Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.

I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.

För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.

Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?

Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.

Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.

Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

Jämnt mellan blocken i dagens Ipsos - flyktingfrågan och traditionella vänster-högerfrågor

I dagens mätning från Ipsos får Socialdemokraterna 28.9 procent, vilket är partiets bästa resultat hos Ipsos på ett år. Sverigedemokraterna får 14.7 procent, vilket ytterligare bekräftar tendensen att partiet nu stagnerat eller till och med backar i opinionen. Det är jämnt mellan de båda blocken - de rödgröna får 41.3 procent och Alliansen 41.0 procent.

Ur de rödgröna partiernas perspektiv är mätningen från Ipsos ett gott tecken. Det är vanligt att oppositionen skaffar sig ett övertag i opinionen mitt under mandatperioden. Sittande rödgröna regering är parlamentariskt svag och fick första året regera på Alliansens budget. Sverige tog under 2015 emot fler flyktingar än någonsin tidigare, och flykting- och asylpolitiken dominerade den politiska debatten. Det är onekligen ett svaghetstecken för Alliansen att man inte lyckats utnyttja de svårigheter som regeringen sedan valet 2014 ställts inför till att rycka ifrån i opinionen.

En del menar att de nya, hårda åtgärderna i flyktingpolitiken bidragit till att Socialdemokraternas ställning i opinionen under de senaste månaderna stärkts något. Åtgärderna har säkert spelat roll. Men det är också så att den politiska dagordningen under de senaste månaderna har förändrats. Regeringen har fått möjlighet att diskutera traditionella vänster-högerfrågor, inte minst innehållet i den svenska modellen och borgerliga partiers krav på införande av låglönejobb och risken för sänkta löner på delar av arbetsmarknaden. Samtidigt går ekonomin mycket bra, BNP växer så det knakar, och arbetslösheten minskar.

Den förändrade dagordningen har förstås delvis sin grund i att antalet flyktingar som söker sig till Sverige har minskat kraftigt. Men vi vet inte hur mycket av denna minskning som är en konsekvens av regeringens beslut om åtgärder eller beror på andra faktorer, som till exempel vintern och de förändrade förhållandena i sydöstra Europa.

Strax kommer vårbudgeten, vilket åtminstone tillfälligt lär förstärka de traditionella vänster-högerfrågornas plats på den politiska agendan. Sakpolitiskt önskar jag ideologiskt färgade reformer, med bäring även för integrationspolitiken. Det är nu regeringen kan lägga den sakpolitiska grunden inför valrörelsen. Det gäller att vilja och kunna - och våga! - utnyttja denna möjlighet.

Kampen mot den vidriga terrorismen - då och nu

Som de flesta läsare av denna blogg vet var jag under slutet av 1970- och början av 1980-talet medlem av ett litet parti längst ut på vänsterkanten. Vi brann av iver att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Vi var övertygade om att kapitalisterna aldrig skulle acceptera en fredlig samhällsomvandling, där produktionsmedlen genom demokratiska val och processer övergick i allmän ägo. Militärkuppen i Chile 1973 var för oss ett bevis på att vi hade rätt. Övergången måste därför vara revolutionär - inte för att vi ville det, utan för att kapitalisternas vägran att acceptera folkets vilja skulle tvinga fram en revolution.

Vi var naturligtvis oerhört naiva och, vad värre var, beredda att låta ändamålen helga medlen. Jag lärde mig mycket av dessa år - bland annat om självrättfärdighetens och fundamentalismens förbannelse. Det är insikter jag bär med mig varje dag.

En sak var vi noga med. Vi var oförsonliga mot terrorismen. 1970- och 1980-talets terrorhandlingar i Europa utfördes till stor del av olika palestinska grupperingar och av den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades). Såväl de palestinska grupperna som RAF var sekulära rörelser och de hade konkreta, politiska mål med sina aktioner. En bärande idé för RAF var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

Vi i det lilla partiet betraktade RAF som borgerlighetens nyttiga idioter. Genom sina aktioner gav de legitimet åt en mer repressiv politik från statens sida, en repression som inte gynnade arbetarklassens intressen. Idén att repressionen skulle skapa ett revolutionärt klimat var för oss idealism och önsketänkande.

