Må hoppets stråle gå igenom världen, och ljuset skimra över land och hav, sjunger vi i Adams julsång eller som den oftast kallas O helga natt.
Må hoppets stråle gå igenom världen. Det är en av de vackraste meningar jag känner. Vi talar alldeles för mycket om oro, och alldeles för lite om hopp. Jag har bestämt mig för att 2018 ska bli ett år då jag efter förmåga prioriterar hopp framför förtvivlan, tillit framför misstro och längtan framför liknöjdhet.
Jag brukar säga att politiker borde ägna sig mindre åt att lyssna till människors oro och mera åt att lyssna till människors hopp och längtan. Det är inte att gömma undan människors problem, det är att angripa grunden till problemen utifrån en starkare och mer konstruktiv position.
Och det finns inför 2018 väldigt många skäl till hopp. I alla internationella listor över bra länder att leva i intar Sverige en topposition. Ekonomin går strålande. Arbetslösheten är mycket låg. Pensionärerna får det bättre. Barnbidragen höjs. Det byggs överallt. Högerpopulisternas framgångsvåg har stannat av och på senare tid har Sverigedemokraternas stöd i opinionen minskat. #Metoo-kampanjen har visat att kvinnor (och män) inte längre tyst accepterar sexuella övergrepp och trakasserier. I stort som smått går världen framåt. Islamiska staten (IS) har pressats tillbaka och försvagats. Zimbabwe förbjuder barnaga. Taiwan tillåter samkönade äktenskap. H&M och Filippa K lovar att fasa ut djurpäls ur sina modesortiment. Listan kan göras hur lång som helst. Världen blir successivt en bättre plats att leva på. Det var inte bättre förr. Det var sämre förr. Det är bättre nu.
Att världen går framåt betyder naturligtvis inte att det finns stora samhällsproblem och mycket lidande. Jag tänker bland annat på ohyggligheterna i Burma, Jemen och Afghanistan, de förbannade (förlåt uttrycket) skjutningarna i storstadsområdena, Donald Trumps innehav av presidentmakten i USA, klimathotet, den förändrade retoriken kring brott och straff och kring flyktingpolitiken. Men jag känner mig starkare i kampen mot dessa och andra viktiga samhällsproblem om jag agerar utifrån en plattform byggd av hopp, tillit och längtan än om jag agerar från en plattform byggd av oro och misstro. Och att ta fasta på det positiva i ställer för det negativa som sker i världen är en icke oväsentlig pusselbit i processen.
Höstens valkampanj riskerar att bli smutsig och präglas av arrogans och illasinnad retorik. Då gäller det att inte dras med, utan att stå emot och hålla huvudet högt. Det handlar om värdighet och om anständighet.
Jag rekommenderar Niklas Ekdals artikel på DN Debatt i dag, där han skriver att han som ateist nu väljer att gå med i Svenska kyrkan igen efter 20 års utanförskap: En klubb som tappar femtio tusen medlemmar om året i dessa bakvända tider måste göra något rätt. Dessutom går han med i FN-förbundet och avlägger nyårslöftet att han under 2018 ska försöka betala mer i skatt. (Bloggens läsare får gärna följa hans exempel i alla dessa tre avseenden...)
Jag inledde med ett citat ur Adams julsång, och avlutar med ett citat från Job (5:16): Det tänds ett hopp för den fattige,
och ondskan tvingas till tystnad.
Med dessa hoppfulla ord önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
2017-12-31
2017-12-28
Minst 40 döda i Afghanistan - stoppa utvisningarna nu!
Minst 40 människor har i dag dödats i olika bombdåd i Afghanistans huvudstad Kabul. Dessa vidriga terrordåd sprider död och lidande till ett sedan länge plågat folk.
Svenska utrikesdepartementet avråder av säkerhetsskäl svenskar från att resa till Afghanistan överhuvudtaget. Ändå fortsätter Sverige att utvisa människor dit. Ofta rör det sig om unga människor som inte har någon egen relation till Afghanistan - i flera fall har de inte vistats där sedan de var små barn. Afghanistan är inte ett säkert land, och därför bör utvisningarna dit stoppas.
Det finns en bred opinion i riksdagen för att stoppa utvisningarna. Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart, sade till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund redan i somras.
Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen. För en tid sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar. Centerpartiets Johanna Jönsson var då väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.
Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och S/MP-förslaget som Johanna Jönsson först bedömde som sannolikt att Centerpartiet skulle stödja beskrivs nu av samma Johanna Jönsson som "fullt av hål och brister" och hon antyder tillsammans med Annie Lööf att Centerpartiet inte kommer att stödja det i riksdagen.
Det är nog nu, menar jag. Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas helt, helst genom att Migrationsverket ändrar sin säkerhetsbedömning. I väntan på ett sådant beslut är det viktigt att gå vidare med S/MP-förslaget. Centerpartiet och Liberalerna kan inte sätta sig på läktaren, utan måste om de är seriösa i sin retorik om att åstadkomma förändring samtala och/eller förhandla med regeringen om förslagets slutgiltiiga utformning. Annars blir deras stora ord om att stoppa utvisningarna till Afghanistan bara en symbolpolitisk gest. Och frågan om flyktingarnas öde är faktiskt för viktig för att bli en bricka i ett sådant spel.
Svenska utrikesdepartementet avråder av säkerhetsskäl svenskar från att resa till Afghanistan överhuvudtaget. Ändå fortsätter Sverige att utvisa människor dit. Ofta rör det sig om unga människor som inte har någon egen relation till Afghanistan - i flera fall har de inte vistats där sedan de var små barn. Afghanistan är inte ett säkert land, och därför bör utvisningarna dit stoppas.
Det finns en bred opinion i riksdagen för att stoppa utvisningarna. Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart, sade till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund redan i somras.
Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen. För en tid sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar. Centerpartiets Johanna Jönsson var då väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.
Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och S/MP-förslaget som Johanna Jönsson först bedömde som sannolikt att Centerpartiet skulle stödja beskrivs nu av samma Johanna Jönsson som "fullt av hål och brister" och hon antyder tillsammans med Annie Lööf att Centerpartiet inte kommer att stödja det i riksdagen.
Det är nog nu, menar jag. Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas helt, helst genom att Migrationsverket ändrar sin säkerhetsbedömning. I väntan på ett sådant beslut är det viktigt att gå vidare med S/MP-förslaget. Centerpartiet och Liberalerna kan inte sätta sig på läktaren, utan måste om de är seriösa i sin retorik om att åstadkomma förändring samtala och/eller förhandla med regeringen om förslagets slutgiltiiga utformning. Annars blir deras stora ord om att stoppa utvisningarna till Afghanistan bara en symbolpolitisk gest. Och frågan om flyktingarnas öde är faktiskt för viktig för att bli en bricka i ett sådant spel.
2017-12-25
Om socialdemokratins "nya tuffa retorik"
Det är jul och jag längtar efter ett julevangelium, skriver Karin Pettersson i en stark text i Aftonbladet i dag. Hon är kritisk till socialdemokratins "nya tuffa retorik" som hon menar riskerar "knäcka lusten och viljan hos de medlemmar och sympatisörer som ser
socialdemokratin som en garant för medmänsklighet, för värme och
solidaritet."
Särskilt tänker Karin Pettersson på justitieminister Morgan Johanssons utpekande av gruppen
muslimer som kollektivt ansvarig för antisemitism och finansminister Magdalena Anderssons svartmålning av Sverige som ett land med för många invandrare och en misslyckad integrationspolitik. I stället vill hon lyssna på ett budskap som tar fasta på
att stödet för det gemensamma och solidaritet är starkt i Sverige. Vi behöver påminnas om att den långa trenden går mot ökad tolerans och förståelse och om att vår bästa tid ligger framför oss. Socialdemokratins
budskap borde handla om hopp och om det som binder oss samman.
