Göran Hägglunds framtid kan avgöras vid KD:s stundande riksting

I morgon torsdag öppnas Kristdemokraternas riksting i Umeå. Det är ett litet men också splittrat parti som möts. Splittringen kan bli den faktor som möjliggör för Göran Hägglund att sitta kvar som partiledare även över valet 2014.

Kristdemokraterna har nu oavbrutet suttit i riksdagen i 20 år, och åtta av dessa 20 år i regeringsställning. Ändå råder det en slags konstant krisstämning runt partiet. Sedan rekordvalet 1998, med 11.8 procent av rösterna, har resultaten blivit sämre för varje val. I valet 2010 fick partiet bara 5.6 procent av rösterna och i opinionsundersökningarna balanserar partiet på fyraprocentsspärren.

Kristdemokraterna har problem med sin identitet. Som jag tidigare diskuterat så har partiet på senare till lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring sin politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år slog Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.

Inför valet 2006 var kravet på sänkt bensinskatt en av partiets profilfrågor. Nu förväntas rikstinget ställa sig bakom en riktning där omsorg om barn och unga skall stå i centrum för Kristdemokraternas politik. Det senare förslaget har provocerat några framträdande kristdemokrater från Stockholm, som i Svenska Dagbladet i dag menar att det bara rör sig om ännu en tom slogan och som ser en risk att ”välviljans våta filt” blir till ett hinder för en positiv samhällsutveckling.

Det finns många åsiktsriktningar inom Kristdemokraterna - därav otydligheten i politiken. En i media särskilt uppmärksammad åsiktsriktning är den som förespråkar en mer restriktiv abortpolitik, ogillar samkönade äktenskap och som konsekvent sluter upp bakom staten Israels agerande i Mellanöstern. I partiet finns också en spänning mellan socialkonservatism och socialliberalism. Uppdatering kl 21.15. Vänstrastranden påpekar klokt att spänningen nog bättre gestaltas av begreppsparet moralkonservatism vs. socialkonservatism. Göran Hägglunds styrka är att han tolereras av samtliga grupperingar och att det inte finns någon självklar motkandidat. Åsiktsgrupperingarna vet vad de har, men inte vad de får.

Kristdemokraterna har riksting varje år. Om partiet skulle byta partiledare inför valet 2014 vore rikstinget 2012 ett lämpligt tillfälle. Men årets riksting kommer att behandla en motion som yrkar på att partiet med omedelbar verkan skall övergå till att bara ha riksting vartannat år, vilket skulle innebära att nästa riksting blir först 2013. Då är det lite sent att byta partiledare, och Göran Hägglund skulle sitta säkert även över valet 2014.

Partistyrelsen har tillstyrkt förslaget. Men eftersom det rör sig om en stadgeändring krävs att beslutet fattas med enhällighet om det skall gälla med omedelbar verkan. Annars måste frågan behandlas även på rikstinget 2012.

Vilka nya slagord kommer Göran Hägglund att formulera från talarstolen? Och hur kommer partiledarfrågan att påverka debatten och beslutet om riksting bara vartannat år? Spännande dagar väntar i Umeå.

Varför vill svenska folket inte att Sverige går med i Nato?

I en artikel på DN Debatt visar jag i dag att motståndet mot ett svenskt Nato-medlemskap ökar och nu är större än på 15 år. Av de tillfrågade anser endast 18 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 47 procent. Studien redovisas i boken "Lycksalighetens ö" (red. Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Ekengren Oscarsson) som presenteras i morgon tisdag.

Jag har genom SOM-institutet studerat den svenska Nato-opinionen varje år ända sedan 1994. Vid varje enskilt mättillfälle har andelen Nato-motståndare varit betydligt större än andelen Nato-anhängare. Som minst har det skilt 14 procentenheter (1997), som mest 33 procentenheter (1994). I 2010 års studie skiljer det således 29 procentenheter.

Vilka är då skälen till att svenska folket säger nej till Nato-medlemskap och till att resultaten har varit så stabila över tid? På ett övergripande plan brukar jag argumentera för att det handlar om att Sverige genom sina snart 200 år av fred är unikt i Europa, att den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken för många människor knyts till denna långa period av fred samt att strävan efter oberoende historiskt är ett centralt drag i svensk politik och kultur (Nato-medlemskap minskar vår handlingsfrihet i händelse av krig). Att Nato delvis bygger sitt försvar på en kärnvapendoktrin bidrar sannolikt också till svenskarnas negativa inställning till medlemskap.