På samma sätt var det med den palestinska terrorn. Säkert fanns det enskilda medlemmar som kände sympati för att palestiniernas aktioner, eftersom de synliggjorde palestiniernas sak och bidrog till att föra upp Palestinafrågan på den internationella politiska dagordningen. Men det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan.

Terrordåden i Bryssel är vidriga. En tröst i sorgen och vreden är att IS/Daesh kamp på sikt är militärt, politiskt och ideologiskt hopplös. IS/Daesh kan så split mellan människor, men rörelsen representerar inte en tillräckligt stark, homogen kraft för att den på allvar skall kunna skapa det världsvida Kalifat som den eftersträvar. Men rörelsen är dessvärre tillräckligt stark för att kunna göra mycket skada - för individer, för samhällen och för det tankeklimat som präglar vår del av världen.

Därför måste IS/Daesh bekämpas med alla till buds stående medel - politiskt, ekonomiskt, ideologiskt och ytterst också militärt. Framförallt bör IS/Daesh bekämpas genom att inte låta deras tänkande bli vårt tänkande. Deras medel får aldrig bli våra medel. Vi skall aldrig bli som dom. Deras fundamentalism måste mötas av vår öppenhet och vår rättsstat.

"Vreden på Östermalm" Om auktoritära drag och konspiratoriska tankar i svensk överklass

Björn af Kleens och Anette Nantells reportage "Vreden på Östermalm" i Dagens Nyheter har fått starkt genomslag. I reportaget skildras och diskuteras stödet för Sverigedemokraterna bland boende på Östermalm, och tidigare framträdande moderatpolitiker anklagar medier för att mörklägga nyheter om invandring.

Artikeln har på sina håll väckt vrede. Så rasar till exempel den moderate EU-parlamentsledamoten Gunnar Hökmark på sin blogg och jämför artikeln med de texter som publiceras på Avpixlat. Hökmark menar också att Dagens Nyheter ägnar sig åt en "stigmatisering av östermalmarna".

Det tycks mig som att kritikerna - medvetet eller omedvetet - missuppfattat syftet med artikeln. Syftet är naturligtvis inte att visa att en liten men växande del av de boende på Östermalm stödjer Sverigedemokraterna. Det visste vi ju redan, och andelen är betydligt mindre än riksgenomsnittet.

Styrkan i artikeln ligger i stället att den på ett förnämligt sätt gestaltar stämningar och tankefigurer som finns i delar av svensk överklass. Dessa stämningar och tankefigurer präglas av oro och vrede, auktoritära drag och konspiratoriskt formulerade antaganden om att "medierna förtiger fakta". Stämningarna och tankefigurerna är obehagliga i sig, och ur det perspektivet spelar det ingen roll om de hyses av ett litet antal personer, av en större grupp eller av en majoritet av de boende.

Vi känner historiskt igen dessa auktoritära, konspirationsinspirerade stämningar och tankefigurer från både vänster och höger. Jag minns till exempel den auktoritära vänsterns tvärsäkra påståenden på 1970-talet om att borgerliga medier ljuger och "förtiger fakta". Det pikanta i Dagens Nyheters artikel är att det är delar av samhällets etablissemang som ger uttryck för dessa perspektiv. Stämningarna kan ses i ljuset av den den auktoritära, nationalistiska våg som på senare tid vuxit sig stark i stora delar av Europa.

Jag intervjuas i Dagens Nyheter angående reaktionerna på Björn av Kleens och Anette Nantells reportage.