Jag instämmer i mycket av det Karin Pettersson skriver. På nätet ser jag att en del uppfattar hennes text som en anklagelseakt mot regeringen för att ha resignerat inför samhällsproblemen. Så läser inte jag texten. Sverige sjuder av aktivitet, och stat, kommun, landsting, myndigheter, civilsamhälle, trossamfund, företagare och enskilda individer har gjort fantastiska insatser i samband med flyktingmottagningen och strävan efter att öka etableringsmöjligheterna för alla de nyanlända i Sverige. Resignationen gäller den politiska retoriken. I stället för att våga vara stolt över vad som görs kapitulerar man inför en diskurs där högerkrafter flyttat fram sina positioner.
Det måste gå att utveckla ett språk som verkligen visar att socialdemokratin ser de existerande samhällsproblemen och tar dem på allvar samtidigt som det genomsyras av hopp och förtröstan, av inkludering i stället för att exkludering och som uttrycker kärlek och försoning i stället för talepunkter utmejslade för att inte riskera att tappa marginalväljare.
Vi kan ju inte rädda alla, sägs det ibland. Nej, kanske inte det. Men jag kommer osökt att tänka på filmen "Släpp fångarne loss, det är vår!" (1975). I filmen ägnar Tage Danielsson och Lena Nyman stor kraft och möda åt att hjälpa och rehabilitera fången Harald Hansson (spelad av Ernst-Hugo Järegård) till ett hederligt och anständigt liv. Helt utmattade efter sin framgångsrika insats möts de av två andra fångar som vädjar till dem: Men vi då? Kan ni inte hjälpa oss också? Det blir alldeles tyst en liten stund. Tage Danielsson och Lena Nyman ser varandra i ögonen och slår till sist uppgivet ut med armarna. Orkar vi? Vi måste orka. Och så börjar de om igen.
Nej, vi kan inte rädda alla. Men vi kan försöka.
2017-12-23
Därför växte inte Feministiskt initiativ
I min förra bloggtext ställde jag frågan Varför växer inte Feministiskt initiativ, trots "metoo-kampanjen? Det underliggande antagandet var att partier tenderar att tjäna på att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska dagordningen. Jag gav själv inga färdiga svar på frågan, men spelade ut den i sociala medier i en informell crowdsourcing.
Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.
1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.
2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.
3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.
Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.
Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.
Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?
Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.
Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.
1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.
2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.
3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.
Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.
Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.
Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?
Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.
2017-12-21
Varför växer inte Feministiskt initiativ?
Den senaste tiden har #metoo-rörelsen satt skarpa avtryck i svensk politik debatt. Frågor om sexuella trakasserier och könsbaserat förtryck har lyfts fram i ljuset. Upprörda och förtvivlade berättelser från utsatta kvinnor har fått stor uppmärksamhet. Tiotusentals människor har inför offentligheten i olika upprop tagit ett steg fram och utbrustit: Nu är det nog!
Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.
Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.
Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.
Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival?
Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?
Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?
Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.
Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen?
Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.
Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.
Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.
Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.
Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival?
Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?
Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?
Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.
Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen?
Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.
2017-12-17
I Sverige skakar vi hand och talar svenska. Eller?
I Sverige talar man svenska. (Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i sitt jultal 15 december 2017.)
I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen. (Statsminister Stefan Löfven i riksdagen 21 april 2016.)
Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden om vilket språk vi talar i Sverige och hur vi hälsar på varandra har mött kritik och hån. På Twitter skriver advokaten Viktor Banke: "På advokatbyrån pratar vi även franska, somaliska, kurdiska, polska, serbokroatiska, engelska, ryska osv. Välkomna!" Jag har sett flera ironiska kommentarer om att någon borde upplysa moderatledaren om att vi har fem erkända minoritetsspråk i Sverige: finska, meänkieli (tidigare benämnt tornedalsfinska), samiska, romani och jiddisch. På min egen arbetsplats vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet är kommunikationen - genom det starka internationella inslaget bland studenter och medarbetare - lika mycket på engelska som på svenska. Så, javisst. Vi talar svenska i Sverige. Men vi talar en väldigt massa andra språk också. Och att få uttrycka sig på sitt modersmål är en väldigt viktig sak.
Även Stefan Löfven fick mycket kritik för sitt uttalande om svenska hälsningsritualer. "Vad är det mer som man gör i Sverige? Äter fläsk? Visar håret? Dricker sprit? Har sex före äktenskapet?", skrev Dagens Nyheter och tillade att hälsning är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Själv mötte jag flera personer som raljerade över Stefan Löfvens påbud genom att improvisera fram Monty Python-inspirerade hälsningsceremonier. Och visst: Ska muslimska kvinnor som inte vill tvingas skaka hand med män? Och varför är inte en hand på hjärtat, ögonkontakt och en lätt bugning en lika värdig hälsning som en handskakning?
På ett sätt är Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden okontroversiella. De flesta som bor i Sverige talar svenska och den absolut vanligaste hälsningsformen är att man skakar hand. Men Kristerssons och Löfvens uttalanden är inte bara en empirisk beskrivning av verkligheten. Genom sin inramning fyller deras uttalanden två andra funktioner. Den ena funktionen är positiv: Det är viktigt att lära sig svenska för att bättre förstå och kunna etablera sig i det svenska samhället. Jämställdhet och jämlikhet är centrala värden i Sverige - då är det viktigt att kvinnor (eller män) inte negativt särbehandlas i det offentliga livet (och inte i privatlivet heller). En sådan tolkning ställer sig de allra flesta människor i Sverige bakom.
Men den andra funktionen är normativ, och ställer sig i vägen för den första tolkningen när den framförs i auktoritära och moraliserande ordalag. "Du ska lära dig svenska, du ska prata svenska". "Du ska hälsa med handslag, du ska skaka hand med andra människor." Du ska göra som vi gör, lille vän.
Så javisst - utveckla gärna incitament för att människor som bor eller är verksamma i Sverige också ska lära sig språket. Det är bra för dem själva och det är bra för gemenskapen. Motarbeta kraftfullt alla uttryck för ojämlikhet och ojämställdhet. Men undvik det högstämda tonläget - det kan lätt uppfattas som populistiskt och det bygger murar i stället för broar.
I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen. (Statsminister Stefan Löfven i riksdagen 21 april 2016.)
Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden om vilket språk vi talar i Sverige och hur vi hälsar på varandra har mött kritik och hån. På Twitter skriver advokaten Viktor Banke: "På advokatbyrån pratar vi även franska, somaliska, kurdiska, polska, serbokroatiska, engelska, ryska osv. Välkomna!" Jag har sett flera ironiska kommentarer om att någon borde upplysa moderatledaren om att vi har fem erkända minoritetsspråk i Sverige: finska, meänkieli (tidigare benämnt tornedalsfinska), samiska, romani och jiddisch. På min egen arbetsplats vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet är kommunikationen - genom det starka internationella inslaget bland studenter och medarbetare - lika mycket på engelska som på svenska. Så, javisst. Vi talar svenska i Sverige. Men vi talar en väldigt massa andra språk också. Och att få uttrycka sig på sitt modersmål är en väldigt viktig sak.
Även Stefan Löfven fick mycket kritik för sitt uttalande om svenska hälsningsritualer. "Vad är det mer som man gör i Sverige? Äter fläsk? Visar håret? Dricker sprit? Har sex före äktenskapet?", skrev Dagens Nyheter och tillade att hälsning är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Själv mötte jag flera personer som raljerade över Stefan Löfvens påbud genom att improvisera fram Monty Python-inspirerade hälsningsceremonier. Och visst: Ska muslimska kvinnor som inte vill tvingas skaka hand med män? Och varför är inte en hand på hjärtat, ögonkontakt och en lätt bugning en lika värdig hälsning som en handskakning?
