Sant eller falskt? Fuskar SVT bort en bra programidé?

Minns ni nyheten om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar? Eller författaren och teologie doktorn Ann Heberleins krönika på Göteborgs-Postens ledarsida där hon hävdade att det år 2014 begicks 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - mer än ett om dagen? Eller förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att svenska medier förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik?

Samtliga nyheter ovan har en sak gemensamt. De var falska, men fick stor spridning på nätet.

Vi lever i en tid då behovet av källkritik inför det det ständigt strömmande nyhetsflödet är oerhört stort. Min favorit är Jack Werner. Läs gärna också Viralgranskaren.

Jag blev glad när jag hörde om SVT:s planerade satsning "Sant eller falskt", ett program med den uttalade ambitionen att sanningspröva olika myter i samhällsdebatten. Under dagen har min förväntan övergått till oro, då olika inslag ur redaktionens sätt att arbeta kommer till allmän kännedom.

För det första så avser redaktionen att granska frågan "Lönar det sig att jobba eller kan man lika gärna gå på bidrag?" I researcharbetet har redaktionen kontaktat ordföranden för Sveriges Anställningslösas Landsorganisation Henrik Lund och bett om tips på någon person i hans förbund som "...gärna går på bidrag och inte vill jobba. Tror du att du skulle kunna kolla runt lite och höra om nån är sugen?" Höra om nån är sugen? Det är ett häpnadsväckande sätt att formulera sig och en vinkel som riskerar att underblåsa ett skuldbeläggande av redan svaga grupper.

För det andra har redaktionen inför ett inslag om uppfattningen att "SVT är vänstervridet" sänt ut en enkät till 1 500 journalister och bett dem ange sin partisympati. Redaktionen tycks ha varit aningslös inför de starka reaktioner som en sådan enkät utlöser. Journalistikforskaren Ulrika Hedman pekar på stora metodproblem och kallar enkäten "usel". Hon påpekar att det redan finns ett stort antal undersökningar om journalisters politiska uppfattningar. Den avgörande frågan för att avgöra SVT:s "vänstervridning" handlar i stället om programinnehållet, om journalisterna oavsett sina politiska uppfattningar förmår producera inslag som lever upp till kraven på saklighet och opartiskhet.

Visst kan det finnas ett intresse i att studera olika yrkesgruppers politiska sympatier. Men sättet på vilket den här enkäten genomförts innebär att svaren inte kommer att gå att tolka på ett meningsfullt sätt. Resultaten blir oanvändbara.

Jag dömer absolut inte ut programmet innan det har sänts. Det kan fortfarande bli ett viktigt och intressant program. Programidén är bra. Jag hoppas att SVT i sin produktion förmår avhålla sig från populistiska och lättköpta slängar och i stället har modet att göra ett program präglat av allvar.

Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.

I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.

För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.

Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?

Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.

Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.

Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

Lisbeth Salander och Edmond Dantés - är hämnden så ljuv, egentligen?

Jag tillhör den försvinnande lilla minoritet av mänskligheten som inte tycker att Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander är så alldeles otroligt, fantastiskt, alldeles makalöst bra. Javisst, jag erkänner att jag bara läst den första boken i trilogin: Män som hatar kvinnor. Boken var för lång och pratigt skriven. Sidointrigen med Mikael Blomkvist som kombinerad journalisthjälte och häradsbetäckare övertygade inte. Huvudintrigen lovade gott - men upplösningen? Jo, ännu en kvinnohatande psykopat förstås. Finns det några andra mördare i svensk kriminallitteratur nuförtiden?

Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.

Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.

Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.

Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.

I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...