Turbulens i Nato-frågan

I dag presenterades en opinionsmätning från Novus där stödet för ett svenskt Nato-medlemskap för första gången var större än motståndet. Av de tillfrågade ansåg 37 procent att Sverige borde söka medlemskap i Nato, medan 36 procent var emot. Även om skillnaden var mycket liten fanns det ett starkt symbolvärde i att Nato-anhängarna bröt en trend och i denna mätning var fler än Nato-motståndarna.

Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.

Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.

Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.

Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.

Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.

Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.

*

Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.

Därför bör politiker använda sociala medier!

I dag visar Svenska Dagbladet och Tobias Brandel att den nya rödgröna regeringens ministrar är betydliga sämre på att kommunicera i sociala medier än ministrarna i den gamla alliansregeringen. Visserligen använder något fler av de nya ministrarna Twitter, men de tidigare alliansministrarna var flitigare och framför mer sociala. De rödgröna ministrarna använder oftare kanalen till envägskommunikation än till dialog och samtal.

Svenska Dagbladets granskning har fått stor uppmärksamhet. En och annan har ställt frågan om det verkligen ligger ett värde i att politiker är närvarande i sociala medier. I artikeln hävdar jag att det borde vara naturligt för varje ledande politiker att utnyttja de möjligheter som sociala medier ger.

Sociala medier är genom sin snabbhet, spridningsförmåga, öppenhet och möjlighet till interaktivitet oerhört effektiva kommunikationsmedel. Dessa digitala plattformar ger politiker en möjlighet att nå ut till och kommunicera direkt med medborgare utan att budskapet först måste passera det mediala filter. Medierna har stärkt sin ställning i förhållande till politiker och partier. I vår medialiserade tid får politikerna allt kortare tid på sig att kommunicera direkt med medborgarna. Forskning visar att den tid politiker får uttala sig i en aktuell fråga i ett nyhetsinslag har minskat kraftigt genom åren. År1982 fick en politiker kommentera en fråga i snitt i 33 sekunder, år 2010 har det utrymmet krympt till 13 sekunder.

Politiker och partier bör finnas där folket finns. Totalt använder 66 procent av Sveriges internetanvändare Facebook, i de yngre åldergrupperna är siffran betydligt högre. Mellan 15 och 20 procent av befolkningen använder Twitter och Instagram. Genom att finnas där folket finns ges möjlighet att lyssna in vad som rör sig i folkdjupen, i stället för att enbart förlita sig till fokusgrupper och opinionsundersökningar. Närvaron i sociala medier har ett demokratiskt värde genom att ge möjlighet till politiska debatter och politisk mobilisering.

En del menar att sociala medier och särskilt Twitter skapar en slags elitbubblor där deltagarna bekräftar och förstärker varandra och där enskilda medborgare inte har reella möjligheter att bli delaktiga. Nja, säger jag. Forskningen visar skiftande resultat, där en del studier tyder på ökad polarisering av debatten i sociala medier genom att medborgarna i huvudsak söker sig till dem som tycker likadant och därigenom bekräftar redan intagna ståndpunkter. Andra studier pekar i motsatt riktning. Vi rör oss här i ett forskningsfält i vardande, och många fler studier behövs.

Bubblor har alltid funnits i samhället, allt från lunchgäng på jobbet och kompisgäng på fritiden till forna tiders "klubbar" eller motsvarande slutna gemenskaper för olika eliter och nätverk i "maktens slutna rum" med "bastun" som den yttersta symbolen. Det som skiljer de digitala bubblorna från många andra bubblor är att samtalen som förs i dem är transparenta. Inte ens i den slutnaste av Facebookgrupper skulle jag skriva något som jag inte var beredd att stå för offentligt.

Närvaro i social medier blir en viktig signal från politikernas sida att de verkligen förstått vidden och betydelsen av samhällets digitalisering. Det är därför en ödets ironi att varken framtidsminister Kristina Persson eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke finns på Facebook eller Twitter. I framtiden är inte frågan om en minister skall finnas i det vi idag kallar sociala medier eller inte - frågan är i stället hur och på vilket sätt närvaron kommer att ske.