På ett sätt är Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens uttalanden okontroversiella. De flesta som bor i Sverige talar svenska och den absolut vanligaste hälsningsformen är att man skakar hand. Men Kristerssons och Löfvens uttalanden är inte bara en empirisk beskrivning av verkligheten. Genom sin inramning fyller deras uttalanden två andra funktioner. Den ena funktionen är positiv: Det är viktigt att lära sig svenska för att bättre förstå och kunna etablera sig i det svenska samhället. Jämställdhet och jämlikhet är centrala värden i Sverige - då är det viktigt att kvinnor (eller män) inte negativt särbehandlas i det offentliga livet (och inte i privatlivet heller). En sådan tolkning ställer sig de allra flesta människor i Sverige bakom.
Men den andra funktionen är normativ, och ställer sig i vägen för den första tolkningen när den framförs i auktoritära och moraliserande ordalag. "Du ska lära dig svenska, du ska prata svenska". "Du ska hälsa med handslag, du ska skaka hand med andra människor." Du ska göra som vi gör, lille vän.
Så javisst - utveckla gärna incitament för att människor som bor eller är verksamma i Sverige också ska lära sig språket. Det är bra för dem själva och det är bra för gemenskapen. Motarbeta kraftfullt alla uttryck för ojämlikhet och ojämställdhet. Men undvik det högstämda tonläget - det kan lätt uppfattas som populistiskt och det bygger murar i stället för broar.
2017-12-15
Nej - hon sa aldrig "svenska värderingar"
Det har bubblat upp en ny debatt om "svenska värderingar". Bakgrunden till debatten är en artikel på DN Debatt tidigare i veckan av arbetsmarknads. och etableringsminister Ylva Johansson, där hon förespråkade att asylsökande och nyanlända skulle få bättre kunskap om vilka värderingar och normer som präglar det svenska samhället.
Dagens Nyheter hade satt rubriken "Stärk orientering om svenska värderingar för nyanlända". Studio Ett påstod att Ylva Johansson ville "att nyanlända ska få mer information om svenska värderingar". P 1 Morgon påstod detsamma - att Ylva Johansson efterlyste "mer information om svenska värderingar till nyanlända". Själv blev jag uppringd av journalister som undrade om jag ville kritisera Ylva Johanssons artikel, eftersom jag i olika sammanhang varit negativ till uttrycket "svenska värderingar".
Det var bara en hake. Inte någonstans i Ylva Johansson artikel eller i de efterföljande intervjuerna med henne använder hon uttrycket "svenska värderingar". Det är medierna som lägger dessa ord i hennes mun.
Ylva Johansson skriver i stället klokt om lagar, regler och styrande principer för hur samhället organiseras och hur dessa har sin grund i värderingar och normer som återfinns i samhället. Hon avstår medvetet från uttrycket "svenska värderingar", sannolikt eftersom hon tycker det är en missvisande beteckning på den företeelse hon vill skildra. På samma sätt använde aldrig moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé ordet "etnicitet" när han presenterade partiets förslag om att uppgifter om eventuell "utländsk bakgrund" skulle registreras i brottsstatistiken (om jag förstått det rätt) - men även han fick detta ord felaktigt lagt i sin mun.
Ord är viktiga. Ord spelar roll. Vi måste värna rätten till våra egna ord. "Svenska värderingar" är ett i högsta grad omtvistat begrepp. Jag vet att media måste förenkla, men när förenklingen blir vilseledande är det inte bra och bör påtalas.
Dagens Nyheter hade satt rubriken "Stärk orientering om svenska värderingar för nyanlända". Studio Ett påstod att Ylva Johansson ville "att nyanlända ska få mer information om svenska värderingar". P 1 Morgon påstod detsamma - att Ylva Johansson efterlyste "mer information om svenska värderingar till nyanlända". Själv blev jag uppringd av journalister som undrade om jag ville kritisera Ylva Johanssons artikel, eftersom jag i olika sammanhang varit negativ till uttrycket "svenska värderingar".
Det var bara en hake. Inte någonstans i Ylva Johansson artikel eller i de efterföljande intervjuerna med henne använder hon uttrycket "svenska värderingar". Det är medierna som lägger dessa ord i hennes mun.
Ylva Johansson skriver i stället klokt om lagar, regler och styrande principer för hur samhället organiseras och hur dessa har sin grund i värderingar och normer som återfinns i samhället. Hon avstår medvetet från uttrycket "svenska värderingar", sannolikt eftersom hon tycker det är en missvisande beteckning på den företeelse hon vill skildra. På samma sätt använde aldrig moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé ordet "etnicitet" när han presenterade partiets förslag om att uppgifter om eventuell "utländsk bakgrund" skulle registreras i brottsstatistiken (om jag förstått det rätt) - men även han fick detta ord felaktigt lagt i sin mun.
Ord är viktiga. Ord spelar roll. Vi måste värna rätten till våra egna ord. "Svenska värderingar" är ett i högsta grad omtvistat begrepp. Jag vet att media måste förenkla, men när förenklingen blir vilseledande är det inte bra och bör påtalas.
2017-12-11
Glad att Fatemeh Khavari får Martin Luther King-priset!
Jag blir väldigt glad när jag läser att Fatemeh Khavari tilldelas Martin Luther King-priset 2018. Fatemeh Khavari har under året varit en drivande kraft och en framträdande profil i arbetet med att stoppa tvångsutvisningarna av unga ensamkommande människor till Afghanistan. På kort tid har hon trots sin unga ålder klivit fram med oförtröttlig energi och blivit en symbol för fredlig och hoppfull aktivism för ett rättvisare och människovänligare samhälle. Fatemeh har med sitt ledarskap lyckats hålla samman en snabbt växande rörelse. Trots hat står hon upp för dem som behöver det mest, de som tidigare inte haft någon röst - i sann Martin Luther King-anda, skriver juryn i sin motivering.
Martin Luther King-priset delas ut av Equmeniakyrkan, Kristna fredsrörelsen och Sveriges kristna råd. Priset ska gå till en person eller grupp som visar solidaritet med sina medmänniskor och som finner inspiration i icke-våldets ideal. Martin Schibbye fick priset 2017 och Malena Ernman 2016.
Jag har träffat Fatemeh Khavari en gång, en kväll i höstas när jag i egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet besökte de protesterande ungdomarna på Norra Bantorget i Stockholm. Jag imponerades av hennes lyhördhet, återhållsamhet och analytiska förmåga. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå där och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet.
Låt oss nu hoppas aktivt arbeta för att att Fatemeh Khavaris viktiga insatser också bär politisk frukt. Uppgörelsen mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna var en viktig delseger. Nästa steg är att sätta stopp för tvångsutvisningarna i väntan på att den nya lagen ska bli verklighet.
Martin Luther King-priset delas ut av Equmeniakyrkan, Kristna fredsrörelsen och Sveriges kristna råd. Priset ska gå till en person eller grupp som visar solidaritet med sina medmänniskor och som finner inspiration i icke-våldets ideal. Martin Schibbye fick priset 2017 och Malena Ernman 2016.
Jag har träffat Fatemeh Khavari en gång, en kväll i höstas när jag i egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet besökte de protesterande ungdomarna på Norra Bantorget i Stockholm. Jag imponerades av hennes lyhördhet, återhållsamhet och analytiska förmåga. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå där och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet.
Låt oss nu hoppas aktivt arbeta för att att Fatemeh Khavaris viktiga insatser också bär politisk frukt. Uppgörelsen mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna var en viktig delseger. Nästa steg är att sätta stopp för tvångsutvisningarna i väntan på att den nya lagen ska bli verklighet.
2017-12-09
Bekämpa antisemitismen!
Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.
USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.
Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras.
Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang.
Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om
religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en
palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.
I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!
