2006-11-18

Kärlek och idrott

I dagens Sportbladet diskuteras förutsättningarna för det svenska damskidlandslaget inför årets säsong. Det är ingen munter läsning. Skador och andra problem under försäsongen indikerar att det blir tunnsått med svenska kvinnliga medaljhopp till VM i februari. Endast junioren och förra årets hopp i vintermörkret Charlotte Kalla har kunnat träna utan motgångar.

En av de svenska åkerskorna – Britta Norgren – nämner som ett skäl till sin bristande form att hon haft struligt med kärleken och att det påverkat träningen negativt. Intressant. Jag har aldrig hört en manlig åkare åberopa kärleksproblem som grund för uteblivna framgångar. Det kan tyda på två saker. Antingen så påverkar kärleksproblem inte manliga idrottsutövares prestationer i samma utsträckning som kvinnliga idrottsutövares. Eller så tillåter könsmaktsordningen inte män att offentligt åberopa kärleksproblem som orsak till misslyckanden. Förra året hoppade en annan kvinnlig längdåkerska av en viktig tävling eftersom familjens hund just hade avlivats. En manlig åkare skulle knappast kunna åberopa ett sådant skäl.

Hur det gick? Charlotte Kalla gjorde sitt livs bästa tävling hittills och kom på sjunde plats. Britta Norgren kom sist av svenskorna på 68:e plats.

2006-11-16

Banden som icke är

30-tal tsunamiband spårlöst försvunna, ropade Svenska Dagbladet i går onsdag ut som braskande förstasidesrubrik. I en artikel med stänk av konspirationsteori skriver tidningens reporter Mikael Holmström att banden måste ha ”plockats bort någon gång under de fyra dagar som förflöt mellan fyndet den 12 oktober och kommissionens besök den 16 oktober”. Holmström påstår också att just bandet från själva katastrofdagen den 26 december var daterat, vilket innebar att ”den som ville skulle alltså kunna plocka bort de mest kritiska uppgifterna i materialet”. Vi vill veta hur 150 blev 119, följer kd-ledaren Göran Hägglund upp med i Svenska Dagbladet i dag. Han tillägger: Det får inte vara så att sanningen är höljd i dunkel fortsättningsvis.

I kväll avslöjar Rapport att hela historien är en anka. Banden har aldrig räknats överhuvudtaget och därför är det ingen som vet om något band är försvunnet. Siffran 150 var bara en grov uppskattning av en tjänsteman på kanslihuset.

Jag förstår att det kan vara lätt att ryckas med när konspirationstänkande och politiskt önsketänkande tumlar runt i nyhetsrymden. Men att hålla tand för tunga är en dygd som glöms bort lite för ofta – inte minst i politiken.

2006-11-15

Al Jazeera och yttrandefriheten

I dag startade Al Jazeera sina engelskspråkiga sändningar. Efter bara några timmar släcktes sändningarna i Irak ned av den irakiska regeringen. Det är inte lätt att värna yttrandefriheten när demokratin byggts med bajonetter.

2006-11-13

EU och Israel

I dag och i morgon träffas EU:s utrikesministrar för att bl a diskutera den senaste tidens våldsutveckling i Gaza och president Abbas försök att bilda en palestinsk samlingsregering. Sedan 1995 har EU ett handelsavtal med Israel som innebär att israeliska varor i stor utsträckning är tullbefriade när de exporteras till Europa. I handelsavtalet förbinder sig Israel bl a att respektera demokratiska principer och de mänskliga rättigheterna.

Det finns stor enighet bland ledande folkrättsexperter om att Israels agerande på de ockuperade områdena innebär brott mot de mänskliga rättigheterna. EU skulle därför kunna säga upp handelsavtalet för att sätta press på Israel att ändra sitt beteende.

Risken med att säga upp handelsavtalet är att Israel känner sig allt mer isolerat och motarbetat och att den israeliska politiken därför blir än mer desperat och samarbetsovillig. Fördelen med att säga upp handelsavtalet är att EU visar att paragrafen om de mänskliga rättigheterna inte finns i avtalet bara för syns skull. Att inte säga upp avtalet kan ge en signal om att det här med mänskliga rättigheter egentligen inte är så viktigt.

Jag tillhör dem som tycker att Sverige bör verka för att EU säger upp handelsavtalet. Det innebär inte att Israel skall isoleras eller bojkottas. Men samtal och dialog kan mycket väl kombineras med krav och sanktioner. Nu kommer inte EU att gå så långt som att säga upp avtalet. Men bara det att frågan väcks blir en politisk signal till Israel om det oacceptabla i det urskillningslösa dödandet på Gaza.

I radions P 1 Morgon kommenterade jag i morse just EU:s möjligheter att bidra till en hållbar och varaktig fred i Mellanöstern.

2006-11-10

Om prostitution

I sin uppmärksammade bok ”Porr, horor och feminister” (Natur och Kultur, 2006) anför Petra Östergren argument för varför den svenska sexköpslagen bör avskaffas och varför ”sexsäljare” (hon undviker medvetet termen ”prostituerad”) bör betraktas som ett vanligt yrke.

Det är en märklig bok. Inte bara för titeln, som förlaget med all sannolikhet triumfat igenom. Utan även för att författaren på ett olyckligt sätt smiter ifrån ett eget ställningstagande i de många viktiga frågor boken diskuterar. Östergren anför t ex en mängd argument för varför ”sexköpslagen och kopplerilagen måste tas bort” (s 306), men markerar samtidigt att hon själv inte har någon uppfattning i frågan. I stället skriver hon att boken endast syftar till att ”skapa förutsättningar för en mer öppen, nyanserad och djuplodande diskussion där det går att förstå dessa fenomen och debatten om dem bättre”. Jag kan inte hjälpa det, men formuleringarna känns för mig försåtliga och blir ett hinder för att ta till mig texten. Det är klart att Petra Östergren har en klar ståndpunkt i dessa frågor, och jag hade med stort intresse tagit del av desamma. Nu tvingas man som läsare gissa.

I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning den som vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge.

2006-11-08

Carl Bildt och Israel

Israels upprepade angrepp på de ockuperade palestinska områdena och särskilt Gaza är upprörande. De strider mot folkrätten i likhet med de fortsatta raketbeskjutningarna från palestinskt område. Utomrättsliga avrättningar och urskillningslöst dödande som drabbar civilbefolkningen måste upphöra.
Orden kommer från Carl Bildt och det är faktiskt ett av de absolut skarpast formulerade uttalandena mot Israel från svensk sida på många år. Det är noterbart att Bildt inte begränsar sig till att kritisera den israeliska attack som dödade minst nitton personer, varav flertalet kvinnor och barn. Nej, Bildt kritiserar Israels ”upprepade angrepp”, betonar att de utgör ett brott mot folkrätten och lyfter även fram Israels "utomrättsliga avrättningar" och "urskillningslösa dödande" av civila. Jag undrar hur de borgerliga riksdagsledamöter som i princip alltid helhjärtat försvarar Israel - som t ex Cecilia Wikström (fp) eller Annelie Enochson (kd) - känner inför Bildts entydiga utpekande av Israels ansvar för våldsutvecklingen. Eller för all del de israeliska diplomater som önskade ett svenskt regeringsskifte i förhoppningen att få se en mer Israel-vänlig svensk utrikespolitik.

Bildts uttalande är välgörande i sin icke-acceptans av våldet. Låt oss nu hoppas att Hamas inte svarar med att återuppta självmordsbombningarna inne i Israel. Våld föder våld – barbari föder barbari.

2006-11-07

Nätkultur

I dag har jag och Marie Demker en artikel på Göteborgs-Postens debattsida där vi kritiserar Sveriges Radios planer på att göra om programutbudet i P 1 på ett sätt som enligt vår uppfattning bidrar till ytlighet och förflackning. Kvalitetsprogram som Konflikt och Vår grundade mening hotas t ex av nedläggning. (I morgon onsdag överlämnas för övrigt ett protestupprop till Peter Örn om nedläggningen av just Vår grundade mening.)

Om man publicerar en debattartikel i Göteborgs-Posten eller Svenska Dagbladet ges läsarna möjlighet att på nätet kommentera artikeln. Svenska Dagbladets läsarkommentarer brukar inte vara någon angenäm läsning. Okvädingsord och förolämpningar är snarare regel än undantag, särskilt om man skriver om eldfängda ämnen som t ex Palestinafrågan. Ofta är det samma anonyma signaturer som återkommer dag efter dag med sina utbrott. Dagens Nyheter väljer att inte låta läsarna kommentera debattartiklarna alls, eftersom det bedöms ta för mycket tid och kraft att rensa bort de värsta inläggen.

Kommentarerna på nätet till vår artikel i dagens Göteborgs-Posten håller en helt annan ton. Beror det månne på att Göteborgs-Postens läsare har en annan nätkultur än huvudstadspressens läsare?

2006-11-05

Dödsdomen mot Saddam Hussein

Barbariet skördar allt större segrar i Irak. Dödsdomen mot Saddam Hussein utgör ingen motkraft mot barbariet – den är en del av barbariet.

Saddam Hussein bar otvivelaktigt ett politiskt och ett personligt ansvar för det grymma förtryck som plågade det irakiska folket under så många år. Men att döma honom till döden innebär att själv sänka sig till en nivå av grymhet som är oförenlig med civilisation och rättstat. En dödsdom innebär alltid ett förakt mot människovärdet. Och Saddam Hussein är just en människa – vare sig mer eller mindre.

Däremot är det mer svårbedömt vilka konsekvenser dödsdomen kommer att ha på våldspiralen i Irak. Olika sunni-grupperingar kommer att tolka dödsdomen som en bekräftelse på att den sittande irakiska regeringen är en marionett till USA och en fiende till såväl sunni som det irakiska folket. Olika shia-grupperingar kan komma att känna en viss lättnad över att deras plågoande dömts till lagens strängaste straff. Kurderna oroar sig för att dödsdomen skall verkställas innan anklagelserna mot Saddam Hussein för än värre brott mot det kurdiska folket har hunnit prövas.

Barbari föder barbari. Ljuset i tunneln för Iraks hårt prövade folk känns väldigt, väldigt långt borta.

2006-11-01

Vart går socialdemokratin? (III)

Vilken är den medelklass som socialdemokratin måste vinna för att varaktigt komma tillbaka till makten? I min föregående valanalys lyfte jag fram informationssamhällets kunskapsproducenter, de ”fria logotyperna”.

Men vilken är egentligen denna grupp? Vilken är dess sociala bas? Nedan skall jag visa att de fria logotyperna inte är en grupp utan två grupper: självförverkligare och världsförbättrare.

Kampen om kunskapen utspelar sig i den ultramoderna världen kring två typer av kunskapsobjekt. Båda har sin grund i problemlösning, men det första objektet är kunskap i form av ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap i form av ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där världen och normer relativiseras.

I denna värld rör sig de fria logotyperna. De är typiska nätverksmänniskor. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer blir intressanta och relevanta. Det kan röra sig om specialkunskaper av olika slag, men också kreativitet, flexibilitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.

I sitt agerande drivs den första fria logotypgruppen av en strävan efter självförverkligande, medan den andra logotypgruppen drivs av en strävan att förbättra världen. Världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga, medan självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda.

Den första gruppen – självförverkligarna – har i huvudsak privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening maximera vinsten (ekonomisk, politisk eller kulturell) för den som betalar för deras tjänster. I denna grupp ingår t ex ekonomer, jurister, IT-programmerare, försäljare och annonsfolk. Den andra gruppen – världsförbättrarna – har i huvudsak offentliga eller ideella arbetsgivare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomin, politiken och kulturen. I denna grupp ingår t ex journalister, lärare, bibliotekarier, präster och universitetsanställda forskare. Sammantaget omfattar gruppen ”fria logotyper” omkring 20 procent av Sveriges befolkning.

