Donald Trumps första år som president kännetecknas av ökad instabilitet och osäkerhet i omvärlden. Trump har nedrustat USA:s diplomatiska armé, vilket skapar ett tomrum som olika aktörer utnyttjar till att flytta fram sina egna positioner.
Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt långt bortom rättsstatens principer.
Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.
När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.
Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner
En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.
I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.
3 kommentarer:
De senaste rapporterna om Michael Flynn, som erkänner det som lagts honom till last -- kanske för att bli kronvittne -- och om Specielle åklagaren Robert Muellers framsteg i granskningen ser ut att lova gott. Men någon julklapp för i år blir det nog inte.
"I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer."
Jo, det finns nog en hel del att ta på, för att i "nationens intresse" åtgärda ett gemensamt problem, som är alltför uppenbart.
Det ligger så klart i både demokraters och republikaners intresse, men….detta faktum att Trumph blev vald har en bakomliggande orsak, och ingen vet nog riktigt (ännu) vad som ska komma istället. Framför allt finns det nog en massa olika intressesfärer, som inte är eniga om en lösning. Framför allt finns det sannolikt hur mycket graverande uppgifter som helst, som "säkerhetsstaten" besitter, som kan fälla Trumph, men som stjärnformade skäl och randiga orsaker inte kan komma ut.
Att initiera en process, går säkert redan nu, om ingen vet vad som ska komma istället, så blir aktörerna reaktiva.
Kanske är det så enkelt att Trumph inte räknas till något läger, varken republikaner eller demokrater, och att det
egentligen är Republikanerna som måste göra upp och ha en plan, för en alternativ lösning.
I stora vågskålen ligger nästa presidentval, där kampanjandet inleds om ett år, och så ankommande mellanval, som inte nog kan underskattas, makten över Representanthuset. PÅ så vis skulle man kunna anta att det är fråga om personlig risk- och möjlighetskalkyl, avseende intressen som med säkerhet kan inkasseras, eftersom Trumpen sannolikt inte blir omvald.
Då har de (maktmyglarna) två scenerier:
1. Presidentval om två år med Trumph som sittande president (fördel demokraterna)
2. Dito med en avsatt Trumph, vilket är ett oklart läge för bägge.
Så det borde kunna ge en fördel för republikanerna att göra sig av med presidenten, medan demokraterna bör satsa på
att behålla ordningen. Men ska de agera så, så måste de ha en plan, vad som ska komma istället? en sådan plan är rimligen svår att kalkylera, eftersom någon republikan då ska ta över en oordning, som det inte är givet att man vill hantera.
"Men dit är steget fortsatt långt."
SW Sannolikt ägnar sig alla runt omkring "trotspelle" att sakta tippa planet, det är ju ingen mäktig apparat Trumph har emot sig, och sannolikt är han rätt isolerad, dvs han sätter sig inte in i sakernas tillstånd, utan tillämpar utrensningsmetoden, dvs alla som inte gör som han säger, eller har en egen uppfattning med verkligheten överensstämmande, får lämna jobbet, och ska man vara kvar som exekutiv underhuggare, och få något gjort, måste man avskeda och tillsätta chefsledet under, och någonstans där,några led ner i administrationen, det politiska svål som den ordinarie statsmaktens hårdare kärnor, så möter man på patrull. Amerikaner i allmänhet gör hoonär till flaggan eller konstitutionen, möjligen även grundlagsfäderna, men inte år presidenten. Det bli nog lite otakt. S.W
"Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt,"
S.W Sannolikt, intresset ljuger inte. What´s in it for me? och det är alltså inte så enkelt som att denna analys är den samma för alla "demokrater" - de har ju inte samma ordning som vi med en (1) partiordförande, som sätter takt och ton för partiets, kollektivets intressen. Det är mer en fråga om ett gemensamt varumärke, som skramlar ihop olika personliga och finansiella intressen. Alltså, de olika demokratiska senatorerna ska titta i sin kristallkula, och spela, vad kan just jag vinna och vad kan just jag förlora. Bättre sitta som en asgam och vänta på att ett annat djur tar strid, kanske då fel strid, eller ett för tidigt glupskt hugg, varför detta med "den som vågar vinner" inte med säkerhet gäller, kanske gäller, den som avvaktar vinner?
"eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020.
S.W Jo, partierna, om det är "mitt" parti är oklart, eller om det är "min" kampanj, med andras pengar?
Det handlar nog om risk och vinst, att samla ihop pengar…. för den egna kampanjen, och
detta är inget litet jobb, som förmodligen pågår och planeras redan nu, alltså inför 2020.
Alltså, de som ska satsa pengar på en kandidat, ska satsa pengar på en valbar kandidat, dvs
även de som finansierar valen, den högre ordningens intressen , har trots allt begränsat med resurser,
och vill få någon slags valuta för satsade medel.
"Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig
i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem."
S.W Jo, demokraterna har ganska stora problem de med, inte bara om vilka kandidater som har framtiden för sig, vilken politik dessa vill driva, men framför allt, vilken politik de kan driva, i förhållande till vad finansiärerna av valen, önskar sig.
Man får anta att det i slutändan handlar om frihandelsfrågor, dollarn, bank-/finans och olja med flera viktiga naturtillgångar.
Det ger sig. Som vanligt är det korta och långa perspektiv, insikter, som avgör, det är ganska sannolikt att Kina och Ryssland är bättre på långa utspel på 18 hål i rådande världlsordning medan USA fokuserar på minigolf, medan EU lite håller på med att fundera på om om man ska spela golf överhuvud, eller kanske ägna sig åt personlig inre utveckling. Det finns för många småpåvliga korta planer och för få spelbara långa agendor.
Trumh är så osannolik att det egentligen inte går att spekulera, som det ser ut borde han falla på eget grepp.
och vad händer då? (bör kunna redas ut av någon insatt statsvetare),
1. Vem KAN (får) kratta manegen
2. Vem VILL åta sig att agera städgumma
3. Vilka olika situationer?
3.1 Frivillig avgång eller tvingande förnedrande riksrätt?
3.2 Före eller efter mellanvalet avklarats? (av resursskäl efter?)
4. HUR går en sådan process till formellt? (beroende på situation)
5. När i tid är detta möjligt? (alltså efter mellanvalet och före upptakten till presidentvalet, (våren 2019?)
Har man (inte) dessa standardfrågor klart för sig, vilket de sannolikt har, (vi andra är bara lallande amatörer i sammanhanget) så är sannolikheten hög att de har olika uppfattning om tillvägagångssätt, så politiken fokusar på mellanvalet, medan statsförvaltningen, avseende de delar som fungerar oberoende av politiken, lite gör som de vill. Där ligger det oförutsägbara och mest spännande. Trumh ville vinna makten, och vann med vissa dubiösa medel och skumma metoder, men har nog inte riktigt funderat på volka nya mål han ska sätta, med presidentämbetet som medel. Så i avsaknad av mål, givna medel, och metoder som liknar trotsålderns, så blir det nog mest mycket snack och liten verkstad. S.W
Skicka en kommentar