2017-12-07
Därför skadar Trumps agerande i Jerusalemfrågan freden
Igår deklarerade president Donald Trump att USA formellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och att USA ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Det är ett djupt olyckligt beslut som allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.
En oundgänglig komponent i tvåstatslösningen är att stadens Jerusalems framtid inte avgörs i förväg, utan att östra Jerusalem också kan vara huvudstad i den palestinska staten. Inget palestinskt ledarskap kan få legitimitet hos sitt eget folk för en lösning där hela Jerusalem tilldelas Israel.
Internationellt råder mycket stor enighet om att östra Jerusalem är ockuperat av Israel, och att de israeliska bosättningarna utgör ett brott mot internationell rätt. Folkrätten förbjuder en ockupationsmakt att föra över delar av sin egen befolkning till ett ockuperat område, eftersom en sådan överföring försvårar ett återlämnande av området och därigenom föregriper utfallet av ett fredsavtal. Israels bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken är därför olagliga och fördöms i starka ordalag av världssamfundet.
Donald Trumps och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad försvårar därför upprättandet av staten Palestina. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott.
Omvärlden frågar sig nu hur i fridens dar USA och Donald Trump tänker sig fortsättningen. Vilka incitament finns det för ett palestinskt ledarskap att påbörja fredsförhandlingar med Israel under dessa nya strategiska förutsättningar? Vilken roll tänker sig USA kunna spela i en fredsprocess, när USA nu isolerat sig så starkt från alla sina vänner (utom Israel) i Mellanöstern och i Europa? Jag skrev nyligen en text om hur USA:s diplomatiska agerande urholkar dess ställning som politisk stormakt. Jag noterar att Michael Winiarski i DN i dag kallar USA:s agerande under Donald Trump för ett "självskadebeteende" och han tillägger: Världens enda militära supermakt förlorar i rask takt i politisk relevans.
Om man läser hela Donald Trumps tal går det att identifiera vissa glipor i fasaden. Ingenstans talar Donald Trump om "hela Jerusalem" eller "det odelade Jerusalem". Han betonar också att USA genom erkännandet inte tar ställning till "any final status issues", inkluderande "the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem". Här finns således ett visst utrymme för att argumentera för att USA inte tagit ställning emot att östra Jerusalem skulle kunna utgöra huvudstad i staten Palestina, Det är en lite glipa, men likväl en glipa.
Nu gäller det för Sverige och EU att ta steget fram för att försöka fylla det diplomatiska tomrum som uppstått efter Donald Trumps utspel. Självklart måste EU stå fast i sak, i sin syn på den israeliska ockupationen och staden Jerusalems framtid. Det kommer EU med mycket stor sannolikhet också att göra (även om enskilda EU-stater, som till exempel Tjeckien, kan utnyttja tillfället till att gå i Trumps fotspår). Men att hålla fast är inte tillräckligt. Fler EU-stater borde erkänna Palestina. Därutöver krävs intensifierade ekonomiska och politiska insatser för att stärka det palestinska statsbygget (inklusive en demokratisering av olika palestinska institutioner) för att på marken bygga en verklighet som innebär att tvåstatslösningen inte bara är en vision eller ett tankeprojekt utan också i högsta grad en existerande realitet.
En oundgänglig komponent i tvåstatslösningen är att stadens Jerusalems framtid inte avgörs i förväg, utan att östra Jerusalem också kan vara huvudstad i den palestinska staten. Inget palestinskt ledarskap kan få legitimitet hos sitt eget folk för en lösning där hela Jerusalem tilldelas Israel.
Internationellt råder mycket stor enighet om att östra Jerusalem är ockuperat av Israel, och att de israeliska bosättningarna utgör ett brott mot internationell rätt. Folkrätten förbjuder en ockupationsmakt att föra över delar av sin egen befolkning till ett ockuperat område, eftersom en sådan överföring försvårar ett återlämnande av området och därigenom föregriper utfallet av ett fredsavtal. Israels bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken är därför olagliga och fördöms i starka ordalag av världssamfundet.
Donald Trumps och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad försvårar därför upprättandet av staten Palestina. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott.
Omvärlden frågar sig nu hur i fridens dar USA och Donald Trump tänker sig fortsättningen. Vilka incitament finns det för ett palestinskt ledarskap att påbörja fredsförhandlingar med Israel under dessa nya strategiska förutsättningar? Vilken roll tänker sig USA kunna spela i en fredsprocess, när USA nu isolerat sig så starkt från alla sina vänner (utom Israel) i Mellanöstern och i Europa? Jag skrev nyligen en text om hur USA:s diplomatiska agerande urholkar dess ställning som politisk stormakt. Jag noterar att Michael Winiarski i DN i dag kallar USA:s agerande under Donald Trump för ett "självskadebeteende" och han tillägger: Världens enda militära supermakt förlorar i rask takt i politisk relevans.
Om man läser hela Donald Trumps tal går det att identifiera vissa glipor i fasaden. Ingenstans talar Donald Trump om "hela Jerusalem" eller "det odelade Jerusalem". Han betonar också att USA genom erkännandet inte tar ställning till "any final status issues", inkluderande "the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem". Här finns således ett visst utrymme för att argumentera för att USA inte tagit ställning emot att östra Jerusalem skulle kunna utgöra huvudstad i staten Palestina, Det är en lite glipa, men likväl en glipa.
Nu gäller det för Sverige och EU att ta steget fram för att försöka fylla det diplomatiska tomrum som uppstått efter Donald Trumps utspel. Självklart måste EU stå fast i sak, i sin syn på den israeliska ockupationen och staden Jerusalems framtid. Det kommer EU med mycket stor sannolikhet också att göra (även om enskilda EU-stater, som till exempel Tjeckien, kan utnyttja tillfället till att gå i Trumps fotspår). Men att hålla fast är inte tillräckligt. Fler EU-stater borde erkänna Palestina. Därutöver krävs intensifierade ekonomiska och politiska insatser för att stärka det palestinska statsbygget (inklusive en demokratisering av olika palestinska institutioner) för att på marken bygga en verklighet som innebär att tvåstatslösningen inte bara är en vision eller ett tankeprojekt utan också i högsta grad en existerande realitet.
2017-12-05
SCB:s mätning indikerar spännande valår 2018!
I dag presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning.
Socialdemokraterna får 32.6 procent. Det är en ökning med 1.5 procentenheter, partiets bästa resultat i SCB under hela mandatperioden och till och med något över valresultatet 2014. Därigenom stärks självförtroendet inom Socialdemokraterna och Stefan Löfven får lite medvind när han ska mobilisera partimedlemmar och sympatisörer till stordåd i valrörelsen 2018.
Miljöpartiet har tuffa dagar och får bara 3.8 procent, partiets sämsta resultat i SCB sedan 1994. Det kostar på för ett litet parti att regera med ett stort parti, och dessutom har Miljöpartiet problem med samarbetet i den egna riksdagsgruppen. Hur många rödgröna väljare är beredda att stödrösta på ett Miljöparti i kris? Kanske kan frågan om utvisningsstopp för unga ensamkommande och ett fokus på gröna frågor under våren 2018 skapa välbehövlig väljarstabilitet kring partiet.
Vänsterpartiet får 7.0 procent, mot 6.3 procent i föregående mätning och ett valresultat på 5,7 procent 2014. Partiet har pendlat mellan 5.5 och 8 procent i de flesta mätningar under mandatperioden och det är svårt att se någon potential till kraftig ökning under den närmaste framtiden. Partiet får nöja sig med att få genomslag för sin politik, då de borgerliga partierna (obegripligt nog) accepterat och till och med krävt att Vänsterpartiet ska ha inflytande över den rödgröna regeringsbudgeten.