Nato-anhängarna har således haft en tung uppförsbacke i sina försök att övertala svenska folket om betydelsen av ett svenskt Nato-medlemskap. Under senare år har man heller inte ens försökt. De två mest Nato-vänliga partierna i svensk politik - Folkpartiet och Moderaterna - har markerat att ett svenskt Nato-inträde förutsätter att Socialdemokraterna också stöder förslaget och med det har man låtit sig nöja. Eftersom Socialdemokraterna inte på något vis har öppnat för svenskt Nato-medlemskap ligger frågan stilla.

En del hävdar att Sverige i praktiken redan är medlem av Nato, genom det nära och täta samarbete som pågår. Men så är inte fallet. Sverige väljer själv i vilka avseenden man vill samarbeta. Gränsen för medlemskap går vid säkerhetsgarantier och sådana garantier förutsätter ett medlemskap.

Ur ett kortare tidsperspektiv har sannolikt Natos militära misslyckande i Afghanistan bidragit till att ytterligare minska stödet för ett svenskt medlemskap.

Som jag skriver i min artikel ändrar sig opinioner inte av sig själva. Om inte de partier i Alliansen som mest vill ha ett Nato-medlemskap - Folkpartiet och Moderaterna - mobiliserar och söker politisk strid i syfte att påverka och förändra opinionen blir signalen till väljarna i stället att frågan inte är särskilt viktig.

Så hur viktig tycker egentligen Folkpartiet och Moderaterna att frågan är? Är deras ställningstagande baserat på strikt säkerhetspolitiska överväganden eller är det en ideologisk positionering som man till syvende og sidst inte vill ta politisk strid för att förverkliga?

Om moralism och historielöshet i debatten om fotbollsvåldet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om vad jag uppfattar som historielöshet och moralism i debatten om det s k fotbollsvåldet. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Visst är våldet i samband med idrottsevenemang ett stort problem som fläckar fotbollens varumärke. Enskilda människor kommer till skada. Sponsorer tvekar och barnfamiljer undviker vissa matcher.

Men debatten präglas också av historielöshet, bristande proportioner och moralism. Jämfört med andra våldsyttringar i det svenska samhället i dag är det ytterst få människor som kommer till skada. I stället är det våldets ritualisering och meningslöshet som provocerar.

I grunden handlar huliganvåld nästan alltid om grupper av unga män i kombination med alkohol eller droger. Den typen av våld är sannerligen ingen ny företeelse, utan snarare något som har präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, som t ex i Ulf Peder Olrogs "Samling vid pumpen": Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt! Alfred ha de slagit så han ligger och blör. I grusgropen slåss de med Buskhyttaborna, länsman fick på huvet, så jag tror att han dör. Eller Olle Adolphsons "Balladen om det stora slagmålet på Tegelbacken": Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör. Det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör, som med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett gick till Tegelbacken för att skipa rätt.

I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga berusade män från Tunaberga som slåss mot unga berusade män från Buskhyttan. I stället är det unga, berusade män från Firman Boys som slåss mot unga, berusade män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma.

Jag vill inte leva i ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. Min principiella inställning är i stället följande:

1.) Våldsanvändningen hänger nästan alltid hänger samman med bruk av alkohol. Ta därför bort all alkoholförsäljning från arenorna.

2.) Medierna bör fortsätta på den inslagna vägen och tona ned rapporteringen från interna uppgörelser mellan vår tids Tunabergare och Buskhyttabor, d v s klubbarnas s k firmor. Uppmärksamhet i medierna innebär ju bara ytterligare en kick för den lilla grupp som deltar i dessa sammanstötningar.

3.) I den mån individer på eller utanför en idrottsarena bryter mot lagen är det polisens ansvar att agera. Självklart skall polisbevakningen av idrottsevenemang bekostas av det allmänna. Det är därför vi betalar skatt, och polisens våldsmonopol varken kan eller bör delegeras till någon annan.

4.) Klubbarna har ett ansvar genom att inte bidra till firmornas legitimitet. Stockholmsklubbarnas s k kvartssamtal med firmarepresentanter undergräver ju all trovärdighet i klubbarnas påståenden att de motarbetar firmorna.

5.) Spelare och ledare har också ett ansvar i att skärpa sin stil och hyfs på och bredvid planen. Det ständiga tjafsandet på domaren och fuskandet i form av att medvetet och på felaktiga grunder tillskansa sig fördelar (filmningar, "stjälande" av inkast och hörnor etc) bidrar också till att i onödan hetsa upp stämningen.

Men framför allt - spänn av. Fotbollsvåldet är ett otyg och skall bekämpas. Men det är inte kriget som har kommit till vårt land.

Liknande tankar har tidigare formulerats av Vänstra Stranden.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!

Om raljans och relativisering av människors lidande i debatten om Ship to Gaza

Uppdaterat 26 juni k 10.15: I dag publiceras i SvD ett upprop till stöd för Ship to Gaza, med mig som en av undertecknarna. Jag är stolt och glad över att i det här sammanhanget få befinna mig i sällskap med Expressens och DN:s förre kulturchef Arne Ruth, Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson samt biskopen i Stockholm Eva Brunne. Det gläder mig också att framträdande socialdemokrater som Veronika Palm och Peter Hultqvist också skrivit på.

