Banden som icke är

30-tal tsunamiband spårlöst försvunna, ropade Svenska Dagbladet i går onsdag ut som braskande förstasidesrubrik. I en artikel med stänk av konspirationsteori skriver tidningens reporter Mikael Holmström att banden måste ha ”plockats bort någon gång under de fyra dagar som förflöt mellan fyndet den 12 oktober och kommissionens besök den 16 oktober”. Holmström påstår också att just bandet från själva katastrofdagen den 26 december var daterat, vilket innebar att ”den som ville skulle alltså kunna plocka bort de mest kritiska uppgifterna i materialet”. Vi vill veta hur 150 blev 119, följer kd-ledaren Göran Hägglund upp med i Svenska Dagbladet i dag. Han tillägger: Det får inte vara så att sanningen är höljd i dunkel fortsättningsvis.

I kväll avslöjar Rapport att hela historien är en anka. Banden har aldrig räknats överhuvudtaget och därför är det ingen som vet om något band är försvunnet. Siffran 150 var bara en grov uppskattning av en tjänsteman på kanslihuset.

Jag förstår att det kan vara lätt att ryckas med när konspirationstänkande och politiskt önsketänkande tumlar runt i nyhetsrymden. Men att hålla tand för tunga är en dygd som glöms bort lite för ofta – inte minst i politiken.