Moderaterna får 22.1 procent, vilket är en ökning med hela 4.1 procentenheter sedan junimätningen. Men 22.1 procent är likväl under valresultatet 2014 och partiets sämsta resultat i SCB sedan maj 2005. Ulf Kristersson har lyckats föra upp Moderaterna från sitt absoluta bottenläge, men har en bra bit kvar till siffrorna från Fredrik Reinfeldts storhetstid.
Centerpartiet får 9.5 procent, en minskning med 1.8 procentenheter från föregående mätning. Centern har tappat väljare till både Moderaterna och Socialdemokraterna, men ligger fortfarande på en bra bit över de 6.1 procent partiet fick i valet 2014.
Liberalerna får bara 4.2 procent, och det är vad jag kan förstå partiets sämsta resultat någonsin i SCB (även 1999 fick partiet 4.2 procent) och en bra bit under partiets usla valresultat på 5.4 procent i valet 2018. Det är lite av ett mysterium att Jan Björklunds position är så ohotad, mot bakgrund av partiets opinionsutveckling de senaste åren. Fyraprocentsspärren utgör en kuslig kontur inför nästa års valrörelse.
Kristdemokraterna får 3.1 procent, och det finns just nu absolut inget ljus i opinionstunneln för partiet och Ebba Busch Thor.
Sverigedemokraterna får 14.9 procent, och tappar 3.6 procentenheter från föregående mätning. Resultatet bekräftar den nedåtgående tendens partiet visat i flera mätningar på senare tid. Är Jimmie Åkessons storhetsdagar över, undrar en del förhoppningsfullt. To early to tell, förstås. Även om partiet fortsätter att minska är sannolikheten stor att Sverigedemokraterna ändå sitter i vågmästarställning efter valet 2018. Kanske blir de inre motsättningarna i partiet svårare att hantera i ett läge av sjunkande väljarstöd.
Sammantaget får de rödgröna 43.4 procent av väljarstödet, mot 39.0 för allianspartierna. Givet det besvärliga parlamentariska läget och all politisk turbulens under mandatperioden är det ett ganska så hyggligt opinionsläge för regeringspartierna med bara drygt nio månader kvar till valet.
Socialdemokraterna får 32.6 procent. Det är en ökning med 1.5 procentenheter, partiets bästa resultat i SCB under hela mandatperioden och till och med något över valresultatet 2014. Därigenom stärks självförtroendet inom Socialdemokraterna och Stefan Löfven får lite medvind när han ska mobilisera partimedlemmar och sympatisörer till stordåd i valrörelsen 2018.
Miljöpartiet har tuffa dagar och får bara 3.8 procent, partiets sämsta resultat i SCB sedan 1994. Det kostar på för ett litet parti att regera med ett stort parti, och dessutom har Miljöpartiet problem med samarbetet i den egna riksdagsgruppen. Hur många rödgröna väljare är beredda att stödrösta på ett Miljöparti i kris? Kanske kan frågan om utvisningsstopp för unga ensamkommande och ett fokus på gröna frågor under våren 2018 skapa välbehövlig väljarstabilitet kring partiet.
Vänsterpartiet får 7.0 procent, mot 6.3 procent i föregående mätning och ett valresultat på 5,7 procent 2014. Partiet har pendlat mellan 5.5 och 8 procent i de flesta mätningar under mandatperioden och det är svårt att se någon potential till kraftig ökning under den närmaste framtiden. Partiet får nöja sig med att få genomslag för sin politik, då de borgerliga partierna (obegripligt nog) accepterat och till och med krävt att Vänsterpartiet ska ha inflytande över den rödgröna regeringsbudgeten.
Moderaterna får 22.1 procent, vilket är en ökning med hela 4.1 procentenheter sedan junimätningen. Men 22.1 procent är likväl under valresultatet 2014 och partiets sämsta resultat i SCB sedan maj 2005. Ulf Kristersson har lyckats föra upp Moderaterna från sitt absoluta bottenläge, men har en bra bit kvar till siffrorna från Fredrik Reinfeldts storhetstid.
Centerpartiet får 9.5 procent, en minskning med 1.8 procentenheter från föregående mätning. Centern har tappat väljare till både Moderaterna och Socialdemokraterna, men ligger fortfarande på en bra bit över de 6.1 procent partiet fick i valet 2014.
Liberalerna får bara 4.2 procent, och det är vad jag kan förstå partiets sämsta resultat någonsin i SCB (även 1999 fick partiet 4.2 procent) och en bra bit under partiets usla valresultat på 5.4 procent i valet 2018. Det är lite av ett mysterium att Jan Björklunds position är så ohotad, mot bakgrund av partiets opinionsutveckling de senaste åren. Fyraprocentsspärren utgör en kuslig kontur inför nästa års valrörelse.
Kristdemokraterna får 3.1 procent, och det finns just nu absolut inget ljus i opinionstunneln för partiet och Ebba Busch Thor.
Sverigedemokraterna får 14.9 procent, och tappar 3.6 procentenheter från föregående mätning. Resultatet bekräftar den nedåtgående tendens partiet visat i flera mätningar på senare tid. Är Jimmie Åkessons storhetsdagar över, undrar en del förhoppningsfullt. To early to tell, förstås. Även om partiet fortsätter att minska är sannolikheten stor att Sverigedemokraterna ändå sitter i vågmästarställning efter valet 2018. Kanske blir de inre motsättningarna i partiet svårare att hantera i ett läge av sjunkande väljarstöd.
Sammantaget får de rödgröna 43.4 procent av väljarstödet, mot 39.0 för allianspartierna. Givet det besvärliga parlamentariska läget och all politisk turbulens under mandatperioden är det ett ganska så hyggligt opinionsläge för regeringspartierna med bara drygt nio månader kvar till valet.
2017-12-03
Nu börjar striden mot vinstjakt i välfärden!
Frågan om stopp för vinstjakt i välfärden kommer att få stort utrymme i den politiska debatten under 2018. Det tycker jag är väldigt bra. För det första eftersom det är en fråga som berör två centrala problematiker i det svenska samhället i dag: marknadiseringen av den offentliga sektorn och individualiseringens konsekvens i en ständigt ökad valfrihet. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.Och är valfrihet ett uttryck för frihet eller för ett tvång? Det är inte en slump att det under de senaste åren kommit ut två böcker som båda bär titeln "Valfrihetens tyranni" (här och här).
För det andra eftersom det partipolitiska systemet i Sverige haft sin grund i vänster-högerkonflikten, med fokus på fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Under de senaste årens politiska debatt har frågor om migration, rasism och lag och ordning haft en ovanligt dominerande ställning på den politiska agendan. Det är viktiga frågor, självklart. Men det svenska partisytemet är strukturerat efter andra frågor, och de traditionella partierna har haft svårt att hantera uppsvinget för dessa frågor.
Nu får vi se hur partierna lyckas hantera vinst i välfärdsfrågan. Socialdemokraterna står inför två utmaningar. Dels vet vi att väljarna i huvudsak har en negativ inställning till vinst i välfärden. Men vi vet inte riktigt hur viktig denna fråga är för väljarna. Vänsterpartiet profilerade sig starkt i valrörelsen 2014 som motståndare till vinst i välfärden, men belönades inte stärskilt mycket av väljarna för det. Dels kommer en socialdemokratisk offensiv i vinst i välfärdsfrågan att underlätta för en splittrad allians att ena sig inför höstens val 2018. Och en hård konflikt mellan S och Alliansen i denna fråga kan försvåra för Stefan Löfven att bilda en blocköverskridande regering efter valet.
Dessutom kan det bli svårt för Socialdemokraterna att mobilisera internt i en fråga där man redan på förhand vet att förslaget inte kommer att gå igenom i riksdagen. Och minnena från 1980-talets strid om löntagarfonderna plågar fortfarande en del ärrade S-veteraner.
Men nu är vi där. Och frågan om vinst i välfärden väcker starka känslor både till vänster och höger i politiken. Det blir en spännande politisk vår.