Jag gläds också över att Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Expressen i dag tar ett steg framåt och vill attregeringen redan nu ska redovisa att Sverige i FN:s generalförsamling kommer att rösta för en resolution om upprättandet av en palestinsk stat och att regeringen därefter avser att erkänna staten Palestina. Där går Urban Ahlin t o m längre än det uttalande som förra helgen antogs av kongressen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), där ett svenskt erkännande villkorades av att det skulle finnas en palestinsk samlingsregering som initierat en process för nya val i Palestina. Vad säger nu Carl Bildt?

Om erkännandeproblematiken av Palestina har jag tidigare skrivit bl a här.

*

Om några dagar beräknas de första fartygen i Ship to Gaza kasta loss. Fartygen är lastade med humanitära förnödenheter och avser att bryta den israeliska blockaden av Gaza.

Ship to Gaza väcker starka känslor. I DN raljerar Jackie Jakubowski över att deltagarna i Ship to Gaza inte reser till Libyen, Jemen eller Syrien i stället. På Twitter hakar ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (LUF) Adam Cwejman på: Undrar när Ship to Kongo, North Korea, Cuba, Saudi Arabia, China avseglar. Train to Belarus någon?

Jag har svårt för raljans, och särskilt när det gäller mänskligt lidande. Tala i stället klarspråk. Tycker ni att Israels blockad av Gaza är OK, så våga säg det. Om ni inte tycker den är OK, kom med förslag om hur vi bäst går tillväga för att se till att den bryts.

Men låt oss inte relativisera människors lidande. Låt oss slippa en debatt om huruvida palestiniernas hjälpbehov är större eller mindre än libyernas, syriernas, kongolesernas, kinesernas eller nordkoreanernas. Det finns alltid någon grupp som har det värre än den man försöker hjälpa. En relativisering av människors lidande leder bara till passivitet. Varför hjälpa palestinierna när libyerna har det värre? Varför hjälpa libyerna när kongoleserna har det värre? Varför hjälpa kongoleserna när nordkoreanerna har det värre? Argumentationen förs på ett sluttande plan, och lutningen leder till ett passivitetens och självrättfärdighetens inferno.

Så gärna en saklig debatt om Ship to Gaza, om Hamas olagliga våld, om Israels olagliga blockad. Men låt oss slippa raljans och relativisering av människor lidande och hjälpbehov.

Extrainkallad riksdag ett uttryck för regeringen Reinfeldts svaghet

Uppdatering längst ned i posten!

Mycket talar för att oppositionen i dag kommer att rösta igenom att riksdagen extrainkallas under sommaruppehållet för att behandla förslag om förändringar av sjukförsäkringen. Oppositionen menar att Alliansregeringen medvetet obstruerar riksdagsmajoritetens vilja genom att dra ärendet i långbänk. I går begärde Alliansen att förslagen om förändringar i sjukförsäkringen i stället för att tas upp till beslut i kammaren (där regeringen skulle förlora omröstningen) skulle återremitteras till socialförsäkringsutskottet och därigenom öppna för en tidskrävande remissbehandling.

För att riksdagen ska extrainkallas krävs att minst 115 ledamöter begär det. Men regeringen eller talmannen kan också besluta om att avbryta sommaruppehållet.

För de rödgröna partierna fyller en extrainkallad riksdag i sjukförsäkringsfrågan tre funktioner. För det första påskyndar man behandlingen av sjukförsäkringsfrågan och får därmed bättre förutsättningar att genomföra sina förslag i sakfrågan. För det andra påvisar man svagheten i regeringen Reinfeldts parlamentariska ställning och undergräver därmed trovärdigheten i Alliansens regeringsduglighet. För det tredje bidrar man till att till att stärka sjukförsäkringsfrågans plats på den politiska dagordningen, vilket kan vara opinionsmässigt fördelaktigt. Den risk man tar är att opinionen uppfattar kraven på en extrainkallad riksdag som en partistrategisk demonstrationspolitik, som i onödan kostar tid och pengar. Men sammantaget är det ur de rödgröna partiernas synvinkel svårt att se annat än att fördelarna överväger.

En extrainkallad riksdag under sommaruppehållet skulle förstås innebära ytterligare en nesa för statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är inte lätt att regera i minoritet. En minoritetsregering kräver regeringsduglighet. Då får statsministern inte hantera motgångar genom att sura och rikta anklagelser mot oppositionen för att den utnyttjar sin majoritet i riksdagen till att driva oppositionspolitik. Statsministern skall tjäna riksdagen - inte tvärtom.

*

Det är nu också formellt klart att riksdagen kommer att extrainkallas i sommar. TT meddelar att talmannen, på begäran av 137 riksdagsledamöter, beslutat att avbryta kammarens sommaruppehåll och kallar till bordläggningssammanträde torsdag den 30 juni kl 17.00, följt av arbetsplenum fredag den 1 juli kl 10.00. Dessförinnan sammanträder socialförsäkringsutskottet, som bereder ärendet om förändringarna i sjukförsäkringen, torsdag den 30 juni kl 11.00.

Magnus Isberg, docent i statsvetenskap och tidigare kanslichef vid konstitutionsutskottet, säger till TT att riksdagen i modern tid bara extrainkallats vid två tillfällen: Under sommaruppehållet 1996 för att besluta om två ekonomisk-politiska propositioner, och under vinteruppehållet 2004-2005, angående beslut relaterade till tsunamikatastrofen i Sydostasien.

Alla Almedalsvänner kan i alla fall dra en lättnadens suck. Hade talmannen valt att extrainkalla riksdagen en vecka senare så hade vi fått uppleva strömhopp från de i förväg noga inplanerade seminarierna och debatterna i Almedalen. Man får vara glad för det lilla också. :)

Födda: Socialdemokrater För Tro och Solidaritet

Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen finns inte längre. Förbundet och dess verksamhet finns naturligtvis kvar, men förbundets just avslutade kongress i Uppsala beslöt att namnet fortsättningsvis skall vara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Jag tycker det är ett bra beslut. Namnbytet visar att förbundet utvecklas med sin tid och där den kristna vänstern är tillräckligt stark i sin identitet och frimodig i sin anda för att vilja ta steget att hand i hand med vänner från andra trosinriktningar utmana ofriheten och ojämlikheten och kämpa för ett solidariskt samhälle. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är ett radikalt politiskt förbund och inte en kyrka. Alla som delar förbundets grundläggande värderingar är välkomna i arbetet.

Förbundets ändamålsparagraf inleds så här:

Vår övertygelse är att alla människor är en del av Guds skapelse och äger samma mänskliga rättigheter. Vi är också övertygade om att den enskildes och samhällets utveckling till frihet och rättvisa främjas när människa med respekt för sin egen och andras andlighet och tro deltar i politiken och samhällsbygget; människans kritiska tänkande liksom hennes skaparkraft är gåvor till mänskligheten.

Religionen har återtagit sin plats i det offentliga livet. Som jag brukar säga: Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. I denna post-sekulära tid har en kristen vänster - sida vid sida med en vänster från andra trosuppfattningar - en viktig uppgift att föra kampen vidare för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Välkomna med i detta viktiga arbete.

Sverigedemokraterna byter strategi. Hur bör då övriga partier agera?

Markus Uvell, VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, hävdar i dag att det är fel att bojkotta Sverigedemokraterna bara för partiets åsikter i flykting- och invandringspolitiken. I stället bör de övriga partierna öppet bjuda in Jimmie Åkesson för att komma överens i enskilda politiska sakfrågor.

Uvells artikel i Aftonbladet tappar dessvärre i seriositet genom författarens slängiga och populist-inspirerade formuleringar. Enligt Juvell pågår det t ex ett medialt spel som är föraktfullt, oärligt, krystat taktiskt och ohederligt samt en cirkus av lögner, pajkastningar och ömsesidiga anklagelser. Socialdemokraterna och Alliansen ljuger för väljarna. Håkan Juholts retorik verkar helt sakna koppling till verkligheten. Partierna har inte rätt att ljuga för sina väljare och partiernas dubbelspel måste få ett slut.

Jag brukar aldrig kommentera den här typen av texter eftersom jargongen gör det i stort sett omöjligt att ta dem på allvar. När invektiv och moralismer staplas på varandra osäkrar jag min revolver.

Men jag gör här ett undantag eftersom Uvells text kretsar kring en viktig fråga - hur bör de övriga riksdagspartierna hantera SD:s vågmästarställning? Uvell menar att SD har erhållit en reell maktställning som inte kan tänkas bort, och då är det bättre att de övriga partierna öppet håller kontakt med och samtalar med SD i stället för att sondera i smyg.

Jag tycker att både Alliansen och de rödgröna har varit väldigt duktiga på att hantera SD under mandatperiodens första år. På det stora hela har de hållit sina vallöften om att inte samarbeta med SD och därför har SD inte haft något större inflytande och i stället hamnat i medieskugga. Delvis är det partiets eget fel. Riksdagens utredningstjänst har visat att SD stött Alliansregeringen vid 90 procent av voteringarna i kammaren, och partiet har därmed i praktiken definierat in sig i regeringsunderlaget.