I en större studie baserad på 15 års opinionsundersökningar inom SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar jag och Marie Demker att det finns distinkta åsiktsskillnader mellan de två logotypgrupperna. Självförverkligarna är t ex mindre intresserade av politik, litar mindre på regeringen och på de politiska partierna och vill i mindre utsträckning prioritera värden som jämlikhet och en ren värld. Skillnaderna kan inte förklaras av vänster-högerdimensionen. Studien publiceras i senaste numret av International Review of Sociology (2006:3). Den intresserade kan sända ett mejl för att få en kopia.

Hur skall då socialdemokratin förhålla sig till dessa fria logotyper? Till det vill jag återkomma i ett senare sammanhang. De fria logotyperna agerar ännu inte som en klass. De är, för att tala med Marx, fortfarande mera en klass i sig än en klass för sig.

2006-10-30

Hatten av för...

...Sverker Åström, som 91 år ung gör debut som programledare i TV. Programmet med det spänstiga namnet ”Böglobbyn” börjar sändas i SVT den 6 november och skall behandla ämnen som män, manlighet och bögar. Bland de inslag i programserien som en TT-artikel tipsar om ser jag särskilt fram mot Glenn Hyséns tolkningar av Jonas Gardells verk.

Sverker Åström blir Sveriges äldste programledare i TV någonsin. Han är redan landets äldste – och skarpaste - kritiker av svensk tystnad mot amerikanska övergrepp i världspolitiken.

Förra året debuterade han som skönlitterär översättare, genom sina tolkningar av Michelangelos kärlekssonetter till den unge adelsmannen Tommaso Cavalieri.

Undrar vad som väntar härnäst.

2006-10-29

Om girighet och om kärlek

Jag hade igår förmånen att på den så vackert belägna Södra Vätterbygdens Folkhögskola få diskutera socialdemokratin och framtiden med Johan Ehrenberg. I diskussionen var det många socialdemokrater som tyckte att det i valrörelsen varit svårt att värja sig mot borgerliga påståenden om det utbredda missbruket av bidrags- och försäkringssystemen. Att acceptera bilden av ett utbrett fusk innebar att trygghetssystemens legitimitet urholkades. Att ifrågasätta bilden av ett utbrett fusk innebar att man riskerade att framstå som problemförnekare.

Johan Ehrenberg menade klokt att det bästa svaret var: Ja, girigheten i samhället är onekligen ett problem. Ett sådant svar förnekar inte de problem som kan finnas med fusk i trygghetssystemen. Men svaret riktar samtidigt blicken mot något större och viktigare än enskilda stackares eventuella missbruk av sjukförsäkringar och föräldraledigheter. Att bekämpa girigheten i samhället är ett centralt vänsterkrav, i kampen för ett mer jämlikt och solidariskt samhälle.

Girighetens motsats är kärleken, eftersom kärleken alltid är utgivande. Nu när inget längre finns som ditt och mitt, som fransk-italienske Riccardo Cocciante skriver i en av sina oändligt vackra kärlekssånger. Missa inte Anders Ekborgs kombinerade CD/DVD Äkta vara, där han introducerar Cocciante för en svensk publik.

2006-10-27

Helvetet i Irak

Situationen i Irak utvecklas allt mer mot ett inbördeskrig. Som jag skrev redan i min första bloggpost (23/7): Beslutet att intervenera - oavsett vilka motiv som låg bakom - framstår allt mer som en av de mest gigantiska politiska felbedömningarna i modern tid.

Den starka kritiken mot den USA-ledda koalitionen och dess påhejande vänner (inte minst i liberala kretsar) är visserligen mer är väl befogad. Men kritiken mot USA och dess stödtrupper måste kombineras med konstruktiva idéer om hur man går vidare för att lindra det irakiska folkets lidanden och förhindra att situationen utvecklas till ett regelrätt folkmord.

Jag har länge varit skeptisk till kravet på att USA-koalitionen omedelbart måste lämna Irak. Ett snabbt tillbakadragande skulle sannolikt öka risken för en söndersprängning av den irakiska staten med än högre dödstal bland shiiter och sunniter, samt att även de kurdiska områdena dras in i dödsdansen.

Nu är jag inte längre så säker. USA-koalitionen visar ingen vilja eller förmåga att stabilisera situationen. Allt fler debattörer – nu senast Expressens ledarsida – talar om nödvändigheten av ett amerikanskt tillbakadragande. En amerikansk reträtt skulle möjligen öppna dörren för andra stater i området att utöva en återhållande påverkan på de olika grupperingarna i Irak. USA:s närvaro mobiliserar motstånd – USA:s frånvaro skulle kunna mobilisera fredsansträngningar.

Men situationen är svår. Endast oseriösa personer uttalar sig tvärsäkert om vilken väg som nu är rätt att gå.

2006-10-25

Ännu en fallen bastion...

Dagens Nyheter meddelar i dag att tidningen inför betygssystem på filmrecensionerna. Varje recenserad film kommer att betygssättas med en till fem punkter (punkten anspelar på punkten i DN:s logotyp). Därigenom använder samtliga (?) stora svenska morgon- och kvällstidningar sig av numeriska betyg i sina filmrecensioner.

Jag skall inte hyckla. Jag tycker det är roligt med poängsättningar och studerar gärna de sifferbetyg som i olika former sätts på filmer, konserter, teaterföreställningar, politikers debattinsatser, allsvenska fotbollsspelares matchprestationer samt schlagersångares kläduppsättningar.

Men det blir lite mycket. DN:s vägran att ge efter för betygsraseriet har varit ett andningshål och trotsigt visat på en annan möjlig verklighet. Nu ger tidningen upp sin linje.

Betygssättningen innebär att DN stärker sin filmkritik, säger DN:s kulturchef Maria Schottenius.

Betygskramarna i folkpartiet har vunnit ännu en seger, säger jag.

2006-10-24

Carl Bildt, mänskliga rättigheter och utilitarismen

Den som följt denna blogg vet att jag ömsom förundrats och ömsom förtjusats över Carl Bildts ställningstaganden i olika utrikespolitiska frågor. Till min glädje och förskräckelse har han allt oftare hamnat i bedömningar som överensstämmer med mina egna. Inte minst gäller det frågor kring händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hur kan det komma sig? Ur ett vänsterperspektiv är jag helt trygg i mina uppfattningar i den israelisk-palestinska konflikten. Men hur kan Carl Bildt utifrån sina utgångspunkter till höger hamna på samma position?

En kär vän och aktad kollega hävdade i kväll att det beror på att Carl Bildt inte prioriterar arbetet med att värna de mänskliga rättigheterna, vilket i sin tur bottnar i att han agerar utifrån en utilitaristisk värdegrund. Med utilitaristisk värdegrund menas ungefär att han strävar efter att maximera nyttan eller den samlade lyckan för kollektivet, oavsett vilka principer eller mänskliga rättigheter som kanske kränks på vägen.

Utilitarismen är så långt från en vänsterfilosofi som det går att komma. Ingenting är heligt, inga principer är intressanta, mer än att slutresultatet skall gynna majoritetens intressen. Jesuitmoralen och utilitarismen är samma andas barn. Inom den internationalpolitiska forskningen motsvaras detta tänkesätt snarast av den s k maktpolitiska realismen, även om det där är den enskilda statens och inte det universella kollektivets intressen som står i förgrunden.

Carl Bildts ovilja att kritisera brotten mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland ger stöd för en sådan tolkning.

Carl Bildt – Sveriges svar på Henry Kissinger?

2006-10-20

Vart går socialdemokratin? (II)

Det brukar hävdas att socialdemokratins maktinnehav förutsätter att partiet lyckats vinna medelklassen. Det är nog så. Men om partiet skall återkomma till makten så bör valanalysgruppen ställa sig frågan om vad som är medelklass i dagens samhälle.

Vilka politiska och sociala skiljelinjer kännetecknar dagens västerländska samhällen? Seymour M Lipset och Stein Rokkan menade att dagens partisystem avspeglar de fyra skiljelinjer som skapades genom den nationella och den industriella revolutionen. Den nationella revolutionen genomfördes under feodalismens sönderfall och nationalstaternas uppkomst. Övergången från rivaliserande furstendömen och stadsstater till nationalstater innebar framväxten av två skiljelinjer. Skiljelinjen centrum-periferi utvecklades mellan den dominerande kulturen som utgjorde statens centrum, och områden i periferin med skiljaktig kultur eller språk. Skiljelinjen kyrka-stat utvecklades mellan den religiösa makten och den sekulariserade staten.

Den industriella revolutionen skapade två ytterligare skiljelinjer. Konfliktlinjen stad-landsbygd kretsade kring de jordägandes intressen i förhållande till industrietablissemanget, och här utvecklades t ex de bonde- eller landsbygdspartier vi finner i de nordiska länderna. Konfliktlinjen arbetare-kapital tog på motsvarande sätt uttryck i skapandet av arbetarpartier och parter som representerade arbetsgivarnas intressen.

I dag talar vi om den kommunikationella revolutionen. Om vi väljer att karaktärisera dagens samhälle som ett informationssamhälle kan vi hävda att den kommunikationella revolutionen handlar om sättet att organisera kunskapsproduktionen. Här pågår en kamp om kunskapens innehåll, om rätten till kunskap och om kunskapens räckvidd.

I denna kamp verkar de informationella producenterna – som Castells kallar dem – eller "den kreativa klassen" som Richard Florida kallar den (jag och Marie Demker använder uttrycket ”fria logotyper”). Det är en grupp som uppgår till 20-25 procent av befolkningen och som växer. Nästa bloggpost om ”Vart går socialdemokratin?” kommer att handla explicit om denna grupp. Och om varför det kanske är med denna grupp som socialdemokraterna måste bygga en allians för att återta makten och därigenom kunna värna de fattiga och de förtryckta genom byggandet av ett jämlikt samhälle.

2006-10-18

Spänt läge i Palestina

Förhandlingarna mellan president Abbas och Hamas om att bilda en palestinsk samlingsregering har strandat. Hamas säger nu att man inte har någon som helst avsikt att erkänna Israel. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen fortsätter. Den sociala nöden bland palestinierna är svår. Våldshandlingarna mellan olika palestinska grupperingar visar inga tecken på att avta, ej heller Israels våldshandlingar mot enskilda palestinier.

President Abbas hotar nu med att upplösa regeringen, vilket han har författningsenlig rätt att göra. Möjligen funderar han på att ersätta Hamas-regeringen med en opolitisk, teknokratisk ministär för att den vägen häva den internationella isoleringen av Palestina. Kanske väljer han att utlysa nyval, vilket dock vore författningsrättsligt tveksamt. Han kan också göra allvar av sitt gamla hot om att genomföra en palestinsk folkomröstning kring frågan om ett erkännande av Israel inom 1967 års gränser.

Vilket alternativ Abbas än väljer tornar problemen upp sig. Om han avsätter Hamas-regeringen ökar risken för ett upptrappat våld mellan olika palestinska grupperingar. Om han utlyser nyval eller kallar till folkomröstning riskerar han att Hamas vinner ytterligare valframgångar.

Västmakternas försök att genom isolering tvinga Hamas till eftergifter har således varit kontraproduktiv. Det palestinska folket betalar ett högt pris. Carl Bildt har tidigare förespråkat en helt annan handlingslinje än isolering. Låt oss hoppas att han inte ändrat uppfattning bara för att han blivit utrikesminister.

2006-10-17

Tre som tappat rösten?

Jag förstår att det funnits goda partitaktiska skäl för Göran Hägglund, Lars Leijonborg och Maud Olofsson att inte kommentera den till synes outtömliga moderata gyttjevällingen av fusk, svartjobb, och licensskolk. Men någonstans här och nu börjar tystnaden bli komprometterande. Var är Göran Hägglund och hans kamp för samhällsmoral och gemensamt ansvarstagande? Var är Lars Leijonborg och hans kamp mot fusk och kriminalitet? Var är Maud Olofsson och hennes kamp för hederlighet och folkrörelsemoral?

Tystnaden är öronbedövande. Om den inte snart bryts kommer en ny paroll kring brott och straff att sprida sig i folklagren: Bekämpa de kriminella nätverken – byt regering!