För det andra eftersom det partipolitiska systemet i Sverige haft sin grund i vänster-högerkonflikten, med fokus på fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Under de senaste årens politiska debatt har frågor om migration, rasism och lag och ordning haft en ovanligt dominerande ställning på den politiska agendan. Det är viktiga frågor, självklart. Men det svenska partisytemet är strukturerat efter andra frågor, och de traditionella partierna har haft svårt att hantera uppsvinget för dessa frågor.
Nu får vi se hur partierna lyckas hantera vinst i välfärdsfrågan. Socialdemokraterna står inför två utmaningar. Dels vet vi att väljarna i huvudsak har en negativ inställning till vinst i välfärden. Men vi vet inte riktigt hur viktig denna fråga är för väljarna. Vänsterpartiet profilerade sig starkt i valrörelsen 2014 som motståndare till vinst i välfärden, men belönades inte stärskilt mycket av väljarna för det. Dels kommer en socialdemokratisk offensiv i vinst i välfärdsfrågan att underlätta för en splittrad allians att ena sig inför höstens val 2018. Och en hård konflikt mellan S och Alliansen i denna fråga kan försvåra för Stefan Löfven att bilda en blocköverskridande regering efter valet.
Dessutom kan det bli svårt för Socialdemokraterna att mobilisera internt i en fråga där man redan på förhand vet att förslaget inte kommer att gå igenom i riksdagen. Och minnena från 1980-talets strid om löntagarfonderna plågar fortfarande en del ärrade S-veteraner.
Men nu är vi där. Och frågan om vinst i välfärden väcker starka känslor både till vänster och höger i politiken. Det blir en spännande politisk vår.
2017-12-01
Time to Talk Impeachment? Om USA och Donald Trumps framtid.
Donald Trumps första år som president kännetecknas av ökad instabilitet och osäkerhet i omvärlden. Trump har nedrustat USA:s diplomatiska armé, vilket skapar ett tomrum som olika aktörer utnyttjar till att flytta fram sina egna positioner.
Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt långt bortom rättsstatens principer.
Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.
När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.
Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner
En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.
I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.
Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt långt bortom rättsstatens principer.
Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.
När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.
Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner
En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.
I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.
2017-11-29
Därför borde tvångsutvisningarna stoppas redan nu!
Ja, jag är verkligen glad över överenskommelsen om de unga ensamkommande mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vi är många som arbetat hårt för ett beslut i denna riktning, och uppgörelsen är ett uttryck för att politisk mobilisering verkligen kan ge resultat. Visst, jag hade gärna sett att ännu fler hade omfattats av beslutet, och givet säkerhetsläget tycker jag att ingen skulle behöva utvisas till Afghanistan. Men givet de politiska förutsättningarna inför förhandlingarna är jag oerhört glad för de många ungdomar som nu får en ny möjlighet att stanna och bygga sig en framtid i vårt underbara land.
Däremot är jag besviken på att tvångsutvisningarna förväntas fortsätta som om ingenting hade hänt fram till att den nya lagen förväntas träda i kraft om ett okänt antal månader. Här är mina två argument för att utvisningarna borde stoppas redan nu.
1.) Humanitära skäl. Uppgörelsen kom till stånd för att lösa ett humanitärt problem. Unga asylsökande drabbades utan egen förskyllan av orimligt långa väntetider på att få sina ansökningar prövade. När ansökningarna väl prövades hade många av de sökande hunnit fylla 18 år och behandlades därför som vuxna, trots att de var barn när de lämnade in sina ansökningar. Ur ett humanitärt perspektiv blir det orimligt att under de närmaste månaderna tvångsutvisa ett antal ungdomar som om de var kvar i Sverige skulle komma att omfattas av den nya lagstiftningen.
2. ) Ett utvisningsstopp är bra för integrationen. De som nu hotas av utvisning tvingas leva i skräck och förtvivlan, i stället för att fokusera på studier och på att komma in i arbetslivet. Många ungdomar kommer att välja att gå under jorden för att slippa tvångsutvisas, i väntan på den nya lagstiftningen. De som hotas av utvisning kommer att göra allt som står i deras makt för att få nya beslut till stånd, vilket innebär merarbete för redan ansträngda myndigheter som Migrationsverket och domstolar. Ett stopp för utvisningarna vore ett utmärkt sätt att skapa ordning och reda i denna del av migrationspolitiken.
Dessutom har varken Miljöpartiet eller Socialdemokraterna något att vinna på att låta frågan om de ensamkommande dras i långbänk. Varje ung ensamkommande som tvångsutvisas till Kabul innan lagen träder i kraft är ett enskilt människoöde som kommer att uppmärksammas i media, och där vänner och familjer kommer att mobilisera motstånd mot tvångsutvisningen. Därför vore det bättre för Miljöpartiet och Socialdemokraterna att sätta sätt stopp för tvångsutvisningarna och stänga frågan nu.
Jag har i skrivande stund ingen exakt lösning på hur ett utvisningsstopp rent tekniskt skulle utformas. Hittills i år har ett 60-tal ungdomar tvångsutvisats till Afghanistan. När det gäller LSS införde regeringen nyligen ett tillfälligt stopp i indragningarna av den personliga assistansen, i väntan på ett nytt regelverk. Det är klart att det går att hitta en praktiskt lösning även för de ensamkommande som skulle komma att beröras av den nya lagstiftningen, om bara viljan finns.
Jag kommenterar frågan för Ekot här.
Däremot är jag besviken på att tvångsutvisningarna förväntas fortsätta som om ingenting hade hänt fram till att den nya lagen förväntas träda i kraft om ett okänt antal månader. Här är mina två argument för att utvisningarna borde stoppas redan nu.
1.) Humanitära skäl. Uppgörelsen kom till stånd för att lösa ett humanitärt problem. Unga asylsökande drabbades utan egen förskyllan av orimligt långa väntetider på att få sina ansökningar prövade. När ansökningarna väl prövades hade många av de sökande hunnit fylla 18 år och behandlades därför som vuxna, trots att de var barn när de lämnade in sina ansökningar. Ur ett humanitärt perspektiv blir det orimligt att under de närmaste månaderna tvångsutvisa ett antal ungdomar som om de var kvar i Sverige skulle komma att omfattas av den nya lagstiftningen.
2. ) Ett utvisningsstopp är bra för integrationen. De som nu hotas av utvisning tvingas leva i skräck och förtvivlan, i stället för att fokusera på studier och på att komma in i arbetslivet. Många ungdomar kommer att välja att gå under jorden för att slippa tvångsutvisas, i väntan på den nya lagstiftningen. De som hotas av utvisning kommer att göra allt som står i deras makt för att få nya beslut till stånd, vilket innebär merarbete för redan ansträngda myndigheter som Migrationsverket och domstolar. Ett stopp för utvisningarna vore ett utmärkt sätt att skapa ordning och reda i denna del av migrationspolitiken.
Dessutom har varken Miljöpartiet eller Socialdemokraterna något att vinna på att låta frågan om de ensamkommande dras i långbänk. Varje ung ensamkommande som tvångsutvisas till Kabul innan lagen träder i kraft är ett enskilt människoöde som kommer att uppmärksammas i media, och där vänner och familjer kommer att mobilisera motstånd mot tvångsutvisningen. Därför vore det bättre för Miljöpartiet och Socialdemokraterna att sätta sätt stopp för tvångsutvisningarna och stänga frågan nu.
Jag har i skrivande stund ingen exakt lösning på hur ett utvisningsstopp rent tekniskt skulle utformas. Hittills i år har ett 60-tal ungdomar tvångsutvisats till Afghanistan. När det gäller LSS införde regeringen nyligen ett tillfälligt stopp i indragningarna av den personliga assistansen, i väntan på ett nytt regelverk. Det är klart att det går att hitta en praktiskt lösning även för de ensamkommande som skulle komma att beröras av den nya lagstiftningen, om bara viljan finns.
