Namnet Estelle och mordet på Folke Bernadotte

I Aftonbladet i dag skriver Anders Hasselbohm en läsvärd text om huruvida namnet Estelle skall betraktas som en hyllning till Folke Bernadottes fredsgärning. Folke Bernadottes hustru bar som bekant namnet Estelle.

Det svenska kungahuset har aldrig besökt Israel. De uteblivna besöken har en historisk förklaring. Den 17 september 1948 sköts Folke Bernadotte till döds av judiska terrorister. Orsaken till mordet var Folke Bernadottes uppdrag som FN-medlare och den fredsplan han inom kort skulle presentera inför FN. Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. Den plan som Bernadotte skulle presentera ansågs missgynna Israels intressen.

Mordet - som aldrig juridiskt klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom utrikesledningen menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana och gripa mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska kungahuset att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men uppmärksammades inte i svensk press.

Prinsessan Estelle blir genom sitt namn en påminnelse om ett historiskt förflutet som har politisk bäring än i dag. Kanske var det inte hennes föräldrars avsikt. Men många kommer att uppfatta det så.

Den 12 mars utkommer boken Mordet på Folke Bernadotte av Göran Burén på Leopard förlag.

Wikileaks som varumärke faller samman

Wikileaks som varumärke faller samman framför våra ögon. Från att ha uppfattats som en modig, oberoende och trovärdig avslöjare av övergrepp och ohederligheter vrids nu bilden till att spegla en organisation fylld av inre konflikter och där ledarens bekymmer kletar fast på organisationen. I dagens Studio Ett var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och journalisten Emanuel Karlsten rörande överens om att Wikileaks trovärdighet är irreparabel så länge Julian Assange finns kvar på ledande plats i rörelsen.

Wikileaks är en paradox. Wikileaks sjunger öppenhetens evangelium, är en modern, nätverksbaserad rörelse som gestaltar en digitaliserad tid där allt är offentligt. Jag har tidigare beskrivit Wikileaks verksamhet som något i grunden positivt: Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid.

Men Wikileaks kan inte leva som man lär. För att kunna främja öppenheten och vinna förtroende bland anonyma källor och uppgiftslämnare krävs att rörelsen själv agerar i den strängaste sekretess. Nätverksorganisationen ger enskilda personer stor makt utan att att det går att utkräva något ansvar av dem. Det personliga blir politiskt, om man så vill.

Diskrepansen mellan uppdraget - öppenheten - och organisationsformen - slutenheten - blev ohållbar. Jag sörjer det verkligen. Det är möjligt att Wikileaks så småningom lyckas återhämta sig. I annat fall kommer ett annat nätverk att ta över uppgiften. Den digitala revolutionen kan inte göras ogjord och slutenhetens tid är förbi. De politiska aktörer som inser vidden av denna utveckling skaffar sig ett försteg i förhållande till sina konkurrenter.

Läs också gärna journalisten Sofia Mirjamsdotters artikel i ämnet på SVT Debatt.

Varför är Sverigedemokrater överrepresenterade i en del sociala medier?

I dag skriver jag på Ajour om en nypublicerad studie av den oberoende brittiska tankesmedjan Demos som analyserar Facebook-användare som är anhängare till Sverigedemokraterna. Analysen ingår i en större studie som undersöker anhängare till nationalistiska, populistiska partier i tolv europeiska länder.

I valet till riksdagen 2010 fick Sverigedemokraterna 5.7 procent av rösterna. Men i nätdebatter och sociala medier syns och hörs Sverigedemokrater mycket mer än vad de dryga fem procenten i valet kanske skulle ge anledning att tro. På Facebook gillas till exempel statsminister Fredrik Reinfeldts sida i dag på morgonen av 4 769 personer, medan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sida gillas av 23 493 personer. Varför är det så?

I den svenska delstudien har 567 personer som gillat Sverigedemokraternas sida på Facebook fått svara på ett antal enkätfrågor. Gruppen kan förstås inte på något sätt anses representera Sverigedemokratiska väljare, sympatisörer eller aktivister som helhet. Men resultaten inspirerar ändå till en del tankar.

Vi vet från valundersökningarna vid Göteborgs universitet att Sverigedemokraternas väljare är lägre utbildade och mindre intresserade av politik än vad den genomsnittlige väljaren är. Låg utbildning och lågt politiskt intresse brukar hänga samman med låg politisk aktivitet och lågt politiskt deltagande. Men flertalet av de Sverigedemokrater som besvarar Demos enkät tror på politiken – 61 procent anser att politik är ett effektivt sätt att bemöta samhällsfenomen som man uppfattar som bekymmersamma. Det är en signifikant högre andel än genomsnittet för övriga undersökta anhängare till nationalistiska populistiska partier i Europa.

Anhängarna till Sverigedemokraterna är också något mindre våldsbenägna än sympatisörerna till övriga nationalistiska populistiska europeiska partier. Av Sverigedemokraterna var det 14 procent som ansåg att våld var ett legitimt medel för att uppnå politiska mål. Genomsnittet för övriga europeiska nationalistiska populistiska partier ligger på 26 procent.

Hela texten kan läsas på Ajour här.

Prinsessan och friheten

Vi lever i en tid präglad av frihetlighet och individualitet. I ett modernt västerländskt samhälle förväntas medborgarna göra individuella val inom nästan alla livsområden – från utbildning och elbolag till pensionsförvaltning och vårdcentral. En del menar att all denna valfrihet blir en börda och ett problem, att vi lever i valfrihetens tyranni.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Ronald Inglehart och Pippa Norris har i sina studier baserade på undersökningen World Value Survey visar hur svenskarna ligger i topp när det gäller att betona värdet av oberoende, individuella rättigheter, självständiga opinionsyttringar och självförverkligande. Däremot tillmäts banden till familj, religion, nation och tradition mindre vikt.

Men en person är befriad från denna valfrihet. Ett av de flickebarn som i dag föddes till sina föräldrars glädje k0mmer inte att kunna välja sin framtid. Hon föds in i en struktur där valfriheten när det gäller yrkesval är något begränsad. En lärare kan säga: Jag arbetar som lärare. En sjuksköterska kan säga: Jag arbetar som sjuksköterska. Men en tronarvinge kan inte säga: Jag arbetar som tronarvinge. En tronarvinge måste säga: Jag är tronarvinge. Prinsessan är sitt ämbete, från födseln till döden. Det är en ofrihet ovärdig ett frihetligt samhälle.

Jag önskar den nyfödda prinsessan allt gott. Jag önskar också att hon får ett liv präglat av frihet och möjlighet till personlig utveckling, långt bortom drottningskapets tvångsmässiga, förtryckande mekanismer.

Svenska kyrkan och kravet på sterilisering vid könsbyte

Det är glädjande att Kristdemokraterna till sist ändrat inställning i frågan om tvångssterilisering av transsexuella. Kristdemokraternas ändrade ställningstagande innebär att samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna nu är beredda att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte.

Däremot är det trist att Svenska kyrkan fortsätter att huka i frågan. Senast Svenska kyrkan formulerade sig var år 2007 och då hade man inga invändningar mot tvångssteriliseringarna. På dagens DN Debatt argumenterar jag och Eva-Lena Gustavsson för varför kravet på sterilisering är felaktigt och varför Svenska kyrkan borde ta avstånd från detta krav.

I det Manifest för en kristen vänster som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet antog 2009 står att vi strävar efter en värld utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning. Vi vill att alla barn ska ha samma möjligheter att växa och utvecklas oavsett föräldrarnas situation. Varje människa ska ha rätt att definiera sig själv, i samspel med andra.

Det vore utomordentligt välkommet om Svenska kyrkan slutade stå vid sidan av och i stället valde att bli en del av denna frigörelseprocess.

Hela vår artikel kan läsas här.

Uppdaterat 21 februari kl 20.50: Ärkebiskop Anders Wejryd har nu svarat på DN Debatt. I sak berättar Wejryd att han ändrat åsikt i sakfrågan och i dag är motståndare till krav på sterilisering vid könsbyte. Det är bra. Ännu bättre vore det om kyrkostyrelsen, där Anders Wejryd är ordförande, tog ett formellt ställningstagande i frågan. Samt att övriga religiösa samfund bröt sin tystnad och tog avstånd från tvångssteriliseringarna.

Du är jobbig, vet du det?

Du är jobbig, vet du det?, säger den fallne ängeln till Jesus i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Bibeln som hade premiär igår. Även fallna änglar kan tala sanning. Jesus är jobbig. Han lägger sig i och har synpunkter, är utan synd och skuld och kan dessutom gå på vatten. Man kan få rascha för mindre.

Överhuvudtaget är det jobbigt att vara människa i den värld som Gud har skapat. Adam och Eva kastas ut ur Edens lustgård efter att ha ätit av kunskapens frukt. Syndafloden utplånade allt mänskligt liv på jorden, utom Noa och hans närmaste. Abraham beordrades att döda sin son Isak bara för att Gud ville pröva hans trofasthet. Moses fick leda Israels folk i öknen i 40 år utan att själv få komma in i Kanaans land. För att inte tala om Job och hans lidande. Mycket krig och dödande är det. Och alla dessa bud och levnadsregler. Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk. Bara den regeln nämns inte mindre än tre gånger i Gamla Testamentet (2 MB 23:19, 2 MB 34:26, 5 MB 14:21).