2006-10-15

Vart går socialdemokratin? (I)

Socialdemokraternas nytillsatta valanalysgrupp har att genomföra två uppgifter som inte får blandas ihop. För det första skall gruppen presentera en trovärdig förklaring till varför socialdemokraterna förlorade valet. För det andra skall gruppens analys till valförlusten lägga den första grundstenen till ett socialdemokratiskt segerval 2010.

Den första uppgiften – att förklara höstens valförlust – är på ett ytligt plan enkel. Redan nu finns det i debatten en påfallande enighet om att socialdemokraternas oförmåga att formulera en offensiv och trovärdig linje i jobbfrågan, valrörelsens utveckling till ett personval mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, den borgerliga alliansens enighet och bilden av en socialdemokrati som efter 12 års oavbrutet regerande blivit en smula trött var viktiga orsaker till valförlusten.

Men bakom dessa orsaker anas för socialdemokratin mer djupliggande problem. Partiet har på ett framgångsrikt sätt styrt och utvecklat Sverige som industrisamhälle ända sedan 1930-talet. Socialdemokratins dominans hänger samman med att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen formar politiken betydligt mer än i de flesta andra västländer. I inget annat västland är t ex sambandet mellan klasstillhörighet och röstning så starkt som i Sverige.

Men även i Sverige minskar klassröstningen. Det blir allt svårare att bestämma hur en individ röstar utifrån personens yrkestillhörighet. För ett klassbaserat parti som socialdemokraterna tornar därför problemen upp sig.

För att på djupet förstå hösten valförlust samt lägga grunden för en valseger 2010 måste socialdemokraterna analysera de avgörande skiljelinjerna i ett samhälle där allt färre identifierar sig med någon särskild samhällsklass och där individualiseringen tilltar. Samhällsanalysen skall sedan ta kropp i en politik som uttrycker socialdemokratiska grundvärderingar om jämlikhet och alla människors lika rätt och värde, tillämpad på ett samhälle där motsättningen mellan arbete och kapital tar sig andra uttrycksformer än under industrisamhällets guldålder.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift. Jag tänker med jämna mellanrum den närmaste tiden fritt och opretentiöst kommentera det socialdemokratiska valanalysarbetet, samt i all ödmjukhet ge min bild kring vad som behöver göras. Alla är förstås hjärtligt välkomna att i kommentarer bidra till diskussionen.

(Den som vill kan börja med att läsa statsvetaren Jonas Hinnfors analys i ämnet i Göteborgs-Posten den 14 oktober.)

2006-10-11

Det är hyckleriet som upprör

Jag vet nu vad som gör mig så upprörd med Borelius, Stegös och Billströms fuskande. Det är inte handlingen i sig. Det är mänskligt att fela, och om den som är utan synd skall kasta första stenen blir det aldrig några stenar kastade (vilket i och för sig kanske vore positivt). Delvis är det förstås Borelius falska argumentation, att hon inte hade råd. Men den positionen har hon ju nu övergivit.

Nej, det som upprör mig mest är att människor som valt att exkludera sig själva från samhällsgemenskapen och de gemensamma plikterna nu träder fram med anspråk på att representera just det samhälle de tidigare tagit avstånd ifrån. Däri ryms ett hyckleri av oanade mått.

Många människor skattefuskar och avgiftsskolkar med gott samvete eftersom de upplever sig stå utanför samhället. När det rör sig om människor som befinner sig i ett marginaliserat utanförskap som arbetslösa, sjukpensionärer, utslagna etc så har jag inte så svårt att överse med det olagliga handlandet. Men när det rör sig om högavlönade människor från samhällets toppskikt som frivilligt väljer att ställa sig utanför, men som raskt hoppar in i leken när taburetterna kallar - då är jag inte med, som Karlsson på Taket skulle ha uttryckt det.

2006-10-10

Socialdemokraterna kapitulerar i utrikespolitiken?

Det är nu i praktiken klart att Carin Jämtin lämnar rikspolitiken för att i Stockholm bli socialdemokratisk gruppledare och oppositionsborgarråd. Stockholm är att gratulera, den socialdemokratiska riksdagsgruppen att beklaga.

Faktum är att den socialdemokratiska riksdagsgruppen nu hamnar i en besvärande avsaknad av kompetens och politisk tyngd i utrikespolitiska frågor. Inget ont om partiets talesman i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin, men han får utomordentligt svårt att matcha Carl Bildt i utrikesdebatterna.

Urban Ahlin har dessutom profilerat sig som en stark anhängare av de transatlantiska förbindelserna, markerat skepsis mot att humanitära interventioner alltid måste vila på FN-mandat samt hållit en mycket låg profil i viktiga socialdemokratiska frågor som t ex nedrustning, bistånd och konflikterna i Mellanöstern. Utrikespolitiken har alltid varit en stark fråga för socialdemokraterna. Nu verkar det i stället som om partiet i det närmaste kapitulerat gentemot borgerligheten.

Låt oss hoppas att nyinvalde riksdagsledamoten Aleksander Gabelic, ordförande för Svenska FN-förbundet, har kraften och modet att utmana Carl Bildt och kanske också Urban Ahlin i de utrikespolitiska frågorna. Men visst saknas Carin Jämtin.

2006-10-09

Upplopp och våldsam skadegörelse - inte!

Under krigsrubriker kring ”Upplopp och våldsam skadegörelse” återger flera medier i dag vad som hände i Göteborgs nordöstra förorter i samband med ett omfattande strömavbrott natten till måndagen. På Västnytts hemsida kan man t ex läsa: Ungdomsgäng i Göteborg slog i natt sönder delar av Göteborgs nordöstra förorter. Hundratals ungdomar krossade rutor på bankkontor, butiker, skolor, ålderdomshem - samt kastade sten mot polisen under kravallerna.- Det är fullt kaos, sa Frank Karlsson vid polisens ledningscentral i natt.

Problemet är bara att inget av detta egentligen har hänt. I dag på eftermiddagen skriver Dagens Nyheter: Men någon omfattande vandalisering var det inte frågan om. Det rörde sig om enstaka fönster och inte mer än vilken helg som helst. Det har inte förekommit några stölder och ingen vandalisering av butiker. Ingen har skadats och när strömmen kom tillbaka strax före midnatt blev allt lugnt.

Kanske var det polisen som hispade i mörkret. Kanske var det media som tappade fotfästet och kastade allt vad källkritik heter åt sidan. Men eftersom de kommande rättelserna i press och etermedia inte omgärdas av samma krigsrubriker som de ursprungliga artiklarna blir resultatet att fördomsfulla bilder av förorten som en djungel vinner bekräftelse.

Historien är ett exempel på hur lätt journalister kan frestas att haka på och glömma källkritiken. Och ändå vill Sveriges Radio lägga ned sitt enda mediegranskande program - Vår grundade mening. Det är ett olyckligt beslut som bör rivas upp.

2006-10-07

Skattefusk och systemskifte

Det är inte kulturminister Cecilia Stegö Chilòs och handelsminister Maria Borelius skattefusk i sig som upprör. Det är mänskligt att fela. I stället är det deras sorglösa bortförklaringar. Det hade varit omöjligt för mig att göra karriär annars, säger t ex Maria Borelius till Aftonbladet. Det hade varit omöjligt för mig att göra karriär annars? Tänk om andra människor började använda det argumentet för att legitimera fusk och lagbrott.

Nöd bryter lag. Men att reducera nöd till möjlighet att själv göra karriär är att smita undan sitt personliga ansvar.

Noterar att ingen av regeringens ledamöter har en inkomst under 500 000 kronor om året. Ingen av regeringens ledamöter har arbetarbakgrund. Alla de tunga posterna i regeringen besätts av moderater. Kristdemokraten Mats Odell talar redan under sin första arbetsdag som minister om att avveckla spelmonopolet.

Systemskiftet rullar in. Rädde sig den som kan.

2006-10-06

Carl Bildt som utrikesminister II

Jag trodde tidigt att Fredrik Reinfeldt skulle vara klok nog att välja en utrikesminister som kunde bidra till att desarmera utrikespolitiken som en stridsfråga mellan regering och opposition. Där fick jag rätt. Men jag trodde inte att Carl Bildt skulle vilja ställa upp och fylla den funktionen – där fick jag fel. Sitter just nu och lyssnar på Studio Ett, där Carl Bildt igen hävdar att västmakternas beslut att avbryta kontakterna med den valda Hamas-regeringen var ett olyckligt beslut.

Nu gäller det att hålla ett öga på biståndsfrågorna. Det enda parti i Sveriges riksdag som inte vill att Sverige skall leva upp till enprocentmålet har tilldelats biståndsministerposten. Moderaterna ville som bekant minska det svenska biståndet med åtta miljarder. Utifrån dessa förutsättningar är det svårt att se hur biståndspolitiken skall kunna drivas framåt de närmaste åren.

Cecilia Malmström blev inte helt oväntat EU-minister. Men hur arbetsfördelningen mellan henne och Carl Bildt skall se ut blir en delikat fråga.

Och en Timbro-chef som kulturminister. Det gör mig sugen på att emigrera. Även om Cecilia Stegö Chilò enligt Wikipedia lämnade moderaterna 1985, i protest mot partiets uteslutning av EU-motståndaren Björn von der Esch.

Carl Bildt som utrikesminister I

Med Carl Bildt får Sverige en utrikesminister som skarpt ifrågasatte Nato:s bombningar av Kosovo, med kraft motsatte sig det USA-ledda kriget i Irak och som tycker det är fel av västvärlden att bojkotta Hamas. Hur skall folkpartiet klara av att sitta i samma regering som en sådan extremist?

Läs gärna Carl Bildts egen blogg på http://bildt.blogspot.com/.

Fortsättning följer senare i dag.

2006-10-03

Socialdemokrater som Djävulens redskap

Många år har gått sedan tidningen Dagen i huvudsak var en kampskrift för Pingströrelsen. I dag är tidningen i många avseenden en modern dagstidning, med breddad ägarbas och en debattsida som ambitiöst skildrar spänningsfältet mellan religion och politik.

Men ibland blir det Falstaff Fakir över det hela: Zebran är ett randigt djur – ränderna går aldrig ur. I en debattartikel (26/9) skriver Stefan Grevle, ordförande för ”Riksförbundet kristen tro och livsstil” på fullt allvar att socialdemokraterna har blivit ”ett djävulens redskap”. Grevle åberopar bl a den socialdemokratiska familjepolitiken som stöd för sin ståndpunkt.

Grevle är fri att tycka vad han vill och Dagen är fri att trycka vilka debattartiklar man vill. Som socialdemokrat är man inte känslig. Men den redaktionella bedömning på tidningen som ledde fram till att Grevles artikel publicerades är – för att uttrycka det milt – inte riktigt bra för Dagens strävan att vara en seriös och trovärdig röst i det offentliga samtalet.

Den kristna vänstern kallar inte sina meningsmotståndare för ”djävulens redskap”. Läs tidningen Broderskap!

2006-10-02

Köksbordsdemokrati à la Reinfeldt

Under valrörelsen menade de borgerliga partierna att om de vann valet skulle vi få se en maktförskjutning från politikerna till familjernas köksbord. Särskilt i frågor kring familjepolitik och barnomsorg skulle politikerna inte lägga sig i, utan varje familj skulle genom rådslag vid köksbordet enas kring de beslut som man själva fann bäst.

I de allra flesta fall kommer sådana rådslag att utmynna i att männen fortsätter att ta ut mindre föräldraledighet och kvinnor kommer att fortsätta att jobba deltid i större utsträckning än män. I de flesta familjer kommer mannen och kvinnan till köksbordet med ojämlika maktresurser. Förhandlingsresultatet blir därefter. Köksbordsdemokrati blir skendemokrati och tenderar att permanenta orättvisor och olikheter.

2006-09-29

Det drar ihop sig i Palestina

Försöken att bilda en palestinsk samlingsregering mellan i första hand Al Fatah och Hamas har åtminstone tillfälligt gått i baklås. Samtidigt växer den sociala nöden i framförallt Gaza, eftersom omvärldens isolering av Hamas-regeringen omöjliggör löneutbetalningar till de nära 200 000 regeringsanställda.