Vi vet inte hur länge Facebook eller Twitter finns kvar. Utvecklingen går rasande fort. Men vi vet att det som utmärker sociala medier - hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet - har kommit för att stanna. Sedan är det en fråga för respektive politikers personlighet och kreativitet hur hen vill utnyttja denna nya digitala verklighet. Att stoppa huvudet i sanden med motiveringen att man vill ägna sig åt mer jordnära arbete är den sämsta strategin.

För övrigt delar jag Bo Rothsteins uppfattning på DN Debatt i dag att samhället de senaste decennierna genomgått så stora förändringar att det finns behov av en ny maktutredning. Till de argument som Bo Rothstein anför vill jag tillägga att de maktpolitiska konsekvenserna av samhällets digitalisering ännu är långt ifrån klarlagda.

Läs också gärna vad Brit Stakston och Joakim Jardenberg skrivit i ämnet.

Budgetblunder när regeringen utan motivering säger ajöss till de svenska medelhavsinstituten

Uppdaterat fredag oktober kl 15.10. I dag meddelar ansvarig ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson att hon tar omtag på frågan om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Det här är inte ett skarpt förslag för nästa år och det är mycket möjligt att i den här processen så har inte alla fakta eller konsekvenser blivit fullt belysta. Nu kan vi ta till oss av den här kritiken och träffa dem som är berörda och lyssna in deras argument, säger ministern. Det är utmärkt att ministern lyssnat på kritiken och jag tolkar hennes uttalande ovan som att ärendet inte beretts på utbildningsdepartementet utan att finansdepartementet varit drivande i frågan.

Förslaget i budgetpropositionen väckte stor harm i breda kretsar. Det senaste dygnet har en kraftfull  opinionsbildning utvecklats i frågan. Det är viktigt att förslagets kritiker nu inte blåser faran över utan förmår hålla kvar engagemanget. Ministern kan behöva allt stöd i frågan för att nu kunna driva processen i rätt riktning. Men so far, so good.

*

 I två undanskymda meningar i budgeten meddelar regeringen sin avsikt att dra in det ekonomiska stödet till de svenska så kallade medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul. Pengarna -  12 miljoner för 2016 och ytterligare 10 miljoner för 2017 - skall i stället gå till  finansiering av kapitaltillskott för konstruktion och drift av den gigantiska forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) i Lund. För medelhavsinstituten innebär indragningen ett akut nedläggningshot. För ESS med sina planerade konstruktionskostnader på nära 20 miljarder blir tillskottet bara en droppe i oceanen.

Beslutet kommer helt överraskande. Enligt uppgift på den nybildade Facebook-gruppen Rädda Medelhavsinstituten informerades institutens styrelser på telefon så sent som igår. Någon offentlig debatt i frågan har mig veterligt inte ägt rum, och i valrörelsen lyste förslaget definitivt med sin frånvaro. Många med mig har mycket svårt att förstå prioriteringen.

Jag är ingen specialist på medelhavsinstitutens verksamhet och kan inte säga om det möjligen finns goda skäl för att avsluta det finansiella stödet till dem. Men regeringen anför inga skäl alls, utan meddelar bara att stödet skall bort. Häpp, häpp. Ajöss med dem.

Substantiellt har instituten utgjort relevanta mötesplatser för bland annat samhällsvetare, språkforskare och arekologer som bedrivit forskning om medelhavsområdet, den islamska världen och särskilt Turkiet. Instituten har långsiktiga åtaganden och ansvarar för stora arkeologiska samlingar. Nedläggningen hotar möjligheten för svenska forskare att i framtiden genomföra arkeologiska utgrävningar i till exempel Grekland och Italien.