De senaste veckornas turbulens är ett uttryck för att SD nu omprövar sin strategi. Det är värt att notera att Jimmie Åkesson i partiledardebatten nästan inte alls talade om partiets profilfråga, flykting- och invandringspolitiken. Det är troligt att SD nu försöker tvätta av sig en del av främlingsfientligheten för att kunna framstå som ett mer rumsrent, högerpopulistiskt parti. Jimmie Åkessons politiska viljekraft och taktiska förmåga skall inte underskattas.

Oavsett Uvells intentioner skulle ett samarbete mellan de övriga riksdagspartierna och SD bidra till att legitimera SD och just göra partiet rumsrent. SD skulle få bättre förutsättningar att påverka politiken och tröskeln för väljarna att rösta på partiet skulle bli lägre. Om övriga partier samarbetar med SD kan de ju inte vara så farliga?

En fortsatt isolering av SD innebär visserligen att partiet har goda möjligheter att behålla sin martyrgloria. Men det är ändå ett mindre ont än att släppa in dem i den politiska värmen.

Det bästa sättet att delegitimisera SD är förmodligen att göra ungefär som Fredrik Reinfeldt och betona partiets främlingsfientlighet och rasistiska rötter. I en stat som Sverige med en stark anti-rasistisk diskurs och minskad främlingsfientlighet fungerar det bättre än t ex i Frankrike. Där var det gaskamrarna som delegitimerade le Pen. Varje land har sin kontext och sina förutsättningar.

Juholt vs Reinfeldt: Kontrasterna kommer att prägla mandatperioden

Äntligen stod prästen i predikstolen. Vi fick vänta nästan tre månader innan Fredrik Reinfeldt inte längre kunde ducka för att möta Håkan Juholt i en debatt. Förväntningarna på debatten var högt ställda, och jag tycker nog att de infriades.

Håkan Juholts inledningsanförande var kanske inte så sprudlande som många av hans anhängare hade förväntat sig och hoppats på. Men hans anförande blev ändå en skarp kontrast mot Fredrik Reinfeldts mer teknokratiska, statsmannaaktiga "vi fortsätter precis som förut"-tal, där "det finanspolitiska ramverket" var den flitigast förekommande formuleringen.

I replikföringen kom Håkan Juholt loss ordentligt. Han var mycket skicklig i att göra en distinktion mellan sin egen och Socialdemokraternas visioner, höga ambitioner och känsla för modernitet i förhållande till Alliansens regeringströtta liknöjdhet. Vi vill inte dit igen, slog Juholt med eftertryck fast angående den nuvarande regeringspolitikens förstärkande av klassklyftorna. Juholt har också varit ytterst framgångsrik i sin strävan att lyfta fram barnfattigdomen som en viktig fråga på den politiska dagordningen.

Jag tror att Håkan Juholt kommer att vara än starkare i stundande partiledardueller med Fredrik Reinfeldt. Duellformen bidrar till att tydligare kontrastera Juholts engagemang, empati och humor mot Reinfeldts mer torra återhållsamhet.

Notera också Reinfeldts ytterst försonliga repliker till Gustav Fridolin. Miljöpartiets nya språkrör kommer att utsättas för många frestelser de närmaste åren.

Håkan Juholt spränger partibunkern med hjälp av Stefan Holm?

Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt har erbjudit höjdhoppsstjärnan Stefan Holm att leda partiets arbetsgrupp mot barnfattigdom. Stefan Holm, som inte är partimedlem men som röstar på Socialdemokraterna, är positiv men har ännu inte tackat formellt ja.

Jag är mycket positiv till Juholts agerande och ser erbjudandet till Holm som ett uttryck för en genuin vilja att en gång för alla göra upp med den bunkermentalitet som fortfarande präglar delar av partiets arbete. Genom att ge makt och ansvar åt en person som inte formellt är medlem av partiet men som delar arbetarrörelsens värderingar bidrar Juholt till att förnya och öppna upp partiet. Att Stefan Holm dessutom är en person med stor trovärdighet och äkthet och som är populär i väljarkåren gör inte saken sämre.

Jag kommenterar Juholts initiativ i Göteborgs-Posten (ännu ej på nätet) och säger ungefär så här:

Jag tycker det är frimodigt av Håkan Juholt att våga släppa kontrollen och släppa in samhällsengagerade människor för att göra nytta. Vi kommer att få se mer av den här typen av initiativ framöver. Partierna får allt svårare att attrahera medlemmar. Här har vi en person, Stefan Holm, som är populär och som man vet är samhällsengagerad och har hjärtat till vänster. Varför då inte släppa in honom med sin kreativitet i det här arrangemanget?

Det gick ju också rykten i förra valrörelsen att Stefan Holm var påtänkt som idrottsminister. Det var rykten som fick väldigt bra spinn den gången, även om det inte låg någon substans i dem.

