I dag presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning.
Socialdemokraterna får 32.6 procent. Det är en ökning med 1.5 procentenheter, partiets bästa resultat i SCB under hela mandatperioden och till och med något över valresultatet 2014. Därigenom stärks självförtroendet inom Socialdemokraterna och Stefan Löfven får lite medvind när han ska mobilisera partimedlemmar och sympatisörer till stordåd i valrörelsen 2018.
Miljöpartiet har tuffa dagar och får bara 3.8 procent, partiets sämsta resultat i SCB sedan 1994. Det kostar på för ett litet parti att regera med ett stort parti, och dessutom har Miljöpartiet problem med samarbetet i den egna riksdagsgruppen. Hur många rödgröna väljare är beredda att stödrösta på ett Miljöparti i kris? Kanske kan frågan om utvisningsstopp för unga ensamkommande och ett fokus på gröna frågor under våren 2018 skapa välbehövlig väljarstabilitet kring partiet.
Vänsterpartiet får 7.0 procent, mot 6.3 procent i föregående mätning och ett valresultat på 5,7 procent 2014. Partiet har pendlat mellan 5.5 och 8 procent i de flesta mätningar under mandatperioden och det är svårt att se någon potential till kraftig ökning under den närmaste framtiden. Partiet får nöja sig med att få genomslag för sin politik, då de borgerliga partierna (obegripligt nog) accepterat och till och med krävt att Vänsterpartiet ska ha inflytande över den rödgröna regeringsbudgeten.
Moderaterna får 22.1 procent, vilket är en ökning med hela 4.1 procentenheter sedan junimätningen. Men 22.1 procent är likväl under valresultatet 2014 och partiets sämsta resultat i SCB sedan maj 2005. Ulf Kristersson har lyckats föra upp Moderaterna från sitt absoluta bottenläge, men har en bra bit kvar till siffrorna från Fredrik Reinfeldts storhetstid.
Centerpartiet får 9.5 procent, en minskning med 1.8 procentenheter från föregående mätning. Centern har tappat väljare till både Moderaterna och Socialdemokraterna, men ligger fortfarande på en bra bit över de 6.1 procent partiet fick i valet 2014.
Liberalerna får bara 4.2 procent, och det är vad jag kan förstå partiets sämsta resultat någonsin i SCB (även 1999 fick partiet 4.2 procent) och en bra bit under partiets usla valresultat på 5.4 procent i valet 2018. Det är lite av ett mysterium att Jan Björklunds position är så ohotad, mot bakgrund av partiets opinionsutveckling de senaste åren. Fyraprocentsspärren utgör en kuslig kontur inför nästa års valrörelse.
Kristdemokraterna får 3.1 procent, och det finns just nu absolut inget ljus i opinionstunneln för partiet och Ebba Busch Thor.
Sverigedemokraterna får 14.9 procent, och tappar 3.6 procentenheter från föregående mätning. Resultatet bekräftar den nedåtgående tendens partiet visat i flera mätningar på senare tid. Är Jimmie Åkessons storhetsdagar över, undrar en del förhoppningsfullt. To early to tell, förstås. Även om partiet fortsätter att minska är sannolikheten stor att Sverigedemokraterna ändå sitter i vågmästarställning efter valet 2018. Kanske blir de inre motsättningarna i partiet svårare att hantera i ett läge av sjunkande väljarstöd.
Sammantaget får de rödgröna 43.4 procent av väljarstödet, mot 39.0 för allianspartierna. Givet det besvärliga parlamentariska läget och all politisk turbulens under mandatperioden är det ett ganska så hyggligt opinionsläge för regeringspartierna med bara drygt nio månader kvar till valet.
2 kommentarer:
De stora tre, mellan vilket allt numera triangulerar…. Jo, det är enbart en tillfällig avvikelse maj - 17, efter att AKB tog bladet från munnen, och försökte förklara hur hon skulle föra politik som borgerlig statsminister i minoritet, genom att föra samtal med SD i utskotten och därmed samarbete, Det är fortfarande den enda möjliga lösningen, men eftersom en lösning som fungerar, skjöt ut henne ur förarsätet, så gick inte den gubben, och då kom det in en ny gubbe, som höll med Lööf och JB, och därmed blev de säkert nöjda :-) hehe, dvs de fick förbliva vid sin läst. One step beyond. Ett ganska stabilt (kusligt) snitt, avvikelsen maj -17 till trots. Visst har SD tappat, men börjar nog finna sig i rollen som det tredje hjulet, identitetsmässigt alltså.
BIG3…….69,6 67,6 69,5 71,5 71,0 70,0 68,8 69,7
Avviker jämlikt maj -17 och så klart nov.-15, som hänger i även maj -16, sedan återställare, häpp upp till 30,6 nov -16, sedan finfina siffror maj -17 när AKB plötsligt talar ur skägget om hur hon tänkt regera, C hugger direkt, och så var småpartierna uppe på 32,5 % och kunde börja andas, men så kom den dumma UK och återgick till solskenspolitiken och
vips åkte SD ner, men det gjorde visst alla andra med…. och i det ljuset är SD inte så värst stora förlorare strategiskt.
Men bollen är rund, alla fortsätter tassa på tå om SD, det centrala är mer nytt språk och ny retorik, på både borgerliga och andra journalistiska plakat. Det ser tom ut som att det våras för modernismen och materialismen i Sv akademin.
Rest……..30,2 32,5 30,6 28,5 29,0 30,1 31,1 30,3
S.W
"Givet det besvärliga parlamentariska läget och all politisk turbulens under mandatperioden är det ett ganska så hyggligt opinionsläge för regeringspartierna med bara drygt nio månader kvar till valet." Ja, om man tycker det är hyggligt att ett regeringsparti ramlar ur riksdagen...
SCB brukar ju överskatta S stöd och underskatta SD. Men oavsett detta kommer knappast något block att få egen majoritet. Vad händer då om vi utgår från den djärva hypotesen att politikerna menar vad de säger? Alliansen har deklarerat att de kommer att rösta emot Löfven som statsminister om han inte avgår frivilligt. Då blir SD tungan på vågen. Och enligt senaste nytt från SD kan de tänka sig stöda S om de har en mer restriktiv migrationspolitik än alliansen. Men jag utgår från att Löfven inte accepterar att regera med stöd av ett parti som han vid olika tillfällen betecknat som fascistiskt, rasistiskt, med nazistiska rötter. Då går förmodligen budet till Kristensson. Men han blir inte vald om han inte accepteras av S eftersom L och C inte accepterar att i någon form vara beroende av SD. Löfven vill inte vara beroende av V men ser gärna samarbete med L och C (och MP). Något förvånande, eftersom S och C (jag bortser från V) står längst ifrån varandra i den centrala frågan, den ekonomiska politiken. Och så kan man hålla på. Min slutsats är att Sverige får vad det allra minst behöver, en ny svag regering. Om man ska tro på att politikerna menar vad de säger...
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar