Prinsessan och friheten

Vi lever i en tid präglad av frihetlighet och individualitet. I ett modernt västerländskt samhälle förväntas medborgarna göra individuella val inom nästan alla livsområden – från utbildning och elbolag till pensionsförvaltning och vårdcentral. En del menar att all denna valfrihet blir en börda och ett problem, att vi lever i valfrihetens tyranni.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Ronald Inglehart och Pippa Norris har i sina studier baserade på undersökningen World Value Survey visar hur svenskarna ligger i topp när det gäller att betona värdet av oberoende, individuella rättigheter, självständiga opinionsyttringar och självförverkligande. Däremot tillmäts banden till familj, religion, nation och tradition mindre vikt.

Men en person är befriad från denna valfrihet. Ett av de flickebarn som i dag föddes till sina föräldrars glädje k0mmer inte att kunna välja sin framtid. Hon föds in i en struktur där valfriheten när det gäller yrkesval är något begränsad. En lärare kan säga: Jag arbetar som lärare. En sjuksköterska kan säga: Jag arbetar som sjuksköterska. Men en tronarvinge kan inte säga: Jag arbetar som tronarvinge. En tronarvinge måste säga: Jag är tronarvinge. Prinsessan är sitt ämbete, från födseln till döden. Det är en ofrihet ovärdig ett frihetligt samhälle.

Jag önskar den nyfödda prinsessan allt gott. Jag önskar också att hon får ett liv präglat av frihet och möjlighet till personlig utveckling, långt bortom drottningskapets tvångsmässiga, förtryckande mekanismer.

Kungamakt som patriarkat och underhållning

I en mycket läsvärd artikel på DN Debatt skriver i dag Annika Borg (teol dr, författare och präst i Svenska kyrkan) om det anmärkningsvärda i att kronprinsessan Victoria vid vigseln med Daniel Westling vill låta sig ledas in i Storkyrkan i Stockholm av sin pappa, kungen. En sådant arrangemang följer vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.

Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.

"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.

Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.

Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.

Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.

Är det rätt av (S) att ge en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling?

I dag är det dags att ägna sig åt de stora och existentiella frågorna. Tycker jag som nybliven medlem i Republikanska Föreningen att det är rätt att Socialdemokraterna ger en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling? Eller är en sådan gåva från ett parti med kravet på införande av republik inskrivet i partiprogrammet bara ett uttryck för kungafjäsk och ett opportunistiskt hyckleri inför valrörelsen?

Jag tycker det är rätt att ge brudparet en bröllopsgåva. Mitt argument är att Sverige är en monarki och så länge vi väljer att ha det statskicket så måste vi också leva i det. Jag gör en parallell till affären med de socialdemokratiska toppolitikerna som utnyttjade RUT-avdragen trots att de var politiska motståndare till dessa avdrag. Då skrev jag att vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Det samma gäller monarkin. Så länge vi väljer att ha den kvar kan vi inte låtsas som att den inte finns. När Mona Sahlin bjuds på bröllopet förväntas hon därför tacka ja, och går man på bröllop bör man ha med sig en present.

Någon platt-tv lär Mona Sahlin dock inte ha med sig i paketet. Däremot uppges det bli biljetter till Folkoperan i Stockholm. (Varför man nu berättar i förväg vad man tänker ge i present.)

Själv minns jag med ungdomlig stolthet (lätt patetisk, skulle kanske någon säga...) när dåvarande kung Gustav VI Adolf anlände till Båstadtennisen under Swedish Open i början av 1970-talet och 3 000 personer i publiken på speakerns anmodan samfällt reste sig upp för att hälsa konungen. Alla utom tre, varav en var jag och de två andra var mina kamrater. Det hat och förakt som vår stilla demonstration då utlöste i publiken känns ännu i ryggmärgen. I dag hade jag rest mig upp, givet det resonemang jag för ovan...

Däremot skulle jag uppskatta lite skarpare kritik mot monarkin som statsskick från ledande socialdemokrater. Men jag inser att bröllopets placering i tiden bara någon månad före valet innebär ett realpolitiskt hinder för en sådan kritik.

Angående socialdemokratin och monarkin så vet jag att jag redan tidigare publicerat Stig Dagermans dagsvers från den 1 november 1950, när dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt. Här kommer den en gång till:

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?-

Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.

Stig Dagerman och kronprinsessan Victorias bröllop

En kvinna av börd får äntligen sin man av folket, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i dag kommenterade kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings stundande bröllop. Reinfeldt tillade: Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund som det är för Sverige och stora delar av världen tänder detta ett ljus av hopp.

En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.

Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)

Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)

Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.

På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Dagerman skrev:

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?

- Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.