Visst kan det hända att någon enskild partiräv kan känna sig förbigången. Men de personer som känner sig så har framtiden bakom sig. Vi har ett helt nytt politiskt landskap i dag där partierna måste öppna upp sig och sina strukturer mycket mer för att kunna fylla samma funktion i det politiska systemet som de tidigare har gjort.

TV-tittandet dominerar över nätsurfandet - men hur länge till?

Den senaste Mediebarometern visar att en genomsnittlig svensk tittar på TV 98 minuter varje dag. En genomsnittlig svensk ägnar också 81 minuter åt att surfa på nätet. Kan det vara sista året som TV-tittandet dominerar över nätsurfandet? Eller smälter TV och nät så snabbt samman att det inte längre blir rimligt att skilja TV-tittande från nätsurfande.? Spännande tider indeed.

Så vill Israel förhindra att omvärlden erkänner en palestinsk stat

Redan om några veckor förväntas palestinierna i FN sätta igång den process som syftar till att i september utropa och vinna erkännande för en palestinsk stat. Israel ser med stor oro på palestiniernas initiativ.

Det finns goda skäl för den israeliska oron. Landet är diplomatiskt isolerat och relationerna med USA och president Obama är allt annat än hjärtliga. USA upplever att Israels högerdominerade regering genom sin bosättningspolitik medvetet blockerar ett återupptagande av fredssamtalen med palestinierna. En ny, betydligt större, Ship ta Gaza-operation avseglar om några veckor. De tidigare ärkerivalerna Fatah och Hamas har försonats och en palestinsk samlingsregering är under uppbyggnad. En stor majoritet av världens stater förväntas i FN:s generalförsamling rösta för erkännandet av en palestinsk stat.

Den israeliska tidningen Haaretz avslöjar i dag den israeliska strategin för att förhindra ett internationellt erkännande av Palestina. De palestinska strävandena att utropa en egen stat skall beskrivas som ett led i en process att urholka legitimiteten i Israels rätt att existera överhuvudtaget. Målet för israeliska diplomater skall vara att se till att det land i vilket de tjänstgör röstar emot erkännandet av en palestinsk stat. För att nå detta mål skall diplomaterna aktivt arbeta med opinionsbildning och uppvakta en rad nyckelpersoner eller nyckelgrupper i respektive land: Your plan must include approaching the most senior politicians, mobilizing the relevant force multipliers (such as local Jewish communities, nongovernmental organizations), using the media, including local public opinion, and public diplomacy aimed at all the relevant communities.

Hur tror då Israel att EU kommer att förhålla sig till en palestinsk stat? Israel delar upp EU-staterna i tre grupper. Den första gruppen förväntas agera emot ett erkännande av den palestinska staten. I denna grupp placeras Tyskland och Italien. Den andra gruppen består av tveksamma stater, och här placeras främst stater från det forna östblocket. Premiärminister Netanyahu och utrikesminister Lieberman förväntas besöka flera av dessa länder under den närmaste tiden i syfte att övertala dem att rösta nej. Den tredje gruppen består av länder som förväntas rösta ja till erkännandet av den palestinska staten. I denna grupp placeras bl a Irland, Belgien, Portugal och Sverige.

Vi får väl se hur Sverige agerar när den dagen kommer. Men efter att Sverige valde att erkänna Kosovo trots att Kosovos regering inte kontrollerade sitt eget territorium så finns det inte några principiella skäl för att Sverige inte skulle erkänna den palestinska staten. Socialdemokraterna kräver dessutom att Sverige skall erkänna Västsahara, och då vore det knappast rimligt att inte kräva ett erkännande också av Palestina. Men frågan kan splittra den borgerliga regeringen. Carl Bildt och Urban Ahlin kan säkert enas om ett erkännande. Men vad säger Folkpartiet? Och Göran Hägglund?

Unibet och Glenn Hyséns bögskämt

För en tid sedan väckte fotbollsspelaren Anton Hysén stor uppmärksamhet genom att "komma ut" som homosexuell. Anton hyllades allmänt för sitt mod. Jag missunnar inte Anton Hysén hyllningarna, men de säger dessvärre en hel del om den heteronormativa grabbkultur som alltför länge tillåtits prägla manliga omklädningsrum i fotbollsvärlden.

Anton Hyséns pappa är giganten och fotbollshjälten Glenn Hysén, en av IFK Göteborgs allra största spelare och symbolgestalter genom tiderna. Glenn Hysén arbetar nu bl a för spelbolaget Unibet, där han - eller hans spökskrivare - twittrar om fotboll. När Sverige igår krossade Finland med 5-0 twittrade Glenn: Finland är något för Anton. Dom släpper ju till där bak... Ha ha..