Jag kommenterar frågan för Ekot här.
2017-11-26
Om Moderaterna och SD:s människosyn och rasism
Ju mer jag följer SD:s landsdagar, desto mer hisnande är tanken att Moderaterna - som gör anspråk på att vara ett anständigt och "vuxet" parti" - vill regera även till priset av att man gör sig beroende av SD:s aktiva stöd i riksdagen. (Ja, Kristdemokraterna driver samma linje.)
Inte nog med att Jimmie Åkesson markerat att han försöker fälla vilken regeringsbudget som helst om SD inte får vara med och bestämma (också ett sätt att ta ansvar för landet, av ett litet parti som idag ligger kring 15 procent i opinionsmätningarna...). SD är också ett parti impregnerat av rasism och beröringspunkterna mellan Sverigedemokrater och nazistiska Nationella Motståndsrörelsen (NMR) är väl kända.
Att Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism visade sig inte minst vid landsdagarna i Norrköping där partiets delegat Martin Strid i talarstolen delade in jordens befolkning i grupperna "människor" och "muhammedaner", eller rättare sagt skapade en skala "från 0 till 100 och i den ena änden i den skalan är man 100 procent fullt ut människa och human, och allt man lägger in i det begreppet. I den andra änden är man 100 procent muhammedan."
Denna öppna rasism ledde förstås både till polisanmälan och till uteslutningshot. Men hur har en person med dessa värderingar överhuvudtaget kunnat väljas till representant vid landsdagarna? De SD-medlemmar som utsett honom måste rimligen ha känt till hans värderingar och sett honom som sin bäste företrädare att sända till landsdagarna.
Partiets senaste kampanjfilm är oerhört obehaglig, men också snudd på parodisk i sin dystopiska häxbrygd över ett land i kaos. Politiken påstås präglas av "vansinniga beslut" och "lögner". I SD:s konspiratoriska värld utgör socialdemokrater, moderater och press, radio och tv tillsammans ena polen i motsättningen mellan "er och oss", där SD självbelåtet och verklighetsfrånvänt gör anspråk på att representera "oss".
Det är på detta partis nåder Moderaterna (och Kristdemokraterna, om de finns kvar i riskdagen då) kan tänka sig att regera. Lycka till med en sådan regering, säger jag. Och arma Sverige, i så fall.
Inte nog med att Jimmie Åkesson markerat att han försöker fälla vilken regeringsbudget som helst om SD inte får vara med och bestämma (också ett sätt att ta ansvar för landet, av ett litet parti som idag ligger kring 15 procent i opinionsmätningarna...). SD är också ett parti impregnerat av rasism och beröringspunkterna mellan Sverigedemokrater och nazistiska Nationella Motståndsrörelsen (NMR) är väl kända.
Att Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism visade sig inte minst vid landsdagarna i Norrköping där partiets delegat Martin Strid i talarstolen delade in jordens befolkning i grupperna "människor" och "muhammedaner", eller rättare sagt skapade en skala "från 0 till 100 och i den ena änden i den skalan är man 100 procent fullt ut människa och human, och allt man lägger in i det begreppet. I den andra änden är man 100 procent muhammedan."
Denna öppna rasism ledde förstås både till polisanmälan och till uteslutningshot. Men hur har en person med dessa värderingar överhuvudtaget kunnat väljas till representant vid landsdagarna? De SD-medlemmar som utsett honom måste rimligen ha känt till hans värderingar och sett honom som sin bäste företrädare att sända till landsdagarna.
Partiets senaste kampanjfilm är oerhört obehaglig, men också snudd på parodisk i sin dystopiska häxbrygd över ett land i kaos. Politiken påstås präglas av "vansinniga beslut" och "lögner". I SD:s konspiratoriska värld utgör socialdemokrater, moderater och press, radio och tv tillsammans ena polen i motsättningen mellan "er och oss", där SD självbelåtet och verklighetsfrånvänt gör anspråk på att representera "oss".
Det är på detta partis nåder Moderaterna (och Kristdemokraterna, om de finns kvar i riskdagen då) kan tänka sig att regera. Lycka till med en sådan regering, säger jag. Och arma Sverige, i så fall.
2017-11-23
Sören Holmberg, Magnus Gabriel De la Gardie och psalm 621
På senare år har statsvetarprofessorn Sören Holmberg inte bara publicerat knivskarpa analyser om svenska väljare, utan också mer personligt hållna betraktelser om historiska personer. Det senaste exemplet är en text om fältherren och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), i boken ""Mål i mun" (red Karl-Erik Tysk, Skaraborgs Akademi, 2017).
De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.
Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).
Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".
Psalm 621 är inte vilken psalm som helst. När August Strindberg begravdes i maj 1912 kantade tiotusentals människor stadens gator och röda fanor var flitigt förekommande i tåget. Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom ledde begravningsakten, och han inledde med en psalm som August Strindberg själv hade markerat i sin psalmbok. Där hade Strindberg, vilket förre Stockholmsbiskopen Caroline Krook återberättat i en artikel Under strecket i SvD (2012), strukit under ord som "dödlig", "lif i döden" och "förgänglighet". Sören Holmberg avslutar:
En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.
De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.
Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).
Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".
"Thy thetta liif är idel dödh
Man må thet liif eij nämna
Behäfftat med stoor ångest och nödh
Och taar i grafwen ända
Ju längre jagh här lefwa får
Ju närmare jagh grafwen går
Min dödzstund ändtligt nalkas."
En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.
2017-11-21
Göteborgs-moderaternas förslag om tiggeriförbud är symbolpolitik av sämsta slag
Moderaterna i Göteborg vill införa ett förbud mot tiggeri i stora delar av centrala stan. Förslaget i sig kommer inte helt oväntat, eftersom Moderaterna på nationell nivå tagit ställning för ett tiggeriförbud. Jag noterar dock att moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige i Göteborg Jonas Ransgård den gången var skeptisk till beslutet.
Min negativa inställning till tiggeriförbud - nationellt eller lokalt - är väl känd. För det första är det orimligt att förbjuda en människa i nöd att be en annan människa om hjälp. För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna.
Jonas Ransgårds motivering till varför han vill införa ett tiggeriförbud är anmärkningsvärt. "Det är inte rimligt att vi ska permanenta utanförskap", säger han. Nej, vem i fridens dar har påstått det? Som journalisten och tidigare ledarskribenten på Göteborgs-Posten Gert Gelotte skriver på sin Facebook-sida: Tror Jonas Ransgård på allvar att ett tiggeriförbud skulle minska tiggarnas utanförskap? Självklart inte. Men det är förstås lättare att göra andra illa om man kan inbilla sig själv att det sker av omtanke.
Eller som Ulrika Falk, verksamhetsansvarig för Räddningsmissionens arbete för utsatta EU-medborgare uttrycker det: Att kriminalisera utsatta människor är bara ett sätt att gömma undan fattigdomen så folk slipper se den. Ett förbud leder inte till en bättre situation för de mest utsatta.
Nu blir det inget lokalt tiggeriförbud i Göteborg. Övriga borgerliga partier är emot (vilket hedrar dem). Tidigare har Länsstyrelsen upphävt beslut av Vellinge kommun och Sala kommun om lokala tiggeriförbud, med hänvisning till att besluten inte varit förenliga med ordningslagen. Det är bra.
Jonas Ransgård tillägger att ett förbud skulle bidra till att upprätthålla "ordning och trygghet" för göteborgarna. Well, well. Mycket må man säga om tiggeriet och Göteborg, men kanske finns här mer allvarliga problem mot ordningen och tryggheten än de tiggare som sitter utanför butikerna i centrum. Moderaternas förslag är ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik av sämsta slag.