Isoleringen av Hamas visar inga som helst tecken på att få den palestinska befolkningen mer försonligt inställd till Israel. Tvärtom – idag deltog tiotusentals palestinier i en demonstration i Gaza och lyssnade entusiastiskt till appeller som: Vi ber Gud att straffa dem som erkänner Israel och dem som vill att vi skall erkänna Israel eller Vi vill att Gud hjälper oss att aldrig erkänna Israel även om det innebär att vi alla kommer att dödas. Samtidigt skärps motsättningarna mellan Fatah-anhängare och Hamas-anhängare. Återigen talas om det palestinska samhällets kollaps eller om en inbördeskrigsliknande situation palestinier emellan.

Isoleringsstrategin har visat sig kontraproduktiv. I stället bör västvärlden genom aktiv diplomati ge största möjliga stöd åt en palestinsk samlingsregering. En sådan diplomati förutsätter kontakter med båda parter – alltså också den folkvalda Hamasregeringen.

2006-09-27

Alliansen och det politiska språkets vulgarisering

Folkpartisten och tillika doktorn i statsvetenskap Tobias Krantz sade för några dagar sedan till SVT:s Aktuellt att ”Det finns ingen dödslista”, angående de politiskt tillsatta verkschefer som den kommande borgerliga regeringen skall ta itu med.

Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund önskade samma dag i en TT-intervju att de inblandade i Lars Danielsson-affären skulle tala frivilligt, ”eftersom tortyrinstrument inte används längre i Sverige".

Man skall vara varsam med orden. För människor som kommer från länder där ord som ”dödslista” och ”tortyrinstrument” utgör en brutal verklighet blir en klatschigt våldsfixerad jargong från välbeställda och nyblivna maktbärande män plågsamt tröttsam.

(Tipstack till notis på Expressens kultursida den 27 september - ej utlagd på nätet.)

2006-09-26

Goda nyheter är också nyheter

I det senaste numret av den utmärkta tidningen OmVärlden kan man läsa att antalet länder som är inblandade i konflikter halverats sedan 1990. Tidningen presenterar en rapport från det norska fredsinstitutet PRIO och Institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala, som visar att inte sedan tiden före andra världskriget har risken att bli dödad i ett krig varit så liten som nu.

Därutöver berättar OmVärlden att Sverige rankas som världens tredje "bästa" biståndsgivare i en ny sammanställning över världens rikaste länder, efter Nederländerna och Danmark. Rankingen är genomförd av Washington-baserade Centre for Global Development och Foreign Policy magazine. Givarländerna bedöms efter ett index baserat på bistånd, handel, investeringar, migrationspolitik, miljöpolitik, säkerhetspolitik, fredsbevarande insatser och teknologiutveckling. Sverige placerar sig också bland de omkring två tredjedelar av de undersökta länder som förbättrat sina siffror sedan 2003.

Det är glädjande läsning, inte minst mot bakgrund av den smutskastning av svensk biståndspolitik som särskilt moderaterna använt i sin argumentation för att minska det svenska biståndet med åtta miljarder. Det finna all anledning att hålla kollen på hur den nya borgerliga regeringen kommer att förvalta den svenska biståndspolitiken.

2006-09-24

Borgerlig utrikesminister 2

Jag hade i dag nöjet att diskutera vem som blir utrikesminister i den borgerliga regeringen med Sverker Åström. Vi är båda överens om att det ligger i Fredrik Reinfeldts intresse att välja en person som kan bidra till att desarmera en strid med socialdemokraterna om utrikespolitiken. Jag har tidigare argumenterat för att det i så fall bör bli en centerpartist (eller möjligen en kristdemokrat), men jag har samtidigt haft svårt att hitta trovärdiga namn inom dessa partier. Jag har hittills fastnat för Maud Olofsson.

Men Sverker var inne på att Reinfeldt kommer att göra en Eliasson, det vill säga välja en toppdiplomat, men med borgerlig förankring. Han nämnde den tidigare Europa- och utrikeshandelsministern Ulf Dinkelspiel, men även förre ambassadören i Moskva Sven Hirdman samt Sveriges nuvarande Parisambassadör Frank Belfrage skulle vara möjliga. Inte helt fel tänkt, tycker jag.

Sverker dementerade däremot bestämt att han själv skulle vara påtänkt för uppdraget.

2006-09-22

Sverige och Israel

Israels förre Stockholmsambassadör Zvi Mazel hävdar i en intervju i Jerusalem Post att den borgerliga valsegern i Sverige kommer att innebära en mer Israelvänlig svensk politik. I intervju pekar Mazel ut Sverige, Frankrike och Irland som de EU-länder som varit mest kritiska mot Israel och att den svenska regeringen drivit en ”ohämmad proarabisk och antiisraelisk” linje som nu kommer att brytas.

Det är sant att det under många år fanns en dragkamp i den svenska regeringen mellan utrikesdepartementet och Göran Persson om hur stark den svenska Israelkritiken skulle vara. Men Zvi Mazels ohöljda glädjerop borde bli en allvarlig tankeställare för dem som påstår att Sverige under Göran Persson blundade för israeliska övergrepp och ställde sig på Israels sida i konflikten.

För en bloggdiskussion i samma ämne, se här.

P.S. Den som vill läsa en riktigt bra bok om de konfliktlinjer som präglar Israels politiska och sociala liv skall läsa Isabell Schierenbecks Det splittrade Israel? som just kommit ut på Studentlitteratur.

2006-09-20

Vem blir utrikesminister i den borgerliga regeringen?

Många äro kallade, men få äro utvalda. De flesta namn som nämns i diskussionen om vem som blir utrikesminister i den borgerliga regeringen kommer från moderaterna (t ex Gunilla Carlsson, Carl Bildt) eller från folkpartiet (t ex Lars Leijonborg, Cecilia Malmström).

Diskussionen förs som om utrikesministerfrågan vore en personfråga. Några kandidater påstås väga för lätt (Carlsson, Malmström), någon antas inte vara intresserad (Bildt) och någon har demeriterat sig genom dålig krishantering (Leijonborg).

Reinfeldt är alldeles för klok för att se utrikesministerfrågan som en personfråga. En borgerlig regering har inget att vinna på en konflikt med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Därför väljer Reinfeld inte en utrikesminister från ett parti som t ex vill avveckla den svenska militära alliansfriheten och föra in Sverige i Nato (moderaterna, folkpartiet) eller som slöt upp bakom USA inför det folkrättsstridiga kriget i Irak (moderaterna, folkpartiet). En kristdemokrat skulle vara möjlig, men partiets Israelvänliga politik innebär i så fall att man redan från början öppnar för konflikt över blockgränserna. Möjligen har Anders Wijkman trovärdighet utåt i Mellanöstern-frågorna, men hans förankring i partiet är svag.

Kvar är centerpartiet. Centern är det borgerliga parti som traditionellt legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 gjorde hon närmast en dygd av att inte söka strid med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Maud Olofsson kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde. När centerns ungdomsledare Fredrick Federley skämde ut sig genom att skänka pengar till den israeliska armén när det ohyggliga Libanon-kriget härjade som värst togs han också bryskt och offentligt i örat av Maud.

Så jag tror på en centerpartist. Jag har i en tidigare bloggpost föreslagit Maud Olofsson, och möttes då av hån och spe i kommentaren. Men jag står fast. Maud blir utrikesminister och bidrar därigenom till att desarmera utrikesfrågorna under den kommande mandatperioden.

2006-09-19

Återtåget har börjat

Återtåget är i gång. Kunde t o m AIK så kan vi.

Nu gäller det att göra saker och ting i rätt ordning. Först en rejäl analys av vad som gick fel i valrörelsen och av vilka strukturella problem partiet dras med, sedan en ny partiledare. Det innebär att analysen brådskar, eftersom partiledarfrågan redan knackar på dörren.

Jag gör ett första blygsamt försök på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag. Mina ingångsvärden är att socialdemokraterna i onödan förlorade frågan om jobben samt att man trots bättre vetande inte lyckades undvika fällan att låta valet bli en duell mellan Persson och Reinfeldt, i stället för mellan socialdemokraterna och moderaterna/de borgerliga partierna.

En mer grundläggande orsak är bilden av socialdemokraterna som ett maktparti, ett "dom" - i stället för ett parti som står på de svagas sida, ett "vi", i kampen mot ekonomiska och sociala orättvisor. Hur skall ett vänsterparti över tid lyckas kombinera innehavet av den politiska makten med en trovärdighet gentemot samhällets mest maktlösa individer och befolkningsgrupper?

2006-09-18

Don't waste any time in mourning. Organize.

Joe Hill i brev till W.D. Haywood, Chicago, Illinois/Salt Lake City, Utah, 18 november 1915.

2006-09-16

Att kompromissa bort sin individualitet

Inför årets val står den svenska borgerligheten mer enad än någonsin. Men enigheten har ett pris. De ideologiska skillnaderna mellan de enskilda borgerliga partierna har i princip raderats ut.

I gårdagens partiledardebatt kunde vänstersidan formulera olika ideologiska visioner om solidaritet, jämlikhet och ekologiskt hållbara samhällen. Därigenom blev det möjligt för personer med röd eller grön ideologi att förhålla sig till de enskilda alternativen, och genom sin rösthandling på söndag markera vilken ideologisk inriktning på den rödgröna sidan man ville stärka inför stundande regeringsförhandlingar (om nu inte borgerligheten går och vinner valet, förstås).

Men på den borgerliga sidan är partierna så hopkompromissade att det inte blir utrymme för några ideologiska nyanseringar, vid sidan av deras allmäna patos för marknadsekonomi. I stället inriktade de borgerliga partierna sin argumentation på effektivitet: Vi är mer eniga än vad ni är, och har därför bättre möjligheter att genomföra vår politik än vad ni har att genomföra er, löd deras credo.

Som om det inte spelade någon roll vilken politik som skall genomföras, bara den går att genomföra!

De borgerligas enighet får vänstern att framstå som dynamisk, som en politisk kraft i rörelse, och där väljarna avgör styrkeförhållandena mellan de olika ideologier som de rödgröna partierna representerar. Borgerligheten framstod som monolitisk. De borgerliga partierna har kompromissat bort sin individualitet, och därför blir deras retorik tom och kall.

2006-09-14

Regeringsfrågan i fokus

Journalister och politiska bedömare har gjort stor sak av att Göran Persson i TV4:s utfrågning i tisdags öppnade för regeringssamarbete över blockgränserna genom följande uttalande: Man måste vara beredde att söka stöd bredare, i riksdagen. Då har jag sagt så här, två krav. Man måste vara beredd att utveckla välfärdspolitiken. Man måste ställa upp på en traditionell svensk utrikespolitik. Perssons uttalande har beskrivits som en stor nyhet, som ett svaghetstecken, ett flirtande med borgerligheten för att han nu i valrörelsens slutskede fruktar att vänsterblocket inte kommer att samla en majoritet.

Men nyheten var ingen nyhet och svaghetstecknet således inget svaghetstecken. Som Aftonbladets ledarsida i dag visar så sa Göran Persson i princip exakt samma sak redan i Ekots partiledarutfrågning med honom tre veckor tidigare, den 21 augusti: Jag är beredd att samverka med alla de krafter som vill utveckla välfärdssamhället och som står för en klassisk svensk utrikespolitik.

Jag brukar för det mesta försvara den svenska politiska journalistkåren. Men att Perssons uttalande i TV4-debatten yrvaket presenterades som en stor nyhet är faktiskt inget annat än uselt.

2006-09-13

Småpartier som inte räknas?

Valnatten kan bli en rysare i mer än ett avseende. Vid sidan av det jämna läget mellan blocken har Valmyndigheten fattat det märkliga beslutet att inte redovisa rösterna för de partier som står utanför riksdagen förrän under måndagen. Det innebär att om det på valnatten bara skiljer ett par procent mellan blocken och gruppen ”övriga partier” ligger på t ex icke osannolika sju procent, så får vi inte förrän dygnet därpå veta om något av dessa övriga partier tagit sig över fyraprocentsspärren och därmed skaffat sig vågmästarställning.

