomför USA drönarattackerna på andra länders territorium. Vad kommer att hända om och när till exempel Ryssland eller Kina skaffar sig motsvarande resurser och börjar skjuta ihjäl vad man säger sig uppfatta som "terrorister" i New York, Washington eller någon mer avlägsen del av USA?

Den amerikanska debatten är i huvudsak fixerad vid att det ibland är amerikanska medborgare som dödas i drönarattackerna. Nyligen publicerade dokument visar att kriterierna för vilka som skall dödas är vaga och godtyckliga. Fixeringen vid amerikanska liv har fått den sydafrikanske ärkebiskopen och nobelpristagaren Desmond Tutu att i en artikel i New York Times ta bladet från munnen när det gäller USA:s skiljande mellan människa och människa: Do the United States and its people really want to tell those of us who live in the rest of the world that our lives are not of the same value as yours? That President Obama can sign off on a decision to kill us with less worry about judicial scrutiny than if the target is an American? 

Vid sidan av att kritisera USA för att värdera amerikanska liv högre än andra människors liv påminner Desomond Tutu om hur apartheid avhumaniserar förtryckaren lika väl som offret. Tutu varnar för att USA:s krig mot terrorismen underminerar det amerikanska samhällets moraliska standard och mänskliga väridghet: I used to say of apartheid that it dehumanized its perpetrators as much as, if not more than, its victims. Your response as a society to Osama bin Laden and his followers threatens to undermine your moral standards and your humanity. 

I riksdagens utrikespolitiska debatt tidigare i veckan valde utrikesminister Carl Bildt, om jag upfattade det rätt, att överhuvudtaget inte nämna de amerikanska drönarattackerna. Tystnaden uppfattar jag som en struts-strategi - genom att stoppa huvudet i sanden skapar man en föreställningsvärld att drönarattackerna inte finns eller att de åtminstone inte utgör något moraliskt eller säkerhetspolitiskt problem. 

I Socialdemokraternas just presenterade program för en svensk progressiv utrikespolitik - Om viljan finns - pekas drönarattackerna ut som ett folkrättsligt problem. Det är åtminstone en början. Men var finns engagemanget och kraften hos till exempel alla liberala ledarskribenter, som längst in i sitt hjärta ändå inte kann känna sig tillfreds med USA:s självsvådliga agerande med drönarattackerna och det dödande av människor - inklusive civila och barn - som följer i dess spår. Tystnaden är plågsam.

Digital diplomati. Skrattar bäst som skrattar sist

I samband med dagens utrikesdebatt i riksdagen presenterade Socialdemokraterna Om viljan finns. Förslag till en svensk progressiv utrikespolitik. Dokumentet är en skarp vidräkning med Carl Bildts och den borgerliga alliansregeringens utrikespolitik, vilken anklagas för att vara stor i ord men liten i handling. Socialdemokraterna vill se en starkare prioritering av FN och en mer aktiv svensk politik i frågor kring till exempel nedrustning och folkrätt.

Det är utmärkt att partierna anstränger sig för att synliggöra de åsiktsskillnader som faktiskt finns inom utrikespolitiken, ett politikområde som traditionellt kännetecknas av konsensus och samförstånd över partigränserna. Regeringens utrikespolitiska deklaration är i sina huvuddrag mer en kommentar till den politiska händelseutvecklingen än en spetsig text om Sveriges vägval i kontroversiella utrikespolitiska frågor.