Människans relation till Gud har aldrig varit enkel. I Göteborgs Stadsteaters storslagna föreställning (4 timmar och 40 minuter, inklusive 2 pauser) görs inga försök att förklara varför relationen är så komplicerad. I stället läggs kraften på att lyfta fram kärlekens kraft och livets möjligheter, givet den komplicerade relationen mellan Gud och människa. När Gud genom Jesus förändrar sitt sätt att vara i världen skapas också förutsättningar för mänsklig frihet och mänskligt växande. I en gripande scen visas livet olevt, öppet att levas och fyllas med innehåll av oss som lever eller skall leva. Jona i valfiskens buk interfolieras med befriande textpassager ur Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken. Ett stänk av himmelskhet sänker sig över salongen. Befrielsen är nära.

Ordet står i centrum föreställningen igenom. Föreställningen är väldigt textnära och det pratas mycket. Ordet gestaltas genom ordet. Här finns också många dråpligheter och lättsamheter, nödvändiga för att vi skall förmå ta oss fram i det allvar som i grunden genomsyrar framställningen

Uppsättningen är en kollektiv manifestation. Det är typiskt att skådespelarna efter avslutad föreställning konsekvent väljer att ta emot publikens applåder gemensamt, i inrop efter inrop. Jag kan ändå inte låta bli att lyfta fram Carl-Magnus Dellow, vars rollgestaltning av Noa och Moses var ett kraftprov av Guds nåde. Jag har tidigare inte sett Dellow, som till vardags tillhör Dramatens faste ensemble. Dramatiker är Niklas Rådström och Stefan Metz är regissör. Tillsammans med Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen och övriga inblandade har de skapat en föreställning som förtjänar respekt.

Stadsteaterns uppsättning av Bibeln är ett tidens tecken, ett uttryck för religionens återkomst till det offentliga livet. I anslutning till föreställningen arrangerar Stadsteatern tillsammans med Göteborgs universitet och Sensus Studieförbund en söndagsskola i form av en serie fördjupande och problematiserande seminarier under sju söndagar i vår. Kom gärna!

Obstruerar Ulf Kristersson riksdagens beslut?

Uppdatering 21 februari kl 20.30. Efter viss turbulens kröp Ulf Kristersson i dag till korset och bad om ursäkt för sina uttalanden. Det var bra. Kristerssons raljans i förhållande till riksdagsmajoriteten var ovärdigt. Sannolikt har Fredrik Reinfeldt tagit honom i örat.

Hade Kristersson inte bett om ursäkt hade vi sannolikt fått uppleva det misstroendevotum jag antydde i bloggtexten nedan. Aftonbladet hann under dagen förorda ett sådant, och på nätet surrade det av strategiska spekulationer för eller emot ett misstroendevotum. De rödgröna låg i slagläge. Kristerssons ursäkt kom i grevens tid.

Nu återstår att se med vilken substans Kristersson återkommer till riksdagen före den 1 mars. Hotet om misstroendevotum är inte avskrivet. Men Kristersson köper sig tid och det är möjligt att momentum därmed försvunnit i frågan om misstroendevotum. För denna gången, åtminstone.

*

Det har utbrutit ett politiskt gräl om huruvida socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) obstruerar riksdagens beslut om hur sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas efter 180 dagar.

Riksdagen har till regeringen tillkännagivit sin mening att tidigare regelverk skall återinföras, i väntan på att en bättre helhetslösning kan arbetas fram. Oppositionen menar att de tidigare reglerna var bättre än de nuvarande och att det är oacceptabelt att så många människor skall fara illa i väntan på ett nytt regelverk. Regeringen menar att gällande regelverk inte är sämre än det gamla och att det därför inte finns några skäl att ändra tillbaka. Socialförsäkringsutskottets vice ordförande Tomas Eneroth (S) anklagar Kristersson för att "obstruera riksdagsbeslut".

Riksdagens tillkännagivande var ovanligt konkret, både när det gällde tidpunkt för genomförandet och vilka åtgärder som skulle vidtas. När Ulf Kristersson nu vägrar vidta dessa åtgärder öppnar sig flera principiella frågor kring maktfördelningen mellan riksdag och regering.

Jag är ingen författningsexpert, men har uppfattat frågan ungefär så här. Sverige styrs av en minoritetsregering. Oppositionen har utnyttjat sin majoritet i riksdagen till att genom ett s k tillkännagivande få regeringen att vidta vissa åtgärder. Däremot saknar riksdagen skarpa verktyg för att se till att regeringen verkligen vidtar dessa åtgärder. Därför händer det ofta att regeringen förhalar genomförandet eller tolkar beslutet på ett sätt som är mindre långtgående än vad riksdagsmajoriteten avsett.

Genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har vi fått en helt ny situation i det parlamentariska spelet. Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar kunde för det mesta vila tryggt i att Vänsterpartiet inte gjorde upp med de borgerliga oppositionspartierna. Men Sverigedemokraterna är mer oberäkneliga, och det är svårt att på förhand veta hur partiet kommer att ställa sig i enskilda sakfrågor. Riksdagsarbetet blir därmed mer dynamisk och oförutsägbart än tidigare. Nya möjligheter öppnas för oppositionen att sätta press på regeringen, till exempel genom att i form av tillkännagivanden påverka politiken.