Politiskt sänder nedläggningen en trist signal om en nedprioritering av humaniora och samhällsvetenskap till förmån för teknik och naturvetenskap. Den obefintliga debatten och avsaknaden av motivering till budgetförslaget sänder en signal om bristande professionalitet och bristande politiskt ledarskap.

Det kan vara så att det illa beredda och illa förankrade förslaget är ett resultat av hast vid beredningen av ärendet i samband med regeringsskiftet. Jag hoppas och tror att nya ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson tar intryck av de protester och den debatt som nu följer och hittar en väg att ta omtag på frågan.

Läs gärna vad Martin Aagård och Sanna Rayman skriver i frågan.

Sveriges säkerhetspolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård används av Nato-anhängarna som argument för att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället gå med i Nato. Så skriver t ex Expressens politiska redaktör och chef för ledarredaktionen Anna Dahlberg att Sverige måste dra "rätt politiska slutsatser" av "det drama som nu pågår" i skärgården. "Sverige får inte låta sig kuvas av det ryska maktspråket", skriver Dahlberg. I stället bör Sverige fortsätta närma sig Nato: "Ett medlemskap i västalliansen är Sveriges naturliga hemvist."

Dagens Nyheter kopplar visserligen inte ihop sin ståndpunkt att Sverige måste gå med i Nato med de pågående händelserna i skärgården, men drar sig å andra sidan inte för att förfalska slutsatserna från 1994 års Neutralitetspolitikkommission. Dagens Nyheter påstår - helt felaktigt - att Neutralitetspolitikkommissionen skulle ha påstått att "Sverige var aldrig neutralt under kalla kriget". I verkligheten gjorde Neutralitetspolitikkommissionen en stor och tydlig poäng av att Sveriges fredstida samverkan med väst inte innebar en avvikelse från neutralitetspolitiken. Dagens Nyheter får gärna dra sina egna slutsatser av kommissionens betänkande, men då är det bra om det framgår att det är just Dagens Nyheters och inte Neutralitetpolitikkommissionens slutsatser det handlar om.

Det är inte seriöst att åberopa de pågående händelserna i skärgården som ett argument för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. I skrivande stund har vi faktiskt - för att vara uppriktiga - inte en susning om vad som pågår. Det är möjligt att där pågår eller har pågått någon form av rysk underrättelseverksamhet. Det är också möjligt att så inte varit fallet. Vi vet inte, och kan inte heller veta i detta skede.  

Insatsen måste utvärderas under lugna och ordnade former när den väl är avslutad. Först då blir det möjligt att dra några slutsatser om en eventuellt förändrad hotbild och vad en sådan i så fall skulle betyda för Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval. Sveriges säkerhetspolitik är faktiskt inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp. 

Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.

Tomt i ladorna? Om viljan och förmågan att ta politiskt ansvar

Att regera är att ta politiskt ansvar. Få saker gjorde mig så upprörd under Alliansens år vid makten som när regeringen eller enskilda ministrar i stället för att ta politiskt ansvar skyllde ifrån sig på den tidigare regeringen eller på oppositionen.

Värst var Jan Björklund som kontinuerligt under sina åtta år i regeringen skyllde skolpolitikens misslyckande på tidigare socialdemokratiska regeringar. Björklunds bortförklaringar växte över tid till ett skämt som skadade regeringens anseende.

En regering som tar politiskt ansvar låter också bli att gnälla över oppositionens agerande. Alltför många gånger valde Alliansen och Fredrik Reinfeldt att visa dåligt humör när regeringen förlorade en omröstning i kammaren, och anklagelserna mot de rödgröna för att samverka med Sverigedemokraterna låg vid dessa tillfällen sällan långt borta. Det är regeringens ansvar att få igenom sina förslag i riksdagen. Oppositionens uppgift är att bedriva oppositionspolitik, inte att stödja regeringen.