EU:s flyktingavtal med Turkiet inger farhågor

Avtalet mellan EU och Turkiet om flyktingmottagning inger flera farhågor. Jag har respekt för dem som vill se avtalet som ett försök att få stopp på de farliga båtfärderna över Medelhavet och försvåra för de flyktingsmugglare som drivs av vinstbegär. Jag har också respekt för dem som vill se avtalet som ett första steg för fler lagliga vägar in i Europa. Men sammantaget inrymmer avtalet flera oklarheter som riskerar att försvåra situationen för människor som befinner sig på flykt.

1.) Avtalet innebär att EU kommer att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, ett land som knappast kan betraktas som "säkert" och som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationen Amnesty International talar om "en mörk dag för flyktingkonventionen, en mörk dag för Europa och en mörk dag för mänskligheten".

2.) De "säkra vägarna" in i Europa blir inte mer än en rännil. Enligt avtalet förbinder sig EU - om jag förstått det rätt - att ta emot maximalt 75 000 flyktingar på ett år. Nu riskerar EU att bygga en mur omkring sig, en mur som stänger människor i nöd ute från den hjälp och det skydd de skulle behöva.

3.) Vi vet inte om avtalet innebär ett slut på de dödliga båtfärderna över Medelhavet. Det kan bli så att båtarna i stället tar vägen mellan till exempel Libyen och Italien.

EU har en befolkning på 500 miljoner människor. Om alla EU-staterna hjälptes åt och tog sitt ansvar skulle flyktingmottagning inte vara något större problem. EU:s ansvarskris är ett uttryck för att hela EU-samarbetet är i gungning.

Om avtalet med Turkiet leder till att allt färre flyktingar söker sig till Sverige blir de av den rödgröna regeringen föreslagna migrationspolitiska åtgärderna än mer omöjliga att försvara. Åtgärderna är tänkta att avhålla flyktingar från att söka asyl i Sverige. Om antalet flyktingar som söker asyl ändå minskar finns det inga skäl kvar för att försvåra flyktingarnas situation genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd eller lägga sig på EU:s lägsta nivå när det gäller anhöriginvandring. Den aspekten kommer jag att återkomma till lite längre fram.

Dödsstraff som kvalificerad tortyr. Ohio vill göra om misslyckad avrättning

Efter två och en halv timmas fåfängt karvande i den dödsdömde Romell Brooms arm tvingades bödeln i Ohio ge upp. Romell Broom uppges ha gråtit av smärta och ångest, för att till sist själv i ett utslag av desperation försökt hjälpa bödeln att få in nålen i en blodåder. Efter att avrättningen avbrutits kunde man konstatera 18 nålstick på olika delar av Romell Brooms armar, händer och fötter efter de misslyckade försöken att injicera gift i hans kropp.

Romell Broom dömdes till döden 1984 och har således suttit i dödscell och väntat på sin avrättning i över 30 år. Nu har Ohios Högsta domstol beslutat att myndigheterna får göra ett nytt försök att avrätta Romell Broom, efter det misslyckade försöket i september 2009. Det formella argumentet tycks vara att eftersom giftet aldrig nådde Romell Brooms kropp så rör det sig inte om en dubbel bestraffning.

Domstolens beslut kommer att överklagas. Om överklagan avslås får Romell Broom ändå vänta väldigt länge på att avrättas. Ohio har en kö på 24 dödsdömda personer där avrättningsdatum egentligen är bestämt - men Ohio har inte tillgång till de kemikalier som behövs för att genomföra en avrättning.

Romell Broom är dömd för ett fruktansvärt brott, för att ha kidnappat, våldtagit och mördat en 14-årig flicka. Men dödsstraff är barbari och ovärdigt varje samhälle som gör anspråk på att helga livet och att vara civiliserat. De långa väntetiderna i dödscellerna och osäkerheten om man skall få leva eller inte är en form av kvalificerad tortyr.

Redan 1947 formulerade Stig Dagerman en isande kritik av USA:s sätt att göra om avrättningar som misslyckats:

"Den till döden dömde negern Francis som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu åter sättas i stolen."

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.

"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967 ). Ni kan lyssna på den här.

Den svenska modellen - vad är det?!