Glenn Hysén har tidigare hedrats för sina insatser som inledningstalare på Stockholm Pride och han har också berömt sonen Anton för att han vågat stå upp för den han är. Hans twitter-skämt bidrar däremot till att befästa den bögskräck-kultur som finns i delar av idrottsvärlden. Det borde Glenn Hysén ha förstått, och skämtet riskerar nu att urholka hans trovärdighet i HBTQ-frågor. Reaktionerna på twitter blev starka och Glenn Hysén gick senare ut med en tweet som försökte gjuta olja på vågorna: Bra drag på er i dag. Hoppas ni förstår att jag och Anton kan skämta med varandra. ;) Jo, hade skämtet bara varit mellan Anton och Glenn hade det kanske kunnat fungera. Men skrivet rakt ut i offentligheten blir konsekvenserna annorlunda.

Jag undrar om det verkligen är Glenn Hysén själv som sitter och skriver alla dessa tweetar? Eller har Unibet anställt en spökskrivare som gör jobbet samtidigt som bolaget solar sig i Glenn Hyséns starka varumärke? Vad tycker i så fall Glenn Hysén själv om den lustighet som hans spökskrivare formulerade? Och vad tycker Unibet om den diskussion som nu dragit igång? Jag har faktiskt inte sett någon media följa upp det inträffade med dessa frågor. Har jag missat något? Eller sover ni?

P.S. Noterade just att Emanuel Karlsten formulerat sig i frågan. Följ också diskussionen i ämnet på bloggen Bara ben på Glenn Hysén.

Varför vill politiker aldrig tillstå att de ändrat sig? S och den svenska Libyen-insatsen

Igår framträdde både socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin och partiledaren Håkan Juholt i media angående den svenska Libyen-insatsen. Urban Ahlin öppnade i en kommentar till TT för ett fortsatt svenskt deltagande med Gripenplan, även när det nuvarande mandatet löper ut: Jag utesluter inte att något eller några Gripenplan kommer att vara kvar för flygspaning. Håkan Juholt ville dock inte bekräfta Urban Ahlins uttalanden. I SVT Agenda frågade programledaren Camilla Kvarfort Håkan Juholt sex (6) gånger om han kunde tänka sig att låta svenska flygplan även fortsättningsvis delta i insatsen. Fyra gånger valde Juholt att inte svara på frågan, två gånger betonade han att han inte ville föregripa de pågående förhandlingarna med regeringen. Allt tyder på att vi inom kort får en ny överenskommelse över blockgränserna i frågan.

Jag har tidigare betonat att det sätt varpå frågan har hanterats varit olycklig för partiet. När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Förvirringen blev stor kring vad som egentligen var socialdemokraternas linje i frågan och framför allt varför Håkan Juholt gjorde ett utspel som uppenbarligen inte var förankrat i partiet.

Nu tyder det mesta på att schabblet inte får några långsiktiga konsekvenser. Den svenska opinionen är måttligt engagerad i Libyen-insatsen. Stödet för Sveriges militära närvaro i Afghanistan minskar och det är svårt att identifiera någon starkare entusiasm i opinionen för en ny större svensk insats i Libyen.

Juholt kämpar på efter förmåga för att ge trovärdighet åt bilden att den socialdemokratiska linjen hela tiden varit klar och att varken han eller partiet ändrat uppfattning. Många frågar sig varför han helt enkelt inte säger att han har ändrat sig? Det är ju inte någon brottslig handling att tänka ett varv till och pröva en fråga på nytt. Men här är Juholt i gott sällskap. Oavsett partifärg är det ytterst ovanligt att politiker säger att de har ändrat uppfattning i en fråga. Varför är det så?

Vi bör här skilja på frågor där förutsättningarna förändrats och frågor där förutsättningarna ligger kvar. Att ändra sig i en fråga där förutsättningarna förändrats kan vara uttryck för lyhördhet och framsynthet. Men att ändra sig i en fråga utan att att förutsättningarna förändrats innebär ett erkännande att man tidigare haft fel och politikern riskerar att framstå som en osäker vingelpetter inför väljarna. Flertalet väljare skulle säkert instämma i att det är bra med politiker som vågar ändra sig om de inser att de haft fel. Men det är inte säkert att samma väljare skulle belöna en sådan politiker med sin röst i kommande val.

Jag hade en gång förmånen att diskutera socialdemokratisk utrikespolitik efter kalla krigets slut med dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Efter diverse våndor tillstod Anna Lindh att den socialdemokratiska utrikespolitiken faktiskt hade förändrats. Lite grand, i alla fall. Det var ett uppfriskande medgivande och vackert så. I dessa dagar känns saknaden av Anna Lindh lite extra stor.

I HBTQ-Festivalens skugga: Vem äger rätten till din könsbestämning?