Min negativa inställning till tiggeriförbud - nationellt eller lokalt - är väl känd. För det första är det orimligt att förbjuda en människa i nöd att be en annan människa om hjälp. För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna.
Jonas Ransgårds motivering till varför han vill införa ett tiggeriförbud är anmärkningsvärt. "Det är inte rimligt att vi ska permanenta utanförskap", säger han. Nej, vem i fridens dar har påstått det? Som journalisten och tidigare ledarskribenten på Göteborgs-Posten Gert Gelotte skriver på sin Facebook-sida: Tror Jonas Ransgård på allvar att ett tiggeriförbud skulle minska tiggarnas utanförskap? Självklart inte. Men det är förstås lättare att göra andra illa om man kan inbilla sig själv att det sker av omtanke.
Eller som Ulrika Falk, verksamhetsansvarig för Räddningsmissionens arbete för utsatta EU-medborgare uttrycker det: Att kriminalisera utsatta människor är bara ett sätt att gömma undan fattigdomen så folk slipper se den. Ett förbud leder inte till en bättre situation för de mest utsatta.
Nu blir det inget lokalt tiggeriförbud i Göteborg. Övriga borgerliga partier är emot (vilket hedrar dem). Tidigare har Länsstyrelsen upphävt beslut av Vellinge kommun och Sala kommun om lokala tiggeriförbud, med hänvisning till att besluten inte varit förenliga med ordningslagen. Det är bra.
Jonas Ransgård tillägger att ett förbud skulle bidra till att upprätthålla "ordning och trygghet" för göteborgarna. Well, well. Mycket må man säga om tiggeriet och Göteborg, men kanske finns här mer allvarliga problem mot ordningen och tryggheten än de tiggare som sitter utanför butikerna i centrum. Moderaternas förslag är ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik av sämsta slag.
2017-11-20
Djupt imponerad av #metoo-kampanjens kraft och mod. Men vad händer sedan?
Uppropet #metoo är en kraftfull, befriande manifestation mot patriarkat och manligt förtryck och för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Det är fantastiskt att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.
Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?
Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.
Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!
I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.
Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?
Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.
Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!
2017-11-14
Stortinget sa ja till Arbeiderpartiets förslag om utvisningsstopp till Afghanistan. Vad gör S i Sverige nu?
I dag röstade Stortinget i Norge för ett socialdemokratiskt förslag som i praktiken innebär ett tillfälligt stopp av utvisningar av unga människor till Afghanistan! Röstsiffrorna blev 66 mot 44, alla partier utom Höyre och Fremskrittspartiet stödde förslaget.
I Sverige skulle Socialdemokraterna lika lätt som i Norge kunna samla en riksdagsmajoritet med Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan. Bara Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle rösta emot. (Jag är osäker på Kristdemokraterna.)
Det norska exemplet visar att det går att stoppa utvisningarna, bara den politiska viljan finns. Socialdemokraterna i Sverige får nu ställa sig frågan om man vill gå samma väg som partivännerna i Norge, mot högern och det flyktingfientliga Fremskrittspartiet. Eller om man ska hålla fast vid sitt krav på fortsatta utvisningar, egentligen med stöd bara av Moderaterna och Sverigedemokraterna. Jag vet vad jag tycker i den frågan.
Javisst, en lösning i Sverige fick se annorlunda ut eftersom sättet att hantera asylpolitiken skiljer sig mellan länderna. Den norska lösningen innebär - om jag förstått det rätt - att de asylsökande afghaner som hunnit fylla 18 år och dömts till utvisning ska få sin sak prövad på nytt. I samband med den nya prövningen ska kriterierna ändras på ett sätt som innebär att större vikt läggs vid humanitära överväganden och den enskildes sårbarhet. Det är möjligt att förslaget innebär att Norge lägger sig närmare ett system som redan tillämpas av Sverige. Men konsekvensen är tydlig - ett stopp för utvisningar av unga till Afghanistan i väntan på en förnyad prövning baserad på ett mer humant system.
Ett utvisningsstopp skulle först och främst innebära en stor glädje och lättnad för alla de unga afghaner i Sverige som nu lever under stark press, och även för deras nya familjer och vänner. Men det vore också en glädje och lättnad för ett socialdemokratiskt parti som annars riskerar att få denna fråga med sig in i valrörelsen, och med växande delar av partiet som motsätter sig partilinjen. Lyssna gärna på Ekots inslag idag om motståndet inom Socialdemokraterna mot utvisningarna.
Migrationsverket har meddelat att man inte kommer att nå sitt mål att behandla alla pågående asylärenden från 2015 före årsskiftet 2018. Misslyckandet innebär en än starkare press på de ungdomar från Afghanistan som nu under ett par års tid rotat sig i det svenska samhället. Det finns starka humanitära skäl till att åstadkomma en lösning även i Sverige. Det går, om den politiska viljan finns.
I Sverige skulle Socialdemokraterna lika lätt som i Norge kunna samla en riksdagsmajoritet med Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan. Bara Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle rösta emot. (Jag är osäker på Kristdemokraterna.)
Det norska exemplet visar att det går att stoppa utvisningarna, bara den politiska viljan finns. Socialdemokraterna i Sverige får nu ställa sig frågan om man vill gå samma väg som partivännerna i Norge, mot högern och det flyktingfientliga Fremskrittspartiet. Eller om man ska hålla fast vid sitt krav på fortsatta utvisningar, egentligen med stöd bara av Moderaterna och Sverigedemokraterna. Jag vet vad jag tycker i den frågan.
Javisst, en lösning i Sverige fick se annorlunda ut eftersom sättet att hantera asylpolitiken skiljer sig mellan länderna. Den norska lösningen innebär - om jag förstått det rätt - att de asylsökande afghaner som hunnit fylla 18 år och dömts till utvisning ska få sin sak prövad på nytt. I samband med den nya prövningen ska kriterierna ändras på ett sätt som innebär att större vikt läggs vid humanitära överväganden och den enskildes sårbarhet. Det är möjligt att förslaget innebär att Norge lägger sig närmare ett system som redan tillämpas av Sverige. Men konsekvensen är tydlig - ett stopp för utvisningar av unga till Afghanistan i väntan på en förnyad prövning baserad på ett mer humant system.
Ett utvisningsstopp skulle först och främst innebära en stor glädje och lättnad för alla de unga afghaner i Sverige som nu lever under stark press, och även för deras nya familjer och vänner. Men det vore också en glädje och lättnad för ett socialdemokratiskt parti som annars riskerar att få denna fråga med sig in i valrörelsen, och med växande delar av partiet som motsätter sig partilinjen. Lyssna gärna på Ekots inslag idag om motståndet inom Socialdemokraterna mot utvisningarna.
Migrationsverket har meddelat att man inte kommer att nå sitt mål att behandla alla pågående asylärenden från 2015 före årsskiftet 2018. Misslyckandet innebär en än starkare press på de ungdomar från Afghanistan som nu under ett par års tid rotat sig i det svenska samhället. Det finns starka humanitära skäl till att åstadkomma en lösning även i Sverige. Det går, om den politiska viljan finns.
2017-11-11
Vad Socialdemokraterna borde lära av amerikansk politik. Om stolthet och optimism.
Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.
När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.
I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.
Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.
Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.
Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.
Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.
När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.
I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.
Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.
Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.
Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.
Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.
2017-11-09
Ja, så ska en ursäkt se ut!
I dag skriver Svensk Näringslivs ordförande Leif Östling på DN Debatt om sin skatteplanering och ber om ursäkt för sitt uppmärksammade uttalande Vad fan får jag? om den svenska skattepolitiken. Leif Östling har efter Uppdrags Gransknings avslöjande om Paradise Papers fått ta emot mycket hård kritik, både för sin skatteplaneringen och för sitt uttalande. (Jag skrev så här.)
I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.
Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".
Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.
Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.
I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.
Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".
Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.
Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)