Likaså undvek alliansregeringen att ta politiskt ansvar när man övergick från att beräkna arbetslösheten på det vedertagna sättet, det vill säga i form av andelen personer som var arbetslösa, till att räkna antalet personer som hade arbete. Eftersom antalet svenskar hela tiden blev fler var det inte så konstigt att även antalet svenskar som hade jobb blev fler. Skiftningen i retoriken syftade till att sätta regeringens arbetsmarknadspolitik i ett försonligt ljus. Knepet var emellertid så uppenbart att det blev pinsamt. Det skall bli intressant att se om allianspartierna i opposition fortsätter att beräkna arbetslösheten i form av antalet personer som har arbete, eller om de inom kort återgår till att beräkna andelen.

För ett par dagar sedan beskrev finansminister Magdalena Andersson Sveriges ekonomiska läge efter åtta år med alliansregering som att "ladan är helt tom". Magdalena Anderssons uttalande får idag svidande kritik av Finanspolitiska rådet, som menar att Andersson ger en grovt vilseledande bild av Sveriges ekonomiska situation.

Magdalena Andersson känner förstås ett behov av att tona ner förväntningarna på kostsamma sociala reformer. Jag hoppas bara att talet om "tomt i ladorna" inte är en indikation på att den rödgröna regeringen nu tänker ägna mandatperioden åt att gnälla över i vilket uselt skick landets finanser var vid maktövertagandet, och att skylla frånvaron av sociala reformer på den tidigare regeringen. Eller att gnälla på oppositionen om eller när den röstar ner regeringsförslag i riksdagen. Om så blir fallet lovar jag att sannerligen inte vara tyst, utan påtala var det politiska ansvaret finns. Att regera är att ta politiskt ansvar. Inte att skylla på tidigare regeringar eller på oppositionen.

Sverigedemokraternas väljare - proteströstare eller inte?

Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare eller delar de faktiskt delar partiets åsikter och värderingar? Jag tycker det i media och bland samhällsvetare pågår en lite märklig debatt - för mig står proteströstning och röstning på ett parti vars åsikter man delar inte i motsättning till varandra.

Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16 procent för väljaren i snitt.

Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.

Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.

Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.

Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.

Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.

Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.

För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.

Rabalder kring Suhonens bok om Håkan Juholt

Daniel Suhonens bok "Partiledaren som kom in från kylan", om Håkan Juholts uppgång och fall, har fått stor uppmärksamhet. Boken skildrar bland annat de kupplika former under vilka Juholt avsattes, och de politiska intriger och det vulgära språkbruk som kännetecknade delar av maktkampen i partiet under Juholts korta tid som partiledare. Boken är unik eftersom författaren haft tillgång till protokoll från sammanträden med Socialdemokraternas verkställande utskott. De inblandade aktörerna kan därför i viktiga avseenden inte förneka påståenden de tillskrivs.

Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.

Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.

Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?

Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.

Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.

Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.

Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling

Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har lyckats med", hävdar Hulthén.

Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.

Kampen mot dödsstraffet - gör Sverige tillräckligt?

I dag är det internationella dagen mot dödsstraffet. Alla som följer min blogg vet att jag avskyr dödsstraffet och efter förmåga gör vad jag kan för att bekämpa denna vidriga, människofientliga företeelse.

Dödsstraffet är naturligtvis lika vidrigt var det än tillämpas. Men jag har lägre förväntningar på diktaturer och på regimer som grovt kränker de mänskliga rättigheterna - som till exempel Iran, Kina, Nordkorea och Sydafrika - än vad jag har på demokratier som till exempel USA. Det är tankeställande att USA aldrig skulle godkännas som medlemsstat i EU, eftersom USA envisas med att fortfarande tillämpa detta barbariska straff. Jag hoppas att president Barack Obama avslutar sin presidentperiod med att komma ut som dödsstraffsmotståndare - men det är kanske att hoppas på för mycket.