I dag invigs HBTQ-Festivalen i Göteborg. Förra året skrev jag om hur de s k Regnbågsrabulisterna och Queerkommunisterna utmanade feelgood-känslan inom HBT-rörelsen genom att utpeka regnbågsliberalismen som en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

I år uppmärksammar jag Kathy Witterick och David Stocker, föräldrar till Storm som är fem månader gammal. När Storm föddes sände Kathy Witterick och David Stocker ett mejl till sina vänner och släktingar: Vi har bestämt oss för att just nu inte berätta vilket kön Storm har. Inte ens Storms mor- och farföräldrar känner till könet. I en artikel i Expressen (ännu ej på nätet) framgår att föräldrarnas tystnad kan tolkas som en stilla protest mot könsfixeringen i dagens samhälle: När barnet kom var den första frågan, till och med från den som älskar en mest och känner en väl, "Är det en flicka eller en pojke?".

Föräldrarnas tystnad har väckt stor uppståndelse, inte bara i Toronto där de bor utan genom en artikel i Toronto Star i hela världen. Händelsen är förstås en del av den debatt som just nu pågår om det tredje könet - "hen" - och om människors rätt att själv få välja sin könsidentitet. Debatten om rätten till sitt kön väcker väldigt starka känslor och provocerar många. Jag förstår intuitivt varför det blir så, men har svårare att begreppsligt reda ut sammanhanget. Själv frågar jag också spontant efter könet när en vän har fått barn. De första gångerna jag vistades i queer-sammanhang hade jag också svårt att förhålla mig till att jag inte kunde könsbestämma de människor som fanns runt omkring mig.

Frågan om rätten till sitt kön är inte enkel, och debatten är bara i sin linda. Skiljelinjerna lär klarna efterhand. I vår hyperindividualiserade tid är varje icke självvald grupptillhörighet ett legitimt mål för attack - så även gruppen män och gruppen kvinnor.

Storm har två syskon, Jazz och Kino. Undrar ni över könet? Båda är pojkar.

Att abdikera eller inte abdikera, det är frågan

I dag vädjar Aftonbladets ledarsida till kungen att han skall abdikera - för folkets skull. Kungens uppgift är att samla, ena och representera folket, särskilt om en nationell tragedi inträffar: Då förtjänar Sverige bättre än en statschef som leder tankarna till strippklubbar, serbiska webbservrar med nakenbilder, Mille Marcovic och Anders Lettström.

Skulle då monarkins ställning i Sverige vinna på att kungen abdikerade till förmån för den mer populära och sannolikt för ämbetet mer dugliga kronprinsessan? Frågan är inte helt enkel att besvara. På kort sikt skulle sannolikt ett tronskifte innebära en massiv positiv uppmärksamhet för monarkin och för den nya regenten. Stödet för monarkin som statsskick skulle öka, tror jag.

Men samtidigt skulle ett tronskifte innebära en devalvering av ämbetet. Regentskapet skulle riskera att bli ett jobb som alla andra, ett jobb som tronarvingen tillträder vid myndighetsåldern och avslutar vid uppnådd pensionsålder. Tröskeln till att avskaffa monarkin skulle onekligen bli något lägre än vad den är i dag.

Sammantaget tror jag ändå att ett tronskifte skulle vara bra för monarkin. Vi lever i dag i ett samhälle som är mer öppet, mer transparent och mer jämlikt än kanske något annat samhälle i mänsklighetens historia. En monarki som inte anpassar sig till denna nya verklighet kommer att tyna bort att dö. Kungen blir som stinsen - rolig att titta på men fyller i dag ingen funktion.

Frågan om kungens abdikering är än så länge hypotetisk. Kungen visar ingen vilja att avgå i förtid. Det enda som skulle kunna ändra situationen är nya vittnen eller att ovedersägliga bevis läggs fram som visar att kungen farit med grov osanning. Jag skulle bli förvånad om så blir fallet.

Nu kommer också en debatt om hur media hanterat frågan. Hur källkritisk har mediebevakningen hittills varit mot de framförda uppgifterna mot kungen? Angående kungens påstådda besök på strippklubbar påstår t ex Mille Marcovic i Aftonbladet i dag att kungen är en "lögnhals": Han vet ju om att det här är sant. Och det vet hela hovet och alla hans polare också. Hela hovet? Alla hans polare? Påståendena faller på sin egen orimlighet. I vår transparenta värld är det inte möjligt att hemlighålla något som "hela hovet" eller "alla hans polare" vet. Tomma tunnor skramla mest?

Sammantaget visar händelseutvecklingen på monarkins otidsenlighet i dagens värld. Sverige har just nu en statschef vi mest tycker synd om. Därför säger jag: Ned med monarkin - leve republiken!