Alla talar om "den svenska modellen". Stefan Löfven nämnde den 20 gånger i sitt anförande i Örebro i helgen. Svenska Dagbladet skriver i dag i sin huvudledare om den "inte en dag för tidiga debatten om Den svenska modellens framtid". Även Dagens Nyheter ägnar sin huvudledare åt den svenska modellen, hur den egentligen skall definieras och skolans plats i denna modell. Liberalernas partiledare Jan Björklund har utmanat Stefan Löfven på debatt om den svenska modellens framtid.

En sökning på Mediearkivet ger den senaste månaden nära 2000 träffar på uttrycket "den svenska modellen". Det är tio gånger så många träffar som under motsvarande tidsperiod förra året.

Även de som inte vill tala om den svenska modellen talar om den svenska modellen. Så hyllar till exempel journalisten K-G Bergström på Twitter SVT Agenda för att programmet inte talade om den svenska modellen, utan i stället hade ytterligare ett inslag om flyktingpolitiken.

Stefan Löfvens strid om den svenska modellen har således mött gensvar. Frågan är då vad striden egentligen handlar om. Vad är den svenska modellen? Som DN påpekar i sin huvudledare i dag är begreppet mångtydigt, färgat av tidsanda och avsändare. I sitt tal i Örebro lyfte Stefan Löfven fram tre grundkomponenter i modellen: Att alla arbetar - Att vi fördelar rättvist - Att vi har en trygg välfärd. Han syntetiserade analysen enligt följande: När fler arbetar och får sin rättvisa del, då kan vi göra välfärden ännu tryggare. När välfärden blir tryggare, vågar fler satsa stort och tänka nytt.
Då växer ekonomin, och fler kan jobba och få sin rättvisa del. Vänner, det är så enkelt, men samtidigt så världsledande. Det är den svenska modellen.

Striden står således inte bara om den svenska modellen är bra eller dålig, utan också om vari den svenska modellen består. Risken finns att vi fyller begreppet med allt vi tycker är bra. Sverige har haft fred i 200 år - det är den svenska modellen! 

Vi vill knyta samman "Sverige" och "det svenska" med värden vi gillar. Debatten om "den svenska modellen" blir därför lätt också en debatt om vad som är "Sverige" och vad som är "svenskt". Inte bara om hur vi vill utveckla samhället, utan också om vilka vi är och vilka vi vill vara.

Det kan bli en spännande och svårstyrd debatt, om svensk nationalism och svensk exceptionalism och om Sveriges politiska framtid. Mer intressant och relevant än vad jag kanske trodde när debatten initierades för några veckor sedan.

Krösa-Maja i den svenska politiska debatten

Dagens mätning från Sifo befäster intrycket av stabilitet i den svenska väljaropinionen. Stabiliteten kan förefalla överraskande för alla dessa debattens Krösa-Major, som armviftande och alarmistiskt försöker sprida bilden av ett land i kaos. Astrid Lindgrens Krösa-Maja oroade sig för kometnedslag, tyfusepidemier och varulvar. Vår tids Krösa-Major sprider oro för skenande brottslighet, flyktingströmmar som avvecklar välfärden och att i varje buske lurar en islamistisk terrorist.

 
Socialdemokraterna får i månadens Sifo 26.2 procent, vilket är tre procentenheter högre än partiets bottennotering från januarimätningen. Resultatet ger Stefan Löfven viss arbetsro. Ekonomin går just nu väldigt bra, de borgerliga partierna tycks ha bestämt sig för att inte försöka avsätta regeringen genom att lägga någon mer gemensam budget under mandatperioden och antalet flyktingar som söker sig till Sverige har åtminstone tillfälligt minskat kraftigt. Det är också relativt jämnt mellan blocken - allianspartiernas försprång är inte mer än 1.9 procentenheter. Givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska ställning och de ansträngningar som flyktingmottagningen 2015 innebär är det ett helt OK opinionsläge för en sittande regering mitt under en mandatperiod.