I debatten lyfte Socialdemoktraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fram det faktum att så få svenskar aldrig varit utsända i FN-tjänst som i dag. Ahlin ville också att Sverige skulle visa sitt FN-engagemang genom att kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd åren 2017-18, något regeringen i budgetpropositionen 2010 sagt att man skulle göra. Därefter har det varit tyst. På den efterföljande pressträffen ville Carl Bildt inte kommentera om en svensk kandidatur 2017 var aktuell. Bildt sade: Du måste värdera och du måste samråda med andra länder om detta, så att du inte hamnar i omöjliga situationer. Man får inte köra huvudet i väggen, då går det dåligt. Vad jag uppfattat var det ingen av de närvarande journalisterna som ställde den för mig naturliga följdfrågan; varför regeringen i budgetpropositionen klart uttalar att Sverige skall söka medlemskap 2017-18 om en sådan åtgärd nu inte är möjlig att ta ställning till på förhand.

Oppositionen raljerade över Carl Bildts lansering av begreppet digital diplomati, och förfasade sig retoriskt över att UD fortsättningsvis enbart skulle kommunicera genom Twitter och Facebook. Lättköpta poänger, förstås. Det oppositionen inte tycks ha förstått - eller i varje fall låtsas inte förstå - är att digitaliseringen förändrar förutsättningarna för diplomatin. Tyst diplomati blir inte längre tyst. Öppenheten, snabbheten och möjligheten till interaktivitet omvandlar det tidigare slutna diplomatiska landskapet i svindlande takt, och den som inte är med på banan från början kommer obönhörligen på efterkälken. Så till de i oppositionen som raljerade säger jag: skrattar bäst som skrattar sist.

I övrigt noterar jag att regeringen inte på något sätt kommenterade eller förhöll sig till den stora internationella debatt som just nu pågår om USA:s drönare och de utomrättsliga avrättningar som dessa genomför. Utomordentligt svagt att ducka i den frågan.

Jag tycker också det är synd att kampen mot dödsstraffet återigen ignorerades, såväl av regeringen som av Socialdemokraterna.

(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968

I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.

Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.

Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.

Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.

Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.

Brev 1. Till Ligisten Ingemar Simonsson Båstad

Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.

  Och när Ni reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder, innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder dessbättre är det.

  Det bästa av allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i närmaste lyktstolpe.

  Men tyvärr får jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!

Brev 2.

Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal – även om man inte gillar allt där. (…)          Våra paroller är bl a:

  Sverige åt svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!

  Vi är beredda att dö för detta. Är ni beredd?

Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare. Till prästen i Lusasken, Båstad.

Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster. 

(I stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.) 

De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.  

Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.

Göran Lambertz förlorade trovärdighet

Igår onsdag skrev justitierådet i Högsta domstolen och tillika tidigare justitiekanslern Göran Lambertz än en gåntg på DN Debatt om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I artikeln argumenterar Lambertz för att det borde tillsättas en granskningskommission, bland annat med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick.

Det är många som menar att en granskningskommission borde tillsättas så snart de rättsliga processerna är avslutade. Själv argumenterade för en sådan redan för några månader sedan. Problemet ligger inte i om det skall tillsättas en kommission eller ej, utan vilka konkreta frågor en sådan kommission skall besvara. Om dessa frågor råder skilda uppfattningar. Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg menar till exempel att även Göran Lambertz eget agerande i hans tidigare position som justitiekansler borde granskas.

I sin artikel återkommer Lambertz vid flera tillfällen till att Sture Bergwall kanske "faktiskt" är skyldig till de mord han anklagats för, även om han frias av domstolen. På ett sätt är Lambertz uttalande en självklarhet. Visst kan Sture Bergwall vara skyldig till morden på samma sätt som vilken annan person som helst - till och med du och jag - kan vara skyldig till morden. En rättsstat använder inte omvänd bevisföring. Ingen kan kräva av en medborgare att hen skall bevisa sin oskuld - bevisbördan ligger hos åklagaren.

Men Göran Lamberts försåtliga sätt att växla mellan att Sture Bergwall ska "betraktas som oskyldig" samtidigt som han diskuterar Bergwalls eventuella "faktiska skuld" rör till begreppen. Sture Bergwall blir oskyldig men ändå inte. Det blir som att jämföra äpplen med päron. I min värld kan juridisk skuld bara ställas mot juridisk oskuld. På samma sätt kan "faktisk skuld" bara jämföras med "faktisk oskuld".