Nu tror jag visserligen inte att något av småpartierna tar sig in i riksdagen. Feministiskt initiativ har inte på något sätt lyckats mobilisera eller få ett medialt genomslag motsvarande det de hade för ett knappt år sedan. Junilistan blev en storskräll i valen till Europaparlamentet men kommer inte att lyckas göra om den bedriften. EU-frågorna är stendöda i årets valrörelse. Sjukvårdspartiet har på sina håll en stark regional förankring, men räcker inte till alls på det nationella planet. Piratpartiet kan visserligen bli en liten överraskning, men de kommer att vara mil från fyraprocentsgränsen. Dessa fyra partier tror jag kommer att få mindre än en procent av rösterna vardera.

Kvar är Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning ligger de på 2,4 procent, trots att de inte finns med som uppläst svarsalternativ i undersökningen. Jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att räcka till. Grunden för deras parti är främlingsfientligheten, och den har snarare försvagats än förstärkts de senaste åren. Jag har tippat att de får 1,9 procent, och det får jag stå för. Men lite orolig är jag allt. Det hade varit skönt att kunna somna på valnatten utan att behöva oroa sig för en eventuell SD-skräll.

Nu tycks det i alla fall som om SVT:s vallokalundersökning kommer att redovisa småpartierna, och därigenom sopa upp efter Valmyndighetens tillkortakommande. Men en vallokalundersökning är en vallokalundersökning, och inte ett valresultat. Det kan bli en lång natt. Eller i värsta fall några långa dagar.

2006-09-12

Guillou, Rosenberg och den svenska Palestinarörelsen

Om en knapp timma börjar de på förhand uppskrivna partiledarutfrågningarna i TV4, med Jan Guillou och Göran Rosenberg som programledare.

Jan Guillou och Göran Rosenberg var i slutet av 1960- och början av 1970-talet aktiva i den svenska Palestinarörelsen. Under denna tid utsattes Palestinarörelsen för flera olika övergrepp av den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten. Värst var den då ännu okända underrättelseorganisationen IB, som bl a inplanterade sin agent Gunnar Ekberg i rörelsen.

IB använde sig i sin verksamhet bl a av inbrott, osanna uppgifter och falska bombhot. Om Jan Guillou inrapporterades t ex att han planerade ett träningsläger för svenskar och araber, med utbildning i sabotage mot judiska institutioner i Sverige. Tillsammans med just Göran Rosenberg skulle Jan Guillou dessutom ha hjälpt en palestinsk terrororganisation, genom att traska runt på Lod-flygplatsen i Israel för att mäta upp avståndet mellan vissa pelare i terminalen. Om dessa händelser kan man läsa i min och min hustru och tillika kollega Marie Demkers bok Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern, som just har kommit ut på Nordic Academic Press. Mitt kapitel om övervakningen av den svenska Palestinarörelsen baserar sig i huvudsak på en rapport som jag tidigare skrivit för Säkerhetstjänstkommissionen. Maries avsnitt om övervakningen av algerier bosatta i Sverige i mitten och slutet på 1950-talet baserar sig på tidigare opublicerat material, hämtat ur Säpos och den militära underrättelseorganisationen Musts arkiv.

En bärande insikt i boken är att de tvångsmedel som ett lands säkerhets- och underrättelsetjänst får befogenhet att använda alltid tenderar att missbrukas av enskilda individer inom systemet. Det är en insikt som vinner ökad kraft i dessa dagar, när Leijonkungen rider genom Bodström-land.

2006-09-11

Vart tog miljöpartiet vägen?

Miljöpartiet har inte haft någon bra valrörelse. Partiet har svårt att ta sig in i debatten och fyraprocentsgränsen känns inte alltför avlägsen. Visserligen hade man otur när SVT:s utfrågning av Peter Eriksson ägde rum samma kväll som Leijonborg-affären rullade som värst. Men framför allt har Göran Persson förstört marknaden för miljöpartiet genom att profilera socialdemokraterna som ett parti som helst vill avveckla såväl oljeberoendet som kärnkraften. I söndagens debatt med Fredrik Reinfeldt framstod Persson som det gröna folkhemmet personifierat.

Kanske är det därför miljöpartiet nu lanserar den populäre och erkänt skicklige Gustav Fridolin som ministerkandidat? Även Åsa Domeij har förklarat sig intresserad av taburetter. Här säljs det skinn i parti och minut, trots att björnen lufsar runt i skogen och verkar må hur bra som helst.

De kommande dagarna kommer nog Maria Wetterstrand att slå sig in i debatten och ge sitt parti en välbehövlig skjuts i valspurten. Jag tror att miljöpartiet klarar sig kvar - med ett valresultat på ungefär 4,7 procent.

2006-09-10

Den svåra konsten att vara optimist i Palestinafrågan

I går deltog jag under Uppsala Kulturnatt i ett offentligt samtal med Carin Jämtin om förutsättningarna för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Arrangörerna hade vädjat till oss att försöka vara lite optimistiska, eftersom samtalet genomfördes just under Kulturnatten.

Det var ingen lätt uppgift. Optimismen kretsade i huvudsak kring att förhandlingarna mellan Al Fatah och Hamas sannolikt utmynnar i någon form av samlingsregering som i sin tur kan möjliggöra förhandlingar mellan Israel och palestinierna, att Israel häver blockaden av Libanon och att givarkonferenserna bidrar till att minska det humanitära lidandet i området. Men diskussionen gled ofrånkomligen in på svårigheterna att lösa kärnfrågorna i konflikten, där främst de israeliska bosättningarna och bygget av muren på Västbanken har förändrat verkligheten på marken på ett sätt som urgröper förutsättningarna för en tvåstatslösning.

I dag öppnas det i alla fall för samtal mellan den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ehud Olmert. Det är bra. Samtal har en tendens att hålla våldsanvändningen mellan parterna på en lägre nivå än när samtal inte pågår. Samtal är också en nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget försöka ruska liv i fredsprocessen.

Arabförbundet tycks i ett utspel nu förespråka multilaterala förhandlingar mellan alla konfliktens parter. Till detta får vi återkomma när bakgrunden till utspelet klarnat.

På tal om Uppsala Kulturnatt vill jag passa på att puffa för den stiliga och strama fotoutställningen ”Verkligheten finns i det här huvudet” med bl a Joakim Sebring, som hade vernissage i Fotogalleriet just då.

2006-09-08

Expressens vilseledande "läsaromröstningar"

Partiledarutfrågningar och debatter mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt duggar tätt i tv och radio. En sak har de gemensamt. Läsarna av tidningarnas nätupplagor ger de borgerliga partiledarna betydligt högre betyg än partiledarna för s, v och mp, och menar alltid att Fredrik Reinfeldt i debatten utklassat Göran Persson.

Förklaringen – som sällan eller aldrig redovisas – är ju att borgerliga partianhängare är skyhögt överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. När Expressens läsare på nätet redovisar sina partisympatier tänker hela 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänker rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier får 11 procent.

Expressens journalister är förstås väl medvetna om denna ojämna fördelning av nätläsarnas partisympatier. Ändå väljer tidningen konsekvent att utan någon som helst problematisering redovisa omröstningarna under rubriker som t ex: ”Läsarna: Reinfeldt vann”. Det känns inte hederligt, varken mot partiledarna eller mot väljarna.

2006-09-06

Avgår Leijonborg?

Spelbolaget Ladbrokes har satt odds på att Lars Leijonborg avgår före valet. Hugade spekulanter får 3 gånger pengarna tillbaka om de satsar på att Leijonborg avgår och om så också blir fallet. Oddset på att en folkpartist blir justitieminister efter valet sätts till 41 gånger pengarna. Barbro Hedvall på liberala Dagens Nyheters ledarsida anser att Leijonborg måste avgå. Heidi Avellan på likaså liberala Sydsvenska Dagbladet menar att Leijonborg ”är ju definitivt ingen tillgång för sitt parti” och att ”hans trovärdighet är verkligen inte stor”.

Lars Leijonborg befinner sig i en mardrömssituation. Hur han än gör blir det fel. Om han avgår före valet lämnar han ett parti i fritt fall elva dagar före valet. Det är inte realistiskt att folkpartiets 1:e vice ordförande Karin Pilsäter – som i februari i år själv tvingades ta timeout efter att ha kört bil i berusat tillstånd - skulle ta över. Partiets 2:e vice ordförande Marit Paulsen har p g a hälsoproblem haft en låg profil i valrörelsen. Cecilia Malmström skulle visserligen vara en person med obrutet förtroende – men hur motiverad är hon att låta sig slussas in från Bryssel för ett kamikaze-uppdrag? Fyraprocents-spärren känns plötsligt obehagligt nära.

Nej, Lars Leijonborg kommer att försöka sitta kvar valrörelsen ut - och lyckas nog med det om inga ytterligare allvarliga uppgifter framkommer. Men vilken valrörelse han får. Hur skall han kunna driva partiets hjärtefrågor om kampen mot fusket i sjukförsäkringssystemen och a-kassan, för uppförande och ordning i skolan och mer resurser till polisen utan att mötas av hånskratt? Affären kletar sig fast vid honom, hur han än kämpar för att komma loss. Vi bevittnar inte bara en politisk utan också en mänsklig tragedi. Nästa akt i det plågsamma skådespelet blir Sveriges Televisions partiledarutfrågning med Lars Leijonborg på torsdag kväll.

Ladbrokes odds på att Folkpartiet åker ur riksdagen är för närvarande 4 gånger pengarna.

2006-09-05

Leijongate och valutgången

Mina aningar från gårdagens post visade sig vara riktiga. Leijonborg visste uppenbarligen när han intervjuades i Studio Ett att det skulle bli värre innan det blev bättre. I dag avgick folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson, och det bara två timmar efter att Lars Leijonborg offentligt bedyrat att hans förtroende för honom var orubbat. Partiets krishantering går inte precis på räls.

Vilken betydelse får då Leijongate för den fortsatta valrörelsen och i förlängningen för valutgången? Det negativa för socialdemokratin är att åtminstone folkpartiet under en längre tid haft god insyn i partiets valstrategiska tänkande och plan för utspel. Genom affären kopplas också fokus bort från sakfrågorna i den valspurt som brukar vara socialdemokratins starka gren.

Men på det stora hela missgynnas förstås borgerligheten. Det skall nu mycket till för att personer ur den stora gruppen fortfarande osäkra väljare skall fastna för just folkpartiet. I de frågor Leijonborg och folkpartiet gjort till sina profilfrågor – t ex kampen mot fusket i sjukförsäkringen och a-kassan, betyg i uppförande och ordning, ökad buggning etc – har man nu tappat all trovärdighet. Folkpartiet går stympat in i valrörelsens slutskede.

Om skandalen växer ytterligare och misstankarna att Leijonborg själv kände till intrånget får ökat fäste finns det en risk att Leijonborg stigmatiseras och blir en belastning för den borgerliga alliansen. Redan i dag är det svårt att tänka sig Leijonborg som minister på en tung regeringspost. I så fall rämnar också trovärdigheten i den borgerliga alliansens triumfkort – enigheten. Där är vi inte än. Låt oss för politikens och demokratins skull hoppas att vi inte kommer dit heller.

Osvuret är bäst. Men i dag ser den borgerliga alliansen inte ut som en valvinnare.

2006-09-04

Från Leijonkung till Leijongate

Sällan eller aldrig har jag hört en så dyster och defensiv partiledare som Lars Leijonborg i dagens Studio Ett. Som lyssnare fick man onekligen intrycket att han visste att det kommer att bli värre innan det blir bättre.

Senare på kvällen satt samme Leijonborg i SVT:s Aktuellt och tvingades äta upp tidigare uttalanden där han högmodigt och med anspelning på socialdemokraterna uttalat att den här typen av skandaler bara kunde födas i en maktfullkomlig partistruktur. Osökt kom man att tänka på ordet om att "se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget". Inslaget inramades av bilder på valaffischer med budskapet att folkpartiet behövs för att bekämpa fusket.