Stefan Löfven kan också glädjas åt att Socialdemokraternas strategi att få upp "den svenska modellen" på dagordningen hittills har varit framgångsrik. I sitt tal i Örebro i lördags använde Stefan Löfven uttrycket mer än 20 gånger, och Jan Björklund har redan förklarat sig villig att möta Stefan Löfven i en debatt om just "den svenska modellen".

Kanske ser vi också en tendens till att de båda stora partierna - Socialdemokraterna och Moderaterna - drar ifrån sina respektive samarbetspartners. I den senaste Sifo-mätningen får Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet 28.5 procent tillsammans, vilket bara är drygt hälften av vad Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans får ihop.

Det kommer svårare dagar. Just nu minskar arbetslösheten, men det finns orostecken på att den kommer att öka igen under 2017. Vi vet ingenting om hur många flyktingar som kommer att behöva söka skydd i Sverige under 2016. Men just nu passar jag på att glädjas över ett något mer sansat debattläge och att Krösa-Maja - åtminstone tillfälligt - gått hem till sig.

P.S. Jag tror det var professor Agnes Wold som i sitt Sommar-program 2014 myntade uttrycket "Krösa-Maja-syndromet" om när människor, eller medier, skrämmer upp en folkopinion till urartade proportioner.

Massiv kritik mot regeringens migrationspolitiska förslag

De av regeringen föreslagna åtgärderna för att minska antalet flyktingar som kommer till Sverige sågas totalt av remissinstanserna. Detta riskerar att bryta mot Sveriges folkrättsliga principer och får stora humanitära konsekvenser. Det handlar om liv och död, säger Ulrika Årehed Kågström,  generalsekreterare för Röda Korset.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skräder heller inte orden: Det här är ett sällsynt dåligt förslag som strider mot tanken, syftet och ändamålet med asylrätten. Man bryter även mot FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, flyktingkonventionen, Europakonventionen och Europadomstolens praxis.

"...med den skyndsamhet med vilken lagförslaget tagits fram finns en risk för att relevanta omständigheter förbises och att många överväganden som normalt sett bör göras inte görs”, skriver Förvaltningsrätten i Göteborg.

Kritiken mot de föreslagna åtgärderna har varit så massiv att jag faktiskt tror det finns möjlighet att påverka innehållet i förslagen inför regeringsproposition i vår. Givet det drastiskt minskade antalet flyktingar som nu söker sig till Sverige är det också orimligt att nu så kraftfullt försämra möjligheterna till anhöriginvandring och göra tillfälliga uppehållstillstånd till normalläge.

Det finns också en stark opinion inom Socialdemokraterna mot förslaget. Jag skriver i dag som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet på DN Debatt tillsammans med SSU:s ordförande Philip Botström, S-studenters ordförande Elin Ylvasdotter och Mikael Leyi från Migrationspolitiska S-föreningen. Världen behöver fler, inte färre, exempel på politiskt mod, uthållighet och eftertanke. Läs artiken här! 

Går världen under om Donald J. Trump blir amerikansk president?

Mycket lutar nu åt att det verkligen blir Donald J. Trump som blir Republikanernas presidentkandidat i USA. Han har hittills vunnit 15 delstater, vilket är mer än dubbelt så många som hans medtävlare har vunnit tillsammans. På tisdag har han utomordentliga möjligheter att vinna Florida, trots att en av hans främsta motkandidater Marco Rubio representerar Florida i USA:s senat. Jag har svårt att se hur Rubio skulle kunna återhämta sig från ett sådant förödmjukande nederlag.

Det är också svårt att se hur Ted Cruz skulle kunna gå segrande ur primärvalen. Han är ärkekonservativ, representerar den kristna högern och extremt impopulär bland den republikanska eliten i Washington. Han ligger efter Donald J. Trump i valrörelsen och det är svårt att hitta någon bedömare som tror att han skall kunna ta sig förbi.