Regeringen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som en meningsyttring, ett ord på vägen, än en direkt uppmaning. Oppositionen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som ett direkt beslut vilket regeringen har att rätta sig efter.

Om regeringen inte tillgodoser vad som sägs i tillkännagivandet har riksdagen endast två verkningsfulla åtgärder att ta till. Den första åtgärden är en misstroendeförklaring mot ansvarigt statsråd, i det här fallet Ulf Kristersson. Ett sådant skall inte uteslutas. Men det riskerar att följas av ett nyval, och knappast något parti vill ha ett nyval i rådande politiskt läge.

Den andra åtgärden är att oppositionen själva formulerar ett lagförslag och lägger fram i riksdagen. Problemet med det är dels att lagförslag är en komplex materia, med lagrådsgranskning och andra procedurer där regeringen har betydligt större resurser att använda. Dels skulle det innebära en förändrad praxis, eftersom det av hävd är regeringen som lägger lagförslagen.

Min egen ståndpunkt är följande. Regeringen styr riket. Därför är det regeringen som skall lägga lagförslagen och regeringen som skall ställas till ansvar för den politik som förs. Rollerna mellan regering och opposition riskerar att luckras upp och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande att försvåras om vi får ett system där oppositionen skall lägga lagförslag. Därför bör oppositionen i görligaste mån avstå från att lägga lagförslag. I stället får oppositionen efter förmåga sätta politisk press på regeringen att tillgodose riksdagens tillkännagivande, i sista hand med ett misstroendevotum som vapen.

Palestinafrågan splittrar Alliansregeringen

I gårdagens utrikesdebatt i riksdagen stod frågan om erkännande av Palestina i centrum. Stödet för att Sverige i FN:s generalförsamling skall rösta ja till ett erkännande av Palestina växer sig allt starkare. De rödgröna partierna har sedan länge argumenterat för ett erkännande, och jag noterar att Stefan Löfvens första gemensamma artikel med partiledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet handlade just om att Sverige bör erkänna Palestina. Centerpartiet delar sedan en tid de rödgröna partiernas uppfattning. Nyligen skrev fem riksdagsledamöter från Folkpartiet på DN Debatt att de också vill att Sverige erkänner Palestina. Jag uppfattar det också som att enskilda riksdagsledamöter från Kristdemokraterna gärna såg ett svenskt erkännande.

Dagens Nyheters ledarsida tillhör de som fortfarande inte vill att Sverige skall erkänna Palestina. Ett av tidningens - och Carl Bildts - tyngsta argument är att Palestina inte har kontroll över sitt territorium. I stället är det Israels armé som har den yttersta makten på Västbanken. Därigenom uppfylls inte ett av de krav som i folkrätten används för att definiera en stat.

Visst är det så. Men Dagens Nyheter - och Carl Bildt - har ingen trovärdighet när de använder detta argument, eftersom de medvetet förtiger att Sverige vid flera tillfällen de senaste 20 åren valt att göra avsteg från denna princip. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina.

Det var en ödets ironi att just folkpartiledaren Jan Björklund överfölls av en judisk bosättare när han var på besök i Hebron. En ytterligare ödets ironi var att tidningen Expressen skrev att Jan Björklund var på statsbesök när han gästade det palestinska Hebron. Formuleringen är nu ändrad till "ett besök på Västbanken".

Stefan Löfvens insats i Agenda och P1-morgon

Projektet med att få ordning på socialdemokratin tycks ha utvecklats till en nationell angelägenhet. Stefan Löfven har fått en bra start och möts nu av uppmuntran och välvilja från alla politiska läger. Dagens opinionsmätning från United Minds skapar arbetsro - Socialdemokraterna ökar med 2.6 procentenheter och det är i princip jämnt mellan blocken. Såväl i SVT Agenda igår som i radions P1-morgon i morse lyckades Löfven framgångsrikt parera utfrågarens framstötar.

Hur kommer det då att gå? Jag publicerade tidigare i dag följande text på SVT Debatt:

Stefan Löfven kan vara nöjd med sitt första större offentliga framträdande, i gårdagens Agenda i Sveriges Television. Lugn och säker parerade han de flesta av utfrågaren Mats Knutsons frågor. I flera konkreta sakfrågor - kärnkraften, skatterna, vinst i välfärden - undvek han att ge klara besked. Men hans sätt att svara gav ändå tittaren en uppfattning om riktningen och ungefär var han och partiet kommer att landa. Jag blir mycket förvånad om inte Stefan Löfven de närmaste månaderna kommer att visa helt andra resultat i förtroendemätningarna än vad hans företrädare Håkan Juholt och Mona Sahlin gjorde.