Med besvikelse har jag noterat att Carl Bildt i regeringens årliga utrikespolitiska deklaration inte vid ett enda tillfälle under mandatperioden fördömt dödsstraffet och dess tillämpning. Jag har också uppfattat det som att frågan om USA:s användande av dödsstraffet inte lyftes överhuvudtaget i samband med Barack Obamas besök i Sverige för ett drygt år sedan. (Någon får gärna rätta mig på denna punkt om jag skulle ha fel.) Jag vet att Sverige i det tysta bedriver ett viktigt arbete i denna fråga. Men symbolpolitik är också viktig. Genom att i Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska dokument under året konsekvent förtiga frågan om dödsstraffet signalerar Sverige att frågan inte har högsta prioritet. Jag hoppas - och tror - att den rödgröna regeringen kommer att uppmärksamma frågan starkare än vad alliansregeringen valde att göra.

Signera gärna Amnestys upprop för att stoppa avrättningen av Matsumoto Kenji i Japan.

Fredrik Reinfeldt och jag

I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.

 

Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)

 

Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? Debatten ägde rum i Malmstenssalen på Handelshögskolan i Göteborg och arrangerades av Utrikespolitiska föreningen tillsammans med några EU-kritiska organisationer. Medverkande var dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton, chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg samt Moderaternas då nyblivne gruppledare i riksdagen Fredrik Reinfeldt.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

 

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

 

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.

 * 

I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.

En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.

Äntligen - en riktig vänster-högerkonflikt

Överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om att sätta stopp för vinster i välfärden har kritiserats hårt av den borgerliga oppositionen. Centerledaren Annie Lööf talar om "en kraftfull och mörkröd vänstersväng." Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra påstår att Stefan Löfven "offrat valfriheten" och att han sviker elever, patienter och de äldre. Dagens Nyheter skriver att Stefan Löfven får "sämsta tänkbara start" och att "Vänsterpartiets verklighetsbild har trängt ut alla nyanser."

Listan på upprörda borgerliga röster kan göras mycket lång. Det är bra. Svensk politik har på senare år varit svältfödd på öppna konflikter mellan vänster och höger. Den nya Moderaternas resa mot mitten och Socialdemokraternas ängslan att skrämma bort osäkra mittenväljare har lagt en våt filt över den politiska debatten om klassiska vänster-högerfrågor, som till exempel synen på jämlikhet och relationen mellan stat och marknad.

Frånvaron av öppna vänster-högerkonflikter har underlättat för frågor på den frihetlig-auktoritära dimensionen i svensk politik att få fäste på den politiska dagordningen. Den frihetlig-auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet.

De ständigt återkommande diskussionerna i frågor kring identitet, sexualitet, invandring och rasism hämtar näring ur denna frihetlig-auktoritära dimension. Det är självklart bra att dessa viktiga frågor får utrymme i debatten. Men det är inte bra om dessa frågor debatteras i stället för klassiska vänster-högerfrågor. Det svenska partisystemet har i stora delar vuxit fram i skiljelinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger. Kanske inte i något jämförbart land har vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet lika starkt som i Sverige. Om de politiska partierna då inte längre mobiliserar efter denna skiljelinje blir det väldigt svårt för medborgarna att skilja dem från varandra.

Så jag är glad att vi åter ser tecken på en levande vänster-högerkonflikt i svensk politik. Däremot har jag svårt för den våldsretorik som förs fram på sina håll av upprörda högerdebattörer. "Nu är det krig" skrev t ex Karin Svanborg-Sjöva, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, på Twitter. Jag tycker också det blir osmakligt när Janerik Larsson, verksam vid  Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime, i Svenska Dagbladet beskriver vinst i välfärden-debatten som "ett ideologiskt Ebolavirus". Den politiska debatten förtjänar bättre.

Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).

Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat

Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.

Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.

Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.

Stefan Löfven och hans nya regering

I morgon fredag avger Sveriges statsminister Stefan Löfven sin regeringsförklaring till riksdagen och presenterar de statsråd som skall ingå i den nya regeringen. Nyfikenheten är stor. De senaste dagarna har präglats av spekulationer om hur regeringen kommer att formeras och vilka personer som kommer att besätta de enskilda ministerposterna.

Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.

Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.

Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.

Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.

I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.

Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...