Trump-kritikerna får i stället sätta sitt hopp till att Trump inte lyckas få ihop tillräckligt många elektorer för att kunna vinna omröstningen i första omgången på partikonventet i sommar. I så fall kommer kanske guvernören från Ohio, den mer mittenorienterade John Kasich att kunna lyftas fram som en motkandidat. Problemet är att Kasich hittills inte lyckats vinna en enda delstat i primärvalen. På tisdag har han chansen (kanske den sista) att ta sig in i matchen genom att vinna sin egen delstat Ohio. Förutsättningarna är goda, och med en klar seger kan han tvätta bort något av förlorarstämpeln och vinna momentum i kampanjen.

Går världen under om Donald J. Trump blir amerikansk president? Jag är inte helt säker på det. Donald J. Trump är en skicklig affärsman och en populist av en svårslagen sort. Han gör en dygd av att säga de allra mest förbjudna och förskräckliga saker - och hans anhängare älskar det. Men jag tror väldigt många av hans anhängare också vet att Trump spelar en roll, och att han inte menar vad han säger. Trump har liknats vid en amerikansk wrestling-brottare, där allt är skådespeleri och alla matcher uppgjorda. Publikens gunst vinns inte genom att vinna matcher, utan genom image, utspel och publikfrieri. (Ja, jag tittade själv en gång i tiden. Vid sidan av Hulk Hogan var Jake the Snake min favorit.)

Men politiskt tror jag Trump egentligen är en pragmatiker. Han inser att han själv inte kommer att ha mycket att vinna på att försöka genomföra en extrem politik. Inbäddad av kloka, modererande republikanska rådgivare kan han domesticeras. Delar av retoriken kommer att finnas kvar, men de konkreta förslagen blir mer konventionella.

Jag hoppas förstås vi aldrig får veta hur Donald J. Trump skulle bli som president. Om han blir republikansk presidentkandidat talar ändå en hel del för att Hillary Clinton kommer att ta hem det.

Om enkönade miljöer, mansplaining och könsmaktsordningen

Jag har alltid vantrivts i enkönade miljöer - jag uppfattar dem som långtråkiga. Det är som att enkönigheten skapar en ensidighet som skapar en enfald.

Det enda riktigt roliga enkönade sammanhang jag vistats i de senaste åren är när jag föreläst för nätverket Gamla Ullevi-veteraner, där alla deltagarna var män och ingen under 70 år. Gamla Ullevi-veteraner fungerar som en slags gubbdagis för ärrade idrottskämpar i Göteborg. Veteranernas fruar lämnar en dag i veckan in sina män på morgonen och hämtar dem igen till lunch. Då har männen fått prata av sig lite och även lyssna till ett föredrag. (Visst, jag spetsar till det lite.)

Idrottsliga sammanhang är alltför ofta enkönade. Igår deltog jag på IFK Göteborgs årsmöte, och cirka 90 procent av årsmötesdeltagarna var män. I IFK Göteborgs styrelse sitter en enda kvinna och klubben har inget damlag. Där finns en del att jobba med, om man säger så.

Å andra sidan - varför skulle kvinnor ha lust att gå på ett årsmöte där enskilda mötesdeltagare ropar "fitta" (jag är osäker på om det var mötesordföranden eller delar av den avgående styrelsen som ropet åsyftade). Överlag präglades delar av årsmötet av en uppdämd aggressivitet som nästan bara uppstår i maskulina sammanhang.

Jag är inte naiv. Det är naturligtvis lätt för mig som i egenskap av man befinner mig på uppsidan av könsmaktsordningen att rekommendera flerkönade miljöer. Jag har respekt för önskemål som framförs om att skapa miljöer där kvinnor kan bada eller gymma utan att behöva vara objekt för männens blickar. Eller grövre former av integritetskränkning.  Eller diskutera världsproblemen utan att behöva utsättas för mansplaining. Frågan är inte busenkel.

I dag är det den 8 mars och jag skriver med bland andra Stina Oscarson och Gudrun Schyman på Mänsklig Säkerhet om feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Jag har också undertecknat 8 mars-manifestet - gör det du också!