Men de flesta tycks i dag känna mer sorg än skadeglädje. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och folkpartiet har det senaste halvåret varit inblandat i den här typen av skandaler. Den gemensamma nämnaren för skandalerna är att de har sin grund i partinitiska människor som låtit ändamålet helga medlen. Än en gång visar det sig att det är en levnadsregel som öppnar dörren för kaos och barbari.

2006-09-03

Hur ska det gå för Reinfeldt?

En dryg timma kvar till Sveriges Televisions utfrågning av moderatledaren. Men frågan om hur det ska gå för Reinfeldt syftar inte främst på kvällens utfrågning – där går det säkert bra - utan i stället hur det ska gå för honom på lite längre sikt.

Fredrik Reinfeldt har som ingen annan svensk partiledare ändrat uppfattning i flera politiska sakfrågor. Han legitimerar sina förändrade åsikter med att han lyssnar på andras argument och att även politiker är människor av kött och blod som då och då har fel. Socialdemokraterna har mött Reinfeldts agerande genom att kalla honom för Flip-Flop-Fredrik och anklaga honom för att byta åsikt lika ofta som han byter skjorta.

Att byta uppfattning och erkänna fel kan vara ett uttryck för öppenhet, ödmjukhet och mod. Men det kan också vara ett uttryck för osjälvständighet, opålitlighet och cynisk politisk taktik. Det finns en gräns där den första positiva tolkningen obevekligt glider över i den andra och Reinfeldt har närmat sig den gränsen.

Som statsminister får Reinfeldt en segrares plattform och några år på sig att restaurera sin trovärdighet. Men om han förlorar valet kommer de interna kritikerna i moderaterna att skylla förlusten på partiets förflyttning in mot mitten av det politiska fältet. Kommer Reinfeldt då att stå fast vi de positionsförkjutningar han som partiledare genomdrivit? I så fall stärker han sin trovärdighet inför väljarna, men riskerar samtidigt att ätas upp av den interna kritiken. Eller kommer Reinfeldt att låta moderaterna glida tillbaka högerut igen? Då sitter han kanske åtminstone tillfälligt säkrare som partiledare, men till priset av att hans trovärdighet inför väljarna minskar.

2006-09-01

Sexism kan aldrig vara jämlik

TV 3 har börjat sända ett program som heter Fling. I programmet tävlar unga flickor om en dejt, enligt Aftonbladet genom att ”visa bilder på sina stjärtar” och ”tvätta motorcyklar i sexig utstyrsel”.

Jag har inte sett programmet (även om jag har en svaghet för riktigt usla TV-program och Fling tycks uppfylla riktigt höga krav på just uselhet). I artikeln i Aftonbladet försvarar programledaren Josefin Crafoord programmet. Inte genom att förneka att det är sexistiskt, utan genom att hävda att det står för en jämlik sexism: ”Det kanske är lite sexistiskt, men inte på ett negativt sätt. Det väger ju inte över på varken tjejernas eller killarnas sida. Det är en jämlik sexism.”

Men sexism kan aldrig vara jämlik. Sexism bygger på underordning och en underordning är inte ömsesidig. I ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp är det inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar på ett begrepp som ”jämlik sexism”. Kvinnor som visar stjärtar eller tvättar motorcyklar i sexig utstyrsel kan därför heller aldrig kompenseras med eller vägas upp av män som visar stjärtar eller tvättar motorcyklar i sexig utstyrsel. Handlingarna har olika innehåll och betydelse, trots den formella likheten. Det kallas könsmaktsordning.

2006-08-30

Den stora givarkonferensen

I går skrev jag om Dilsa Demirbag-Stens märkliga artikel i DN, där hon försökte förklara det stora medieintresset för den israelisk-palestinska konflikten med journalisternas strävan efter bekvämlighet. I dag kan jag inte avhålla mig från att kommentera två lika märkliga artiklar.

På DN Debatt skriver Magnus Norell under rubriken ”Regeringens givarkonferens förvärrar situationen i Libanon”. I artikeln argumenterar Norell för att konferensen är meningslös eller t o m skadlig (!), eftersom det ”finns enligt flera bedömare redan tillräckligt med pengar, officiella hjälporganisationer och enskilda organisationer på plats”. Och i Expressen skriver Samuel Danofsky under rubriken ”Givarkonferensen är en billig pr-kupp”. I artikeln argumenterar Danofsky för att konferensen är meningslös, eftersom ”Givarkonferenser av den här typen är inom biståndsvärlden kända som politiska redskap där regeringar träffas, dricker vin och gratulerar varandra till hur snälla och duktiga man är”.

Det finns säkert en hel del prestige och diplomatisk ritual kring dessa konferenser. Men man skall inte underskatta dess politiska betydelse för att sätta biståndsbehovet på dagordningen och dess uppmärksammande av den materiella nöden och det mänskliga lidandet i en av Mellanösterns få demokratier. Norells och Danofskys hjärtlösa blandning av cynism och raljans skrämmer.

Norell och Danofsky ställer också givarkonferensen mot vad de kallar den viktigaste uppgiften – att avväpna Hizbollah. Det är en märklig motsatsställning. Stödet för Hizbollah är i södra Libanon så starkt att en avväpning förutsätter att organisationen fullt ut integreras i det libanesiska politiska livet. En sådan integration underlättas om den materiella nöden i landet snabbt undanröjs. Ett Libanon i ruiner, sönderbombat att Israel, kommer i stället att stärka Hizbollah.

I stället vill jag rekommendera en riktigt bra artikel – folkrättsprofessorn Ove Bring på Brännpunkt (27/8) om vikten av att värna folkrättens regelverk om krigsskadestånd vid brott mot krigets humanitära lagar.

2006-08-29

Varför bry sig om Mellanöstern?

I en märklig artikel i Dagens Nyheter i dag diskuterar Dilsa Demirbag-Sten varför mediebevakningen av den israelisk-palestinska konflikten är så mycket mer omfattande än bevakningen av t ex Sydamerika eller Afrika. De förklaringar Demirbag-Sten lyfter fram handlar främst om journalisternas bekvämlighet. Under rubriken "Bekvämligheten styr bevakningen" skriver hon t ex att ”området är litet och avstånden korta”, ”vägarna är bra” och städerna ”multinationella och erbjuder god mat och dryck”.

Visst – journalister är också människor och söker säkert bekvämlighet där bekvämlighet finns att få. Men det blir förstås bisarrt att på allvar hävda att journalisternas strävan efter bekvämlighet förklarar den intensiva bevakningen av den israelisk-palestinska konflikten.

Det finns en harmsen underton i undertexten till Demirbag-Stens artikel. En outsagd ståndpunkt att vi ”egentligen” inte borde bry oss så mycket om denna konflikt, utan mera fokusera på andra, bortglömda konflikter i Sydamerika och i Afrika. Det är som om Demirbag-Sten vill få oss läsare att undra över vilken dold agenda media och journalister egentligen har med sin intensiva bevakning av konflikten – för vi inser ju alla att det inte bara kan handla om bekvämlighet. Men som läsare blir man inte riktigt klok över vilken denna dolda agenda i så fall skulle vara och vari den har sin grund. Det blir en halvkväden visa.

Det som skiljer den israelisk-palestinska konflikten från konflikter i Sydamerika och i Afrika är dels platsen där konflikten utspelar sig. Mellanöstern med dess enorma oljetillgångar riktar det storpolitiska intresset mot de konflikter som utspelar sig där. Under 1900-talets senare hälft har därför också området utgjort spelplan för stormakternas rivaliserande intressen i betydligt större utsträckning än vad som varit fallet i Sydamerika och Afrika.

Dessutom har det judiska folket en oerhört central plats i västvärldens kulturhistoria och kollektiva minnen. Inte minst skuggorna av den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget bidrar till omvärldens engagemang. Kristendomens ursprung i området och Jerusalems betydelse för Islam är andra näraliggande faktorer som bidragit till att fylla den israelisk-palestinska konflikten med en djup symbolisk och på många sätt olycklig innebörd.

Det finns många bortglömda konflikter i världen som behöver uppmärksammas. Men vill man förändra mediebevakningen måste man förstå varför bevakningen ser ut som den gör. Och då räcker journalisternas längtan efter bekvämlighet inte särskilt långt i förståelseprocessen.

2006-08-28

Vem kan man lita på?

Kritiken mot opinionsinstituten tycks ha vuxit över tid. Särskilt stark var kritiken efter valet 2002, då mätningarna från de flesta institut låg mycket långt från valresultatet. Tilltron till opinionsmätningarna får sig ytterligare en törn i årets valrörelse, där olika mätningar identifierar helt olika valvindar.

Opinionsinstituten har en svårare uppgift i dag än tidigare, eftersom svenska väljare blivit mer rörliga och bestämmer sig senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Instituten har hittills inte lyckats utveckla sin metodik på ett sätt så att den trovärdigt kan förhålla sig till detta nya väljarlandskap.

Inte blir tilltron bättre av den s k tittarundersökning som Expressen låter opinionsinstitutet Demoskop genomföra i samband med partiledarutfrågningarna i SVT. I dagens Expressen presenteras ”Tittarnas dom över Göran Persson”, där "tittarna" sätter betyg på Perssons framträdande. Göran Persson får en genomsnittspoäng på 3.15, medan Göran Hägglund i sin ufrågning fick hela 3.57. Läsaren får otvivelaktigt uppfattningen att "tittarna" ansåg att Göran Hägglund klarade utfrågningen betydligt bättre än Göran Persson.

Men problemet är att Demoskops svarspersoner inte utgör ett slumpmässigt urval av svenska folket eller av tittarna. I stället utgörs svarspersonerna av en panel om 1 500 personer som redan i förväg uppgivit att de är politiskt intresserade och att de är villiga att följa samtliga partiledarutfrågningar i TV. Genom dessa premisser blir urvalet med nödvändighet politiskt skevt. Människor med politiskt intresse är t ex överrepresenterade i folkpartiets och moderaternas väljargrupper och underrepresenterade i socialdemokraternas väljargrupper. Vilket i sin tur innebär att folkpartister och moderater är överrepresenterade och soicaldemokraterna underrepresenterade i den Demoskoppanel som får representera ”tittarna” i Expressens braskande rubriker. Så vem kan man lita på? Inte Expressen, i alla fall.

Tipstack till Aktuellt i Politiken!

2006-08-27

Fyra år till?

Jodå - visst gjorde även Göran Persson bra ifrån sig i Sveriges Televisions partiledarutfrågning. Enda gången han såg lite svajig ut var när utrikesfrågorna kom upp i slutet av programmet. Inte för att han sa något som var direkt fel, men den tidigare säkerheten och lättheten i formuleringarna försvann. Inte heller lät det särskilt imponerande när han sa att 1 000 svenska soldater var vad Sverige förmådde prestera för internationella operationer. Vad ligger försvarsbudgeten på nu för tiden? 40 miljarder? Det blir 40 miljoner per soldat. Det är dyrt med försvar.

Det har aldrig varit lätt att vara borgerlig i Sverige. Går ekonomin bra, så röstar väljarna på regeringen, d v s socialdemokraterna. Går ekonomin dåligt, så vågar väljarna inte chansa på en borgerlig regering, utan röstar på socialdemokraterna.

I tidigare valrörelser har de borgerliga partierna oftast profilerat sig på en politik som skiljt sig från socialdemokraternas - och förlorat valet. Denna gång profilerar sig de borgerliga partierna på en politik som ligger betydligt närmare socialdemokraternas - och förlorar valet? För inte föredrar väljarna en kopia framför originalet?

2006-08-24

TV-utfrågning som talkshow

Göran Hägglund gjorde inte oväntat bra ifrån sig i Sveriges Televisions partiledarutfrågning. Men det kommer de flesta partiledarna att göra. Sveriges Televisions upplägg av utfrågningarna inbjuder nämligen till positiva insatser och skapar möjlighet för partiledarna att ge ett gott intryck.