Några nyheter presenterade inte Stefan Löfven. I skattefrågorna hukade han eftertryckligt bakom Leif Pagrotskys kommande skatteutredning. I frågorna om kärnkraft och vinst i välfärden upprepade han sina tidigare kända, försiktigt formulerade ståndpunkter. I frågan om svensk
vapenexport föreföll han närmast tafatt, och där finns det risk att fredsaktivister av olika slag känner sig mer bekväma hos Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. Några frågor om jämställdhet, integration samt miljö och hållbar utveckling ställdes aldrig.

Överhuvudtaget har Stefan Löfven fått en bra start på sin partiledartid. Det fåtal opinionsmätningar som hunnit genomföras pekar alla i rätt riktning. Han möts av en enorm välvilja, inte enbart inom partiet utan i alla politiska läger. Det känns utomordentligt ovant – och för en del möjligen lätt obekvämt – att ha en partiledare för Socialdemokraterna som möts med uppskattning på borgerliga ledarsidor. Twitterflödet under Agendas sändning igår var en strid ström av vänliga ord.

Smekmånaden kommer förstås inte att pågå för evigt. Vi vet inte hur Löfven kommer att lyckas hantera situationer där han utsätts för riktig press. Mats Knutson är en vass utfrågare, men i Agenda lät han Löfven komma lättare undan än vad man kanske hade kunnat förvänta sig. Det var första kvällen som programledare för Mats Knutson, så kanske fanns det en del premiärnerver med i spelet.

Stefan Löfven kommer med stor sannolikhet att hejda Socialdemokraternas ras i opinionen, vinna tillbaka en del marginalväljare och väljare från traditionella LO-grupper. Det är det enkla uppgiften. Men för att inte Socialdemokraterna skall stanna vid ett 30-procentsparti krävs ett
förnyelsearbete som moderniserar och öppnar upp partiet och presenterar en ny samhällsanalys ur vilken skarpa politiska förslag kan mejslas fram. Det är ett arbete för den sittande programkommissionen och som skall vara avslutat till kongressen 2013. Om inte den processen lyckas kommer partiet att förbli ointressant för den växande väljargrupp som utgörs av människor med kreativa yrken och som bor i storstäderna.

Hur Stefan Löfvens lyckas hantera denna utmaning avgör om han kommer att bli något mera än en i hast framropad kompromisslösning och i stället leda socialdemokraternas mödosamma väg tillbaka till att åter bli Sveriges största parti och ledande politiska kraft.

Vi har vår egen sång. Melodifestivalen 2012

Vi har vår egen sång. Vi ger väl fan i dom. Så sjöng Sillstryparn - gestaltad av Ulf Dageby- i låten Doin' the omoralisk schlagerfestival på Alternativfestivalen på Gärdet i Stockholm 1975. Året innan hade ABBA Eurovision Song Contest med Waterloo, och Sverige skulle därför nu arrangera finalen. Musikrörelsen organiserade motståndet mot detta kommersiella, borgerliga jippo. Tusentals personer demonstrerade på Sergels Torg.

Sedan dess har en del vatten runnit under broarna. Melodifestivalen har blivit vår tids Hylands Hörna - en minsta gemensamma nämnare, en skärva från en allt mer eroderad gemensam offentlighet, något vi alla känner till och kan förhålla oss till. Twitterflödet rör sig så snabbt att de enskilda inläggen knappt går att uppfatta. Hashtaggen #mel2012 toppade om jag förstod det rätt förra lördagen twitterflödet i hela världen. Ungefär tre miljoner människor - var tredje svensk - ser programmet. En och annan mäler sig ur gemenskapen. Men något organiserat motstånd som på 1970-talet existerar inte.

Sändningarna från Melodifestivalen är storslagna, en uppvisning av vilka muskler som Sveriges Television och public service är bärare av. För fyra år sedan, 2008, skrev jag att
Melodifestivalen är tidsanda, hype och framkant. Att Sveriges Television framgångsrikt utvecklat konceptet genom att integrera dokusåpa-inslag, som t ex motsättningar mellan kristna Carola och häxbrännande Nordman, Charlotte Perrellis känslor när media fokuserar på att hon "bara"väger 50 kilo eller om huruvida lagen verkligen tillåter att blott 15-åriga Amy Diamond får uppträda så sent på kvällen.

Sedan dess har Melodifestivalen inte utvecklats. Det som var framkant 2008 är daterat i dag. Thorsten Flincks rumpchock kändes mer trött och tragisk än provocerande. Gay-kostymen känns lite ansträngt påklistrad. Intervjuerna med Christer Björkman är lika spännande som att se Kalle Anka på julafton.

Men visst. Klockan 20.00 kommer jag med tre miljoner andra att bänka mig framför TV:n. Innan dess värmer jag upp med Röda Bönors klassiska och alltid lyssningsvärda version av Oh Carol.

Läs gärna också Fredrik Virtanens artikel i dagens Aftonbladet på temat Doin' the omoralisk schlagerfestival.