Samt - lyssna på Rebel Girl av Joe Hill. Kvinnans kamp för frigörelse är en del av den globala kampen för mänsklig frigörelse och jämlikhet.

Vi ses om en stund på en barrikad nära dig.

Asylrätten gäller inte bara när det är vackert väder!

Mänskliga rättigheter är ingenting som gäller bara när det är vackert väder. Tvärtom, ju mer det mulnar vid horisonten och ett oväder kan förväntas vara i antågande, desto viktigare blir det att värna dem.

Under många år har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning i världen. Som norm är de mänskliga rättigheterna närmast oomstridda - den som säger sig vara emot mänskliga rättigheter får gärna sträcka upp en hand.

Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som ett skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna oavsett var de begås. År 2005 röstade FN:s generalförsamling igenom principen "Responsibility to Protect" (R2P) som slår fast att varje stat har en skyldighet att skydda sin egen befolkning. I R2P ingår även att det internationella samfundet är skyldigt att ha en beredskap att genomföra gemensamma aktioner i enskilda stater för att skydda dess befolkning om statens egen regering inte klarar eller fullgör detta.

I flyktingströmmarnas spår hör jag allt fler röster som vill urholka asylrätten. Det oroar mig, på samma sätt som det oroar mig när någon villeurholka till exempel yttrandefriheten, tryckfriheten, mötesfriheten eller religionsfriheten.

Asyl är inget vi beviljar för att vi är snälla eller moraliskt högtstående. Asyl beviljas för att den är en rättighet, givet de kriterier asylrätten anger.

Asyl är en mänsklig rättighet, såsom det också anges i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention.

Jag blir därför bekymrad när asylrätten ifrågasätts på ett sätt som vore omöjligt när det gäller andra mänskliga rättigheter. Så skrev till exempel Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU:s ordförande Sara Skyttedal på Twitter i förra veckan att värnande av asylrätten var en "helig ko" som kommer att slaktas 2016:

Jag är stolt och glad över det faktum att Sverige under 2015 var det europeiska land som tog emot överlägset flest flyktingar per capita. Jag bekymrar mig över den rödgröna regeringens restriktiva åtgärder och kommer att göra på vad mig ankommer att asylrätten inte urholkas, vare sig under 2016 eller senare.

Jag kommenterar angreppen mot asylrätten i tidningen Dagen.

Om nationalsånger, mångkultur och 200 anmälningar till Granskningsnämnden

I lördagens mellanakt i Melodifestivalen bytte Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi, Jon Henrik Fjällgren och en pensionärskör i ett framförande av nationalsången ut ordet "Norden" mot "jorden". Nu läser jag i Dagens Nyheter att inslaget har anmälts till Granskningsnämnden över 200 gånger.

Jag har inget emot nationalsånger. När de är som bäst är de inkluderande och gestaltar en frihetlängtande gemenskap. När de är som sämst är de exkluderande och gestaltar daterade auktoriteter och en allmän konservatism.

Ramaskriet mot Melodifestivalens mellanakt har ju inget att göra med att ett ord i sig bytts ut i nationalsången. När Zlatan och Max Martin, som Dagens Nyheter också påpekar, i en reklamfilm för Volvo bytte ut "Norden" mot "Sverige" blev det inte särskilt många protester. Och då är Zlatan, enligt en del, ändå inte riktigt svensk.

Det är således inte bytet av ord i sig som väcker ont blod, utan det syfte bytet av ord antas vilja uppnå. Jag har (tack och lov) inte läst de över 200 anmälningarna som kommit in till Granskningsnämnden. Men jag är rätt säker på att ett bärande tema är att bytet av ord syftade till att urholka den svenska nationalismen och i stället främja en mångkulturalism.

Jag har lite svårt att ta till mig det. För mig har Sverige alltid varit ett invandringsland, och med invandring följer mångkultur. Därför blir mångkulturen för mig en del av svenskheten. Vad vore Sverige utan mångkultur? Jag vet inte om ens Jimmie Åkesson har ett svar på den frågan.