Frågorna är mer öppna och mindre precisa än i Ekots motsvarande utfrågningar i radio. I radioutfrågningarna biter sig programledarna dessutom fast vid de preciserade frågorna på ett sätt som försvårar för partiledaren att undvika att svara. Stämningen blir tät, men inte gravallvarlig. TV-mediet har visserligen svårt att skapa den närhet och grad av precision som ofta återfinns i radio. Men här tycks det också som att SVT:s programplanerare vill ha mer av talkshow, förmodligen av rädsla för att genomsnittstittaren annars skall tycka att det blir tråkigt.

Talkshow-idén innebär också att TV-studion fyllts med anhängare till den utfrågade partiledaren. Men det konceptet fungerar inte. I en debatt mellan två politiker kan anhängare och motståndare bidra till att höja stämningen genom glada tillrop eller provocerande bu-rop. Men i TV-utfrågningen begränsas anhängarnas roll till att artigt applådera i tillfälligt uppkomna pauser eller i bästa fall efter någon vass one-liner av partiledaren. Resultatet blir en halvmesyr.

Som ett ytterligare led i talkshow-tänkandet präglas TV-utfrågningarna av fler frågor om partiledaren som privatperson, om hans barn och personliga förhållanden. Vi får inledningsvis följa en av utfrågarna tillsammans med Göran Hägglund bakom kulisserna, på väg in i studion, under ett till synes improviserat lättsamt samtal.

Politiken personifieras. Allvar väcker oro och förstämning. Vem av partiledarna kommer att ha svårast att finna sig till rätta i gemytet i TV-studion? Mitt tips: Lars Leijonborg.

2006-08-23

Maud Olofsson och Hamas

I slutet av Ekots partiledarutfrågning med centerledaren Maud Olofsson (22/8) framskymtade ett litet scoop som gått media förbi. Som enda partiledare vid sidan av Lars Ohly och Peter Eriksson/Maria Wetterstrand uttalade sig Maud Olofsson entydigt mot en bojkott av Hamas, den terroriststämplade organisation som tidigare i år vann det palestinska valet och kunde bilda regering.

På Tomas Rambergs fråga ”Hur klokt var det att isolera Hamas?” svarade Maud Olofsson: ”Vi måste ha en dialog, framför allt med de valda representanterna, för det är ändå en vald regering.” Därefter betonar Maud Olofsson vikten av att kombinera dialogen med att ställa politiska krav på Hamas. Men hennes huvudpoäng är att de politiska kraven på Hamas skall framföras i samband med en dialog. Hamas måste alltså inte, som EU och USA kräver, först uppfylla ett antal krav för att isoleringen skall brytas.

Maud Olofsson har även tidigare gjort radikala uttalanden om svensk utrikespolitik. I en i dag bortglömd artikel i Svenska Dagbladet i början av Irakkriget (25/3 2003) beklagade Maud Olofsson att moderaterna och folkpartiet inte fördömde USA:s enligt henne folkrättsvidriga angrepp mot Irak. I artikeln gick hon t o m så långt som att kräva att Sverige skulle avge en formell protest till USA.

Maud Olofsson nämns ibland som en tänkbar utrikesministerkandidat i en eventuell borgerlig regering. Det skulle onekligen vara intressant att se hur hon i den rollen skulle kunna samsas med Nato-kramarna Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg.

Själv har jag i dag en slutreplik i Svenska Dagbladet i debatten om varför även demokratier som Israel måste respektera de mänskliga rättigheterna. Tidigare har Lisa Abramowicz och Samuel Danofsky (21/8) replikerat på min ursprungliga artikel (11/8).

2006-08-22

Lars Ohly och Kamrat fyra procent

Enligt den senaste Temo-mätningen skulle vänsterpartiet endast få 3.6 procent av rösterna om det var val i dag och därmed hamna utanför riksdagen. I ett något ogenomarbetat Rapport-inslag i dag anges Lars Ohlys starka kritik av Israel som en viktig faktor till de dåliga opinionssiffrorna.

Så är det nog inte. I de SOM-undersökningar som undersökt svenska folkets åsikter i Palestinafrågan är det just vänsterpartisterna som är mest kritiskt inställda till Israels agerande, och även mest positivt inställda till palestiniernas sak (se t ex min artikel på DN Debatt 25/4 -05). Överlag har Israel i dag en mycket svag ställning i svensk opinion och till och med Lars Leijonborg och Fredrik Reinfeldt har kritiserat Israels krig i Libanon.

Däremot är utrikesfrågor sällan eller aldrig några valvinnarfrågor. Lars Ohly har valt att fokusera sin retorik väldigt hårt på just utrikesfrågorna, och fått stort genomslag i media för sin kritik av regeringens Mellanösternpolitik. Men han har inte alls fått samma uppmärksamhet i tex de ekonomiska frågorna. Ohly kommer nu visserligen att hålla fast vid sin starka kritik mot Israel - men framför allt ge betydligt mer utrymme åt vänsterpartiets linje i de traditionella vänster-högerfrågorna.

Vänsterpartiet trillar inte ur riksdagen. De dåliga opinionssiffrorna kan paradoxalt nog bidra till att medias intresse för partiet ökar och partiet kommer ytterligare i blickpunkten. Det finns utrymme för ett politiskt parti till vänster om socialdemokraterna, och nu när Fi inte tycks nå några större valframgångar kommer den samlade vänsterns styrka tillsammans med stödröster från Kamrat fyra procent att räcka till förnyad riksdagsplats.

2006-08-21

Mannen som kom ut ur tapeten

Många socialdemokrater trodde att den bästa strategin i valrörelsen att möta kristdemokraterna var att tiga ihjäl partiet. En kristdemokrati vars folklige och karismatiske partiledare Alf Svensson ersatts av en man som ibland liknades vid en tapet skulle nog kunna förpassas in i tystnaden – det vill säga under fyraprocentsstrecket.

Så fel det kan bli. I dag framstår Göran Hägglund som den borgerlige alliansens mest oförstörde och kanske också mest skicklige partiledare. Någon effektiv moteld från socialdemokratiskt håll har ännu inte skymtats.

Med avväpnande elegans lyckades Göran Hägglund i förra veckan få de duktiga utfrågarna Tomas Ramberg och Monica Saarinen i Ekots partiledarintervjuer att skratta med honom i stället för åt honom, när han konsekvent vägrade svara på deras frågor om han trodde på under. Mot alla odds har han lyckats profilera partiet genom att driva den såväl sakpolitiskt som symboliskt viktiga frågan om fastighetsskatt.

I ett post-sekulärt samhälle är kristdemokraternas förankring i kristen tro ingen nackdel. Tvärtom - förankringen i kristen tro hjälper partiet att framstå som betydligt mindre hjärtlöst än batongliberalerna i folkpartiet och betongliberalerna i moderaterna.

Kommer kristdemokraterna under Göran Hägglunds ledning t o m att nå upp till 2002 års valresultat på 9.1 procent? Kom i så fall gärna ihåg var ni hörde det först.

2006-08-20

Håller vapenvilan?

Israels militära raid i Libanon under lördagen innebar ett brott mot säkerhetsrådets resolution 1701. Raiden har också kritiserats i starka ordalag av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Libanons regering och Hizbollah har hittills valt att möta det israeliska angreppet med återhållsamhet.

Israels motivering – att attacken syftade till att förhindra vapensmuggling till Hizbollah – rör sig på sluttande plan. Vilket blir Israels nästa steg i kampen mot vapensmugglingen? Nya flygattacker mot Libanon? Eller bomber mot presidentpalatset i Teheran? När ändamålen helgar medlen öppnas dörren för barbariet.

2006-08-17

Kamali och frågan om vi och dom

Professor Masoud Kamali presenterade i dag slutbetänkandet från den omstridda Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (SOU 2006:79). Kritiken mot det sätt på vilket utredningen genomförts och de förslag som den presenterar är massiv och kommer från skilda politiska håll.

Kritiken är dessvärre befogad. Slutbetänkandet visar vilken grov felbedömning dåvarande demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin gjorde när hon för några år sedan under tumultartade former lät avsätta den pågående diskrimineringsutredningens ordförande statsvetaren Anders Westholm för att ersätta honom med Masoud Kamali.

Den avgörande svagheten i utredningens närmast metafysiska tankebygge är att man vill motarbeta ett vi/dom-tänkande mellan s k svenskar och s k invandrare genom åtgärder som bygger just på ett sådant vi/dom-tänkande. Så föreslår t ex utredningen att myndigheter med fler än tio anställda inom fem år ska avspegla den etniska sammansättningen i befolkningen som helhet. Utredningen menar således att kvotering efter etnicitet och ett bokstavligt talat räknande av människor med visst etniskt utsprung bidrar till att försvaga ett tänkande efter etniska kategorier.

Genom sina förslag bidrar utredningen till att förstärka just det tänkande på vi/dom efter etnicitet som man vill motarbeta. Det är sorgligt, men sant.

P.S. 18 augusti: Göteborgs-Postens kultursida - som de senaste månaderna blivit piggare och piggare - har som mig veterligen enda svenska morgontidning en anmälan/recension av Kamalis utredning redan dagen efter dess publicering. Läs gärna texten av Lars Åbergs vassa penna här.

2006-08-15

När döden skiljer oss åt

Andelen kors i svenska dödsannonser har under perioden 1945 till 1999 minskat från 100 procent till 40 procent. Minskningen är ett uttryck för samhällets sekularisering och individualisering. Två intressanta studier av Curt Dahlgren och Göran Gustafsson, vilka recenseras i DN i dag, visar hur ritualerna kring döden blir allt mer personliga. Symbolerna i dödsannonserna utformas allt mer utifrån den dödes liv och erfarenheter. På minnesstunderna blir det allt mer vanligt att den dödes favoriträtt serveras. Nekrologerna lyfter allt mer fram den dödes personliga egenskaper.

De båda rapporterna överensstämmer väl med de tankegångar som präglar forskningsprogrammet MIM (Makt, Identitet, Modernitet), där jag tillsammans med flera andra statsvetare, sociologer och medievetare arbetar med frågeställningar kring individualiseringen av dagens samhälle. MIM-programmet har bl a publicerat antologin ”Det hyperindividualiserade samhället?”.

Angående sekulariseringen skall vi inte glömma att korset fortfarande är den enskilt överlägset vanligaste symbolen i dödsannonserna...

2006-08-14

Utrikesfrågorna i valrörelsen

Ibland är det skönt att ha fel. I en tidigare post (7/8) skrev jag att det var tveksamt om de politiska omständigheterna verkligen skulle möjliggöra en internationell givarkonferens för Libanons återuppbyggnad redan före det svenska valet. Nu är det bestämt att den skall äga rum i Stockholm den 31 augusti.

Konferensen kan bli en välbehövlig skjuts för Göran Persson i valrörelsen. En av den borgerliga alliansens svagheter är att dess ledande företrädare saknar såväl intresse för som erfarenhet av internationell politik. Konferensen bidrar till att synliggöra denna svaghet.

De borgerliga partierna är dessutom mer splittrade i utrikesfrågorna än vad de är i de flesta andra politikområden. Moderaterna vill sänka det svenska biståndet – det vill inte de övriga borgerliga partierna. Moderaterna och folkpartiet vill att Sverige söker medlemskap i Nato – det vill inte centern och kristdemokraterna. Centern vill att Sverige för en mer USA-kritisk utrikespolitik – det vill inte de övriga borgerliga partierna. Även om utrikesfrågorna i sig knappast har någon betydelse för väljarnas partival påverkar den borgerliga splittringen i dessa frågor bilden av deras regeringsduglighet negativt.

Visst finns det stora sprickor också mellan socialdemokraterna och dess stödpartier om utrikespolitiken. Men vid en ny valseger kommer socialdemokraterna att vara mycket större än samarbetspartierna. Därför kommer frågan om t ex EU-utträde eller försvarsnedläggning inte på tal.

Men vid en valseger för den borgerliga alliansen blir situationen annorlunda. Då blir moderaterna sannolikt störst, förmodligen större än de tre övriga borgerliga partierna tillsammans. Och moderaterna vill sänka biståndet, tillsammans med folkpartiet föra in Sverige i Nato och moderater och folkpartister försvarade länge USA:s folkrättsvidriga krig i Irak. Om dessa frågor förde jag och Cecilia Malmström i somras en debatt i tidningen Dagen. Två av inläggen kan du läsa här och här.