Reinfeldts vägran att debattera med någon annan än programledaren skapar trovärdighetsproblem för redaktionerna

I går utbröt en storm i sociala medier då Fredrik Reinfeldt fick uppträda ensam i SVT Aktuellts studio och svara på frågor om sitt utspel att svenskarna i framtiden kanske skall arbeta till 75 års ålder. Någon företrädare för oppositionen var inte inbjuden. Samma upplägg användes i morse i TV4:s Nyhetsmorgon. Programledarna intervjuar statsministern, oppositionen finns ej i studion. Stormen berodde inte främst på dessa enskilda händelser, utan hade sin grund i en föreställning att Sveriges statsminister bara ställer upp i direktsända studiosamtal om oppositionen inte är närvarande.

På Twitter lade jag ut följande fråga: Valde #aktuellt att låta Reinfeldt vara ensam i studion, eller var det ett krav från hans sida? I dag svarar Aktuellts redaktionschef Eva Landahl: Inget krav från Reinfeldt att sitta ensam i Aktuellts studio. Trött på att dessa rykten sprids! Eva Landahl utvecklar sin argumentation här.

Nej, jag tror inte heller att Aktuellt ringer upp Fredrik Reinfeldt och frågar om han vill komma till studion för att debattera pension vid 75 års ålder med t ex Stefan Löfven eller Jonas Sjöstedt, att Reinfeldt då säger "Nej tack, man jag kommer gärna själv" varpå Aktuellt säger "OK, jättebra, då är du välkommen". Så går det självklart inte till.

Men Fredrik Reinfeldts vägran att debattera med någon annan än programledaren skapar ett trovärdighetsproblem för redaktionerna. Ett vanligt upplägg med Fredrik Reinfeldt är att han är själv i studion. Programledaren ställer kritiska frågor och oppositionen finns med i ett bandat inslag. Hur skall redaktionen kunna göra det trovärdigt att det är strikt redaktionella och journalistiska överväganden som legat till grund för detta upplägg om tittaren vet att Reinfeldt endast ställer upp om han får vara ensam i studion? Hur skall redaktionen kunna bevisa sin oskuld? Situationen blir orimlig.

SVT Aktuellt och TV4 Nyhetsmorgon kan förstås agera annorlunda. De kan erbjuda Reinfeldt att komma till studion och diskutera med någon oppositionsföreträdare. Tackar Reinfeldt då nej kan de banda en intervju med honom och låta oppositionen själva finnas på plats i studion.

När medverkade Fredrik Reinfeldt senast i ett direktsänt studioinslag med någon oppositionsföreträdare? Jag kan faktiskt inte minnas.

Kanske var det lika illa på Göran Perssons tid. Kanske har Reinfeldt medverkat i ett stort antal studiodiskussioner med oppositionsföreträdare som jag har missat eller glömt. Kanske tackar Fredrik Reinfeldt ja till en mängd tänkta studioinslag men oppositionen vägrar komma. Jag vet inte. Men det är olyckligt att SVT Aktuellt, TV4 Nyhetsmorgon, Studio Ett, P1 Morgon och andra ledande nyhetsredaktioner så sällan lyckas organisera en studiosamtal mellan statsministern och företrädare för den politiska oppositionen.

Välkommen enighet mellan Fatah och Hamas

Den palestinske presidenten och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas och Hamas-ledaren Khaled Meshai har enats om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, bestående av teknokrater utan partitillhörighet. Regeringens viktigaste uppgift blir att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Abbas och Meshai kommer att mötas igen i Kairo den 18 februari, och förväntas de bestämma datum för de palestinska valen.

Det är utmärkt att Fatah och Hamas enats om en övergångsregering. För det första stärker enigheten mellan Fatah och Hamas legitimiteten i kravet på att omvärlden nu bör erkänna Palestina som en självständig stat. För det andra är det värdefullt att få in Hamas i en politisk process. På så sätt stärks de krafter inom organisationen som vill göra de eftergifter som är nödvändiga för att få Hamas att bli en trovärdig part i arbetet på en fredlig och varaktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten.

Varför kommer genombrottet just nu? Fatah väljer att spela Hamas-kortet vid ett tillfälle då den s k Kvartetten (USA, EU, Ryssland, FN) misslyckats med att få Israel och palestinierna till förhandlingsbordet. Israel vägrar blankt att avbryta det olagliga bygget av bosättningar på ockuperat område. Hamas är pressade av situationen i Syrien och oroar sig säkert också över hur situationen kommer att utveckla sig i Iran. Syrien och Iran har ekonomiskt och politiskt underlättat Hamas verksamhet.

Nu har det palestinska ledarskapet tre handlingsstrategier att laborera med. För det första ett stärkande av den egna statsbildningen genom att arrangera fria och demokratiska val. För det andra ett återupptagande av den diplomatisk-politiska kampanjen i FN för att vinna erkännande som självständig stat. För det tredje en mobilisering av den palestinska befolkningen i massmanifestationer mot den israeliska ockupationsmakten. Det blir intressant att följa hur dessa strategier kommer att kombineras de närmaste månaderna.