Visst kommer frågan om Sture Bergwalls "faktiska skuld" att diskuteras under överskådlig tid - något annat vore orimligt med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och allmänintresse. Visst har även ett justitieråd i Högsta domstolen rätt att delta i debatten. Men att utnyttja en rättighet är inte alltid det samma som att agera lämpligt. Göran Lambertz representerar i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen rättsstaten. Att utifrån en sådan position och under pågående rättsprocesser offentligt spekulera kring en rättsligt friad persons "faktiska skuld" är omdömeslöst, på gränsen till oanständigt. Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning: Göran Lambertz har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen. 

Tobias Billström och hans olyckliga utspel

Migrationsminister Tobias Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska har rönt stor uppmärksamhet och mött stark kritik även inifrån regeringsalliansen. Moderata Ungdomsförbundet (MUF) rasar och menar genom sin förbundsordförande Erik Bengtzboe att Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige. Gladast är Sverigedemokraterna som menar att Moderaterna nu kopierar deras politik.

Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.

Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.

Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.

Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.

Alla dessa statsvetare som kom och gick...

Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.

I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.

Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.

Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna  är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".

Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.

Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.

Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.

Politiker dansar Gagnam Style på Expressen-journalisten Niklas Svenssons födelsedag. Är det bra?

I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.

Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.

Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson).  Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.

1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.

2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.

3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.

4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.

5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.

6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.

Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.

Kan Twitter förutsäga valresultatet?

I dag skriver jag på Ajour angående en studie som påstår att innehållet i twitterflödet kan förutsäga valresultat lika bra som traditionella opinionsundersökningar. Är det verkligen så? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.

Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.

Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med  folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.

Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten

I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället  står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…

Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.

Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Svenska medier och alla dessa opinionsundersökningar

Radioprogrammet Medierna granskade i dag journalisters förhållande till opinionsundersökningar. Det är bra. Opinionsundersökningar har stort nyhetsvärde i svensk journalistik. Frestelsen är stor för ansvarig redaktör att i stort uppslagna rubriker lyfta fram och övervärdera förändringar som inte är statistiskt säkerställda. Särskilt stor blir frestelsen för de tidningar eller andra medieaktörer som själva beställt och betalat för en undersökning. Därför är det viktigt att opinionsjournalistiken kontinuerligt utsätts för en kritisk granskning.

Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.

Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.

Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.

Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.

I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).

Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.

Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?

I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?

Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.

Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.

Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.

Tre intryck från dagens partiledardebatt

Dagens partiledardebatt i riksdagen bjöd inte på några större överraskningar. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en bra debatt och gav ett piggare intryck än på länge. Inget ont om skicklige Mikael Damberg, men visst är det synd att Stefan Löfven inte har en riksdagsplats och därför heller inte kan ta debatten med Reinfeldt i kammaren.

Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.

1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)

2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.

3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.

Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.   

Annie Lööfs kris. Kan centerrörelsen inrymma både Alexander Bard och Eskil Erlandsson?

Uppdaterat torsdag 10/1 kl 21.30: Annie Lööf gjorde en habil insats i kvällens SVT Aktuellt. Jag förstår bara inte varför hon måste skylla på att hon var "så ung" när hon förespråkade månggifte. Hon var 23 år då och hon är 29 år nu. Jag hade flera åsikter när jag var 23 år som jag inte har idag. Men jag skyller inte på att jag var "så ung" när jag hyste dem.

*

I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.

Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)

Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.

Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt,  progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.

Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.

Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant.  Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.

Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf. 

Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.

På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.

Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.

I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.

I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.

Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.

 Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.

Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.

Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.

Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till -  inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.

Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.

Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?

I den avslutande delen av dokumentären "Palme" visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktiskt minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige  - hur kunde jag bara påstå något sådant!

Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.

En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.

Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.