2006-08-13

Det glömda kriget i Irak

I God Morgon Världen diskuterade jag i dag varför vissa internationella konflikter (t ex Vietnam) håller sig kvar på den mediala agendan, medan andra konflikter (t ex Irak) efter en tid tenderar att få en mer tillbakaskymd plats.

Om den efterlängtade vapenvilan mellan Israel och Hizbollah förverkligas i natt kommer mediernas uppmärksamhet åter att riktas mot händelseutvecklingen på Västbanken och i Gaza, och även mot Irak. I Irak dödades bara i dag 50 personer i Bagdad. Det totala antalet döda civila uppgår till omkring 40 000.

Sönderfallet av Irak som statsbildning har drastiskt stärkt Irans maktställning i regionen. Kriget mellan Hizbollah och Israel innebar också att fokus riktades bort från Irans kärnvapenprov. Hizbollahs politiska och militära framgångar har stärkt den militanta islamismen i Mellanöstern och därmed också Irans maktställning.

USA:s fortsatta närvaro i Irak utgör en del av problemet och inte en del av lösningen. Men problemet med parollen ”USA ut ur Irak” är att ett omedelbart amerikanskt tillbakadragande sannolikt på kort sikt skulle få våldet att accelerera ytterligare. Ingen kan heller med påstådd seriositet uttala sig om vilka politiska konsekvenser en amerikansk reträtt skulle få i Irak. USA sitter därför faktiskt fast, på samma sätt som man gjorde i Vietnam.

Jag skrev tidigare på denna blogg (23/7) att beslutet att intervenera Irak - oavsett vilka motiv som låg bakom – allt mer framstår som en av de mest gigantiska politiska felbedömningarna i modern tid. Bedömningen kvarstår.

2006-08-11

En strimma hopp för Libanons folk?

I skrivande stund börjar formuleringar från det nya resolutionsförslaget i FN om en vapenvila i Libanon att läcka ut. Omröstningen i Säkerhetsrådet beräknas ske inom någon timma. Knäckfrågan har varit om Israel skall lämna Libanon före eller efter att den planerade FN-styrkan kommit på plats. Om Israel utrymmer före FN-styrkans ankomst kommer Hizbollah sannolikt att återta sina positioner i södra Libanon. Därifrån kan man fortsätta sina beskjutningar mot Israel och det blir ingen enkel affär för FN-styrkan att övertala Hizbollah att flytta på sig. Men om Israel lämnar Libanon först efter FN-styrkans ankomst kommer kriget att pågå under ytterligare oförutsägbar tid, och det blir osäkert om FN-styrkan lyckas komma på plats överhuvudtaget.

Nu meddelar AP att resolutionen kräver ett "fullständigt upphörande av fientligheterna", och att israeliska styrkor därefter skall dra sig tillbaka "at the earliest". Den tänkta FN-styrkan ska "övervaka Israels tillbakadragande" från södra Libanon och stötta den libanesiska armén i att bevaka vapenvilan.

Formuleringen "at the earliest" inbjuder naturligtvis till tolkningstvister om tidpunkten för Israels tillbakadragande. Men allt annat lika innebär resolutionen, om den antas, att en politisk process sätts igång. Visserligen en månad för sent, men bättre sent än aldrig.

Tillägg: Kl 23.30 meddelas att uttrycket "at the earliest" ersatts med "parallellt med" FN-truppens utstationering. Ändringen kom sannolikt efter förslag från Israel.

I dag skriver jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, om varför Israels brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna aldrig kan ursäktas med att Israel är en demokrati.

2006-08-08

Beauty and the Beast

I si så där form och med stora delar av försäsongen spolierad av skador – ändå blir Carolina Klüft en av de mest överlägsna segrarna i det pågående friidrotts-EM i Göteborg. Ordet ”imponerande” känns lätt futtigt i sammanhanget.

Visst underlättades Carolina Klüfts seger av att hennes huvudkonkurrent Eunice Barber - född i Sierra Leone, men fransk medborgare och tävlande för Frankrike – tvingades bryta efter två grenar. Därmed föll också den av media hypade tvekampen mellan den svenska blonda Skönheten och det afrikanska, svarta Odjuret. Läs gärna Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet, där hon gör upp med de unkna schabloner som tillämpade på relationen Klüft vs Barber bär upp metaforen om Beauty and the Beast.

Onsdag och torsdag tillbringar jag i huvudsak på just Ullevi. Vi får se om jag hinner med någon bloggpost dessa dagar.

2006-08-07

Göran Persson i Björkvik II

Så är då valrörelsen i gång. Mycket riktigt valde Göran Persson i Björkvik att lyfta fram läget i Mellanöstern. Hans kritik mot Israel var skarp, samtidigt som han igen valde att explicit definiera sig som Israel-vän (och inte som Palestina-vän).

Idén om Sverige som värd för en internationell givarkonferens till stöd för Libanons återuppbyggnad är förstås bra i sak. Det sönderbombade Libanon behöver allt tänkbart internationellt stöd. Sverige har goda kontakter i regionen och ett gott namn som biståndsnation.

Om en sådan internationell givarkonferens kommer att genomföras i Sverige under pågående valrörelse gynnar det sannolikt den sittande socialdemokratiska regeringen. Utrikesfrågor är i sig inga röstvinnarfrågor. Men en konferens av detta slag kan ge en bild av statsmannaskap och regeringsduglighet. Just regeringsdugligheten var länge en av socialdemokraternas starka grenar, men handläggningen av Tsunamikatastrofen skadade partiet svårt.

Nu är det tveksamt om en internationell givarkonferens verkligen kommer att hinna organiseras före valet. Först skall den omtalade resolutionen antas av Säkerhetsrådet. Därefter – vilket blir svårare – skall det skapas förutsättningar för resolutionens genomförande. Så länge Libanons regering och flera centrala arabstater motsätter sig den blir genomförandet komplicerat. Först i nästa skede kan en givarkonferens bli framgångsrik. Så länge kriget pågår kan det ju knappast organiseras någon återuppbyggnad.

För Libanons folk vore det naturligtvis bra om konferensen kunde genomföras så snabbt som möjligt. Men jag är i det här fallet pessimist. Och det finns ju ett talesätt som säger att pessimisterna tenderar att ha rätt i frågor kring konflikterna i Mellanöstern.

2006-08-06

Göran Persson i Björkvik I

Om några timmar håller Göran Persson sitt tal i Björkvik, vilket innebär starten på sex veckors intensiv valkampanj. I dag är det Hiroshimadagen och i kombination med de ohyggliga krigshandlingarna i Libanon och i Gaza kan Göran Persson denna gång knappast göra som i Almedalen – det vill säga helt nonchalera de internationella frågorna.

Ett parti vinner inget val på utrikesfrågorna. Den enda gång utrikespolitiken spelat en substantiell roll i den svenska valrörelsen var 1968, då valkampanjen genomfördes i skuggan av Sovjetunionens inmarsch i Prag. Det anses allmänt att den internationella krisen gynnade den sittande socialdemokratiska regeringen, och socialdemokraterna gjorde med sina 50.1 procent sitt bästa val under hela efterkrigstiden.

Så lär det inte bli denna gång. Och av våra riksdagspartier är det sannolikt bara miljöpartiet och vänsterpartiet som har något att vinna på att profilera sig i utrikesfrågorna i valrörelsen. När Göran Persson tar upp utrikespolitiken i dag kommer han att försöka formulera sig på ett sätt som snarare bidrar till att inte förlora några röster än att vinna några. Men det är mitt i allt detta en anständighetsfråga att klart markera mot Israels krig i Libanon och i Gaza, även om det inte leder till några röstvinster. Och varför inte hedra Hiroshimas offer genom att lyfta fram det nyligen framlagda slutbetänkandet från den av Hans Blix ledda kommissionen om massförstörelsevapen, om hur hotet från massförstörelsevapen kan mötas.

2006-08-05

Carl Bildt och jag

Jag vet inte riktigt vad det betyder - men allt oftare tycker jag att Carl Bildts politiska analyser kring läget i Mellanöstern överensstämmer med mina egna. Är han på väg att lämna moderaterna? Titta gärna in på hans blogg http://bildt.blogspot.com/.

2006-08-03

Hizbollah hotar bomba Tel Aviv

Det vidriga kriget rullar vidare. Hizbollah hotar idag att bomba Tel Aviv och Israels försvarsminister Amir Peretz förespråkar en ockupation av Libanon ända upp till Litanifloden. Omvärlden måste agera NU. I skrivande stund berättar Ekot om ett franskt resolutionsförslag i FN:s säkerhetsråd med vapenvila, internationell övervakning av gränsområdet Israel-Libanon, ömsesidig fångutväxling och Hizbollahs integrering i den libanesiska armén som bärande element. Jag kan förstås inte annat än att se positivt på förslaget, eftersom det inrymmer fyra av de fem komponenter jag argumenterade för i en post nedan (31/7). Bara en israelisk utrymning av de symboliska Sheba-gårdarna som saknas.

Och sedan helst en lösning av Palestinafrågan också, förstås...

2006-08-02

Behöver världen Stålmannen?

Så har jag då nu med egna ögon sett den nya Stålmannen-filmen Superman returns (se post nedan 28/7). Som ni kanske vet har Lois Lane under Stålmannens femåriga frånvaro hunnit få Pulitzerpriset för sin artikel "Varför världen inte behöver Stålmannen". Jag avslöjar väl ingen större hemlighet om jag berättar att hon i slutet av filmen sitter och plitar på en artikel med rubriken "Varför världen behöver Stålmannen".

Det är fascinerande hur filmmakarna lyckas göra trovärdigt att den ädelgode Stålmannen aldrig lämnar den rika världen. Han fångar bankrånare och räddar människor som håller på att dö i bilolyckor, flygolyckor och fallolyckor i en svindlande takt - i USA, i Australien och i Europa. Men inte för ett ögonblick antyder filmmakarna möjligheten att Stålmannen skulle kunna rädda betydligt fler människor genom att använda sina superkrafter till att på några minuter bygga bevattningsanläggningar eller rädda skördar i Afrika eller de fattiga delarna av Asien.

Behöver världen Stålmannen? Eftersom Stålmannen i filmen gestaltas som Frälsaren (“the Father will become the Son, and the Son will become the Father etc”) så vore det förledande lätt att svara ja på frågan. Men Frälsaren är ju som bekant inte alltid så lätt att känna igen. Många äro kallade, men få äro utvalda. Och i en av filmscenerna störtar Stålmannen mot jorden på ett sätt så att man snarast anar en fallen ängel…

2006-08-01

Splittrat EU gav urvattnat uttalande

EU fortsätter att vara splittrat i synen på kriget i Libanon (även om Jan Eliasson av politiska skäl väljer att betona enigheten inom EU...). Vid tisdagens extrainkallade utrikesministermöte vägrade Storbritannien, Tyskland, Holland och Tjeckien att gå med på kravet om ett omedelbart eldupphör i Libanon. I stället krävdes ett omedelbart upphörande av fientligheterna (vad nu det betyder), som på sikt skall leda till ett varaktigt eldupphör.

Risken är nu överhängande att EU:s ovilja och oförmåga att samlas kring ett krav på ett omedelbart eldupphör av Israel kommer att tolkas som ett godkännande för fortsatta attacker i Libanon.

Det finska EU-presidentskapet hade också lagt ett förslag till uttalande som innebar en stark kritik av Israel för att dess ovilja att tillräckligt skydda civilia liv "innebar ett allvarligt brott mot internationell humanitär rätt". Men även här vägrade Storbritannien och några stater till att acceptera förslaget. I slutversionen talas det i stället mer allmänt om att samtliga parter skall göra allt som är möjligt för att skydda civilbefolkningen och avstå från åtgärder som innebär brott mot den internationella humanitära rätten.

Låt oss hoppas att Sverige och Jan Eliasson fortsätter att kräva ett omedelbar eldupphör och inte nöjer sig med det vagare uttrycket om ett "upphörande av fientligheterna". Varje dag utan eldupphör innebär nya civila dödsoffer.