Visst hade det varit bättre om det hade pågått reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har tydligt markerat att han inte är villig att göra de eftergifter som är nödvändiga för att initiera en sådan process. USA och president Barack Obama kommer att vara politiskt handlingsförlamade i Palestinafrågan under hela 2012 - presidentvalet lägger hinder i vägen. Palestinierna väljer då andra vägar för att med fredliga medel arbeta för sin sak. Det är bra.

Sverige kan bidra genom att redan nu erkänna staten Palestina. I riksdagen finns en majoritet för ett sådant erkännande. Hur länge skall Carl Bildt kunna fortsätta att huka i frågan?

Mesta mästarna IFK Göteborg samt frågan om varför det inte finns något SM-slutspel i fotboll

Som många läsare känner till har jag glädjen att vara skribent på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben på Glenn Hysén. Igår publicerade jag följande text. Kommentarer och diskussion kring posten finns här.

*

Nyligen förde jag på Twitter (@UlfBjereld) en diskussion med filosofen och kulturskribenten Roland Poirier Martinsson om vilket lag som är de riktiga Mesta mästarna i svensk fotboll - IFK Göteborg eller Malmö FF.

I sak är frågan enkel. IFK Göteborg har 18 SM-guld, Malmö FF endast 16. Roland Poirier Martinsson argumenterade för att under åren 1982 - 1990, då mästerskapet avgjordes genom SM-slutspel, borde allsvenska seriesegraren betraktas som de egentliga svenska mästarna. SM-slutspelet i fotboll blev som bekant en flopp och erhöll aldrig samma prestige som till exempel ishockeyns SM-slutspel.

Under de nio åren med SM-slutspel i fotboll vann IFK Göteborg fem SM-guld (1982, 1983, 1984, 1987, 1990), Malmö FF bara två (1986, 1988). Under samma nio år vann IFK Göteborg Allsvenskan tre gånger (1982, 1984, 1990), Malmö FF vann fem gånger (1985, 1986, 1987, 1988, 1989). Om seger i Allsvenskan i stället för seger i SM-slutspelet under dessa år räknats som mästerskapstitel hade Malmö FF i dag haft sammanlagt 19 svenska mästerskap, IFK Göteborg endast 16.

Men historien kan inte skrivas baklänges. Vinnaren av SM-slutspelet fick titeln Svenska mästare, oavsett vad vi i efterhand tycker om SM-slutspelet som idé och verksamhet. Därför är också IFK Göteborg Mesta mästare i svensk fotboll.

SM-slutspelet i fotboll blev en flopp. Jag är glad för det. Jag tillhör dem som oavsett sport tycker att en rak serie är den bästa formen att utse mästare. Visst händer det att serien är avgjord i god tid före de sista omgångarna och att spänningen kan hållas vid liv längre genom ett SM-slutspel. Men en rak serie ökar idrottens trovärdighet genom att ge mindre utrymme åt slump och tillfälligheter.

Frågan är då varför just fotbollen har lyckats hålla fast vid den enkla seriens idé? I alla stora europeiska fotbollsligor avgörs mästerskapet i serieform. I Sverige är fotbollen den enda (?) stora lagsport som avgörs i serieform, ishockey, basket, handboll och bandy har sedan länge övergått till slutspel. Varför är det så? Vilken är förklaringen till att just fotbollen avgörs genom seriespel?

Kan det vara så att fotbollen till sin essens bygger på uthållighet och tålamod, att slutspel är oförenligt med fotbollens temperament? Fotbollen är målsnålast av de idrotter jag här nämnt. Är det lättare för ett bottenlag i fotboll att skrälla mot ett topplag är vad det är för ett bottenlag i t ex bandy eller handboll? Slumpfaktorn i ett slutspel skulle därför vara större i fotboll än i övriga sporter? Förslag på andra förklaringar mottages tacksamt.

Jan Björklund riskerar uppfattas som skolpolitikens Kapten Stofil

Jan Björklund riskerar att allt fler medborgare börjar uppfatta honom som Kapten Stofil i skolfrågorna. Droppen som möjligen fått bägaren att svämma över är Jan Björklunds aggressivt ryggmärgsbaserade avståndstagande mot de skolor i Sollentuna som köpt in läsplattor till barnen i första klass och som väntar till årskurs två med att ge undervisning i att skriva för hand. I radions satirprogram Public Service identifieras Jan Björklunds förfäder Ramses Björklund som försvarade hieroglyferna mot nymodigheten alfabetet, Loke Björklund som försvarade runskriften mot munkarnas nymodighet permanentskriften och inte minst släktens svarta får, den felande länken Cheeta Björklund, som föll ned från ett träd och då kom på att man kunde använda händerna till annat än att klättra i träden och plocka loppor.

