Är det rätt av (S) att ge en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling?

I dag är det dags att ägna sig åt de stora och existentiella frågorna. Tycker jag som nybliven medlem i Republikanska Föreningen att det är rätt att Socialdemokraterna ger en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling? Eller är en sådan gåva från ett parti med kravet på införande av republik inskrivet i partiprogrammet bara ett uttryck för kungafjäsk och ett opportunistiskt hyckleri inför valrörelsen?

Jag tycker det är rätt att ge brudparet en bröllopsgåva. Mitt argument är att Sverige är en monarki och så länge vi väljer att ha det statskicket så måste vi också leva i det. Jag gör en parallell till affären med de socialdemokratiska toppolitikerna som utnyttjade RUT-avdragen trots att de var politiska motståndare till dessa avdrag. Då skrev jag att vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Det samma gäller monarkin. Så länge vi väljer att ha den kvar kan vi inte låtsas som att den inte finns. När Mona Sahlin bjuds på bröllopet förväntas hon därför tacka ja, och går man på bröllop bör man ha med sig en present.

Någon platt-tv lär Mona Sahlin dock inte ha med sig i paketet. Däremot uppges det bli biljetter till Folkoperan i Stockholm. (Varför man nu berättar i förväg vad man tänker ge i present.)

Själv minns jag med ungdomlig stolthet (lätt patetisk, skulle kanske någon säga...) när dåvarande kung Gustav VI Adolf anlände till Båstadtennisen under Swedish Open i början av 1970-talet och 3 000 personer i publiken på speakerns anmodan samfällt reste sig upp för att hälsa konungen. Alla utom tre, varav en var jag och de två andra var mina kamrater. Det hat och förakt som vår stilla demonstration då utlöste i publiken känns ännu i ryggmärgen. I dag hade jag rest mig upp, givet det resonemang jag för ovan...

Däremot skulle jag uppskatta lite skarpare kritik mot monarkin som statsskick från ledande socialdemokrater. Men jag inser att bröllopets placering i tiden bara någon månad före valet innebär ett realpolitiskt hinder för en sådan kritik.

Angående socialdemokratin och monarkin så vet jag att jag redan tidigare publicerat Stig Dagermans dagsvers från den 1 november 1950, när dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt. Här kommer den en gång till:

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?-

Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.

Regeringens kultursyn och planerna på att stänga Centre Culturel Suédois

Ända sedan Fredrik Reinfeldt valde att ge kronprinsessan Victoria en platt-tv i 30-årspresent har jag varit en smula bekymrad över alliansregeringens känsla för bildning och kultur. Mina onda aningar bekräftas när regeringen nu av besparingsskäl på fullt allvar överväger att stänga det klassiska svenska kulturhuset Centre Culturel Suédois i Paris. Planerna följer på tidigare planerade stängningar av de svenska generalkonsulaten i New York och i Los Angeles.

Centre Culturel Suédois har ungefär 100 000 besökare per år och är en unik inkörsport för svensk kulturell kreativitet till Frankrike, oavsett om vi talar om litteratur, konst, mode, film, design, foto eller arkitektur. Centrat har en stark ställning i Paris kulturliv och på helgerna närmast vallfärdar fransmänen till byggnaden för att ta del av utställningar och beskåda arkitekturen. Jag har själv haft förmånen att vid några tillfällen få utnyttja institutets gästbostäder (och kan naturligtvis därför uppfattas som part i målet) och imponerats av den breda och omfattande verksamhet som ständigt pågår i huset - och tjusats av alla de fransmän i alla åldrar som kommer dit för att gå kurser i svenska språket.

I Dagens Nyheter skriver i dag Frankrikes förre ambassadör i Sverige, Patrick Imhaus, om nedläggningsplanerna. Imhaus betonar den misstrogenhet som griper en när man hör att institutet kunde stängas som vore det en ordinär Konsumbutik. Därav vreden. Är kloka människor beredda att med ett penndrag stryka fyrtio års gigantiska kollektiva arbete? Är inte ett sådant beslut som hämtat från Kafka eller snarast från kung Ubu? Den franska tidningen Le Figaro kallar nedläggningsplanerna för Un crime d'Ètat - ett statsbrott. Och naturligtvis finns det en Facebookgrupp - med över 5000 medlemmar - som protesterar mot nedläggningsplanerna.

I min enfald hoppades jag faktiskt vid de borgerliga allianspartiernas valseger 2006 att den nya regeringen åtminstone skulle värna kulturen och Sveriges internationella närvaro i dessa sammanhang. Men icke. Platt-tv åt alla - eller åtminstone åt kronprinsessan - tycks i stället vara parollen för dagen. Göran Hägglunds kulturella korståg mot teaterregissörer och s k performance-vrål tillåts tydligen visa vägen för alliansregeringens kulturpolitik.