Därför bör politiker använda sociala medier!

I dag visar Svenska Dagbladet och Tobias Brandel att den nya rödgröna regeringens ministrar är betydliga sämre på att kommunicera i sociala medier än ministrarna i den gamla alliansregeringen. Visserligen använder något fler av de nya ministrarna Twitter, men de tidigare alliansministrarna var flitigare och framför mer sociala. De rödgröna ministrarna använder oftare kanalen till envägskommunikation än till dialog och samtal.

Svenska Dagbladets granskning har fått stor uppmärksamhet. En och annan har ställt frågan om det verkligen ligger ett värde i att politiker är närvarande i sociala medier. I artikeln hävdar jag att det borde vara naturligt för varje ledande politiker att utnyttja de möjligheter som sociala medier ger.

Sociala medier är genom sin snabbhet, spridningsförmåga, öppenhet och möjlighet till interaktivitet oerhört effektiva kommunikationsmedel. Dessa digitala plattformar ger politiker en möjlighet att nå ut till och kommunicera direkt med medborgare utan att budskapet först måste passera det mediala filter. Medierna har stärkt sin ställning i förhållande till politiker och partier. I vår medialiserade tid får politikerna allt kortare tid på sig att kommunicera direkt med medborgarna. Forskning visar att den tid politiker får uttala sig i en aktuell fråga i ett nyhetsinslag har minskat kraftigt genom åren. År1982 fick en politiker kommentera en fråga i snitt i 33 sekunder, år 2010 har det utrymmet krympt till 13 sekunder.

Politiker och partier bör finnas där folket finns. Totalt använder 66 procent av Sveriges internetanvändare Facebook, i de yngre åldergrupperna är siffran betydligt högre. Mellan 15 och 20 procent av befolkningen använder Twitter och Instagram. Genom att finnas där folket finns ges möjlighet att lyssna in vad som rör sig i folkdjupen, i stället för att enbart förlita sig till fokusgrupper och opinionsundersökningar. Närvaron i sociala medier har ett demokratiskt värde genom att ge möjlighet till politiska debatter och politisk mobilisering.

En del menar att sociala medier och särskilt Twitter skapar en slags elitbubblor där deltagarna bekräftar och förstärker varandra och där enskilda medborgare inte har reella möjligheter att bli delaktiga. Nja, säger jag. Forskningen visar skiftande resultat, där en del studier tyder på ökad polarisering av debatten i sociala medier genom att medborgarna i huvudsak söker sig till dem som tycker likadant och därigenom bekräftar redan intagna ståndpunkter. Andra studier pekar i motsatt riktning. Vi rör oss här i ett forskningsfält i vardande, och många fler studier behövs.

Bubblor har alltid funnits i samhället, allt från lunchgäng på jobbet och kompisgäng på fritiden till forna tiders "klubbar" eller motsvarande slutna gemenskaper för olika eliter och nätverk i "maktens slutna rum" med "bastun" som den yttersta symbolen. Det som skiljer de digitala bubblorna från många andra bubblor är att samtalen som förs i dem är transparenta. Inte ens i den slutnaste av Facebookgrupper skulle jag skriva något som jag inte var beredd att stå för offentligt.

Närvaro i social medier blir en viktig signal från politikernas sida att de verkligen förstått vidden och betydelsen av samhällets digitalisering. Det är därför en ödets ironi att varken framtidsminister Kristina Persson eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke finns på Facebook eller Twitter. I framtiden är inte frågan om en minister skall finnas i det vi idag kallar sociala medier eller inte - frågan är i stället hur och på vilket sätt närvaron kommer att ske.

Vi vet inte hur länge Facebook eller Twitter finns kvar. Utvecklingen går rasande fort. Men vi vet att det som utmärker sociala medier - hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet - har kommit för att stanna. Sedan är det en fråga för respektive politikers personlighet och kreativitet hur hen vill utnyttja denna nya digitala verklighet. Att stoppa huvudet i sanden med motiveringen att man vill ägna sig åt mer jordnära arbete är den sämsta strategin.

För övrigt delar jag Bo Rothsteins uppfattning på DN Debatt i dag att samhället de senaste decennierna genomgått så stora förändringar att det finns behov av en ny maktutredning. Till de argument som Bo Rothstein anför vill jag tillägga att de maktpolitiska konsekvenserna av samhällets digitalisering ännu är långt ifrån klarlagda.

Läs också gärna vad Brit Stakston och Joakim Jardenberg skrivit i ämnet.