I går startade centerpartisten och politiske sekreteraren i Region Skåne Niels Paarup-Petersen en insamling på nätet för att kunna ge Björklund en egen läsplatta. Jan Björklund är skeptisk till ny teknik och jag vill visa honom att den tvärtom är något som alla har nytta av, säger Paarup-Petersen. Ordföranden för Moderaternas ungdomsförbund (MUF) Erik Bengtzboe fyller på: Nej till ny teknik, nej till utveckling, nej till att ta med skolvärlden in i 2000-talet. Björklunds uttalanden är provocerande och hör hemma i forntiden.

Jan Björklunds skolideal tycks hämtade från hans egen barndom. Han blickar tillbaka till en tid där skolan skulle präglas av ordning och reda, lärarauktoritet, betyg, läxor och prov och där skolk bestraffades med kvarsittning. Men Björklund saknar en vision för hur dagens skola skall utvecklas. Utan framtidsvision blir teknikutvecklingen inte en möjlighet, utan ett hot mot den bestående ordningen.

Jan Björklunds har länge kunnat skörda politiska vinster på ett missnöje mot den så kallade flumskolan. Kanske har Björklund denna gång gått ett steg för långt. Socialdemokraterna och de två övriga rödgröna partierna har möjlighet att ta över det politiska utrymme som blir ledigt när Björklund visat tecken på att inte förstå teknikutvecklingens möjligheter för pedagogik, kunskap och lärande. Förmår de rödgröna fånga detta momentum? Läsplatta åt alla skolbarn vore ett intressant rödgrönt reformförslag.

Oppositionen har samlat ihop sig. Spelet kan börja.

I dagens opinionsmätning från Demoskop skiljer det bara 1.1 procentenheter mellan Alliansregeringen och de rödgröna partierna. Trots Socialdemokraternas opinionsmässiga kollaps känns ett regeringsskifte efter valet 2014 inte längre särskilt orealistiskt. Allianspartierna har misslyckats med att utnyttja oppositionens svaghet till att stärka sin egen ställning i opinionen.

Socialdemokraterna bryter sin nedåtgående trend och visar en liten uppgång på 0.9 procentenheter, till 24.8 procent. Undersökningen genomfördes under den vecka som Stefan Löfven utsågs till partiledare. Det är därför möjligt att jämföra opinionsstödet för Socialdemokraterna dagarna före med dagarna efter att Löfven utsågs. Mellan dessa tidpunkter skiljer det två procentenheter, vilket indikerar en potential för Socialdemokraterna att öka ytterligare när Löfven etablerat sig i partiledarrollen.

Undersökningens stora vinnare är Vänsterpartiet som ökar från 5.9 till 9.3 procent. Här kan man tala om en Jonas Sjöstedt-effekt. Utmaningen för Vänsterpartiet var nog inte att vinna nya sympatisörer i samband med att Sjöstedt valdes. Utmaningen blir i stället att lyckas behålla dem.

Undersökningens förlorare är Miljöpartiet som minskar med tre procentenheter, från 14.6 till 11.6 procent. Nedgången beror kanske mest på att partiet hamnat i medieskugga i förhållande till Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Men det är värt att komma ihåg att 72 procent av Miljöpartiets väljare vid valet 2010 definierade sig som vänster medan endast 4 procent såg sig som höger. Miljöpartiet har den senaste tiden profilerat sig på ett sätt som av en del uppfattats som väl samarbetsvilligt med Alliansregeringen. Nedgången kan bero på att rödgröna väljare reagerat och valt att hoppa över till Vänsterpartiet.

Någon Annie Lööf-effekt kan ännu inte skymtas vid horisonten. Centerpartiet minskar med en procentenhet och klarar med sina 4.3 procent precis fyraprocentsspärren. Det har nu gått fem månader sedan Annie Lööf tillträdde och en viss oro bör nu börja breda ut sig i centerleden. Men visst - det tog tid också för Fredrik Reinfeldt att göra avtryck i opinionen.

Göran Hägglund kan glädja sig över en uppgång på 0.9 procentenheter. Men 3.8 procent för Kristdemokraterna är inte så mycket att skriva hem om. Kommande mätningar lär visa om Göran Hägglund och Kristdemokraterna gått stärkta ur partiledarkrisen eller om vi nu står inför ytterligare en eländesvandring för partiet.

Folkpartiet ökar med 0.9 procentenheter till 6.7 procent. Sverigedemokraterna ökar blygsamt med 0.3 procentenheter till 6.3 procent. Moderaterna minskar med 2.1 procentenheter till 32.0 procent, men Fredrik Reinfeldt ligger knappast sömnlös på natten för det.

Det är förstås viktigt att komma ihåg att de allra flesta förändringarna ligger inom den statistiska felmarginalen.

Nu tycks samtliga partiledarskiften vara avklarade och Socialdemokraterna har samlat ihop. Spelet kan börja. Det blir 2.5 spännande år fram till valet 2014.