Det är sin sak när avsikten är att provocera. Som när Carl Johan de Geer skändar flaggan.

Eller när Lars Hillersberg skändar kungen.

Då är ju syftet att provocera och göra människor upprörda. Men de som tror att ordbytet i Melodifestivalens mellanakt var en produkt av en medial kulturelits konspiration mot svenska folket, syftandes till att tona ned det "riktiga" svenska till förmån för en importerad mångkultur - ja, dem får jag lust att skicka Mary Poppins på. Mary Poppins avskydde trångsynthet och genom att göra det omöjliga och oväntade ville hon värna alla människors öppna sinne

Om jag själv skall förfalla till stereotyper så har jag faktiskt svårt att tänka mig något svenskare är just Sarah Dawn Finers, Gina Dirawis och Jon Henrik Fjällgrens framförande i Melodifestivalens mellanakt. Se de gärna här. Det tänker jag göra nu.

Stefan Löfven och den svenska modellen

Igår blåste statsminister Stefan Löfven till strid om "den svenska modellen". Löfven menade att den svenska modellen med generell välfärdspolitik, stöd åt arbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden och att löner sätts efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter - var under attack. Hoten kommer från borgerlighetens förslag på nya skattesänkningar, motarbetandet av varje försök att begränsa vinsterna i välfärden och förslag på att staten ska gå in och sänka lönerna.

Varför kommer Löfvens utspel om stöd åt den svenska modellen och i förlängningen satsningar på en utvecklad välfärdspolitik just nu? Ja, det är ett utmärkt tillfälle. Den rödgröna regeringen regerar äntligen på egen budget. Ekonomin går strålande. Färre flyktingar söker asyl i Sverige, vilket ger utrymme åt andra politiska sakfrågor. Nu är tillfället under mandatperioden att ta kommandot i politiken och visa medborgarna att en rödgrön politik verkligen skiljer sig från allianspartiernas politik. Om Stefan Löfven och den rödgröna regeringen inte förmår utnyttja tillfället nu blir det brant uppförsbacke inför valet 2018.

Hur kommer det då att gå? Ja, det vet vi förstås inte. Det är viktigt att det inte bara blir en offensiv i ord, utan också en offensiv i handling. Vårbudgeten blir viktig, och än viktigare blir höstbudgeten. Regeringen måste leverera reformer.

Den svenska modellen? Visserligen en uppgraderad sådan, men i alla fall. Jag tror betoningen på "den svenska modellen" på kort sikt kan bidra till att stabilisera och kanske även något förstärka partiets ställning i opinionen. Främst i partiets traditionella väljargrupper, bland äldre och kanske även bland de socialdemokratiska väljare som på senare tid sökt sig till Sverigedemokraterna. På längre sikt behövs förstås andra metoder - en utvecklad politik och en modernare partiorganisation.

Vi vet inte hur flyktingfrågan kommer att gestalta sig under 2016. Kommer de åtgärder som den rödgröna regeringen inför att innebära att färre flyktingar söker asyl i Sverige, eller är det minskade tryck vi nu upplever främst en årstidseffekt? Ingen vet, och väldigt mycket påverkas av händelser som ligger långt bortom Sveriges kontroll (krigsutvecklingen i Syrien, Turkiets agerande, EU:s inre samarbete etc). Om antalet asylsökande 2016 blir lika många som 2015 så kommer flykting- och integrationspolitiken att åter dominera det politiska samtalet.

Jag kommenterar Socialdemokraternas kampanj för den svenska modellen bl a i Svenska Dagbladet. Där säger jag: Vänster och höger har sedan industrisamhällets genombrott utgjort grunden för svensk politik, den dimensionen har varit den allt överskuggande politiska konfliktlinjen på ett nästan unikt sätt i Sverige jämfört med de flesta europeiska länder. Om den här konfliktlinjen inte får komma till uttryck – om väljarna inte kan orientera sig här – då är det inte bra för den politiska demokratin.